Sticks and stones [PRS]

Att Madison ens vågade sätta fot innanför ytterdörren var lite av ett mirakel. Zhíyuqn stod liksom där och var bara allmänt otrevlig och förskräckligt lång medan Yuxuan var..tja, oigenkännlig på fler nivåer än en. Däremot stod öronen åtminstone upp och även om han såg extremt skamsen ut, var han uppenbart lättad över att den yngre kvinnan återvänt. Lättad och glad - överlycklig.
”Vadå? Alltså du är mer än välkommen att gå, om du ändå inte vill vara här. Blev allting lite för verkligt helt plötsligt eller? Det här att dejta en varulv och så?” Frågade den yngre Huaze brodern och sneglade mot kängorna Madison sparkat av sig. Hon visste uppenbarligen inte vem det var hon spenderat natten med, för Yuxuan hatade när saker och ting inte var välordnade. Även något så simpelt som skor.

När Madison sedan satte sig på huk framför Yuxuan, vek den sistnämnde undan med blicken. Bra fråga. För att han var patetisk och barnslig? För att han känt sig sviken utan att ha haft någon rätt att känna på det sättet? Det fanns många anledningar, men det grundade sig nog ändå i att han var hemskt instabil. Eller snarare att han gått och blivit det, speciellt de senaste månaderna. Innan hade han ju haft det under någorlunda kontroll, men nu? Nu styrdes han mer eller mindre av sina känslor istället för vettigt resonemang.
”Förvänta dig inga svar från honom, dels för att han inte kan prata, men också för att han inte har något bra svar på den där frågan”, svarade Zhíyuan och svansade efter Madison mot den lilla kokvrån. ”Jag kan fixa kaffe, bara gå och sätt dig och försök ruska vett i din..ja, vad han nu är. Hund? Knähund?” Med ett lätt bittert skratt skakade den yngre brodern på huvudet, innan han satte igång med kaffet. ”Och han kan dricka kaffet, men det hela skulle ju vara tusen gånger lättare om han bara tog sig själv i skinnet och skiftade tillbaka.”

Egentligen så hade Zhíyuan helt rätt, men fan vad dryg han var. Knähund? På riktigt? Yuxuan slängde en lång, mördande blick mot tjugoåringen, som totalt ignorerade honom. Urk, vad var den här morgonen ens? Tjugotvååringen hade nästan lust att låsa in sig på sitt rum och aldrig komma ut igen. Han kände sig så patetisk att det knappt var sant.

Okej, så uppenbarligen har Zhìyuan inte något behov att ge något bra intryck på Madison, och då tänker hon fan inte möta honom med respekt heller.
"Blev allting mer lite för verkligt?" Upprepar hon och glor på den yngre brodern. Nej, än så länge tycker hon inte om honom, vilket gör det väldigt jobbigt eftersom att hon verkligen tycker om Yuxuan. Tror han själv att de två kommer att komma överens? Hon tvivlar på det. Kanske hon inte borde ha brytt sig om att göra ett gott intryck, då skulle hon ha sparat en hel del pengar, om hon bara köpt till sig själv och Yuxuan. "Jag är mer än välkommen att gå? Varsågod för din jävla frukost." Skjuter hon tillbaka och lägger till rätta skorna innan hon fokuserar på frukosten. Varför i helvete hade hon brytt sig när hans bror inte gör det? Madison kniper ihop läpparna en aning medan hon packar upp allt ihop.

Madison låter blicken glida upp mot den jämnåriga killen när han erbjuder sig att fixa kaffet för att tacka honom, men det avbryts när han sedan kallar Yuxuan för hund och knähund.
"Vill du ha frukosten jag köpte? Kalla honom inte då för knähund," muttrar hon och börjar bära fram alla godsaker hon köpt till vardagsrummet, innan hon går tillbaka till Yuxuan och kramar om honom igen.

"Var det jag som gjorde det här? Förlåt.. jag borde ha skrivit till dig men min mobil laddade ut. Ville liksom ge dig en överraskning," försöker Madison förklara medan hon febrilt gnager sig i underläppen, sen lutar hon sig framåt för att viska honom det sista. "Och för att imponera på dina bröder, men tror jag misslyckades rätt markant.." Madison ger honom ett svagt leende innan hon rör sig mot bordet och sätter sig ner. "Hoppas frukosten är god iallafall.. annars så har jag spenderat alldeles för mycket pengar."

