Draco Memoraid

AAAAAAAAAHHHH LÄNGTAR omr så spännande. ska kolla på Harry Potter nu och sedan läsa om alla kapitel typ cx

När nästa kapitel kommer så kommer jag springa runt huset och (kanske) skrika högt eller så kommer jag bara vilja hoppa högt!!!!!! Och när jag säger högt så menar jag HÖGT!!! Typ 11 meter. Iaf, jag älskar den här ff:n och kommer sova framför datorn tills nästa kapitel kommer och jag är nerkärad i alla ord i ff:n och alla som inte gillar den kan slänga sig i väggen hårt och sedan lägga sig ned på en brinnande matta (och om denna person vägrar så ska jag skicka dementorer efter den (på nåt sätt) eller nåt annat otrevligt)

OMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMFG, JAG TROR JAG VET VAD DET HANDLAR OM DDD
Kommer hoppa ut från fönstret och sen kommer jag springa hem igen och sen ska jag sitta här och läsa det om och om igen tills jag är trött. ♥

Du är bara för bäst.................

Jag kanske överdriver här men jag tror din fanfiction är bättre än den riktiga Harry Potter, hata mej inte ni, det är sant du har verkligen talang. Du måste börja skriva en bok.

Tycker ni alla är alldeles för underbara för ert eget
bästa & tack vare att NI finns och läser & kommenterar så gör ni mig till en lycklig människa, knäppt va?!

Och till dig Ey så måste jag bara
säga att känslan när man loggar in och ser att jag fått ännu en ny bevakare som skrivit en helt fantstisk kommentar...Den känslan går inte att förklara, och det finns inga ord att tacka med heller för det du skrivit, mer än att du är helt fantastisk och verkligen gjorde mitt humör på topp!
Tack så himlans mycket, & jag håller med dig till varje ORD!
DU är bäst! Tack för att du läser den här smörjan!

Nu tänker jag tråka ut er med ännu ett
alldeles för långt och orättat kapitel, men ni får skylla er själva när ni skriver så snälla kommentarer...(a)
All min kärlek & respekt = TILL ER!

Kapitel 33
Vajjande vidder och dödsätarnas kall


Vajjande vidder och dödsätarnas kall

Harrys värsta farhågor besannades så snart som han satte ner sina fötter på den
leriga marken.
Han såg hur Malfoy kastade sig av sin kvast som han sedan slängde ifrån sig innan han rusade fram till Elli som orörlig låg raklång på marken med sin tilltufsade kvastkäpp bredvid sig. Den verkade mirakulöst klarat fallet utan så mycket som en skråma.
Lera stänkte upp i Malfoys ansikte när han sjönk ner på knä framför henne och stirrade in i hennes slutna ögon.
Harry såg hur Dumbledore långsamt böjde sig ner över det omaka paret och mumlade någonting medan han försiktigt petade med sin trollstav mot Ellis bröst som sakta började röra sig upp och ner.
Draco drog sina händer genom sitt genomblöta ansikte i ett försök att få bort leran ur ögonen, men hans suddiga synfält berodde inte på någon lera och han var mycket glad över att det fortfarande regnade.
Hans lag stod en bit bort och betraktade honom men han vände demonstrativt ryggen åt deras föraktfulla blickar och struntade i deras nedfällande kommentarer som han vagt kunde
uppfatta genom oväsendet som började bryta ut runt omkring honom.
Granger kom sättande med händerna för munnen och tvärstannade alldeles bredvid honom
där hon blev stående med ett chockat uttryck i det regnstänkta ansiktet och bara stirrade på Elli som långsamt började röra sig vart efter hon slog upp ögonen och tittade upp på Draco.
”Hej”, sa hon svagt och blinkade sakta med ögonfransarna som om det kostade henne en enorm ansträngning att göra det. ”Var är jag?”
”Vet du vad du heter?” sa Draco spänt och fortsatte att stirra på henne som om han precis sett henne uppstå från de döda.
”Självklart din idiot!” fräste hon till svar och gjorde ett försök att ta sig upp från den blöta marken men Dumbledore, som fortfarande stod böjd över dem tvingande henne varsamt tillbaka med ena handen.
”Eleonora, det är bäst att du ligger kvar här tills vi kan få dig upp till sjukhusflygen” sa han med sin lugna stabila röst och såg på henne med ögon som var blåare än själva himmelen innan han vände sig om och började gå bort mot folkmassorna.
”Jag är inte skadad!” svarade Elli och gjorde ännu ett försök att resa sig men blev den här gången ner knuffad av Draco som såg på henne med ögon som var nästan bedjande. ”Jag var ju precis i sjukhusflygen! Lägg av Draco!”
” Hon försökte ta bort hans hand men misslyckades.
”Snälla…” sa han tyst utan att rubba sig ur fläcken medan regnet strilade ner i håret på honom och droppade ner genom den blonda luggen. ”Bara tills Dumbledore kommer…”
”Sen när bryr du dig om Dumbledore?” frågade hon matt och la sig ner igen eftersom det hade börjat snurra konstigt i huvudet. ”Jag behöver inte någon hjälp, jag är inte skadad…”
Draco satte händerna för ansiktet samtidigt som en ohygglig knall for genom luften och den grådaskiga himlen lystes med ens upp av en väldig blixt som fick flera av eleverna att krypa ihop tätt intill varandra medan regnet tilltog ännu mer i styrka.

