Iliya PRV Vidomina & Medi

"Nej du doftar meer som blommor." Sa hon nerövst och tog emot flaskan, korkade av och doftade. Jo det var samma doft och hon korkade snabbt tillbaka den och tog sedan emot rötterna.
"Jo jag vet. Han är alltid på mig om det." Sa hon och försökte att le.
"Det är så snällt att du hjälper mig." Sa hon och räckte över flaskan.
"Du pratar inte med många så här va?"

Eruiel log vänligt åt hennes håll och tog tillbaka burken med honungen och lade tillbaka den i väskan.
"Åh, det gör ingenting. Jag gillar att vara ute. Och det är ett äventyr. Ett möte alltså." Han tittade på Alice. "Det känns som ett äventyr att lära känna dig. Jag gillar det.", sa han ärligt och iakttog henne ett ögonblick.
"Vad får dig att tro det? Det är många som vandrar i skogen, trots farorna som verkar kring området. Jag har träffat den ena och den andra. Vissa.. ja, de vill bara få en glimt av oss alver!"

Hon lyssnade på honom och kunde inte låta bli att le. hennes hjärta slog ett extra slag och hon rodnade medan hon plockade upp de sista rötterna. Det hade gått mycket fortare än hon trott och hon såg på honom.
"För att du verkade så nyfiken på mig? Var det för jag har så rött hår eller är kvinna?" Hon lade huvudet på sned.
"Man vet aldrig så jag vill fråga bara." Hon såg sedan mot himlen och såg sedan på honom igen.
"Är det långt till ditt rike?" Hon visste inget om alver, om de var snälla eller varliga. Eller var de feer som tog människor till fångna? Hon ruskade på huvudet och blinkade bort något.
"För jag är nu nyfiken på vart du bor och brödet du talar så gott om."

"För att du är någon ny att lära känna. Någon utifrån. Jag lämnar inte kungariket så ofta.", förklarade Eruiel och såg på Alice. "Nej, vi är precis vid gränsen. Titta förbi trädkronorna där så ser du tornens spetsar." Eruiel pekade åt öster och kikade åt tornens håll.
"Vi bör äta. Kom, jag tar med dig till mitt hem. Där får vi mat. Så fortsätter vi senare." Han hjälpte henne upp på fötterna och tog sedan med henne därifrån, mot rikets kärna, där kung Haart vistades.

Hon såg på honom med en undrande blick innan hon började gå efter honom."Men du är ute nu. Vad fick dig att gå ut jus idag? Frågade ho undersamt och såg sig om.
"Jag skulle ilja göra ig lite mer vacker. Inte varje dag man träffar en kung."
Hon log svagt oh såg snabbt ner.
"nte heller en prins" Lade hon till medan hon begrundade föternna.

"Vi är fortfarande i kungariket. Det sträcker sig längre än slottets portar.", förklarade Eruiel och såg på Alice över axeln. "Och som jag sa tidigare, vi skulle patrullera runt området.", förklarade han vänligt och vände blicken framåt igen för att visa vägen inåt i skogen igen. De närmade sig slottet.
"Hm?" När Eruiel hörde Alices önskan drog han lite på ena mungipan och nickade. "Som du vill. Hovdamerna hjälper dig säkert.", förklarade han enkelt, utan att se på Alice.
De hade kommit fram till skogsalvernas slott.
Slottet vad vitt och brett och sträckte sig högt mot skyn. De ljusa färgerna fick det att nästan intill glittra i solljuset. Och på så sätt också se välkomnade ut. Det fanns ljus tända. Det var eld som lyste upp, men också eldflugor som på ett koreografiskt sätt susade omkring området och kastade ett mystiskt, kanske rent ut sagt magiskt, sken.
Arkitekturen var noga genomtänkt. Med omsorg var detaljerna i sten och trä noga karvat och utskuret för att på ett smickrande sätt visa på det kunniga hantverket alverna besatt.
"Kom, hovdamerna är nog i sin kammare, de gör nog också i ordning sig för att träffa min far. Du får göra de sällskap. Den här vägen." Eruiel tittade på Alice och nickade sedan åt ett håll för att leda henne till ett av tornen. Han drog upp portarna och klev uppför spiraltrappan före Alice. "Hallå! Är det någon här? Jag har med mig en vän, hon skulle behöva er hjälp."

Hon kunde se elden och såg fundersam ut. Det var väl inte mer än 11 eller minst 13? Hon såg på honom och sedan skakade hon på huvudet.
Det var ingen idé att börja fundera.


Det plingade till när han öppnade dörren och han harklade sig.
"Jag söker miss Alice." Han hade stadens emblem på riddarens utrustning och han såg sig om.
"Är hon hemma eller är hon borta igen?"

Och mycket riktigt, inne i kammen uppe i tornet höll hovdamerna till. Det var klädda och smyckade i ett sätt som skvallrade om att de tillhörde en högre status.
Hovdamerna satt i en grupp och talade lågt mellan varandra. När de fick syn på Eruiel tittade de alla på honom och hälsade artigt och såg sedan med nyfikna blickar på Alice.
"Det här är Alice. Hon skulle vilja ha er hjälp.", förklarade han och visade med handen åt Alices håll.
De nickade. "Kom, jag kan borsta ditt hår.", svarade en av de med en vänlig stämma.

Estagan stod böjd över arbetsbordet och hade koncentrerat och fokuserat arbetat med olika prylar på bordet i eller i sina händer. Han gjorde ingen notis om besökaren i sitt hus när det plingade på dörren.
"Alice är inte här.", svarade Estagan utan att titta åt mannens håll. Han hade bara ögon för prylarna i sina händer. "Vem är du? Och vad du vill du?"

Hon stod vid hans sida och såg nyfiket på dem och såg sedan blyg ut. Tittade från hovdamerna till Eruiel. Men sedan log hon och tog en tova.
"Tror jag skulle behöva ett bad innan. Jag tror mitt hår är rödare än detta." Sa hon med ett skratt och visade sin hand.
"Är även blekare än detta. Har bara vant mig vid smuts." Sa hon ursäktande.


Mannen suckade medan han skakade på huvudet. Plockade fram en bricka med huvudstadens soldatsemblem.
"Jag tillhör huvudstadens väktare nu Estagan. Du borde veta det." Sa han och stoppade undan brickan.
"Jag heter Pith och var lärling hos Joch." Sa han med ett sorgset leende.
"Jag letar efter Alice såklart annars skulle jag unte fråga efter henne." Han såg sig om.
"Jag vill bjuda henne på festligheterna..."

Damen nickade vänligt utan att svara Alice. Hon ställde sig upp och gick för att hämta en kanna med varmt vatten för att fylla på i ett kar.
"Kom, det är varmt här. Här kan du tvätta dig. Prins Eruiel, du får lämna oss med Alice. Hon kommer när hon är klar."
Eruiel log vänligt tillbaka och nickade för att sedan kasta en sista blick åt Alices håll. "De tar hand om dig. Vi ses senare."
Eruiel kramade om Alices hand och gick sedan från rummet för att lämna Alice med de andra.

"Alice är inte här. Det spelar ingen roll hur mycket magi jag har, jag kan inte trolla hit henne, än vilken trollformel jag använder. Alice kommer och går hur hon vill.. Pith."