Autumn leaves ~ [PRS]

Bara för att Loui inte var speciellt duktig på quidditch, betydde det inte att han inte var sjukt begåvad utöver det. Som artonåringen förstod det hade han högsta betyg i så gott som alla ämnen, plus att han blivit utsedd till försteprefekt. Fan, han skulle kunna studera till precis vad han ville efter att de var färdiga med Hogwarts, oavsett om det var till auror eller helare, eller kanske till och med någon högt uppsatt ministerieperson. Zhìyuan, å andra sidan, skulle nog hamna antingen på gatan eller i någon skum buktik som sålde köttätande sniglar. Visserligen var han en jävel när det kom till att spela quidditch, men inte tillräckligt begåvad för att lyckas komma någonvart med det. Han skulle behöva ta minst en vecka ledigt varje månad, vilket inte var hållbart, inte när det kom till något jobb överhuvudtaget faktiskt. Så det var nog gatan som gällde, trots allt.
Med underläppen putandes, släppte han motvilligt den jämnåriges hand och började dra på sig den svarta kappan. Nåväl, kanske han kunde sno någon av de mjuka händerna i framtiden. Typ om Loui råkade somna mitt i någon bok eller liknande i biblioteket. Fast det kanske bara skulle vara creepy? Om han kom där och började krama om den andres händer medan denne sov? Usch vad obehagligt! Nej fy skäms, så fick han absolut inte göra.

”Hm? Åh, om att du egentligen är duktig på quidditch men att du inte gett det ett ärligt försök”, svarade Zhìyuan och rättare till den långa kappan, innan han gömde den undre delen av ansiktet i sin polotröja. De hade ungefär samma stil när det kom till kritan, den enda skillnaden var färgerna och hur de satt på kroppen, med tanke på att slytherinaren var längre och så vidare. Kanske lite bredare om axlarna också? Okej, betydligt bredare om axlarna.
”Ska jag ha dig som stöd? Merlin nej, kommer bara råka krossa dig”, protesterade den längre och ryste till. Tänk vilken hemsk syn, med en platt Loui och en bölande Zhìyuan som råkar sätta sig på honom. Nu var den andre inte så pass skör, det var han mer än väl medveten om, men längdskillnaden gjorde det ändå lätt att förställa sig det hela. Sedna var det slanke en gnutta komiskt också, men bara lite.
”Dina kinder är perfekta, sluta klanka ner på dem”, knorrade artonåringen när han passerade Loui, bara för att knäppa till honom över pannan i farten. Rätt åt honom, som klagade över sina vackra kinder. Dumbom.

Som tur var, var det inte så långt till det lilla bed and breakfast stället, som låg precis runt hörnet. Vinden ven utanför den livliga puben och regnet piskade hårt mot ansiktet, så det var väldigt skönt att komma tillbaka in i värmen, trots att de inte befunnit sig ute i mer än någon minut.
Zhìyuan ruskade på sig så snart de kommit innanför dörren, precis som en förvuxen hund, innan han räta på sig och tuffade fram till den lilla receptionen, där en sömnig liten dam satt och glodde på dem. Äh, vad var det där för blick ens? De hade bara öppnat dörren, det var inte precis som om de stod och hånglande mitt framför nosen på henne.
”Ehm, kan vi få två rum?” Undrade artonåringen smått osäkert och flackade med blicken. Var det fel att be om två rum? Ville den andre hellre dela? Det hade ju blivit betydligt billigare.
”Vi har ett rum ledigt, det är många som har sökt skydd från den där stormen som härjar”, svarade damen strävt och plockade fram en nyckel. Ett rum ledigt? Inte två? Zhìyuan kliade sig i nacken och började gnaga sig själv i underläppen. Äsch, det fick väl bli så då. Vad var det värsta som kunde hända?
”Fint, det blir jättebra”, konstaterade slytherinaren och började rota i sin ficka, varpå han slängde upp en hög med galleoner. ”Det där räcker va? Bra, tack”, fortsatte han och snappade åt sig nyckeln, innan han vände sig mot Loui och nickade mot trappan. ”Hoppas att det är okej att vi delar..kan sova på golvet om det bara finns en säng.”

