Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det kändes nästan som om han förlorade henne, och det gjorde honom mer sorgsen än vad han ville erkänna. Det gjorde honom än mer sorgsen än vad han redan var sen innan. Men å andra sidan - kunde den här dagen ens bli sämre nu längre? Det skulle väl i så fall vara om Clavius trots allt fick reda på det också. Han brydde sig inte om att svara på hennes gissning - det spelade honom egentligen ingen roll ifall det varit för hans hand eller ej, och han ville inte heller missunna henne att tro att hennes far åtminstone inte skulle göra det själv. Han hade nog redan förstört en del av hennes bild av honom.
”Du kunde ändå inte ha gjort något.” Han hoppades inte att det skulle uppfattas som otrevligt, han menade det snarare som att hon inte skulle behöva ha något slags dåligt samvete för det. Han såg upp emot henne igen.
”Försöka få hämnd, försöka ta tillbaka tronen. Att få komma tillbaka hem igen.” Sade han, något av det värsta hade ändå varit att ha kastats ur sitt hem.

Thessa nickade långsamt medan hon lyssnade på Rowan. Hon förstod vad han menade- att hon inte kunde ha gjort något. Även om hon kunde ha gjort något så spelade det ingen roll. Clavius fick alltid sin vilja igenom. Han kunde gå hur långt som helst, skada vilka som helst på vägen, för att få sin vilja igenom. I det här fallet.. hade han gått så långt som att ha ihjäl de tidigare kungaparet. Bland det värsta han hade gjort. Det sårade Thessa. Som hans dotter hade hon inte kunnat göra annat än att älska honom, sin pappa, på det sätt hon kunde. Han hade varit hennes enda förälder sedan Thessa bara varit några år gammal och därmed hennes enda vuxna förebild. Med denna handling hade han också kantat hennes uppfattning av sin far. Clavius var inte mer än ett monster. Iallafall var det så hon kände nu. En tanke som smärtade Thessa djupt. För ändå, trots denna ondska, så älskade hon sin pappa. Men hon visste att det han hade gjort var fel och det var dags att göra något åt det. Kanske det var därför Thessa och Rowans vägar hade mötts? För att hjälpa varandra. För att göra det som var rätt.
Thessa snyftade igen och harklade sig. Förbannade sig i tysthet för så många känslor. Nej, det var dags att göra något åt det.
"Jag ska hjälpa dig.", sa Thessa och harklade sig igen då rösten inte höll. Hon visste att det var det enda rätta. Här fick hon lösningen på en del av hennes problem serverat åt henne, hon skulle möta den. "Jag ska hjälpa dig ta tillbaka ditt rike och din tron."
Blicken var bestämd, men hjärtat klappade fort. Hon hoppades att hon inte skulle behöva ångra sina ord.

Rowan reste sig upp igen, gick fram emot Thessa. Helt enkelt för att hon förtjänade mer uppmärksamhet än vad han gav henne där han suttit på golvet. Hon hade upptäckt honom i en sårbar situation, där han varit helt öppet visat hur.. ja, skadad var väl rätt ord för vad han var. Men nu försökte han samla sig igen, trycka ner alla dem där känslorna i boxen och stänga locket igen för att istället koncentrera sig på att lyssna på henne. Han fick skärpa sig nu, även om det var otroligt svårt att trycka ner allt igen - det gick inte till hundra procent, men det gick lite.
Hennes ord värmde dock hans hjärta något enormt - han hade känt henne i en dag och avslöjade att hennes far var en mördare, och hon var beredd att hjälpa honom? Det fick honom att beundra henne ännu mer än vad han redan gjort. Utan att tänka något större på vad han gjorde drog han istället in henne i en kram, ville visa sin tacksamhet med något mer än bara ord.
”Tack.” Han släppte henne igen, lät blicken vila lite på henne medans huvudet lades lite lätt på sned.
”Förlåt om jag frågar. Men vad får dig att vilja hjälpa mig?”