Axlarna sjunker en aning.. det har liksom inte riktigt gått som hon tänkt. Hon verkar inte ha gjort ett bra intryck, Yuxuan har blivit en lurvboll, hon har spenderat för mycket kläder. Hon hade fått Yuxuan att må dåligt, hon har fått sig själv att må dåligt. Hon borde bara ha stannat kvar i den där jävla sängen, eller faktiskt stuckit.
"Förlåt.. jag tänkte att jag skulle göra något snällt, verkar inte som att jag lyckades med det."

Allting verkade gå mer eller mindre käpprätt åt helvetet i den stunden - Zhíyuan var otrevlig, Yuxuan kunde inte prata och Madison verkade inte uppskatta situationen för fem öre. Fan, om han bara haft lite bättre kontroll hade inget av det här hänt och de hade kunnat njuta av frukosten. För den såg väldigt god ut, med både scones och croissanter. Kanske det var bäst att bita ihop och skifta tillbaka, även om han var mer än väl medveten om att det var en dålig idé. En väldigt dålig idé. Trots att han var van vid förhandlingarna vid det laget, var de fortfarande smärtsamma och påverkade både sinnet och kroppen. Genomgick man dem för ofta fanns det en risk att man skulle förlora förståndet totalt, tillsammans med sin mänsklighet. Och nej, Yuxuan var definitivt inte där än, men fortsatte han på det här sättet skulle det nog sluta i ren tragedi.

”Han är en knähund”, påpekade Zhíyuan med en fnysning, för att därefter placera koppar på bordet och fylla dem med kaffe. ”Hade någon kladdat på mig på det där sättet hade jag bitit dem”, fortsatte han och grimaserade. Varför var han alltid tvungen att lägga sig i? Bara för att Yuxuan betedde sig anständigt betydde det väl ändå inte att han var någon jävla knähund?

Tjugotvååringen ruskade lätt på huvudet när Madison sedan undrade om det var hennes fel att han gått och krånglat till allt för sig själv. Det var ju faktiskt inte hennes fel, inte egentligen. Hade han inte varit så förbaskat patetisk hade ju inget av det här hänt.
Åh, han kände sig så jävla dum. Här hade Madison ränt omkring och fixat och donat för att de skulle få en trevlig morgon, och så kom hon tillbaka bara för att mötas av den här jävla röran. Urk, vem behövde ett intakt sinne? Det var lika bra att genomgå den där hemska förvandlingen, så att de åtminstone kunde försöka rädda upp det hela.

Det tog en stund innan Yuxuan lyckades trigga igång skiftningen och det tog ännu längre tid innan den äntligen var över. När han väl kom upp på benen darrade han som ett asplöv och det var sådär ruskigt krångligt att få på sig kläderna som låg på soffan. Men det gick, tillslut, även om han fortfarande skakade som bara den.
”Du måste i alla fall låta mig betala för mina bröder för..tja, åtminstone den äldre av dem är ett jävla rövhål”, huttrade han och svepte armarna omkring sig. Ögonen sved fortfarande och benen skrapade mot varandra på ett ytterst obehagligt vis, men det var bättre såhär.
”Snälla be inte om ursäkt, jag överreagerade..är inte vidare stabil, och det är en underdrift”, fortsatte han efter en stunds tystnad och blängde mot Zhíyuan, som redan börjat ta för sig av frukosten. ”Du är verkligen katastrofal, vet du det?” Morrade han och slog till den yngre brodern löst över bakhuvudet, efter att ha smugit upp bakom honom. ”Gå och väck Weimin istället för att sitta och äta upp mat du inte förtjänar.” Ja, nu var han sur.

Att Zhíyuan fortsatte ta för sig av frukosten trots att ingen annan ens fått chansen att börja äta än retade gallfeber på Yuxuan, som snart var framme och slet croissanten den yngre brodern höll på att sluka rätt ur munnen på honom. Därefter lämnade han ytterligare ett löst slag över bakhuvudet på tjugoåringen, vilket tillslut ledde till att denne kom upp på fötterna och gick för att väcka den yngsta brodern i hushållet. Gud va dysfunktionella de var, det var nästan komiskt. Eller det brukade vara på gränsen till komiskt, men nu när Madison var här, var det mest pinsamt och sorgligt. Hon ångrade säkert att hon ett, ens gått och köpt frukost till alla och två, att hon återvänt till den här jävla dystopin.