När de kommer ut från den varma, bekväma puben så blir det en stark kontrast. Utanför blåser det nästan så mycket att Loui skulle flyga iväg. Det duggregnar också, vilket inte direkt gör det bättre. När han är inomhus så brukar han alltid tycka att sånt här väder är väldigt mysigt att ha i bakgrunden, men herregud.. när det väl kommer till att man ska gå ut i det så blir det en riktig pina. Artonåringen slingrar armarna runt sig själv i ett försök att hålla sig varm, den varma kappan gör ett bra jobb att hålla honom hyfsat varm, men inte tillräckligt bra. Lyckligtvis så är Hogsmeades bed and breakfast nära puben, så det tar inte lång tid för dem att komma in i värmen igen. Han är fortfarande förvånad över att han inte ramlat och slagit sig under blåsten, han har inte jättebra balans nämligen. Kanske det är en av anledningarna till att han aldrig riktigt fastnat för quidditch, urdålig balans. Loui är även rätt klumpig när det kommer till kritan, pinsamt så. De ljusblåa ögonen stryker sig över Zhíyuans vackra ansikte.. vackra? Åh herregud, varför behöver han hålla på att bli kär i sin nya vän? Dumma, dumma Loui. Han är så förskräckligt pinsam.

Åh, ett rum? En del av Loui skuttar av glädje, samtidigt så vill han verkligen inte att det ska bli obekvämt mellan de två. Han har ingenting emot att dela säng, men samtidigt kanske det skrämmer iväg Zhíyuan såpass mycket att han springer tillbaka till slottet? Jo, i hans hjärna är det mycket möjligt. Han vet inte ens om den andre tycker om killar på det viset, han hoppas ju på det.. men ja, Loui har inte haft så mycket tur när det kommer till kärlek, så han är lite nervös inför det hela. Han lyckas alltid få en crush på helt fel personer, och det han känner för den jämnåriga nu kan väl ändå inte kallas för en crush längre, eller?
”Tack så mycket,” säger Loui till damen vid disken som ser måttligt nöjd ut med deras vistelse. Hon är väl trött på att det kommer folk så sent, hon verkade iallafall inte särskilt glad över att se dem.
”Äsch, du behöver inte sova på golvet. Om det är okej för dig så är det okej för mig,” svarar Loui med ett svagt leende och öppnar dörren till det lilla rummet. Jepp, som han misstänkt så är det bara en säng i rummet. Loui granskar Zhíyuans ansiktsuttryck i hopp om att se vad han tycker om det, om han blir obekväm med det eller inte. För hans del är det okej, men ja, det vore förståeligt om det inte är det för den jämnåriga. ”Jag kan betala tillbaka när vi kommer tillbaka till skolan,” mumlar han och stiger in i rummet. Det är väldigt mysigt och välkomnande, med en brasa i mitten, mittemot sängen. Åh gud. Loui drar en hand genom de lätt våta lockarna innan han tar av sig den svarta kappan.
”Jag kan också sova på golvet, om du vill det.” Vid det här laget är hans kinder glödheta, men turligt nog kan han skylla lite på blåsten.

Precis som Zhìyuan förväntat sig fanns det bara en säng på rummet, men utöver det fanns det verkligen ingenting att klaga på. Utrymmet var kanske aningen trångt, men det såg väldigt mysigt ut med brasan framför sängen och de mörka trägolven. Varmt helt enkelt, det var hemtrevligt och behagligt, raka motsatsen till hur det var utomhus. Och egentligen klagade han inte på att det bara fanns en säng, även om det faktumet gick honom rakt upp i skallen. Tankarna fick kinderna att blossa upp för den tusende gången och han rodnade som en idiot när han väl började dra av sig den svarta rocken. Fan, han fick inte tänka i de där banorna. De var vänner. Och även om de kanske var en smula lulliga betydde det inte att de behövde göra något dumt. Eller hur?
Artonåringen gnagde sig febrilt i underläppen och sneglade diskret mot Loui. Han hade ju faktiskt sagt att det var helt okej om de delade säng och Zhìyuan var nog den sista personen som hade något emot det hela. Frågan var bara om han skulle få sig ens en blund, alltså för att han skulle ligga och glo på den jämnårige eleven som en idiot. Shit, det här skulle sluta i en enda stor katastrof.
Med en bedrövad suck drog han händerna genom det svarta, smått våta, håret och skakade på huvudet för sig själv. Nej, fy skäms. För det första är det inte säkert att han gillar dig på det sättet och för det andra borde du inte fästa sig vid någon alls. Du är ett monster, förstår du? Och sådana som du ska inte ens tänka tankarna som du tänker.

