Godsrinn striith [PRS Emma07 och Vidomina]

Loke retade sannerligen gallfeber på henne idag. Inte fick hon då några ordentliga svar ifrån honom kring sin magi, och inte heller en andra runda. Frågan var väl bara ifall han kommit för att träffa henne eller för att plåga henne. Hon misstänkte att hon inte såg så lite trumpen ut då han flyttade bort henne - speciellt efter att ha gett henne sådant hopp om att hennes jäkelskap skulle ha varit lyckat - men jagade snabbt bort de ansiktsuttrycket. Hon tvivlade inte på att hon skulle få fler chanser till det, och hon var ju också nyfiken på hela uppdraget och Shiva. Men hon slog ändå till med en dramatisk suck innan hon drog på sig en tröja, nöjde sig med att börja med den.
”Jag åker dit. Om jag har hört rätt, är hon en helare och ingen krigare - det borde inte vara någon större utmaning att komma nära henne. Kanske betraktar henne ett par dagar först.” Hon hade egentligen inte mycket till plan än, hon fick väl gå tillväga som med de flesta. Det var iallafall versionen han fick höra. Men sanningen var att hon ville höra mer ifrån Shiva själv först, varför hon spelade så stor roll för gudarna. Hon stannade upp och såg på sin älskare.
”Loke. Varför vill du skicka mig och inte göra det själv? Och berätta sanningen nu, för jag märker om du ljuger.” Bad hon med huvudet på sned.

(Nu blev det kort, men kunde inte vänta mer lol)

Loke ryckte på axlarna om hennes planer efter han dragit skjortan på sig. Han litade på Thyra hon visst väl vad hon gjorde. Hon var den bästa att genomföra det. Avsluta uppdraget.
Loke kunde inte bry sig mindre i vad han utsatte Shiva i för fara. Han hade inte ens lagt manken i att ta reda på mer om henne. Än att hon var en halvgud, och kunde hela men allt blablabla:et, liksom tynade bort. Ointressant.
Han drog handen genom håret och fyllde lungorna med ny luft. Besvärad över att behöva förklara sig igen. Men återigen.. Så var det Thyra. Och när han såg henne, den där blicken. Ah, Loke skulle inte fastna i hennes förtrollning för länge innan han rycktes tillbaka till verkligheten för att slå sig ner på sängkanten nära henne. Suckade först och sänkte blicken. Laddade för att behöva gräva fram orden. Sedan, tillslut såg åt hennes håll. ”Tor. Tor är varför jag inte kan göra det själv. Han liksom.. kommer i vägen för mig. Han är steget före. Men du, Thyra..” Han suckade när han insåg att han inte skulle kunna förklara utan att ge henne en komplimang. ”..Du är två steg före.” En antydan att Loke fann henne smartare än honom själv. Det skulle väl stiga henne upp i huvudet och Loke skulle aldrig få sluta bli påmind om hur mycket smartare hans älskare var än honom själv, än guden själv.

Thyra fortsatte klä på sig, fortfarande distraherad av allt och ingenting. Bara lät tankarna rinna iväg för en kort stund. En härlig omväxling, ännu ett tecken på den lugnande inverkan han hade på henne. Hur trygg hon kände sig med honom. Hon skulle påstå att hon kände sig trygg annars också, för hon ville påstå att hon klarade av att hantera de flesta situationerna, men då behövde hon ändå alltid vara på sin vakt. Här kunde hon överlåta det till någon annan, om än bara för en kort stund. Det var ändå en lättnad. Hon stannade upp och såg nyfiket på honom då han tog till orda igen, förstod direkt att han verkligen svarade på hennes fråga. Att han var ärlig med henne, vilket nästan var lite rörande om hon inte vetat bättre än så. Men hans ord förvånade henne rejält, vilket hon misstänkte att hon i någon snabb sekund inte lyckades dölja innan hon slog på ett leende. Nej, slog på var felaktigt - det var ett ärligt, glatt leende över att han tyckte hon var så smart.
"Akta dig, det där hade nästan kunnat låta som en komplimang. Men som tur är vet jag bättre än så, och väntar på 'men'-delen." retades hon lätt, både för skojs skull men kanske också för att rädda upp honom ifrån allvaret på något sätt. Inte ställa krav på att han skulle förklara mer om det, för hon förstod. Det var säkert jobbigt nog att behöva erkänna bara det.
"Men oroa dig inte. Om jag kan gömma mig för dig, så tror jag knappast att Tor lär vara några problem." hon hade aldrig träffat guden, men visste ju av ryktena att han knappast var den smartare av de båda gudarna.