”Det hade nog varit bättre så, såhär på efterhand”, konstaterade Yuxuan med ett litet skratt och skakade på huvudet. ”Men tycker ändå att det var fint att du handlade tillräckligt för dem också..även om Zhíyuan är otacksam och Weimin tydligen osynlig”, fortsatte han och gled ner bredvid den yngre kvinnan i soffan, varpå han också tog för sig av kaffet. Alla muggar var olika, men det spelade ingen roll. Så länge de gick att dricka ur uppfyllde de ju sitt syfte. Vad var det ens för mening med att ha en massa koppar och muggar man aldrig använde? Äsch, nu drog tankarna iväg igen. Kanske den där mentala kollapsen redan var påväg? Drömma kunde man ju alltid göra. Ja, det där var ett skämt.
”Jag överreagerade definitivt, även om det var lite..jag vet inte, taktlöst? Att dra sådär alltså.” Återigen frustade den äldre till. I vanliga fall när folk blev upprörda brukade de ju inte bryta vartenda litet ben i kroppen på sig själva, så det var väl där själva överreaktionen låg.

Medan de satt där och smuttade på det varma kaffet och tog för sig av bakverken, återvände den mellersta brodern med en väldigt nyvaken Weimin. Han gnuggade sig fortfarande i ögonen och det svarta håret stod åt alla håll och kanter. Egentligen var de alla tre ganska lika, med sina symmetriska ansikten och mörka ögonbryn. Däremot var den yngsta brodern kortare än de andra två, även om han fortfarande var närmare hundraåttio vid det laget. Det var ju däremot kort i jämförelse, med tanke på att både Yuxuan och Zhíyuan befann sig bortom hundranittio strecket. Kort och söt, det var vad han var. En riktig liten plutt. Gud, vad var Madison då? Ett dammkorn? Tanken fick nästan tjugotvååringen att sätta kaffet i halsen, men lyckligtvis lyckades han undvika den lilla situationen.
”Så den långa är Zhíyuqn, vilket du kanske redan hunnit lista ut, och den ’korta’ är Weimin”, förklarade Yuxuan, när de yngre bröderna slog sig ner i soffan.
”Är du en ängel? Har inte fått sånhär frukost på flera år..”, mumlade Weimin, mest för sig själv, och plockade upp en croissant och därefter en smoothie. Var han trött på skinka och ägg? Ja, en aning kanske. Och blyg så in i helvete, han vågade inte ens se Madison i ögonen.

”Det är väl klart att jag vill det? Frågan är bara om du kommer orka stå ut med mig..är ganska olidlig, om du inte redan har märkt det”, mumlade tjugotvååringen, medan fingrarna pillade med en test av de mörkblonda lockarna. ”Hm? Men det måste jag ändå få betala tillbaka för..det var ju mitt fel till att börja med”, fortsatte han därefter tyst, efter att Zhíyuan lämnat rummet. Nu visste den yngre brodern redan precis vad de ägnat gårdagens natt åt, men han behövde inte få det bekräftat för sig direkt. Det var bäst att de höll deras små äventyr för sig själva helt enkelt.
”Du”, började Yuxuan sedan trevandes, efter att tystnaden lagt sig mellan dem. ”Om det här inte har skrämt bort dig totalt vill jag gärna gottgöra dig. Kanske med en till middag? Eller lunch? Eller fika? Så länge det inte är i den här fördömda lägenheten borde vad som helst gå bra..” Ja, så länge de höll sig borta från det här jävla kaoset dög det. Eller tja, det behövde naturligtvis involvera någon form av mat eller något annat ätbart, men det viktiga var att de kom bort från Zhíyuan och dennes evinnerliga dryghet.

När alla så småningom samlats i soffan och smaskade på det Madison köpt med sig, frustade Zhíyuan naturligtvis till. Åh nej, vad skulle han slänga ur sig för dumheter nu?
”Vad brukar du göra för intryck på folk?” Undrade tjugoåringen, vilket tillät Yuxuan att andas ut. Okej, det där hade inte varit så illa. Han hade betett sig tusen gånger värre mot den yngre kvinnan innan, trots att han erbjudit sig att koka upp kaffet.
”Skulle inte säga att du nödvändigtvis gjorde ett dåligt intryck på mig, men sen började du spilla saker och vara allmänt klumpig”, sade tjugotvååringen med ett snett leende och strök på lite marmelad över en av sconesen. ”Och jag har väldigt svårt för röror, men det vet du redan”, fortsatte han med en ryckning på axeln, innan han började äta. ”Har fortfarande svårt för dem, men tycker om dig mer, så..ja, tror att du förstår mitt resonemang.” Bra, nu satt han och babblade igen. Inte konstigt att stämningen förblev skum, eller vad man nu skulle kalla den för. Den var fortfarande inte glad och munter, det var ett som var säkert.