Hon hade inte riktigt varit beredd på när han närmat sig henne för att omfamna henne i en kram. Men när han lagt armarna om henne och dragit henne till sig kände hon sitt hjärta ta ett extra skutt, inte som innan, när hon varit nervös, utan mer att det var ett tecken på att hon tyckte om att vara honom nära. Det smickrade henne att få sådan uppmärksamhet av någon som honom. När det slog henne att det faktiskt var prinsen som höll om henne hade han i samma stund släppt taget om henne och Thessa flackade med blicken innan den landade på Rowan igen. Lite förvirrad.
Hon fokuserade istället på vad det var han hade frågat henne om. Vad som fick henne att hjälpa honom? Var det inte självklart? Hon rynkade pannan för ett ögonblick för att sedan svara honom. "Det är ditt rike och det togs ifrån dig. Ingen har rätt att ta det som är ditt.", började hon och förvånade sig själv igen över att rösten lät så säker. "Inte min pappa heller.", tillade hon. Hon kunde ju berätta att hon inte trivdes. Det hade väl till en stor del också berott på hennes pappa. Hur han hade styrt, vad han hade bestämt. När han blivit kung tyckte sig Thessa se en ny sida av Clavius. Den gillade hon inte. Han styrde inte med kärlek. Det var rädsla och desperation som var ledorden.
Thessa hoppades på att förklaringen till hennes hjälp var tillräcklig. På det här sättet, med Thessas hjälp, så kunde de hjälpa varandra. Och den känslan gillade hon.
"Men vi kan inte göra det själv, Rowan.", sa hon sedan och såg ut att fundera. "Vi måste ta hjälp av folket. Folket.. Jag vet..", hon sänkte blicken och suckade när hon tänkte över hur mycket folket inte gillade Clavius som deras kung. "..Vi måste ha hjälp.", sa hon då istället och såg upp på honom igen. Hon pausade då och lade en hand över hans arm. "Imorgon. Imorgon börjar vi. Folket måste få veta att deras prins är tillbaka."

Om han skulle vara ärlig så var det väl lite mer än bara stundens tacksamhet som gjorde att han velat krama om henne. Men det var något han inte riktigt ville erkänna ännu, kanske lite för sig själv men ännu inte för henne. Dem där små fladdrande fjärilarna ville han inte avslöja ännu, han behövde först acceptera själv att dem fanns där redan.
”Tack.” Att hon var beredd att hjälpa honom redan förvånade honom nästan, men han hade ju sina aningar om att hon inte trivdes fullt ut i sin nuvarande position. Kanske att det spelade in också. Själv hade han ju helst velat döda Clavius, men han ville inte säga det till henne direkt - det var ju förståeligt att hon inte skulle hålla med honom i den saken. Det fick bli ett senare problem.
”Jag vet.” Nickade han medhållande, log svagt åt henne.
”Jag har redan en del folk, en grupp med rebeller. Det är dem som börjat sprida en del rykten det sista. Men vi har börjat planera lite olika idéer på hur jag ska avslöja mig för folket. För så fort Clavius inser vem jag är blir jag en väldigt jagad man.”

Det var blandade känslor. Från första mötet med Rowan, som hennes vakt, när han presenterat henne för Camenag.. Och så hade Thessa fått den där synen, den påträngande kraften som verkat eller verkade ta över henne. Varför visste hon inte. Hon anade, säkert att något triggat hennes krafter, en känsla hon haft, eller en tanke. Rowan hade ju lockat fram en sida av Thessa som hon inte upplevt på dagar. Lycka. Det hade varit så lätt med honom. Och så hade hon sabbat det. Det hjälpte ju förstås inte när hon fick reda på Rowans riktiga identitet och vem som faktiskt låg bakom de tidigare kungaparets plötsliga bortgång. Det skar igen hos henne. Smärtade henne. Men så såg hon också Rowans blick och då visste hon inte riktigt. Var inte säker. Rowan hade väckt något hos henne. Kalla det ett intresse eller en nyfikenhet. En känsla som pirrade. Hon ville undersöka det mer, men hon kunde inte förmå sig att säga något om det till honom. Dels var det inte tiden för det- det hade gått alldeles för kort tid. Och dels för platsen de faktiskt befann sig på i samma stund. Det här var kungaparets gravplats. Det var helig mark, så mycket visste hon. Det spelade inte någon roll vems avlidna kropp som befann sig under jorden- Thessa skulle alltid ha högsta respekt för de. För hon visste ju att de var så mycket mer än bara livlösa kroppar.
Hon grunnade över hans ord. Vad han hade sagt. Och vad hon hade lovat. Hon ville såklart hjälpa Rowan, men hur skulle hon göra det utan att skada Clavius? Det var en fråga hon skulle komma tillbaka till senare. Det var inte tillfälle för det nu. Tröttheten var påtaglig. Natten gjorde sig påmind då en strimma månsken lyste in genom de öppningar till fönster.
"Imorgon..", sa hon igen och tog bort handen från Rowans arm.
"Jag vill träffa dem. Är det möjligt? Jag vill höra era idéer.", sa hon och såg upp på honom. Mötte hans blick. "Jag tror jag också har ett par idéer.", tillade hon och backade ett steg för att på så sätt visa att hon var påväg därifrån. "Var hittar jag er?", frågade hon och slängde en blick över axeln för att försäkra sig om att de var ifred för att sedan se tillbaka på Rowan.