Det var många skadade efter attacken. Shiva med flera hade mycket att stå i för att plåstra om krigarna. Många var samlade och utspridda i jarlens hall. Men de rejält söndriga hade fått bli behandlade på plats där de fallit till marken. Det gick inte att flytta på dem.
Shiva var en av de i den stora hallen hos jarlen. Och med sig hade hon haft Tor. Egentligen hade hon väl hoppats på att inte behöva säga något mer åt honom, att han kunde ta egna initiativ och inse allvaret. Han kanske bara inte jobbade lika snabbt som henne. Och det skulle komma eller visa sig senare, men för tillfället hade hon inte energin att instruera honom. Utan lät honom vara medan hon fokuserade på de skadade.
Hon var van och helt orädd de öppna sår, rinnande blod och skinnbitar som lossnade från de. Skelettet som skymtades i alldeles för djupa sår. Ingenting var läskigt eller nytt.
Det var lugnade att få gå in i sin professionalitet och vana för att hjälpa till. Och när det var tillräckligt lugnt vågade hon använda sin kraft för att vårda de. Krigarna var ändå så pass yra och borta av smärta att de inte skulle kunna lägga ihop pusselbitarna hur det hade gått till. Hur de hade kunnat bli hela och återställda så fort.
Jarlen själv var chockad över striden och hämtade sig ännu. Men ännu mer verkade han uppjagad över Tor. Att Tor vandrade där bland dem. Det var överväldigande och svårt att smälta.
När Gerwulf trodde att inte Tor såg på sneglade han åt gudens håll i hopp om att få glänsa i hans närvaro. Den var med en beundransvärd blick som jarl Gerwulf iakttog honom.
När det sedan lugnade sig och de flesta av krigarna fått vård av Shiva och de andra, torkade hon bort svett och smuts från pannan med baksidan av sin hand. ”Så. Det räcker för stunden.”, pustade hon och reste sig upp från den utslagna soldaten på bordet framför henne.
Hon gick fram till jarl Gerwulf och hans hustru för att rapportera om läget och ursäkta sig. Shiva fanns till för förfogande, men just nu fanns det inte mycket mer hon kunde göra. Dessutom hoppades hon på att få vara ifred ett tag. Det var mycket att processa. En stor del var Tors inklampande i hennes liv. Hon hade inte bestämt sig ännu ifall hon skulle vara glad, hedrad, smickrad eller irriterad för det. Men just nu behövde hon bara få samla ihop sig.
”Jag kommer och ser efter de andra sedan, jarl Gerwulf. Jag måste få se till annat för stunden.”, förklarade hon sig och bugade åt jarlparet. De ursäktade Shiva och hon gick därifrån med en sista blick åt Tors håll, för att sedan ta stegen tillbaka till sitt hem vid vattnet.

Thyra hade gett sig av till den lilla byn Shiva befann sig i så snart Loke också rest iväg. Nu skulle han väl visserligen till samma ställe, men vägen var kort och enkel och det hade bara blivit att dem rest på egen hand. Men hon trivdes med det också, hans sällskap var gott men även ensamhetens tystnad var härlig ibland. Hon hade ägnat bara en kort stund åt att betrakta halvguden på avstånd där hon gick omkring ibland de halvdöda vikingarna och helade dem. Hon fick uppfattningen om att kvinnan var mån om att inte släppa ut i byn vem hon egentligen var, eller vilka krafter hon hade - vilket förstärkte Thyras misstankar om att kvinnan egentligen inte var ett hot. Hon verkade vilja leva i lugn och ro. Ännu en anledning till varför hon skulle tala med henne och inte slutföra uppdraget med en gång - det var "bara" Loke, och hon hade inte ens beslutat sig för ifall hon skulle slutföra det över huvud taget. Det berodde på vad Shiva sade henne.
Hon ägnade bara en relativt kort stund åt att betrakta henne innan hon istället begav sig till det hus hon listat ut var halvgudens. Det var gulligt, det fick hon säga. Vid vattnet och allt. Mysigt.
Hon hade inte gjort sig något bekymmer med att gömma sig, utan helt enkelt gått in och satt sig vid bordet i väntan på kvinnan. Hon ville ändå bara tala, och dessutom tvivlade hon på att hon skulle vara något hot emot Thyra heller ifall hon försökte sig på något.

