~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > ~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]
Användare | Inlägg |
---|---|
Nordanhym
Elev |
Wilheim - Hyddan i Öst:
Han svalde för att fukta sin något torra strupe. Han ville inte svara på de ställda frågorna när de hade kommit från prinsessan av Söder. Men då Erik uppenbarligen också önskade svar på frågorna kunde han inte annat än berätta, särskilt då Freja uppmanade honom att dela sina hemligheter. Hur gärna han än bara ville ge korta svar så skulle det krävas lite mer än så förmodligen. Han huffade lite lätt men släppte ut en lång suck innan han gav sig in på att svara på de nedrans frågorna. "Det är inte svårt att svara på dem. Det är bara när de kommer från en-" han avbröt sig själv för att inte yttra de smutsiga orden som tryckte på inom honom. Han tog ett andetag för att samla sig; inte fullt så kapabel som den lilla kvinnan att hålla sitt yttre stillsamt dolt. "Som jag sade, min lojalitet ligger inte hos min prins. Så kommer det till Freja eller dig Prins Erik, då finns det inga tvivel kring vad jag väljer." Wilheim lät blicken landa på prinsen som nickade, en förståelse tycktes finnas där - särskilt då han sneglade ner lite hastigt på prinsessan vid hans sida. Den blicken sade allt - Erik skulle göra samma val oavsett vem det handlade om så länge som Arya var en utav de inblandade. Wilheim fortsatte, "Men bortom Freja lägger jag min lojalitet hos dig. För du håller Frejas lojalitet. Det finns inte mer anledning bakom det. För några veckor sedan hade mitt svar varit annorlunda men mycket kan hända på kort tid i livet, som jag vet att ni båda vet." Wilheim lät blicken vandra hastigt mot Arya men därefter landade den åter på Erik. Wilheim valde medvetet att föra samtalet med honom, en markering att prinsessan av Söder hade gjort övertramp. "Och tid, för den delen, är irrelevant för mig. En dag eller 30 år, oväsentligt." Wilheims röst var stabil, "Det handlar inte om det. Tid ska aldrig vara en begränsning eller en kedja, det är den inte för mig och kommer aldrig vara. Min lojalitet är förtjänad, inte ägd. Freja har förtjänat min lojalitet, hur är min ensak." Wilheim slappnade av i sin knutna näve, blodet flödade tillbaka till de tidigare vita knogarna och han försökte släppa tanken på att en högt uppsatt människa från söder satt vid bordet och lyssnade på hans ord. Den tanken var ett hinder, något han ville bryta ner. Han tänkte dock inte dyka in i den varma känslorna han hyste för Freja, det var alldeles för privat - för alla andra än Frejas öron. "Med andra ord, min lojalitet skiftar inte lättvindigt. Drottningen förtjänade min lojalitet. Jag hyste redan lojalitet gentemot henne och kungen, mot Norr. Men det var hennes..." Wilheim stannade upp, osäker på hur han skulle forma sina ord för att de skulle förstås. "Min syn av Norr och drottningens syn av Norr var likvärdiga. Jag förstår hennes motiv, förstår hennes handlingar. Hennes sinne för storhet och anledningarna till hennes handlingar är lika värdiga idag som de var för 30 år sedan. Men det betyder inte att jag tänker hjälpa henne uppnå det längre. Min lojalitet har skiftat och jag kommer göra vad som krävs för att uppfylla vad än Freja önskar. Det finns inte mer till det." fortsatte han och Freja kramade hans arm ytterligare än gång vilket var uppmuntrande. Han samlade ny kraft från hennes närhet och fortsatte sedan svara på de frågor som Garudiskan hade ställt. Men nu låg hans fokus på kvinnan själv, snarare än Erik. "Du frågar varför ni ska lita på att jag inte ljuger igen? Jag vill bara att du ska ha klart för dig att lögner inte är något jag använder mig av. Du kanske har svårt att förstå konceptet av heder men det har inte