Harry som nu lyckats bryta sig loss ifrån sin förlamning snubblade fram genom
leran fortfarande med kvicken i ett hårt grepp och sin kvastkäpp tryggt förvarad under ena armen.
Han hade aldrig tidigare känt sig så eländig och han kunde heller aldrig minnas
att han tidigare haft lust att försöka trösta Malfoy, säga att allting skulle ordna sig och att han inte skulle oroa sig.
”Åå Harry, tack och lov!” Hermione kastade sig om halsen på honom och snyftade mot hans halsgrop.
”Å Harry… Vad hände?”
”Vi måste spela om matchen”, mumlade Harry och sköt henne försiktigt ifrån sig.
”Var är Madam Hooch?”
Svaret på sin fråga behövde han inte vänta på, domaren kom framstövlade till honom med ett bistert uttryck sitt stränga ansikte och med handen utsträckt.
”Fångade du kvicken?”
När Harry nickade gav hon honom ett stelt leende och befriade den gyllene lilla bollen från hans skakande hand.
”Då vinner Gryffindor alltså matchen” sa hon barskt och stegade fram till den lilla lådan där de båda dunkarna och klonken nu satt ordentligt fastspända.
”Professorn! ” Harry sprang ikapp hennes stela ryggtavla medan han försökte torka av glasögonen.
”Matchen måste spelas om.”
”Ni vann hederligt och rent, Potter”, svarade Madam Hooch kort och lät kvicken återförenas med de andra bollarna. ”Det kan ingen neka till.”
”Malfoy skulle ha fångat kvicken före mig om inte han sett att Elli blivit träffad av dunkaren!” protesterade Harry eldigt. ”Jag svär Professorn, han var minst en meter framför mig!”
”Om Malfoy inte kan sköta sitt spelande på grund av att en av Gryffindors jagare blir knockad av en dunkare så kanske han ska ta och överväga om han verkligen borde behålla sin plats i laget.” Hon stängde med en smäll igen lådan där bollarna förvarades, lyfte upp den i famnen och började gå.
”Men Professorn!” sa Harry och sprang återigen ikapp henne, lätt flåsande.
”Elli är Malfoys… Vän!”
Madam Hooch stannade så hastigt att Harry med nöd och näppe lyckades undkomma en sammanstötning. ”Hon är väl din vän också, Potter? Och du verkar ju fortsätta spela trots det.”
Hon gav Harry en sista blick som tydligt gjorde det klart för honom att diskussionen var avslutad.