Tor muttrade halvt ilsket och halvt irriterat medans han gick runt ibland de skadade, helade dem med magi och förbarmade sig över varför han, gud och allt, skulle behöva gå runt och göra sådant skitjobb. Han brukade vara den som slog sönder männen, inte lappade ihop dem efteråt. Det var helgalet vad den där kvinnan fick honom att göra, och egentligen borde han springa med huvudet först långt därifrån. Men det skulle innebära att Loke vann, och så kunde dem ju inte ha det. Han hade också upptäckt att han inte ville lämna Shivas sida riktigt än, för hur mycket han än irriterade sig på henne så fanns det en viss lockelse där också.
Men så snart Shiva gett sig iväg och de illa skadade männen var hjälpta så gick han istället fram till ett av borden, slog sig ner på bänken och såg upp mot jarlen. Lekte med tanken att slänga upp fötterna på bordet, glad att inte behöva tänka på all etikett längre när alla nu visste vem han var, men kom fram till att kängorna kanske var lite för leriga för just det.
"Nå, fråga på. Jag är säker på att ni har åtminstone några frågor åt mig." Han slog ut med armarna, glad över att få något annat att tänka på och göra för stunden. Få göra en god gärning och stilla en jarls funderingar kankse.

Det var skönt att andas in frisk luft igen när hon lämnat de skadade bakom sig. Skönt att få återvända till något slags lugn och återhämta sig. Samla kraft. Det hade varit ansträngande att se de skadade, oavsett hur van hon var bilderna. Det var nog värre att se de som sörjde för dem. Det var smärtsamt att se hur ledsna och hjärtkrossade de var över förlusten. Vänner. Familj. Käraste. De hade tagits ifrån de. Förhoppningsvis skulle de vara på ett bättre ställe nu. I Valhall.
Shiva släppte tankarna och de tidigare händelserna för att röra sig närmare huset. Längtade till att få slå sig ner vid en värmande eld. Sluta ögonen en stund. Allt med de skadade och Tor mitt i allt det, fick vänta. En paus nu bara.
Hon kände på handtaget och klev in, lade inte märke till Thyra först hon hängt av sig sin väska över stolens rygg, som hon alltid gjorde. Shiva ryckte till och grabbade tag om närmsta vapen- en eldgaffel. ”Vem är du? Vad gör du här?”, sa hon och höll det framför sig. Förstod att hon skulle få det svårt. Dels på grund av hennes bristande förmågor i strid, men också på grund av den utmatthet Shiva besatt. Hon var trött. Det värkte överallt. Ändå tvingade hon sig till fokus. ”Tala!”

Det lättande Loke något att Thyra gått med på att utföra uppdraget. Nu skulle hans problem lösa sig. Och han kunde gå vidare i livet. Tänka på något annat. Göra något roligare. Thyra tog hand om det. När de skiljts åt stannade Loke kvar i hennes hem. Men det var att det blev så ensamt som han slogs av det. Tor. Tor då? Vad skulle han göra? Om han fick veta vad Loke haft i kikaren? Skulle han lägga sig i?
Thyra hade ju förklarat att guden nog inte var en särskild svår match för henne, men ändå gillade Loke inte tanken att de skulle vara två gudar, eller ja, en och en halv gud, mot henne. Hur än skicklig Thyra var.
Det var bäst att ta reda på var Tor befann sig, så att Loke kunde se ifall han skulle försöka med något.
Lite besvärad över att han ändå inte var utan problem och hinder tog han tunga steg tillbaka mot byn. Brydde sig inte om att försöka ställa in sig hos de andra när folket upptäckte honom. Ville inte förklara sig. Bara fokuserade på att leta rätt på Tor.
”Tor!” Loke klampade in i jarlens hall. Där verkade de flesta hålla till med tanke på allt folk som kom och gick från det hållet.
Eftersom han var så stor och längre, så såg han över vikingarnas huvuden när han upptäckte sin bekanta vid ett av borden. Han muttrade något. Det var bra. Shiva var inte där. Men det innebar att han skulle behöva dra det ur Tor, varför hon just nu inte var det. Vad var hans planer med halvguden? Varför gick han inte efter henne? Och nu med Thyra.. Loke flinade lite tanken av henne, men det skulle försvinna snart.
”Där är du. Vad gör du här?”, brummade han och slog sig ner mitt emot honom vid bordet. Struntade i att hälsa på jarlparet eller de andra.