Två veckor hade hunnit passera sedan den där ytterst stela frukosten. Okej, nu var han kanske lite hård, men den hade varit stel ungefär hälften av tiden. Andra halvan hade varit helt okej, även om Zhíyuan inte uppfört sig någe vidare. Han hade åtminstone inte slängt ur sig något alldeles för dumt, så det var något positivt. Nu hade det nog inte fått Madison att skaffa något större tycke för honom, men men, det var bättre än ingenting. Som tur var behövde de inte vara i Yuxuans lägenhet hela tiden, vilket de inte varit heller. Om sanningen skulle fram hade de inte riktigt varit någonstans överhuvudtaget, med tanke på att de jobbat i veckorna, plus att den äldre tagit på sig en massa extra skift för att gottgöra veckan han varit puts väck. Chefen hade inte varit glad direkt, snarare raka motsatsen. Gud vad mycket skäll han fått.

Nåväl, allt det där andra kvittade för stunden. Dagen till ära skulle han nämligen laga middag till dem - i Madisons lägenhet, uppenbarligen. Lagade han middag hemma skulle han bli tvungen att bjuda sin bröder och de hade redan provat att äta tillsammans en gång, alla fyra alltså. Ärligt talat skulle det nog dröja innan de gjorde om det igen.
Yuxuan tog ett stadigare grepp om kassarna han bar på, medan han pulsade fram genom den djupa snön som aldrig verkade vilja ge med sig. Det var fortfarande väldigt kallt ute och snön dalade ner från den mörka himlen. Förhoppningsvis hade Madison ingenting emot lite starkare mat, för det var typ det enda han visste hur man tillagade. Speciellt fisk och kyckling och skaldjur. Hade han lyckats införskaffa alla tre alternativ? Absolut. Efter den där frukosten ville han desperat göra ett gott intryck.

Däremot var det ganska jobbigt att släpa på två tunga kassar genom snökaoset, plus att hans fingrar var bra nära på att frysa till is. Han hade en väldigt dum förmåga att glömma vantar, oavsett hur kallt det var. Och mössa, för den sakens skull, men det var inte riktigt lika jobbigt med tanke på att jackan hade en ganska så tjock luva. Snö och kyla var helt enkelt inte hans grej, kort och simpelt. Urk, han saknade våren och sommaren, till och med hösten! Allt var bättre än den här jävla snön och minusgraderna i luften.

När Yucuan äntligen nådde fram till Madisons lägenhet var fingrarna alldeles genomfrusna och kinderna rödare än rödast. Det hade varit väldigt dumt att inte klä på sig ordentligt, väldigt väldigt dumt. Förhoppningsvis hade maten i kassarna inte fryst, men äsch då. Så länge hade han inte pulsat omkring i snön. Längre än han var bekväm med, visst, men inte så länge, även om det kanske kändes så.
Med hela kroppen darrandes, förde han över kassarna till en av händerna, för att därefter knacka försiktigt på dörren. Om hon hade ett badkar fanns det en stor risk att han tänkte beslag ta det en halvtimme eller så, med tanke på hur förbaskat genomfrusen han lyckats bli. Det var nästan en talang. En väldigt dålig talang förvisso, men en talang likaså.