”Du behöver verkligen inte betala tillbaka!” Protesterade Zhìyuan när Loui nämnde att han kunde betala tillbaka sin del när de kom tillbaka till skolan. Det hela hade ju varit slytherinarens idé, så det var inte mer än rätt att han stod för kostnaden.
”Och du ska fan inte sova på golvet, jag..jag har absolut ingenting emot att dela säng med dig”, fortsatte han muttrandes och slängde kappan över en av de två fåtöljerna. Han slätade hastigt ut polotröjan han bar under, innan han fortsatte bita sig själv i underläppen. Gnaga, gnaga, gnaga.
De svarta ögonen strök sig över den jämnårige gång på gång och precis som den andres kinder, hade hans egna kinder blivit röda som två mogna tomater. Två övermogna tomater, rättare sagt. Med ytterligare ett underligt läte slog han sig ner på sängen, bara för att sedan sitta där och stirra på Loui med ögon stora som tefat. Skulle det här ens gå? Tänk om han lyckades göra något pinsamt, någonting som fick gryffindoreleven att lägga benen på ryggen och fly sin kos?
Smidig som han var, roffade han åt sig en av kuddarna på sängen och slängde den i famnen. Sådär, bra. Helt naturligt. Sitt där med din kudde hela kvällen och se extremt oskyldig ut. Kanske de kunde sova i sina kläder? Det skulle göra saker och ting betydligt enklare, även om det redan börjat bli lite av ett problem. Host. Fina tankar nu.
”Jag gillar dig”, konstaterade Zhìyuan plötsligt, utan att vika undan med blicken. ”Alltså gillar-gillar. Du driver mig käpprätt till vansinne, vet du det? Håller på att avlida.”

Det hela stället känns romantiskt på något sätt, och det hjälper inte direkt känslorna som Loui har inne i bröstkorgen. Eller är det konstigt att säga? Han borde liksom inte se det som något romantiskt, de är vänner, så varför kommer den tanken upp? Fruktansvärt irriterande. Artonåringen ser sig omkring i rummet, osäker på vad han ska göra och vad han ska säga. Ska han lägga sig i sängen med kläderna på? Ska han ta av sig? Nej.. han har verkligen ingen aning om vad som blir rätt. Artonåringen bestämmer sig för att sätta sig vid brasan och hålla upp händerna mot elden så att värmen kan sprida sig över honom.
”Alltså blev riktigt kyld av det där vädret. Riktigt tur att vi fick tag i det här rummet,” påpekar han och gnager sig i underläppen. Det är ju sant, han känner sig iskall. Sedan kommer det upp en liten tanke på vad som också skulle hjälpa mot kylan, att ligga bredvid Zhíyuan i sängen. Men åh gud, han känner sig som en katastrof när han har såna tankar, det är faktiskt inte okej.

”Det är klart att jag behöver,” svarar gryffindoreleven medan tänderna gnager febrilt i underläppen. Ja, han kan inte direkt låta den jämnåriga betala helt för en övernattning på ett bed and breakfast. Plus, de delar det ju på två, det borde väl inte vara allt för mycket? Loui bestämmer sig för att glo in i elden en stund så att han inte behöver möta Zhíyuans blick. Han skulle allt för lätt smälta bara av att kolla in i de där ögonen, och det är mycket möjligt att han skulle göra någonting dumt. Däremot hade han märkt hur den andre sträckt sig efter en kudde för att placera den i knät. De välplockade ögonbrynen rynkar lätt ihop sig, och en liten tanke dyker upp i skallen på honom.. nejmen så kan det ju inte vara. Eller? Nej, det är säkerligen bara Louis små tankar som springer iväg än en gång, allt för långt. Den andre måste bara ha tagit den där kudden för att det är mysigt, visst? Ja, så måste det vara. Den tanken blir däremot svårare att tro när slytherineleven plötsligt slänger ut sig att han gillar honom. Louis ögon blir stora medan han stirrar bort mot Zhíyuan. Skämtar han nu?
”Gör du?” Undrar han medan ett leende sakta men säkert stryker sig över de fylliga läpparna.