Thyra blev snabbt på bättre humör då Shiva dök upp, trots den reaktion hon fick. Men vad annars kunde man ens vänta sig när hon satt på hennes köksbord när hon kom hem ifrån en säkerligen lång och tuff dag.
"Lägg ner den där, raring. Hade jag velat skada dig hade du redan varit skadad." Hon sade det med ett svagt leende mot henne, även om det kanske inte gjorde saken mycket bättre för Shiva.
"Jag heter Thyra. Jag vill prata." förklarade hon enkelt, lade huvudet lite på sned medan hon betraktade henne. Hon var inte särskilt imponerad, men hon verkade väldigt rar för att vara ärlig. Snäll till och med, och hon kunde inte förstå vad hon kunde ha gjort för illa för att förtjäna att bli dödad. Hon hoppade ner ifrån bordet igen.
"Jag vill veta vad som förmått Loke att vilja ha dig dödad?" frågade hon, med genuin nyfikenhet. Brydde sig inte om ifall hon retade upp sin älskare med att inte göra som planerat, hon var alldeles för nyfiken för det med tanke på att han dessutom verkade betala högt för det.

Tor suckade högljutt då han hörde Lokes röst. Den sista rösten han ville höra just nu, efter att han dessutom avslöjat att Loke legat bakom mycket utav det. Till och med Loke förstod ju dock fort att han inte hade något krig i tankarna just nu med tanke på att han traskade in här. Hans blick ljusnade åtminstone något då han fick se en sejdel längre bort, fortfarande halvfull med öl som han sträckte sig efter. Det kanske kunde lätta hans humör något åtminstone.
"Loke... Städar upp efter din röra ser du väl." muttrade han lätt, men kunde inte låta bli att vara lite nyfiken över varför guden kommit dit. Något hade han definitivt i tankarna.
"Jag kan fråga dig samma sak. Jag trodde inte du skulle våga visa dig så snart efter ditt nederlag." påpekade han.

Shiva tittade på eldgaffeln i sitt grepp. Förstod att hon säkert såg löjlig ut när hon försökte försvara sig med det. Men det var det enda vapen hon hade till hands nu. Yxan som hon så längesedan använt den korta tiden i Krewlod, var undanstoppad. Säkert dammig. Och glömd. Vilket var dumt. Med tanke på miljön runt omkring henne. Krigare. Sådana som bara levde för det. Älskade det och längtade till det. Jarl Gerwulf var väl en att tacka för det. På grund av den blodlust han hade.
Men sedan hade det uppenbarat sig för Shiva vilken väg det var hon skulle gå i livet. Hela det som behövdes hela. Hon hade följt sitt kall och gömt det förflutna långt djupt i sitt inre. Ville inte släppa det helt då hon visste att det var en del av henne själv.
Thyra skrämde henne. Hon hade brutit sig in utan att Shiva lagt märke till det. Och hur hon talade, rörde sig. Med självsäkerhet och attityd. Thyra visste nog vad hon gjorde.
Shiva funderade igen, fortfarande med hårt grepp om eldgaffeln. Så hade Thyra tagit till orda igen. Presenterat sig. Märkligt. Om hon ville prata så kunde hon ju göra som alla andra- knacka på. Gå fram. Inte såhär. Shiva såg skeptiskt på henne.
Det var först hon nämnde Loke som hon flämtade och sänkte gaffeln. Lade ifrån sig den på bordet bredvid. ”Loke? Har han.. Va?” Minnet från striden gjorde sig påmind. Ansiktet. Flinet. Shiva hade stått öga mot öga med den mannen. Han hade inte gjort ett gott intryck på henne. Hon grimaserade äcklat. Guden? Långsamt klarnade det för henne.
”Så det är sant? Det jag misstänkte? Loke, guden, han är här? Det var han! Den..!” Hon knöt näven och drämde den i bordet. ”Inte nog att jag ska han en på halsen- men två. Vad i helvete!” Alldeles för upprörd att höra på om något mordförsök på henne. ”Varför kan de inte bara låta mig vara ifred?” Hon pausade och samlade sig i ett andetag. Såg upp mot Thyra igen. ”Vill han ha mig dödad? Är det därför du är här?” Hon gillade det inte. Loke hade inte precis blivit mycket bättre i hennes ögon för det. Snarare tvärtom. ”Jag visste väl att Tor verkade vara trubbel.”, muttrade hon och vände bort blicken. Ångrade lite att hon trott så högt om Tor, men så hade han bara kommit med problem. Ställt till det för Shiva. När hon redan hade det så bra.
Ytterligare några sekunder passerade under tystnad.
”De säger att jag ställer till med en obalans.”