Åh jösses, morgonen för två veckor sedan hade inte varit riktigt vad Madison tänkt sig. Det hade varit aningen stelt, och med tanke på hur otrevlig hon funnit Zhíyuan så gjorde det saken värre. När de hade suttit där hade hon längtat tills efter det varit slut. Nu vill hon verkligen komma överens med Yuxuans bröder, och så småningom kommer hon säkert att göra det.. men just där och då kände hon sig väldigt obekväm. De har inte gått på några fler dejter sen den kvällen, det har liksom inte riktigt funnits tid. Den två år äldre har behövt ta till extra skift på jobbet, stackarn. Hon själv har mest stickat och virkat under sin fritid, gått ut på en pub tillsammans med hennes bröder någon gång. Hon har faktiskt fått en hel del sålt under de två veckorna, hon har tjänat två och ett halvt tusen på alla saker hon säljer på sin instagram. Hennes mängd följare har även ökat markant, så just nu känns det verkligen som att saker och ting går bra för henne. Bortsett från det lilla faktumet att polisen fortfarande utreder Michael och behöver hennes hjälp, men hon håller tankarna på det borta ur skallen. Ikväll tänker hon bara ha det bra och mysigt med den två år äldre kollegan. Han ska laga mat åt dem.. ingen hon har varit tillsammans med tidigare har gjort något liknande. Det är oftast hon som lagar mat, eller som de käkar något ute. När Yuxuan sagt att han kunde och ville göra det så hade hon blivit förskräckligt lycklig och varm inombords.

Med en liten suck ställer tjugoåringen ner den lilla skålen med kattmat på golvet i köket, och Poppy stryker sig mellan hennes ben innan hon hugger in. Katten har varit lite mer inne den senaste tiden, eftersom att även hon finner det fruktansvärt kallt, men det händer också att hon smyger ut och lämnar Madison ensam i lägenheten.
”Nu får du vara snäll, okej? Bit honom inte i fingrarna, han är mysig.” Mumlar hon medan fingrarna rör sig genom hennes päls. Nu vet hon såklart att kissen inte förstår henne, men ändå, man kan ju alltid hoppas.

Strax därefter hör hon hur det knackar på dörren, och ivrigt ställer hon sig upp, bara för att snabbt röra sig mot dörren. Yuxuan ska liksom inte behöva vänta i kylan. Hon tittar igenom kikhålet och nickar för sig själv. Varje gång någon knackar på dörren så kollar hon, hon är bara så fruktansvärt rädd ibland att ett viss ex ska komma och förstöra. Madison låser upp dörren och möter den äldre med ett leende, men sen så inser hon hur frusen han verkar vara. Tjugoåringen drar försiktigt in honom i lägenheten och stänger efter dem.
”Du ser ju genomfrusen ut..” Säger hon aningen stressat. Har det varit så kallt ute? Har Yuxuan gått hela vägen till hennes lägenhet? Nej, fy fan. Madison tar kassarna ifrån honom så att han ska slippa bära på dem.. jo, de är rätt tunga också. Hon ställer ner dem på diskbänken innan hon rör sig tillbaka till den äldre för att välkomna honom. ”Det var kanske inte ett så trevligt välkomnande av mig.. men du är ju iskall.” Madison lägger händerna på hans kinder och rynkar på ögonbrynen. ”Har du gått hela vägen med de här påsarna? Nej, vad snäll du är.” Med ett litet leende på läpparna ställer hon sig på tå och lämnar en kyss på hans läppar, kanske det värmer lite? Hon tvivlar på det.

Det dröjde några sekunder innan Madison öppnade dörren och när hon väl gjorde det hackade Yuxuan bokstavligen tänder. Kinderna var röda som tomater, näsan såg ut som en clownnäsa och öronen stod ut som två julgranskulor. Att säga att han var genomfrusen var en underdrift vid det laget, han var mer som en stor isklump.
”Jag är definitivt genomfrusen”, svarade den äldre genom tänderna, som fortfarande slog mot varandra. Med darrande ben klev han in genom dörren, bara för att nästan genast få två händer placerade över kinderna på honom. Skönt, så skönt. Hon var alldeles varm och gosig, precis vad han behövde.
”Ja”, sade tjugotvååringen ynkligt och putade med underläppen. Dock spred sig ett leende snart över de kalla läpparna, när den där lilla kyssen placerades över dem. Även om han fortfarande skakade lätt och kände sig kall hela vägen in i ryggmärgen, värmde det ganska så ordentligt. Och naturligtvis besvarade han den, samtidigt som han slingrade armarna om henne och drog henne närmare intill sig. Det var där hon hörde hemma nu, i hans famn och ingen annanstans.