”Jag gillar-gillar dig också,” nämner Loui och ställer sig upp från sin plats vid brasan för att röra sig fram mot Zhíyuan. Han tar försiktigt tag i den andres hand och börjar pilla med de slanka fingrarna. ”Har velat säga det hela kvällen,” fyller han på och frustar till åt sig själv.

Merlin ja, att vara ute i det där ruskiga vädret hade till och med lyckats få Zhìyuan att huttra, och då var han ändå relativt varm av sig. Men så fort han blev blöt var det en helt annan historia - han klarade verkligen inte av det, särskilt inte när vindarna var kalla och regnet nästintill isigt. Under sommarens gång hade han bara badat två gånger, och det hade varit under månadernas absolut varmaste dagar. Den enda gången han faktiskt kunde acceptera att han var blöt var om han låg i ett ångande varmt bad och smälte som en gigantisk padda. Då var det okej, men annars undvek han det helst. Och ja, det inkluderade duschar, åtminstone när man var tvungen att hålla på och blöta ner håret. Urk, varför var vattnet liksom tvunget att sno in sig bland hårstråna och stanna där? Det var obehagligt.

”Nej, det behöver du inte”, envisades artonåringen och började pilla med kudden, samtidigt som de smått vassa tänderna grävde ner sig i underläppen gång på gång. Snart skulle det väl sluta med att han också började blöda, vilket egentligen var högt onödigt. Det var helt klart bäst om varulvar höll sitt blod och saliv undan från annat folk, även om det inte var något han brukade bekymra sig om. Men nu var han där med Loui och tja, han ville inte råka smitta den andre. Alla han bitit hade gått och blivit sjuka, med influensa symptom och stela leder. Inte direkt något man ville ge till personen man var lagom tänd på.
Zhìyuan kunde inte låta bli att undra varför den jämnårige stod och glodde in mot de sprakande lågorna på det där viset. Var det för att han kände sig obekväm med hela situationen? Eller hade han börjat spinna på teorier om den där förbaskade kudden som låg i knät på slytherinaren? Det var verkligen inte helt otroligt, det var ju ganska uppenbart. Men samtidigt hade det väl varit ännu mer uppenbart om den inte legat där? Äsch, han skulle fan tappa förståendet förr eller senare om han tänkte i de där banorna.

Med underläppen putandes, nickade Zhìyuan, fortfarande med de svarta ögonen vända mot den broderade kudden. Nu hade det helt plötsligt blivit väldigt farligt att se den andre i ögonen, så det så.
”Ja, har jag inte varit väldigt uppenbar under typ hela kvällen?” Undrade han med ett svagt skratt och kände hur hjärtat tog ett extra stort skutt. Va? Nej, han måste ha hört fel. Loui kunde väl ändå inte gilla någon som honom? Merlin, nej. De svarta ögonen blev med ens dubbelt så stora som de varit innan och artonåringen vände slutligen upp blicken.
”Ärligt? Trodde bara att du var extremt okomfortabel runt mig”, erkände slytherinaren och skrattade återigen till, medan han kramade om Louis hand. Han var verkligen kall, stackarn. ”Tror ärligt talat att jag har gillat dig sedan den där morgonen för en månad sedan..du vet när vi gick till madam Pomfrey och ja”, fortsatte han tyst och rodnade mer eller mindre som en galning.