Den här dagen hade då varit full av överraskningar, men det var en stor lättnad att det hade gått så bra. Inte bara över att det hade gått bra, utan också en slags lättnad över att hon nu visste om det och stod på hans sida. Att han redan litade på henne var förvisso helt galet, men han trodde faktiskt att hon litade på honom också. Han ville inte tro att hon skulle förråda honom på nåt vis.
Så mycket tankar och ett alldeles för litet huvud. Det var hur Rowan kände sig just nu, han måste försöka rensa tankarna något. Men han fick försöka koncentrera sig på samtalet med henne nu.
”Imorgon.” Bekräftade han med en nickning. Att hon faktiskt ville träffa dem gjorde honom glad - en liten röst inom honom sade att hon lika gärna kunde springa direkt till sin far efteråt för att berätta, men han vägrade lyssna på den. Han hade redan fattat alltför gott tycke om henne.
”Värdshuset stegrande ponnyn. Du kan fråga värden där.” Sade han, beroende på hur mycket folk det var där satt dem kanske i ett rum på baksidan istället.

"Var ska du?", frågade Clavius misstänksamt och med en alldeles för hög stämma så att alla blickar inne i rummet för på Thessa.
Thessa hade reste sig från middagsbordet och stannat upp i en rörelse då hennes pappa talat till henne. Lite osäkert såg hon på honom, men samlade sig strax därpå när hon förstod att tiden var knapp och hon behövde ju faktiskt ta sig därifrån. Rowan och de andra väntade ju på henne.
"Till mitt rum. Jag hoppades på att få läsa en stund innan jag går och lägger mig.", ljög hon. Det gick några sekunder. Clavius nickade då tillslut och såg en aning besviken ut med svaret, eller ointresserad. Thessa var inte säker. Han viftade med handen för att signalera att hon var ursäktad och lättat vände Thessa ryggen mot sällskapet vid bordet för att sedan lämna matsalen och skynda på stegen till en av utgångarna i slottet. Hon tänkte inte ta huvudentrén. Det kunde dra till sig alldeles för mycket uppmärksamhet.
Lite omtumlad över vad hon gett sig in på lämnade hon slottet och kastade en blick över axeln för att se efter att ingen följde efter henne. Thessa hade inte med sig sina vakter, vilket hon visste att hennes pappa inte gillade. Men å andra sidan kunde hon försvara sig själv om så behövdes. Det var ju mer en rutin som hennes pappa bara prackat på henne, på grund av hennes roll som prinsessa. Det som inte längre betydde något för henne. Inte när hon visste att Rowan var prinsen.
Hon kände pirret igen när hon föreställde sig Rowan. Blicken. Och så trevligt de hade haft. I tysthet hoppades hon på att det inte var sista gången de skulle träffas. Att det inte var sista gången de hade med att göra med varandra.
Thessa styrde stegen bakom husområdena, höll sig i skuggorna och drog sig undan så fort hon hörde en förbipasserande närma sig. Hon hade inte råd att bli upptäckt och framför allt inte att svara på frågor som hon ännu inte hade svar på. Förhoppningsvis skulle hon lämna värdshuset med lite mer förståelse. En plan eller med en med lösning.
Så fort kusten var klar öppnade hon dörren till värdshuset Stegrande ponnyn och klev in. Där möttes hon av värmen som slog mot hennes ansikte. Doften av mat, ljudet av skratt och diskussioner. En kontrast mot det så stilla liv utanför byggnaden. Trots tillfället, allt som hade hänt, så var hon tacksam och glad över att få vara där. Värdshuset hade hon passerat förbi flera gånger, men aldrig satt sin fot inne i. Det här var inte stället för de kungliga, vilket gjorde det lite mer intressant, att Thessa, som utgav sig som prinsessa och Rowan, den sanna prinsen över Vrale, befann sig båda där.
Hon drog sig till minnes över Rowans ord- hon skulle söka upp värden. "Ursäkta..", började Thessa då hon synade någon över bardisken och höjde en hand för att fånga mannens uppmärksamhet. "Jag söker..", hon var inte säker på att det var Rowans namn hon skulle uppge, men så tänkte hon strax därefter att det kanske inte var hans riktiga namn det heller. "Rowan. Är han här?"