jag. Jag har till denna dag aldrig ljuget om min lojalitet, har aldrig ljugit om mina handlingar, har heller aldrig dragit med lögner kring något här. Smaken är bitter av lögner och jag undviker den. Undanhålla sanningen, det är något jag däremot gjort. Vilket jag erkänner. Men, peka inte finger lilla prinsessa när du själv har mer gömt än någon annan vid detta bord." Wilheims ord var vassa, han kunde inte dölja hatet han kände för Söder i den stunden och det syntes. Även om han önskade att han kunde hållit det inne. Han var inte som Erik eller Freja. Han var inte accepterande eller förstående på det sättet som de uppenbarligen var. Hans hat för Söder satt djupare än så, mer etsat i hans hjärta. Även om han inte bar några personliga anledningar så som så många andra var hatet för de gyllenhudade människorna kraftfullt. Det var även ena v anledningarna till att drottningen sökt honom. Han önskade, likt henne, att Norr tog sin rättmätiga plats i toppen av kedjan. Som de rättmätiga ledarna, Öst, Väst och framför allt annat Söder i full kuvning under Norrs regenter. Han höll fortfarande den önskan vid liv men nu var den långt från hans prioritet; tack vare Freja. nu fanns det viktigare saker, renare saker, i hans liv som tog prioritet. Vad än Freja sade, önskade, ville eller gjorde så skulle han för all framtid viga sitt liv åt henne. Om det så skulle kräva hans liv, vilket var en värdig uppoffring enligt honom. En värdig död. "Det fanns mer till mitt uppdrag, men att hämta hem prinsen var prioriteringen." fortsatte Wilheim, nu med sansad röst. Han var fast besluten att inte låta sitt heta temperament stiga honom till huvudet längre. Han kunde ta ut ilskan senare, bortom syn och hörhåll från de andra. "Du var en del av mitt uppdrag, eller, ditt huvud var en del av mitt uppdrag." Glädjen som sprudlade genom hans kropp vid tanken på att få avlägsna prinsessans huvud från hennes små axlar var föga förvånande, inte för att någon annan kunde se eller höra den. Det var en glädje från förr, från när drottningen först hade gett honom uppdraget. En heder för honom, för hans tidigare jag. Det jag som tillhörde drottning Ariana och Norrs framgång. Wilheim: 19 dagar tidigare "Ni kallade, min drottning." Han knäböjde framför henne. Drottning Ariana stående bara en meter från hans hukade position. Det grå tyget av hennes klänning bullat vid hennes fötter. "Nordman, tack för att ni kom så hastigt." Hennes röst böljade över honom, len och mjuk. Förödande på så många sätt. Wilheim sänkte sitt huvud ytterligare innan han såg upp på Ariana som höjde sin hand med handflatan uppåt, indikerande att han skulle resa sig. Vilket han gjorde. "Erik har lämnat oss." sade drottning Ariana medan hon rörde sig med mättade steg mot ett närliggande fönster. Hennes ansikte stramt, men vackert. Wilheim tog fyra steg, placerade sig vid hennes sida. Nyheten var inte en nyhet. Wilheim var redan medveten om att prinsen för några dagar sedan lämnade Norr i hemlighet. "Han är förälskad i den där smutsiga söderlänningen, Ashéwaria." Wilheims näve knöts om handtaget av hans breda svärd som hängde i bältet kring hans midja. Hatet för Söder pulserade i honom. "Vad vill ni jag ska göra, min drottning?" Hans röst dov, morrande i förväntan. Som så många gånger tidigare var han redo att lägga ner sitt liv för hennes kommando. Redo att ge allt för hans drottning, hon som delade hans vy av Norrs rätta plats i Bayrios rangordning. Drottningen som i 30 år förlitat sig på honom, gett honom uppdrag och hedrat honom med sin närvaro och tillit. Han var en av fem i Eliten. Drottningens egna tjänare, de stod bortom alla andra lagar, rangeringar och ovanför alla andra befallningar. Drottning Ariana var deras enda ledare och