”Du förstörde vår match! Vi skulle ha vunnit om det inte vore för dig ditt lilla kryp!”
Marcus Flint tryckte upp Draco mot väggen med en sådan kraft att ormviskarna på porträttet intill skräckslaget tog betäckning i den närliggande tavlan av två män som tillsammans tuggade på en avskalad människa.
”Fattar du vad det här innebär?”
Han pressade sitt stora fula ansikte tätt intill Draco som flinade i ett försök att verka självsäker.
”Om min pappa får veta att du hotar mig…”
”Jag skiter i din farsa, fattar du inte det?” Flint gav upp ett högt hånfullt skratt som ekade mellan väggarna i fängelsehålan. ”Han har gjort bort sig för all framtid och kan skatta sig lycklig om han hinner fixa sig en trygg cell i Azkaban innan Mörkrets herre får tag i honom.”
Han andades tungt och långsamt i örat på Draco som äcklat drog sig tillbaka när Flints stinkande andedräkt nådde hans känsliga näsborrar.
Resten av laget nickade instämmande och Draco var noga med att inte se någon av dem i ögonen.
Han skulle hellre dö än att erkänna att han var så rädd att han höll på att svimma, skulle lagkaptenen släppa honom nu skulle han utan tvekan inte kunna hålla sig kvar på benen.
”Jag trodde du var bättre än såhär Malfoy.”
Flint skakade långsamt på huvudet medan han grävde ner sina grova smutsiga fingrar djupare ner i Dracos tunna armar.
”Om du låter ditt äckliga umgänge sabba för laget en enda gång till så svär jag att jag kommer vrida nacken av dig.”
Han spottade en stor loska framför Dracos fötter innan han släppte taget om honom och
vände sig till sina övriga lagkamrater.
”Vi pratar med Snape. Han kan säkert tvinga Madam Hooch att spela om matchen.”
De gav alla Draco varsin hånfull blick innan de försvann ut ur uppehållsrummet och lämnade honom kvar där han stod på vingliga ben lutad mot väggen darrandes i hela kroppen.
Långsamt strök han händerna upp och ner över ansiktet ett par gånger.
Han hade gjort bort sig en gång för mycket nu, och det var någonting som inte under några omständigheter fick upprepas.
Han tog några djupa andetag för att komma tills sans innan han tyst smet ut genom sällskapsrummet och fann till sin stora lättnad att fängelsehålan var öde.
Långsamt började han gå och hans steg ekade mellan de fuktiga mörka väggarna.
Han hade egentligen aldrig gillat den här delen av skolan, den påminde honom om kall och bråd död och om det var något som Draco verkligen fruktade så var det döden.