Rowan var ärligt talat ganska nervös. Han visste inte vad det var för galenskaper som flugit i honom igår, var som hade förmått honom till att lita på Thessa - de hade ju bara känt varandra en dag. Han om någon borde väl veta bättre än att lita på första bästa person. Men det var något alldeles särskilt med henne, något som fick honom att utan någon eftertanke kunna göra det mesta för henne. Helgalet var väl rätt ord. Ändå litade han redan på henne. Ändå hade han vågat bjuda dit henne. Han hade dock fått förvarna värden om att hon kanske skulle dyka upp - han tvivlade starkt på att han annars skulle ha släppt dit prinsessan.
Själv satt han bredvid Erland i ett av rummen alldeles bakom disken. De var ganska få idag, endast strax över tiotalet, men dem var fler som inte dykt upp idag helt enkelt. Det var en väldigt hemtrevlig miljö om Rowan fick säga det själva - dem var mer som ett slags brödraskap, så gott som alla satt med ett ölstop framför sig och skrattet löd i salen. Det var en blandad skara - vissa var enkla bönder eller handelsmän, vissa krigare. Så hade han ju Erland också - de båda pojkarna hade vuxit upp ihop och varit bästa vänner så länge Rowan kunde minnas, då Erlands far var en av de högre adelsmännen inom hovet. Numera hade Erland tagit över mycket av sin fars uppgifter dock.
Väggarna var tunna här, och han kunde till och med höra Thessas röst tala till Fredrik strax utanför rummet. Vilket väckte dem där förvirrande, pirriga känslorna inom honom igen. Nu kunde inte Rowan se dem men han kunde istället se framför sig hur Fredrik granskade henne uppifrån och ner.
”I rummet där bak.” Det fanns inte många dörrar att välja på, men han kunde tänka sig att han ändå pekade som för att vara övertydlig

"Tack.", svarade Thessa och gick mot dörren som värden, Fredrik, hade pekat åt. Den tidigare glädjen hon känt när hon klivit in i värdshuset tynade och istället infann sig en nervositet. Inte för att det var någon där som kände Thessa, men utåt sett hade hon ju faktiskt uppträtt som prinsessa. Hon visste ju mycket väl vad folk hade sagt om hennes familj, särskilt hennes pappa, vilket också gjorde att folket i staden inte heller riktigt tyckte om henne. Lite osäkert såg hon över axeln för att försäkra sig om att ingen såg efter hennes steg. Till hennes lättnad så vilade inga blickar på henne, tja, inte någon mer än värden iallafall. Han verkade inte intresserad av henne. Hade det hänt tidigare hade Thessa blivit stött av detta, men eftersom hon inte ville dra till sig onödig uppmärksamhet kände hon sig bara tacksam att han låtit henne vara och hon kunde kliva in i rummet.
Hon snörade på den mörka manteln så att den föll från hennes axlar och visade den mörka röda klänningen hon bar. Hon fångade upp manteln och vilade den över ena handleden för att bära med sig i rummet.
"Rowan?", sa hon då hon såg sig om i rummet som inte alls verkade lite fullt av folk som i det tidigare utrymmet. Män. Soldater, kanske? Hon ville tro att hon kände igen ansiktena på någon av de, men för att inte göra sig till åtlöje teg hon och såg efter Rowan. Pirret var påtagligt igen. Han skulle vara hennes klippa ikväll, det var hon säker på, även ifall hon själv hade haft någon idé om vad de kunde göra för att låta Rowan ta över tronen. "Där är du..!", nästan viskade hon i ett andetag och gick lättat fram till bordet han satt vid för att slå sig ner på en stol.
"Ursäkta om jag är sen.", ursäktade Thessa sig och nickade åt honom för att sedan se på de andra inne i rummet, som för att hälsa på de i tysthet. "Har jag.. har jag missat något?"