vad än hon befallde var deras lag. På gott och ont. Wilheim var befälhavaren, general i armen och högt uppsatt inom den rangordningen. Tillsammans med Aska, spionen som arbetade över hela Bayrios. hur hon gjorde det visste Wilheim inte men det var dela v konceptet för eliten. Ingen annan visste hur alla andra jobbade, förutom drottningen själv. Att Aska kunde ta sig överallt utan att upptäckas var en av hennes hemligheter. Men hon var fortfarande känd bland andra för sina excellenta kunskaper inom spionage och användes även av kungen och generaler. Hella däremot, alla som någonsin vetat om hennes existens var nu döda. Alla förutom de i Eliten och drottningen. Hella, lönnmördaren, arbetade på ett sätt Wilheim aldrig kunde greppa. Men alla på hennes lista föll offer för hennes osynliga brutalitet. När Hella fick ett namn var personen dömd till döden, utan flyktväg. Men där fanns två medlemmar till. Mästaren Geir, som var högt uppsatt i Rådet och hade kunskaper bortom nutid, framtid och dåtid. Han var excellent i allt som innefattade kunskap, från magiska brygder till krigsstrategi, världshistoria till framtida event, världens språk - levande som döda - till seder, kultur och religiösa åskådningar. Han var ett levande, vandrande bibliotek med fläckfritt minne. Han mindes allt som han någonsin sett, hört, känt, läst, sagt - ja var enda minimala detalj fanns i hans hjärna. Sedan var det, Mara. Wilheim visste inte vem hon var, vad hon var, när hon var eller hur hon var. Mara var den i Eliten som bara drottningen själv hade kännedom kring. Men vad Wilheim visste var att drottning Ariana hade betalt ett dyrt pris för kontraktet med Mara. Exakt vad det priset var visste han inte men drottningen, som brukade kunna ta beslut på ett fåtal sekunder, hade spenderat nästan tre år med att grunna på kontraktet. Fast slutligen hade hon accepterat Maras villkor, vilka de nu än var och var uppenbarligen villig att betala priset för Maras lojalitet. Det gick emot Wilheims egna grundtanke om lojalitet, att den måste förtjänas och inte kunde ägas eller köpas. Men med Mara var det annorlunda. Det han visste om Mara var att hon var mer av en entitet, hennes egna form skymtade han bara en gång och då var hon mer en vålnad, formad av svart, slingrande dimma. Dimma likt ingen dimma han någonsin sett eller känt tidigare. Men i vanliga fall talade hon till dem genom andra varelser, hon tog över dem och bodde i deras kroppar medan hon pressade undan deras sinne. Kanske till och med ersatte deras själ med sin egna för tiden då hon var innehavare av deras fysiska tillvaro på jorden. Det hela var bisarrt och Wilheim var aldrig bekväm med Maras närvaro. Men Drottningen litade på henne och Wilheim hedrade drottningen med sin tillit. Det var delvis vad Eliten var. En handfull samling av själar med total lojalitet gentemot drottningen Ariana. Redo att göra allt för att hedra henne och höja Norr till sin rättmätiga plats. Ariana vände blicken från fönstret och log mot honom, "Wilheim, min hedervärda krigare, du ska hämta hem min son och något mer." Hennes ögon skådade in i hans, hennes läppar lätt särade efter en utandning. Det dansade ljuset från en utav de många facklorna i det annars dunkla rummet fick hennes blonda hår att glänsa och de havsblå ögonen att glittra med glödande styrka. Hon var en syn man aldrig tröttnade på. "Vad mer önskar ni?" Wilheim kände pulsen öka, den råa brutaliteten som dansade över de leende läpparna fick honom att skälva och rysa. Hans drottningen var olik någon annan. Ena halvan vördnadsfull, mjuk, vänlig och varmare än den hetaste lågan. Den andra kunde få glaciärer att braka samman under hennes lätta vikt, brutalitet och styrka kraftfullare än någon annans han