Han kände sig en smula lättad när han slutligen nådde sitt mål och kunde spatsera ut på skolområdet utan några som helst sammanstötningar med varken Pansy eller Potter och hans äckliga gäng.
Draco drog efter andan och det var en befrielse att känna hur den kyliga kvälls luften sögs ner i hans lungor.
Han såg sig omkring för att kontrollera att han verkligen var ensam innan han sakta började
gå längs skolan och bort till andra sidan byggnaden, så långt bort som han kunde komma .
Han stannade till alldeles vid ett par träd som vätte ut mot sjön och slog sig ner på den stora stenen som var placerad mittemellan de höga alarna och glodde ut över sjön.
Det hade aldrig varit så svårt för Draco att vara en Malfoy som nu och han visste inte riktigt
hur han skulle tackla allting som kom emot honom som en epidemi av Drakkoppor.
Han skulle dock aldrig sjunka så lågt att han skulle visa sig svag, be om hjälp.
Han flinade lite åt bara tanken.
Det skulle de säkert gilla va, de andra… De som redan förberedde sig på att få göra
det istället för honom.
Men Draco hade aldrig misslyckats förut och han tänkte inte misslyckas den här gången heller.
Ett plötsligt hasande fick honom att stelna till och snabbt slita fram sin trollstav som genast for ur handen på honom medan ett galet skratt som fick hans blod att frysa till is ekade bakom hans rygg.
Han visste redan vad det var redan innan han vände sig om och han hade aldrig tidigare önskat så innerligt att han skulle ha fel.
”Godkväll Draco”, sa Dolochov hest.
”Njuter du inte av vårt sällskap? Eller du kanske rentutav… Skräms av det?”
Bellatrix gav upp ännu ett skratt som fick hennes systerson att rysa.
”Är du inte glad över att se din moster Dracogubben?” Hon sträckte ut sina beniga händer och rörde vid hans ansikte med sina långa svarta naglar.
”Är du inte glad över att din favorit moster kommer och hälsar på?”
Draco kunde inte ens förmå sig att svara. Han tittade bara in Bellatrixs ansikte som en gång hade varit lika vackert och högdraget som hans mors, men som nu var insjunket och blekt med ögon som nästan lämnade sina hålor av upphetsning när hon såg på honom.
”Hur går det med uppdraget Draco?” sade Avery som nu kom upp bakom sina två kamrater.
”Vi har fått information om att det inte går särskilt bra.”
”Ni har fel!” utropade Draco snabbt och stirrade på Avery som såg tillbaka på honom utan att visa
spår av en enda känsla i det smala ansiktet.
”Ni bara hoppas att jag ska misslyckas så att ni ska kunna ta åt er äran, men ni kommer att bli besvikna! Jag har allt under kontroll!”
”Jasså, har du?” Dolochov tornade upp sig framför Draco med de mörka ögonen stadigt fästa på hans
osäkra ansikte.
”Det var då märkligt, för enligt vår källa så har du inte gjort mycket annat än att misslyckats.”
”Jag ordnade så att halsbandet kom in på Hogwarts!” svarade Draco häftigt och rodnade när han insåg hur barnslig han lät.
”Men du lyckades inte leverera det till rätt person, verkligen genialt!” Utbrast Dolochov och ett elakt leende som inte alls klädde hans surmulna ansikte dök upp. ”Jag förstår inte ens varför Mörkrets Herre vill ge dig den här chansen… Jag hade kunnat ordna det här för länge sedan.”
”Åå, vi vet alla varför Dolochov”, sa Avery och log mot Draco som sjönk ihop framför honom på skakiga ben.
Bellatrix kom upp alldeles intill honom och lade sina beniga armar om Dracos axlar och drog honom närmare så han kunde känna hennes flåsande andetag i örat. ”Vad tyckte du om min dunkare, Draco? Jag såg att den träffade sitt mål trots dina halvhjärtade försök att spela hjälte.”
Draco slet sig loss från sin mosters armar och backade bakåt så hastigt att han snubblade på sin mantel och föll handlöst framför dödsätarnas fötter som allesammans gav upp ett ekande skratt.
Om bara någon skulle kunna komma, vem som helst…
”Det är ingen ide att du hoppas, Draco” sade Dolochov tyst som om han hade läst hans tankar.
”Det är ingen som varken ser eller hör oss här, förutom du.
Och om du mot förmodan försöker trotsa mig och kallar på hjälp med din fåniga lilla trollstav; han drog undan den med foten precis när Draco sträckte sig efter den; ” så ska jag se till att det blir det sista du någonsin gör.”
”Va-va-vad vill ni då?” stammade Draco. ”Jag är inte klar än…”
”Vi ville bara försäkra oss om att du gör allt du kan för att genomföra ditt uppdrag”, svarade Dolochov lågt och sparkade tillbaka Dracos stav in i hans öppna hand. ”För det gör du väl? Om inte… Så antar jag att jag tyvärr måste meddela Mörkrets herre om dina förhinder…”
”Nej!” ropade Draco hest och reste sig darrande upp medan han stoppade tillbaka sin trollstav innanför klädnaden. ”Nej…Nej jag ska försöka mera…Snälla!” sade han och såg bedjande på alla tre i tur och ordning, någonting som fick dem att återigen bryta ut i skratt.
”Så rart!” nynnade Bellatrix och fnissade med händerna för ansiktet. ”Lilla Dejco pojken bej åss om att ite säja någonting till Mörkrets herre… För lilla Dejco pojken tänner sig lite jädd!”
Hon begravde ansiktet i händerna och Draco kunde med en rysning höra hennes motbjudande kvävda skratt.
Dolochov höll upp en hand och Bellatrix slutade genast att skratta,
men Draco kunde se hur hon fortsatte att slänga blickar på honom som lyste av triumf.
”Vi litar på dig den här gången Draco”, sade Dolochov och fäste sina kalla ögon på honom.
”Men om det inte kommer någon förbättring, och det snarast kommer vi att besöka dig snart igen.
Är det uppfattat?”
Draco nickade med huvudet nerböjt och blicken sänkt i marken och Dolochov tecknade åt dem att de var dags att ge sig iväg.
Avery såg sig lite nervöst omkring innan han skyndade sig att följa efter gruppens ledare men Bellatrix stannade till vid Dracos sida och drog honom återigen tätt intill sig. ”Vi ses lilla vännen! Gör ingenting förhastat nu!” Hon fnissade i hans öra och knuffade sedan honom hårdhänt ur vägen innan hon slog följe med de andra två som stått och väntat på henne innan de tillsammans med ett litet poof försvann.
Draco såg skrämt efter dem.
Han kunde inte förstå hur det hade tagit sin in.
Han visste mycket väl att det inte gick att använda sig av vanlig spöktransferens innanför skolan.
Han började springa tillbaka mot slottet utan att fundera mera på det.
Nu ville han bara ner i sin varma trygga säng.
Men han kände också något annat än rädsla där han sprang genom det fallande mörkret.
En känsla som om att han från och med den här dagen skulle vara helt ensam.