”Hatar att det är så förbaskat kallt ute, men om det här är belöningen jag får för att lida ute i kylan klagar jag inte”, sade han med ett litet skratt och släppte henne motvilligt, för att dra av sick den tjocka dunjackan och hänga upp den på en galge. ”Förlåt, det där var så..fjantigt, men också sant”, fortsatte han därefter och snörade av sig även skorna, som han placerade skohyllan. Ordning och reda skulle det vara, varesig han var hemma eller ej.
Efter att ha rätat på sig och sträckt armarna över huvudet så att benen knakade något alldeles förskräckligt, slingrade han återigen armarna om Madison och drog in hennes ljuvliga doft. Han kunde inte få nog av henne, något som kunderna på kaféet förmodligen märkt av. Fler än en gång hade han stått med näsan nergrävd i det mörkblonda håret eller svept in henne i famnen. Stängningarna hade däremot varit ännu värre och det var nästan lite av ett mirakel att de legat med varandra igen. Det skulle säkert ske förr eller senare dock, om de inte började ses mer på fritiden. Typ som kvällen till ära.

Yuxuan stod där en ganska bra stund och kramade Madison, med näsan nerborrad i de där mjuka lockarna medan han långsamt snurrade på stället. Nej, nu fick det vara nog, han hade mat att laga - krabbor att koka och kött att skära upp.
”Jag vet att du inte är något stort fan av Zhíyuan, men han är en jävel på att laga mat och hjälpte mig att planera allting”, berättade tjugotvååringen och började röra sig mot köket, med Madisons hand i en av sina egna. ”Min mor var duktig på att laga mat..lärde mig en del från henne, men förvänta dig ingenting fantastiskt direkt. Det är precis samma kryddor i alla rätter”, erkände han fortsättningsvis och frustade till. ”Men det är goda kryddor! Har du hört om MSG? Det är en mirakelkrydda..eller ja, det är egentligen en typ av salt, men det får typ allt att smaka bra.” Nu babblade han igen, men det fick väl vara så. Han blev alltid lite uppspelt när han var i samma rum som Madison, det var inte något han kunde styra över tyvärr.

Alltså stackarn. Den äldre är röd över hela ansiktet, näsan, kinderna och öronen. Fan vilket helvete han måste ha gått igenom för att ta sig till Madisons lägenhet. Det gör henne alldeles varm inombords. När han drar henne närmre intill sig så glider ett leende upp över läpparna och hon börjar lämna en drös med kyssar över hans ansikte, som för att värma upp det stackars ansiktet. Hon förstår såklart att de inte kan stå där ute i hallen hela kvällen, men ändå så vill hon inte släppa taget om honom. Åh jösses, hon har verkligen gått och blivit kär. Det är nästan lite läskigt hur mycket Yuxuan påverkar hennes hjärtslag och mående. Bara hans närvaro får henne att må bättre, galet hur det fungerar.

Madison kan inte undgå att frusta till när han öppnar munnen igen. Jo, det hade varit fjantigt, men det lyckas ändå värma bröstkorgen väldigt mycket.
”Mhm.. lite fjantigt, men jag klagar inte på det.” Svarar hon med ett leende och slingrar sina armar om den äldre. Hon vill verkligen inte lämna den här omfamningen. De bägge två är väl egentligen rätt fjantiga, så som de håller på på jobbet. Hon kan inte förstå att de inte fått utskällningar av chefen, det har liksom varit väldigt svårt att inte krama om Yuxuan hela skiftet. Några dagar har det varit färre människor, och då har de kunnat hålla om varandra, men det har varit svårt att träffas utanför jobbet. Men Madison tänker ta vara på kvällen, och förhoppningsvis kan de slingra in några fler dejter under veckornas gång. Annars kommer hon få abstinens, och det vill ingen.

Okej, så det hade nog varit uppenbart för Yuxuan att Madison inte riktigt klickat med hans ena bror, vilket är riktigt tråkigt.
”Spännande! Jag kan typ inte laga särskilt mycket om jag ska vara ärlig.. är redo för att lära mig, men kan förvarna om att jag är rätt klumpig när det kommer till matlagning också.” Svarar hon med ett leende och börjar rota i en ut av lådorna i köket. När den andre sedan nämner sin mor så stannar hon till och tittar upp på honom. Hon vet att hans mamma lämnat dem själva, och hon vet själv att det kan göra ont att prata om dåliga föräldrar. Även om det gått ett bra tag.
”Det visste jag inte, ska verkligen bli kul att äta något som ni lärt er på det sättet,” Madison ställer sig på tå för att nå upp till ett högre skåp, bara för att hälla upp vitt vin åt dem bägge två i vinglasen. Det är inte direkt några fina vinglas, men de funkar. ”Du är väldigt gullig när du babblar, vet du det?” Madison flinar lite och lämnar en puss på hans svala kind. ”Har inte hört om MSG, jag får lära mig många nya saker idag.”

