Avierna - Emma07 & Kattens

Kunde inte vara där som livet skulle ta slut. Förstod att om elden fattade tag i hennes kläder skulle hon knappast kunna komma långt. Hade inte mycket energi medan energin minskade och luften blev svårare att andas medan det nästan brann i lungorna. Lyckades riva av nedersta delen av klänningen som skulle minska risken att falla eller snubbla på den om hon lyckades ta sig upp. Visste inte hur länge hon lyckades hålla sig vaken, eller hur lång tid det tog innan hon lämnade golvet genom bli upplyft. Förstod nog inte vad eller vem det var, kunde inte se genom tårarna som bildades i hennes ögon av den stickande luften. Borde nog inte ha blivit bränd men ändå gjorde benet ont. Kanske hade fallit gjort att hon skadade sig men att det inte var prio ett. Hur väsnade andningen var medan hon försökte ta stad från hans sida för att ta sig ut. Skulle aldrig klarat sig själv därifrån.

Nathan fick kämpa för att ta sig ut med henne, röken var tjock nu och det var heller inte lätt att se något i den. Den försvårade allting. Men efter vad som kändes som en evighet så tog de sig äntligen ut i friska luften igen och ljuset utanför, och han kunde dra ett djupt andetag av frisk luft. Det kändes som om lungorna sved av den rök han fått i sig där inne. Han fortsatte några meter bort från huset, mest för att få ett säkert avstånd till det först, innan han vände sig mer emot henne.
"Är du okej?" frågade han genast, försökte inte ens dölja oron som sken igenom i rösten, kändes som om pulsen fortfarande var hög nu med även om han hittat henne och fått ut henne i säkerhet. Men oron för henne hade varit så enorm, tagit honom lite på sängen nästan av hur det var som om han slutade fungera bara av tanken på att hon kunde vara kvar där inne.

Sophia vägrade släppa taget om honom, höll ett ganska hårt grepp om hans kläder. Rädslan över att bli lämnad, att han faktiskt hade vänt sig tillbaka för att hämta henne. Tårarna som rann nedför hennes kinder medan halsen än brände efter ha andats in så mycket rök. Fick inte fram några ord, utan grät bara där i hans famn. Skulle nog aldrig visat upp den sidan för honom, inte på ett bra tag, hade inte vågat visa sånt för honom även om det nog hade bubblat ett tag under ytan. Lyckdes tillslut lugna sig för nicka lätt.
''Jag tror det, tror dock jag trampade snett..'' Sa hon lågt efter ha samlat sig något.''Dessa idiotiska klänningar,''

Nathan höll henne hårt i sin famn, ville aldrig släppa taget om henne igen. Rädslan som hade greppat tag om honom innan hade svårt att släppa taget, oron låg kvar och att också se och höra henne så upprörd gjorde det inte lättare. Han strök tröstande med armen över hennes rygg medan han tyst höll om henne, men drog sig undan bara tillräckligt för att kunna se på henne när hon talade. Höll dock fortfarande kvar armarna något om henne.
"Får jag kika på det?" frågade han mjukt, visste inte om det fanns så mycket han kunde göra - men han kunde försöka hela det. Det var inte vad han var bäst på, men han kunde ändå det grundläggande.

Hon nickade långsamt efter lossat greppet något om honom. Fanns inte så mycket att göra och det var knappast där värsta smärtan låg. Nu var det nog mest allt känslan i lungorna samt adrenalinet från ha upplevt det. Nog skulle chocken slå in alldeles strax efter ha lugnat ner sig, eller om hon blev lämnad ensam. Vad skulle ha hänt om han inte dök upp? Hade inte sett någon annan ens försöka sig på det. Var det fortfarande för att hon var en främling, inte värt att riskera sitt liv. Men han hade gjort det. För henne. Sophia såg återigen upp mot Nathan för att försöka lugna ner sig.