ÅÅÅ ETT TILL KAPITEL ♥♥♥♥♥♥
SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA, LÅT ALDRIG DENNA FF TA SLUT!!
DEN FÅR INTE TA SLUT!!!
OCH JA JAG MENADE DET JAG SKREV!
PUBLICERA DIN BOK!!!!
STACKARS DRACO!!!
OCH STACKARS ELLI!!
HOPPAS PÅ DRELLI....

Nu tänkte jag faktiskt ta och slänga in en liten kommentar här, då jag har följt den här ficen ett tag och det inte känns helt rätt att smygläsa utan att ge någon form av feedback.

Först vill jag bara säga att jag är väldigt kräsen när det kommer till fanfictions. De måste ha något som fångar mig redan efter första eller andra kapitlet för att jag ska fortsätta läsa - vilket den här definitivt har. Du skriver väldigt bra och detaljerat och målande och man vill bara ha mera efter varje avslutat kapitel. Jag älskar också att kapitlen är långa, bland det jobbigaste som finns är kapitel på typ 500 tecken där man knappt hinner börja läsa innan det är slut. Det jag gillar absolut bäst är dock storyn. Den är både spännande och intressant.

Den enda kritik jag har att komma med är att det i varje kapitel funnits en del särskrivna ord; i detta t.ex "ner knuffad" och "favorit moster". Det skulle kunna vara något att tänka på om du vill bli ännu bättre på ditt skrivande, men det är verkligen ingenting som tar ifrån från berättelsen på något sätt.

Keep up the good work

Obeskrivligt bra. Om du skulle skriva en bok så skulle jag köpa den direkt. Du är sjukt bra på att skriva

go Draco ♥

Åh hjälp, åh hjälp, åh hjälp.

DETTA. KAPITLET. PRAISE. THE. LORD. VOLDEMORT. DET. VAR. SÅ. JÄVLA. BRA. SÅ. ATT. JAG. INTE. FINNS.

DET VAR MASSA DRACO OCH HAN BRYDDE SIG OM ELLI OCH DÖDSÄTARNA VAR SÅ LÄSKIGA OCH DET VAR SÅ SJUKT BRA SKRIVER OCH FJGSKGHZ!!!


”Du förstörde hela vår match! Vi skulle ha vunnit om det inte vore för dig din
lilla skitunge!”
Marcus Flint tryckte upp Draco mot väggen med en sådan kraft att ormviskarna på porträttet intill skräckslaget tog betäckning i den närliggande tavlan av två män som tillsammans tuggade på en avskalad människa."


Och jag vägrar liksom inse hela den här Draco-nu-jävlar-ska-du-döda-Dumbledore-ett-år-för-tidigt-grejen. Min hjärna är bara:


MEN DU MÅSTE SKRIVA MER FÖR DET VARA SÅ SUPERSUPERSUPERBRA!!!

Omg denna kapitel är bara bäst. Fortsätt med att skriva och du får aldrig avsluta denna FF annars skickar jag en avra kadavra dator över till dig, duuuuu skriver så bra du är den bästa ♥