Loui har iallafall bestämt sig för att han ska betala tillbaka för deras natt på det lilla bnb de funnit. Han kan inte direkt låta den andre betala hela summan för det, det vore bara konstigt. Under tiden han sitter där vid elden så känns det rätt mosigt att ta sig upp från den lilla fåtöljen och röra sig mot Zhíyuan. Han vet liksom inte hur han ska agera. Han har nyss fått reda på att den jämnåriga gilllar-gillar honom, men han är så tafatt och blyg att han inte vet vad han ska göra. Artonåringen slår sig ner bredvid honom och lutar huvudet mot den jämnåriges axel.
”Kanske.. men jag vågade inte riktigt hoppas,” erkänner han med ett svagt leende på läpparna. Ja, han hade funderat på om den andre kan känna samma sak för honom, men det hade varit för bra för att vara sant. Men nu är det sant, och Loui är fortfarande chockad över det. Han ser ner på deras händer medan han gnager sig i underläppen, snart kommer det säkert att bli ett till hål, det skulle åtminstone inte förvåna honom. När Zhíyuan berättar att han trodde att Loui bara varit extremt okomfortabel så frustar han genast till.
”Såg jag så okomfortabel ut? Jag var mest nervös och kände mig aningen skamsen över att ha känslor för dig.. jag är fortfarande nervös faktiskt,” mumlar han och låter tummen stryka sig över handryggen på den jämnårige. Loui har lust att lämna en kyss på den andres läppar, men kanske det är att gå för långt.. nu verkar det som att den andre kanske inte skulle ha något emot det, med tanke på kudden, men han är ändå osäker.
”Har du gillat mig så länge?” Undrar han med rosiga kinder och ett glatt litet leende på läpparna. ”Jag började också gilla dig då, men trodde jag kunde läsa av människor hyfsat bra. Dig kan jag visst inte läsa av lika väl som jag trodde,” fortsätter gryffindoreleven. De stora ögonen stryker sig över Zhíyuans ansikte, och sedan ner mot deras händer igen. Ja, händerna passar perfekt tillsammans. Det är här hans hand hör hemma, så det så.

Hade Loui sett så okomfortabel ut? Egentligen inte, men Zhìyuan var värdelös på att tolka sådana saker och tja, det var väl lite den uppfattningen han lyckats skaffa sig själv. Missuppfatta honom inte, han var löjligt glad över att han haft fel, men det var den typen av tankar som susat omkring bakom pannbenet där och då. Och vem kunde ens säga något om den saken? Med tanke på den värdelösa självsyn han hade.
”Tro mig, jag är också nervös. Är faktiskt alltid nervös runt dig, blir typ tom i skallen och slänger ur mig en massa skit”, sade artonåringen, som inte riktigt visste vart han skulle ta vägen i den stunden. Gryffindoreleven satt där och lutade huvudet mot axeln på honom, så han kunde inte bestämma sig för om han skulle börja slå kullerbyttor eller bryta ihop. Bara faktumet att någon gilla-gillade honom fick liksom känslorna att koka över. Merlin, var det kanske dags att lägga benen på ryggen och fly sin kos? Eller gräva ner sig under täcket? Båda alternativen var sjukt dåliga, men vad skulle han annars ta sig till?

”Ja”, knorrade Zhìyuan och glodde ner mot deras händer. De passade verkligen perfekt ihop, eller hur? Han hade aldrig sett något liknande, något så naturligt och vackert. Hah, han hade tydligen gått och tappat förståendet helt, jösses.
”Tror aldrig jag hade pratat med dig ordentligt innan och jag hade på något sätt lyckats missa hur hysteriskt blåa dina ögon är och hur fina läppar du har och..” Artonåringen tystnade och släppte ur sig ett stön, innan han lät ryggen komma i kontakt med den mjuka madrassen. Urk, vad fan skulle han göra av sig själv? Hoppa ut genom ett fönster och agera galen varulv? Det var ytterligare en idé, en sjukt dålig plan, men den fanns ändå där i nödfall.
”Vet du varför? För att jag inte är en människa”, påpekade Zhìyuan där han låg, med händerna över ansiktet och ansiktet riktat upp mot det mörka taket. ”Förstår inte hur du kan gilla mig! Jag är så sjukt pinsam hela tiden och du är..jag vet inte, lugn och sansad och smart och otroligt behaglig att kolla på..” rabblade han vidare och kikade upp mot den jämnårige mellan fingrarna. ”Det är nog bäst om jag sover på golvet, helt ärligt alltså.”