Tjugoåringen tassar snabbt ut ur köket för att hämta en varm halsduk som hon gjort, bara för att vira den om Yuxuans hals.
”Du behöver inte ha på dig den nu direkt, men jag var uttråkad och tänkte på dig.. du behöver definitivt en halsduk.” Med ett leende ser hon på halsduken och nickar för sig själv. Det är i vad hon har uppfattat som den andres favoritfärger.

De var verkligen fjantiga, båda två. Yuxuan hade aldrig varit såhär kär innan - han hade aldrig varit kär överhuvudtaget. Och det var underbart och skrämmande på samma gång. Det fanns så mycket att vinna men också minst lika mycket att förlora, vilket var väldigt läskigt.
”Du behöver inte göra någonting, det är jag som ska laga mat åt dig, inte tvärtom”, påpekade den äldre och började plocka fram matvarorna ur kassarna. Han hade definitivt handlat för mycket, på tok för mycket. Hur skulle de ens orka äta upp allt det här? Nu kunde han själv förvisso smälla i sig en halv ko på ett kick, men ändå, det var ändå att gå till enorm överdrift. Krabbor, kött och andra skaldjur, herregud. Hon skulle ha kvar rester i minst en vecka efter den här middagen, eller rättare sagt festen. Det fanns ju mat för ett och ett halvt kompani i de där kassarna och nej, han tänkte inte bete sig som ett vilt djur framför sin nyblivna flickvän. För visst var hon det typ? Hans flickvän alltså? Eller var hon inte det? Åh, allt sånt där var så jävla svårt, speciellt när man aldrig varit i något riktigt förhållande innan.

”Alltså lärde mig inte mycket av henne, men var alltid hungrig så strök omkring i köket som en osalig ande även när jag var liten..”, berättade Yuxuan med en ryckning på axlarna, innan han letade rätt på en skärbräda och började hacka vitlök. Inte en klyfta eller så, utan en hel vitlök, och det var bara till att börja med. Vitlök var typ som guld i hans ögon, matguld. Vitlök, torkad chili, ingefära och vårlök. Därefter fortsatte han med spetskål och en hel gurka, som skulle tvättas med salt och vatten och sedan marineras en halvtimme eller så. Hur många rätter tänkte han förbereda? Alldeles för många, nu när han ändå köpt så jävla mycket skit. Men med tanke på frukosten Madison införskaffat för två veckor sen var det här det minsta han kunde göra.
Han sneglade diskret mot henne när hon ställde sig på tå, för att nå vinglasen i ett av köksskåpen. Så kort, hon var så sjukt kort..och bedårande. Det fick hjärtat att smälta till en enda stor klump av kärlek.
”Tycker du? Hm, men inte lika gulligt som när du måste stå på tå för att nå saker..du måste ju till och med stå på tå när du ska kyssa mig”, sade Yuxuan med ett flin strykandes över läpparna, samtidigt som han återgick till att hacka grönsaker och kryddor. ”Monosodium glutamate, det är typ en form av smakförstärkare.” Bäst att hålla det kort, så att han inte började med det där nedrans babblandet igen. Madison kanske tyckte att det var gulligt nu, men fortsatte han på det sättet skulle hon säkert få nog av honom.

När Madison sedan tassade iväg, sneglade Yuxuan mot vinglasen. Det kunde väl inte skada med ett glas innan middagen? Nejdå, plus att alkohol värmde upp kroppen, eller den gav åtminstone den illusionen.
Just som han skulle smutta på den ljusa vätskan, ställde han däremot kvickt ner glaset igen. Fan vad otrevligt av honom, han kunde väl ändå ha lite is i magen och vänta på den yngre kvinnan? Den yngre kvinnan som snart kom tillbaka och virade en halsduk runt halsen på honom. Hade hon stickat den själv? Ville hon få hans hjärta att smälta totalt eller?
Ett bredare leende spred sig över läpparna på tjugotvååringen, som blickade mellan halsduken och Madison. Så gulligt, i ljust blått och vitt. Hon hade alltså lyssnat på honom när han babblat på om en massa onödiga saker.
”Du har rätt, jag behöver absolut en halsduk”, upprepade den äldre och placerade händerna runt kinderna på tjugoåringen, för att sedan klämma löst på dem. ”Du är så förbaskat älskvärd, vet du det? Har du stickat den själv?”