någonsin mött. "Hennes, huvud." svarade drottningen och Wilheim kunde inte stilla det dunkande hjärtat i hans egna bröstkorg. "Med nöje min drottning." Hans röst brummande låg men färgad av ett brutalt nöje från tanken att kapa en söderländsk prinsessas huvud, dela det från resten av hennes ovärdiga kropp. Wilheim var hedrad, att drottningen valde honom till uppdraget. Att hämta hem hennes yngsta son och samtidigt ta med prinsessans huvud hem och i förlängning sätta igång kugghjulen som behövde snurra för att Norr skulle kunna stiga upp över alla andra på Bayrios. Men han var även hedrad över tilliten hon visade honom, att han var henne nära nog att låtas hantera en sådan känslig uppgift av sådan magnitud. Wilheims blick sökte drottningens och hon mötte honom i den. Tyngden av hennes blick sänkte honom. Han knäböjde ännu en gång, hans knä tog i hårt i det kalla stengolvet och drottning Arianas hand landade på hans pälsklädda axel. "Nordman, vi måste röra oss försiktigt. Eriks, snedsteg, kommer skapa ringar på vattnet. Men vi måste använda det till vår fördel. Med hans snedsteg kan vi tända glöden i folkets hjärta och få blodstörsten att rispa i deras strupar. Allt vi behöver är ett par välvalda ord, några välplanerade handlingar och det vi arbetat för så många år kan komma att falla in. Vi måste bara flytta alla pjäser till de rätta startpositionerna." Wilheim höjde sitt huvud och skådade upp på den respektingivande kvinnan. Det blonda håret uppsatt i flertalet flätor, ringlade om hennes huvud och de skarpa dragen av hennes ansikte smektes av ett listigt leende. "Du har min yxa, mitt svärd och min tacksamhet. Min drottning," sade Wilheim. "Nordman, planera dina rörelser noggrant. Jag litar på dig." Orden sköljde över honom och skänkte stolthet. Ord av tillit från drottningen var sällsynt, han bar dem med stolthet och heder. Hon var sparsam med ord av hedring av alla slag och det var även så det skulle vara. Ord av sådan kraft skulle användas sparsamt, enbart när de var av yttersta vikt och droppade av sanning skulle de yttras. Det var hans egna tro åtminstone. "Du ska ta med dig Radkóv på detta uppdrag. Erik litar på henne, hon blir ett enkelt sätt att få hem honom. Se till att hans känslor för Ashéwaria krossas bortom all reparation, det är av yttersta vikt att han, när han återvänder, är villig att ta Hilde till sin fru och ta sin rättmätiga plats i ledningen för Norr. Vi behöver Torjärva i det kommande kriget om Norr ska kunna ta sin rättmätiga plats. Deras krigare är brutala, likt inga andra." Wilheim reste sig då drottningens hand lämnade hans axel och han nickade kort. Redo att gör allt för sin drottning och Norr även om han höll reservationer gentemot att ta med sig Freja på uppdraget. Hon var, trots allt, en svaghet han bar. Men drottningen var medveten om känslorna han hyste för den andra generalen och han litade på hennes omdöme. Wilheim bugade innan han vände sig om för att lämna drottningens rum. "Och Nordman," Han stannade upp och skänkte henne sin blick över axeln, "svik mig inte." Wilheim nickade kort innan han lämnade rummet med hastiga kliv och klirret från hans vapen ekade omkring honom medan pälskappan nästan släpade i marken bakom hans hälar. Han stängde dörren bakom sig i samma stund som han hörde drottningen kalla på Mara. Minnet var över på ett fåtal sekunder, det hade blixtrat förbi i hans huvud. Han kunde fortfarande känna efterdyningarna av de känslor han hade upplevt sista gången han hade tagit sig an ett uppdrag från drottningen. Han hade svikit henne, brutit sin heder och skiftat sin lojalitet. Men ångrade han det? Nej. Nej det gjorde han inte. Det fanns nu ett högre syfte med hans liv, en bredare kedja som förtöjde honom till världen