Loke skulle precis svara honom när jarlen skyndat fram till deras bord med en stirrande blick. Klart upprörd. ”Du! Du var i striden! Du, du ska få för vad du har orsakat byn!”
Loke suckade lika högt som Tor och såg åt Gerwulfs håll istället. Så less på att behöva förklara och försvara sig. Varför kunde det inte bara vara enkelt? ”Jag menade inte att göra er illa så mycket.”, sa han först och Gerwulf såg lika upprörd ut. Det var väl nog mycket för honom att Tor var där. Men.. ”Vem..-”, sa han, men Loke klippte av. ”Loke.” Han mötte jarlens blick. Sedan drog han ett nytt andetag när det var tydligt att Gerwulf inte skulle säga mer. Förmodligen för förvirrad och snurrig att ens forma några ord. Han bara mumlade något ohörbart och vände om. Gick bort till sin hustru och lämnade gudarna bakom sig.
Loke fnös ett skratt. Han var inte imponerad av jarlen. Hur han ens hade fått den titeln förstod han inte. ”Äsch då, Tor. Inte rörde jag till det så mycket. Se, ni har ju städat upp fint.” Han såg sig om i hallen. Ignorerade de nyfikna blickar åt deras håll. Vilade blicken på Tor igen. ”Jag har inte förlorat. Inte än.”, sa han sedan med ens mer allvarlig ton. ”Jag bara.. kollar mig runt.”, han flinade då så tänderna syntes. ”Ville se var du var någonstans. Ifall något skulle hända med ditt sällskapsdjur. Måste säga att jag är nöjd ändå att se dig här. Själv.” Han skrattade då kort. För han visste ju att Shiva var med Thyra. I mycket goda händer.

Thyra förstod att kvinnan verkade skrämd, och vem hade inte varit det. Hon hade gått ifrån sitt vanliga liv till att störas av två gudar, en som tydligen försökte närma sig henne och en som försökte döda henne och sedan störas av en lönnmördare på det. Inte konstigt ifall stackaren ville ha lite lugn och ro. Men så var hon väl en halvgud också, så hon kanske behövde tåla lite mer än alla andra också. Hon ryckte lite på axlarna åt hennes fråga.
"Han är lat, för lat för att ta tag i det med Tor ordentligt. Det är därför jag är här." sade hon, log rentav vänligt innan hon insåg att det kanske lät lite tokigt. Inte lugnande åtminstone. "Men oroa dig inte, jag har inga planer på att döda dig. Men allt det här gudabråken är alldeles för spännande för att inte ta reda på mer." svarade hon ärligt. Även om hon egentligen inte borde lägga sig i kunde hon inte låta bli att göra det mer personligt, även om hon ignorerade det faktum att hon brydde sig om Loke på ett personligt plan.
"Du helar dem som borde ha dött?" det var en gissning, men också en blandning av en fråga och ett påstående. Öppen för diskussion på något vis.

Gerwulfs reaktioner på dem var lite roande, det fick Tor ändå erkänna - men han skulle inte erkänna det för Loke riktigt än. Kanske hade också jarlen rätt i att de borde hämnas på något vis på Loke, men Tor orkade inte gre i det nu. Det krävdes så mycket att försöka hämnas på honom, det var tröttsamt - han slank alltid undan i sista stund för att återvända och ha bytt sida igen. Ibland var det enklare att bara låta honom hållas. Han fnös till då han påstod att han inte ställt till det.
"De menar att du är för stolt för att erkänna att du kan förlora?" flinade han glatt, Loke hade ju till och med flytt. Inte ens slagits vidare till sista man som en riktig viking - det hade varit en sak ifall de återvände efter att ha samlat sig, men det här kunde inte Tor se på som något annat än ett riktigt nederlag. Men så nämnde han Shiva, och så bleknade Tor snabbt då han insåg vad han måste ha gjort.
"Din jävel... Vad har du gjort nu?!" utbrast han och for upp ifrån bänken och ut ur hallen i rasande fart. Fortsatte emot Shivas hus i samma fart, medan allt han kunde tänka på bara var vad han hade gjort med Shiva och varför han varit dum nog att lämna hennes sida.