Nåväl, det kändes ju bra att det inte bara var Zhìyuans hjärna som slutade fungera när de var tillsammans. De svarta ögonen stirrade upp mot det mörka taket mellan fingrarna samtidigt som regnet smattrade mot rummets enda fönsterruta. Rummet var på tok för romantiskt, med den där sprakande brasan och sängen och flertalet tända ljus vars flammor svajade fram och tillbaka. Vad i helskotta skulle han göra av sig själv? Egentligen var ju allt han ville att typ kasta sig över Loui och mer eller mindre anfalla honom, men nej, det kunde han ju inte göra. Då, om något, skulle den jämnårige utan tvekan fly sin kos. Ingen ville ha en Huaze Zhìyuan tvärs över sig med ögon som var alldeles vilda, det var han nittionio procent säker på. Fast å andra sidan gilla-gillade gryffindoreleven honom, så vem fan visste? Det var därför han sparat den där lilla procenten, bara utifall att liksom.
Artonåringen släppte ur sig ett stön och placerade den broderade kudden över ansiktet istället, smart som han var. Vad var ens planen? Att han skulle kväva sig själv? Det ville han ju inte ens - han var egentligen överlycklig där och då, men det var som sagt svårt att veta vart han skulle ta vägen, vad som var att gå över gränsen.

”Hur kan någon så fantastik vara ovan vid komplimanger ens? Du borde få komplimanger så fort du går in i ett rum”, knorrade Zhìyuan under kudden, innan han slängde den åt sidan och vände blicken mot Loui istället, smått uppgiven och snurrig i skallen. Visste han att han såg bra ut? Jo, det gjorde han, fast samtidigt såg han ju för stunden ut som en gast, så det var lite svajigt när det kom till det samtalsämnet. Men dragen var det inget fel på! Inte ens ärren som strök sig över ansiktet var det något större fel på, de var bara svåra att förklara på något vettigt sätt.
”Måste väl hålla med om att jag ser hyfsad ut, men kan knappast jämföra mig med dig. Vill typ äta upp dig, ärligt talat alltså”, mumlade artonåringen och drog händerna över ansiktet igen. Hjärtat dunkade något alldeles förskräckligt inne i bröstkorgen på honom och han visste inte ens längre vad som var upp och ner här i världen. Kanske skulle han svimma förr eller senare? Det var inte helt omöjligt.
”Hm? Men jag är inte mänsklig”, protesterade Zhìyuan och frustade till. ”Och jag säger inte att det är något fel med det, det är bara ett faktum typ..ett faktum jag bra gärna skulle vilja ändra på, men med tanke på att ingen lyckats komma i närheten av någon bot, är det nog bara att glömma”, fortsatte han och kunde inte låta bli att le som en smärre idiot. Åh jo, han hade allt lagt märke till den andres kinder under kvällens gång och de var, minst sagt, bedårande. Underbara att klämma på!
”Är du säker? För din blotta närvaro gör mig typ knäpp och allt jag vill göra är att..” Slytherinaren tystnade och satte sig plötsligt upp, bara för att därefter sätta sig i grensle över den jämnårige och börja klämma på de mjuka kinderna. ”Du är så söt och snygg och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv!”

Helt ärligt tvivlade Zhìyuan starkt på att Loui var vidare oattraktiv ut på morgonen, eller rättare sagt så trodde han inte alls på det där. Nu kanske han såg lite stökig ut på morgonen, men vem gjorde inte det? Plus att det var så gott som omöjligt för den jämnårige att se något annat än bra ut. Det var liksom inte möjligt med de där fräkniga kinderna, de stora blå ögonen och fylliga läpparna - för att inte tala om de mörkblonda lockarna som såg sådär galet mjuka ut.
”Äh, jag har fått precis rätt uppfattning om dig”, sköt artonåringen tillbaka och granskade det vackra ansiktet. Han hade nästan lust att börja följa de behagliga dragen med ett finger, men samtidigt ville han verkligen inte göra den jämnårige okomfortabel. Och att sitta och peta någon i ansiktet kunde tyvärr ha den effekten.
”Fantastisk? Har du problem med ögonen eller?” Undrade den längre av de två med ett frustande läte, varpå han satte sig ordentligt tillrätta. Det hade nog varit en bra idé att sätta sig på kudden, men så långt hade han naturligtvis inte tänkt. Kinderna blev genast glödheta och de svarta ögonen vek undan ett slag, riktade mot fönstret där regnet piskade på. Bara faktumet att de hade ett rum för sig själva gjorde det nästan lite svårt att andas. Ärligt talat alltså.
”Jag tycker att du är extremt attraktiv”, påpekade Zhìyuan efter en stunds tystnad och putade med underläppen. ”Och gullig, men är det verkligen något fel med att vara gullig?” Undrade han fortsättningsvis och lät huvudet falla lätt på sned. Han tyckte då inte det, verkligen inte.