och hon kom med krigsanda och styrka av en helt annan sort än den av drottningen av Norr. minnet fick honom att stelna till för en sekund och verkligheten kraschade över honom likt aldrig förr. Han hade brutit sin heder. Han hade brutit sitt band till Eliten. Han hade brutit tilliten drottningen hyste för honom. Han hade krossat sin egna heder. Vikten av insikten fick hans nävar att skaka. Hans axlar vibrerade och en kyla trängde in över honom. Det hela gick på bara några få ögonblick. Han kände sig vilse för första gången på 30 år och känslan var allt annat än välkommen. Wilheim skakade av sig Frejas hand och reste sig från bordet. Hans ögon brann, hans knogar vitnade från hur hårt han knöt nävarna och en vikt lik ingen annan han någonsin hade känt landade över hans axlar. Han behövde krossa något, slita något i stycke, mala något med sina knytnävar, pulverisera något - vad som helst. Innan någon hunnit så mycket som dra ett andetag från att han reste sig klev han med tre långa kliv fram till hyddans dörr, slet upp den så den knakade och lämnade hyddan bakom sig. Freja - Hyddan i Öst: Knakandet från hyddans dörr när Wilheim slet upp den väckte henne ur det stela tillståndet hon befunnit sig i. "Wilheim!" vrålade hon medan hon snubblande kastade sig upp från golvet, hon snavade på kuddarna men lyckades halvt slänga sig ut genom dörröppningen precis i tid för att se honom försvinna mellan två tjocka stammar, "WILHEIM!" vrålade hon och kastade sig i riktningen han försvunnit. Hennes hjärta dunkade och just i den stunden visste hon inte om hon ville vrida nacken av honom eller kyssa honom. Om hon hatade honom eller älskade honom. Om hon ville flå honom levande eller smeka var enda centimeter av hans hud. Hon frustade och ropade på honom ännu en gång medan hon sprang efter honom. Spoiler: Tryck här för att visa! 25 aug, 2019 17:36
Detta inlägg ändrades senast 2019-12- 4 kl. 10:21
|
Kallamina
Elev |
Arya - Hyddan i Öst
Wilheim kunde uppenbarligen inte längre hålla sina känslor dålda så som Arya gjorde. Hon kunde känna hans hat så som hon kunde känna Eriks arm om hennes midja. Generalens vrede emot henne gick nästan att ta på. Hur han spottade ut svar på hennes frågor blandat med avsky och välslipade, mer eller mindre gömda, förolämpningar mot henne och hennes folk fick lavan inom Arya att koka ordentligt. Hon var van vid alltihop. Wilheims sätt, hans ilska och hans illvilja var inget nytt för henne, men att han så tydligt föraktade hennes härkomst, hennes rike och hennes folk gjorde det ovanligt svårt för Arya att kontrollera sig själv. Hon ville fräsa och ropa avskyvärda saker tillbaka mot Wilheim, vråla ut ett vulkanutbrott med lava och magma som fräte bort den nordiske generalen från jordens yta. Att förolämpa Arya gick för sig, men när han så tydligt önskade hennes hem och hennes folk undergången var det extremt svårt för Arya att lägga band på sig själv. Men trots det så lyckades hon. Under allt det som lämnade Wilheims läppar så satt Arya lika kall, hård och orörlig som innan. Som om mannen framför henne och hans ord var lika oviktiga och mindervärdiga som vad som helst annat. Inget han sade förvånade henne heller egentligen. Att Wilheim sänts ut även för att mörda henne var precis det som Arya förväntat sig och hela tiden försökt få fram. Men den delen av allting var det som minst upprörde henne. Nog för att det hjälpte till att hålla stenmasken uppe, men det som verkligen oroade Arya var att prioriteten var att få hem Erik till Norr igen. Egentligen precis det som hon fruktat, men det om något fick taggarna hon hade och alltid hade haft ute mot den manliga generalen att bli ännu vassare. Han skulle bara våga försöka ta hennes Erik ifrån henne. Om han