Han såg på henne, försökte se om han kunde se med blotta ögat ifall hon verkligen var okej. Mer än omskakad då - vilket han också kände sig efter detta, efter paniken över att han kanske förlorat henne. Den satt fortfarande hårt i honom även om han gjorde sitt bästa för att skaka av sig det, vilket just nu kändes omöjligt.
"Är du säker på att du är okej annars?" frågade han med oron liggande i rösten, visste inte om han vågade tro på att hon klarat sig så bra och lindrigt ut därifrån. Samtidigt böjde han sig ner för att faktiskt få kolla till hennes fot, lade mycket försiktigt handen emot den innan han sade några väl valda ord på alviska som förhoppningsvis skulle lindra smärtan. Det var hans mor som lärt honom den mesta magin han kunde, och alviskan förstås - och han var henne tacksam för det, även om en del fall honom naturligt så fanns det så mycket att lära sig. Såsom helande. Enklare saker såsom detta kunde han lösa, men det var om det var nödvändigt - det var inte som att bara ta bort hennes smärta, utan att han istället tog över den. Inte smärtan i sig nödvändigtvis - det kunde bero på vad det var - men det tog en hel del energi att hela på det viset. Det fanns de som var helare i sig själva, som kunde hela svåra ting utan att själva bli särskilt påverkade, men han hade det inte naturligt utan hade fått lära sig det vilket också gjorde att han fick ta över det han helade. Men en stukad fot var inte så illa, han kände förstås av att det tog en del energi och förstärkte smärtan han redan kände i sina lungor. Men allt det och mycket mer skulle det vara värt för henne. Han reste sig upp igen och såg på henne.
"Känns den bättre?" frågade han.

Sophia ville inte flytta blicken från honom. Visste inte vad det var men något fick henne att känna något som hon inte kunde sätta ord på när det kom till honom. Fick tillslut orken att faktiskt reflektera över hans fråga, hade inte haft möjlighet att tänka efter om hon faktiskt var okej. Såg ner mot sin klänning och mot sina armar som höll hårt i hans kläder ännu. Som om hon släppte taget skulle hon vara tillbaka i rummet.
''Jag tror det... tror inte-'' hon kände klumpen bildas i halsen av tänka på vad som faktiskt hänt. ''-tror inte lågorna hann så långt?'' Fick hon tillslut fram efter harklat för försöka få bort klumpen som bildades.
Drog instinktivt sig tillbaka benet, hade nästan helt glömt bort att han faktiskt kunde magi. Hur det gick emot allting hon hade lärt och hört från sina föräldrar. Hur magi aldrig kunde vara god. Kunde och ville inte riktigt dra sig därifrån. Nickade långsamt av frågan.
''Ja..''

Det skar verkligen i hjärtat att se hur det hade påverkat henne, han önskade att han kunde göra samma sak med det som med hennes ben. Få den smärtan och chocken att försvinna, ta över den ifrån henne. Allt för att bespara henne. Det hade påverkat också honom mer än vad han skulle ta trott - all träning som soldat hade gjort honom säker i såna här situationer, men hon hade rubbat på det. Faktumet att hon var inblandad fick honom att glömma allt det och knappt kunna fokusera på något annat än henne.
”Jag är så glad att du är okej.” Utbrast han till sist igen, kunde inte låta bli att dra in henne i sin famn igen. Ville få hålla om henne ordentligt igen, känna att hon faktiskt var där på riktigt och välbehållen.

Sophia höll blicken mot honom. Hade aldrig sett magi så nära, inte när hon var medveten i alla fall, men hade aldrig sett magin användas som något sådant. Att han lyckades få bort smärtan på så kort tid. Att foten nog var lika bra som innan den branden hade tagit fart. Kunde inte förstå allt som lett dit men ny kunde hon inte förstå hur det ens skulle gå att lämna hans sida. Som hon absolut inte ville göra, speciellt inte nu. Hur han drog in henne i sin famn som fick henne att slappna av som hon nog inte känt av sedan hon hade lämnar sitt hem. Att han kändes som hennes hem nu, hennes trygghet. Kramade om honom hårt med armarna om hans nacke medan tårarna åter rann.
"Tack Nathan." Viskade hon lågt. "Att du kom dit."

Nathan höll hårt om henne, ville aldrig släppa taget igen. Oron och ångesten han känt innan av rädslan att förlora henne satt kvar inombords, började långsamt släppa det värsta taget om honom men han kände sig fortfarande rejält omskakad. Samtidigt som han ville finnas där för henne, hålla om henne tills det hade lagt sig också för henne. Hatade att se henne sån, ville bara kunna ta bort allt ont för henne, torka alla tårar.
"Jag skulle aldrig kunna lämna dig där." Viskade han tillbaka, skulle ha gjort det många gånger om ifall det handlade om henne. Bara tanken på den faran hon varit i fick känslorna att bubbla upp inombords igen, samtidigt som han varsamt strök henne över håret.