Ja jo, Zhìyuan var väl ganska fast besluten vid att han inte var mänsklig, men det var främst eftersom det förklarade varför han var som han var. Började han se sig själv som en annan människa, då skulle plötsligt ungefär hälften av hans beteenden bara framstå som bisarra och tja, han ville på någon nivå känna sig åtminstone en gnutta normal. Äsch, det var svårt att förklara.
”Mhm, men det är bara för att det gör allting så mycket enklare om jag bara accepterar sanningen..vill inte bli som Yuxuan. Om du tycker att min självsyn är kass, då skulle du bara veta hur värdelös hans är. Det är nästan sorgligt faktiskt”, rabblade artonåringen på och kände hur rodnaden blev mer och mer intensiv. Zhìyuan gnagde sig själv febrilt i underläppen medan han pillade med Louis polotröja. Vad skulle han göra nu? Bara sitta där och glo? Merlin, om det var någon som var pinsam i den stunden så var det väl ändå han själv?
”Jag vet inte..äta upp dig?” Föreslog den längre av dem och mötte de där underbart blå ögonen. Därefter placerade han händerna på vardera sida om den jämnårige eleven, bara för att luta sig närmare och närmare tills deras näsor nästan snuddade vid varandra.
”Är du obekväm?”

Om det var något Zhiyuan verkligen inte kunde hålla med om, så var det att han såg fantastik ut. Någon vecka efter fullmånen såg han förvisso anständig ut, men inte ens i närheten av fantastik. Nej, om det var någon som såg fantastik ut, så var det minsann Loui och hans alldeles för perfekta ansikte. Tänk att de passerat varandra i korridorerna, suttit på samma lektioner och ätit i samma matsal i hela sex år - och ändå hade ingen av dem lagt en endaste tanke på den andre. Det var ju helt sjukt egentligen, särskilt med tanke på hur jävla attraherad artonåringen var av gryffindoreleven. Hur hade han inte lagt märke till det innan?
De svarta ögonen strök sig gång på gång över den jämnårige och ett svagt leende dansade omkring över de bleka läpparna. Tyckte han det? Absolut, ingen tvekan om den saken. Loui var hysteriskt gullig, bedårande rent utsagt. Däremot tog det inte stopp där, för han var också både stilig och vacker, hur dumt det än må ha låtit. Men vad skulle han annars säga? Den andre var vacker och det var där sanningen låg. Jösses, nu hade han verkligen gått och förlorat sig själv i ett hav av tankar, och det var tydligen väldigt svårt att ta sig upp på strandkanten och lägga dem åt sidan.

”Den är inte så dålig! Jag accepterar bara verkligheten”, protesterade Zhìyuan och putade återigen med underläppen. Nu var självsynen förvisso inte på topp, men så dålig var den väl ändå inte? Eller? Han kanske hade en väldigt skev syn när det kom till just det ämnet. Nåja, han hade inga planer på att fundera vidare över saken, d t var ett som var säkert. Näsan snuddade ju bokstavligen vid Louis och hjärtat verkade vilja flyga rakt ur bröstkorgen på honom vid det laget.
”Du är så söt, vad ska jag annars ta mig till? Slicka dig i ansiktet? Eller kanske bita dig i tårna?” Förslog artonåringen och höll därefter genast andan, när den jämnårige slöt den minimala distansen mellan dem, bara för att försiktigt pressa sina egna, perfekta läppar mot Zhìyuans, i jämförelse, patetiska. Däremot klagade han inte, utan besvarade genast den lilla, lätta pussen som snart övergick till en kyss. Läpparna samspelade automatiskt i perfekt harmoni och slytherinaren var på god väg att explodera. Hjärtat skuttade omkring som aldrig förr, och det var väl inte så konstigt egentligen - det här var hans första kyss och bara faktumet att han fick dela den med någon han verkligen tyckte om var galet. Så galet.