faktiskt försökte sig på det skulle hon nog trots allt förvandlas till den grymma kungligheten hon för tillfället utstrålade - utan någon som helst ånger. Men Arya hann inte säga eller göra någonting mer efter att Wilheim talat klart. Hon hade fler frågor hon ville pressa honom med, men tydligen hade hon - eller något annat - redan dragit honom över bristningsgränsen då mannen hastigt reste sig upp och försvann ur hyddan på mindre än tre sekunder. Freja flög genast upp efter honom och varken Erik eller Arya hann reagera innan båda de två Letoyanska generalerna var bota från platsen och dörren stängd efter dem. Arya var först bilck stilla, fortfarande med stenmasken över sitt ansikte, innan hon liksom insåg att hotet lämnat boningen och hon suckade tungt. Masken föll inte av men hon blev lättare i sin stans. Hennes ansikte vändes mot Erik och hon ansträngde sig för att dra fram sitt sanna jag igen. Det var extremt svårt efter att ha varit så stenhårt inne i sin alternativa personlighet. ”Är du okej?” frågade hon med ögonen - som fortfarande var lite mer kyliga än hon egentligen ville - nu fästa på hans vackra ansikte. Hennes röst var dock mycket mjukare än den hade varit då hon talade till Wilheim. Aryas honungslena, vackra stämma var i princip helt hennes riktiga igen. 25 aug, 2019 19:01 |
Nordanhym
Elev |
Erik - Hyddan i Öst:
Erik satt orörlig vid bordet, trots att Arya hade ställt en fråga så visste han inte riktigt hur han skulle svara först. Var han okej? Nej, egentligen inte. Men var allt fel, nej inte det heller. Var allt bra, absolut inte. Eriks arm föll ner från Aryas midja och han drog den till sig. Han slöt händerna och lutade läpparna mot sina tummar medan han stadgade armbågarna på sina knän där han satt vid bordet i skräddarställning. Hans blick var fäst på väggen en bit bort, men han såg den egentligen inte. Vad han såg var Wilheims ansikte, Frejas ansikte och Wilheims reaktion kring det han hade berättat för dem. Den enda känslan som faktiskt dök upp var tacksamhet, konstigt nog. Det var inte logiskt på något sätt men det var vad han kände. Tacksamhet. Så Erik skakade på huvudet, för han var inte okej. Men hur skulle han kunna sätta ord på sin tacksamhet? För att Arya skulle förstå. Han var osäker på det hela så han höll blicken pressad mot väggen medan hans hjärna försökte hitta ord att sätta på sina känslor. Det tog en liten stund, men slutligen kom de. "Jag är tacksam." sade han stillsamt och mjukt, fortfarande med underläppen pressad mot sina tummar. Han försökte inte se på Arya då han var rädd att han skulle tappa sina tankar om han gjorde det. "Innan du säger något," fortsatte han lugnt, "lyssna. Det Wilheim gjort är inte rätt, men jag har ingen rätt att straffa honom för de valen han gjort. De är hans egna och jag tror att han kämpar med dem tillräckligt på egen hand." Erik släppte ut ett tungt andetag och drog fingrarna genom håret tills händerna knäpptes bakom hans nacke. "Men jag är tacksam. Mot honom och Freja. Wilheim har haft flertalet chanser att skada dig, men han har inte gjort det. Han kunde vid flera tillfällen genomfört sitt uppdrag, men han gjorde det inte. Istället har han nu erkänt något, något som kräver extrem styrka att erkänna; inte minst sagt framför dig hjärtat, inför dig, för dig till och med." Orden kom lättare nu, hans tankar lite klarare. "Och han har förändrats, du kände inte honom innan. Hur han var. Jag har inga tvivel på att hans lojalitet har skiftat och jag har inga tvivel om att hans ord är sanna. Jag har heller inga tvivel om att Freja är mittpunkten för honom; nu och framåt." Erik lade ner armarna i sitt knä och sänkte blicken till bordets kant medan han talade med förvånansvärt lugn. "Han är en annan man