Shiva lyssnade skeptiskt på då Thyra förklarade sina handlingar för henne. Rynkade pannan över att Loke sänt efter Thyra för att göra grovjobbet. Men å andra sidan så förklarade hon att han var lat. Shiva visste inte. Visste inte vad hon skulle tro. ”Så du jobbar för honom? Är du inte en fri kvinna?” Shiva kände sig genast lugnare när det stod klart för henne att det här inte var hennes tur att dö. Hon gick fram då för att tända på elden, precis det hon hade längtat till att göra när hon styrt stegen tillbaka hem. Ville ta det lugnt ett tag. ”Shiva, förresten. Det är mitt namn.”, sa hon när hon insåg att hon inte hade presenterat sig. Fick äntligen lite glöd som snart skulle bli till eld över vedträna. Det värmde skönt att det till och med lockade till ett matt leende. Leendet skulle dock tyna bort då Thyra fortsatte. Överraskad över att Thyra kände till henne som helerska. Hade Shiva varit för slarvig? Hade hon blivit tagen på bar gärning? Men så lade hon ihop det. Tor.. Loke.. Thyra.. Ja, såklart sanningen om hennes förmågor nått Shivas besök. Hon valde mellan att konfrontera henne om vad hon visste, eller se efter vad mer Thyra mer hade för åsikter om gudarna. För intresserad var hon ju, det hade hon berättat för Shiva. Hon valde det andra.
”Det är inte så spännande som du tror.” Hon tänkte på Tor, skakade på huvudet och suckade. ”Trots gudar.. jag tror inte de lever ett rikt liv.” Eldens dansande lågor försjönk henne i tankar. Men så fångades hon av nyfikenheten igen. Ville ändå ta reda på vad Thyra visste om obalansen. ”Jag gör det som..-” Men något hindrade henne från att avsluta meningen. Ett ljud. Ett rassel, som om vinden plockade upp sanden och kastade den i luften. Följt av ett vrål. Någon skrek i en blandning av förtjusning och ilska. Shiva var inte säker.

Loke fortsatte att flina nöjt när han insåg att hans ord hade retat upp Tor. Han for upp efter honom med skratten i halsen. ”Du har ingen chans- du är försent ute. Det finns ingenting kvar av henne!”, ropade han efter Tors steg. Han var snabb, det medgav Loke för sig själv, men Tor hade ju fått övertaget då han rusat iväg därifrån först. Men Loke var inte särskilt långt efter.
När de kommit till träden och stigen som ledde ner till vattnet och Shivas hus, skulle Tor behöva sakta ner en aning för att inte tappa balansen. Marken lutade där. Loke såg sin chans och tog sats för att hoppa efter guden. ”Aaaah!”, vrålade han och lyckades greppa tag om hans axlar och landa över hans rygg så att de båda föll till marken. De rullade nerför backen i ris och blad för att sedan landa i sand på stranden. ”Vad håller du på med? Vem..Är.. Det..Som..Stör..Nu?!”, fick han fram medan han slogs med Tor för att hindra honom att komma fram till huset. Thyra kunde ju fortfarande vara där. Han skulle inte misslyckas. Shiva skulle dö. Thyra skulle döda henne. Jäkla Tor som ställde till det så.
”Aaaah!”, vrålade han igen medan han riktade slag över Tors ansikte, försökte stoppa honom från att komma loss hans grepp.

”..Vad?” Shiva rynkade pannan igen. Det lät inget bra.
Hon släppte allt vad hon höll på med, glömde Thyra, glömde mordförsöket, glömde snacket om gudar. Och gick fram till dörren för att kliva ut ur huset. I sanden på stranden. ”Va? Tor?! Tor? Vad håller du på med?!”, utbrast hon ursinnigt när hon fick syn på gudarna i varsitt grepp om varandra. Loke och Tor kunde visst inte hålla sig utanför trubbel.