än den jag växte upp med, Arya. Jag förlåter inte honom för det han sagt, gjort, mot dig. Men jag kan samtidigt inte klandra honom. Tro nu inte att jag står på hans sida, det gör jag inte. Jag står med dig, hjärtat. Precis som Wilheim står med Freja. Men jag, jag är tacksam att han erkände allt, berättade allt. Det ger oss värdefull information och aksnke en ärlig chans att komma på en plan, om han fortfarande är villig att hjälpa oss... Jag såg ju hur hårt det tog på honom och han försökte sansa sig, men Arya, du var inte direkt villig att lyssna på honom. Eller ge honom en värdig chans, trots att han faktiskt svarade på alla utom en av dina frågor..." Erik vände sitt ansikte mot Aryas, där fanns ingen annan känsla än kärlek för henne speglat i hans ögon. Orden han yttrade var inte kalla eller hårda. De var välmenande och även om orden i sig kanske kunde tolkas som kalla så var det inte vad hans stillsamma stämma påvisade. För oavsett så skulle han alltid och för all framtid välja Arya, stå vid hennes sida, älska henne, vara med henne - tills dagen de inte fanns mer. Men Erik var, som alltid, mjuk i sitt sätt att handskas med människor. Det inkluderade sådana här situationer. En del av honom ville slå in sin knytnäve så hårt i Wilheims ansikte att han för evigt skulle sitta fast där, men det var en mindre del av honom. Den större delen ville dra nytta av hans kunskap, se till att göra allt för att hålla krig borta från möjligheter och framför allt annat hålla Arya säker. Om det var enklast uppnått med Wilheim visste han inte just då, men han visste att mannen som nyss stormat ut ur hyddan satt på viktig information och om Erik skulle ha en chans att hålla Arya säker, i trygghet, behövde han all den informationen och han tänkte se till att Wilheim berättade allt som fanns att berätta. Freja - Skogen i Öst: "WILHEIM!" ropade Freja ut mellan träden, "WILHEIM!" Ett brak hördes likt inget annat, fåglar tog till flykt och en dov duns vibrerade genom hela hennes kropp. Wilheim var några meter framför henne, hans frustande andetag hördes över alla andra ljud och trädet han hade fält med en rejält kraftfull knytnäve vittnade om ilskan han uppenbarligen kände. Freja haltade till men satte sedan av mot honom. "Wilheim!" ropade hon och han såg upp. Hans ögon uppspärrade, hans kinder röda av ansträngning, hans hår en enda röra och hans nävar knutna. hon saktade inte ner, hon bara sprang rakt in i honom, borrade sig in i honom så hårt att de föll till marken. hon landade ovanpå honom och hans armar hade instinktivt omslutit henne, skyddat henne från den hårda smällen som hade vibrerat genom Wilheims egna kropp. hon kunde känna hans dunkande hjärta under sina handflator, den hamrande pulsen och de frustrerade andetagen. Hon kravlade sig ograciöst upp och slet sig ur hans grepp tills hon satt gränsle över hans midja. "Neuken idioat! NEUKEN IDIOAT!" vrålade hon mot hans ansikte medan hon knöt sina nävar och började krascha dem hårt mot hans bastanta bröstkorg. Slag efter slag matade hon medan tårarna började flöda ner för hennes kinder från den rena ilskan som pulserade inom honom. "Vi, skulle ju, göra, allt, tillsammans!" vrålade hon och drämde båda sina knutna nävar hårt i hans bröstkorg, så hårt att något knakade under dem. Wilheim hostade och frustade under henne men han stoppade henne inte. hon förstod inte varför, förstod inte varför hon tilläts banka honom så hårt att hans revben knäcktes. Varför tog han det bara sådär? Slå tillbaka din jävla idiot! Slå tillbaka din neuken idioat! Tårarna rann med förnyad kraft från ilskan och Wilheims frustande andetag som lyfte hela hennes kropp var det enda som hördes över hennes egna flämtningar och den dunkande pulsen som röt i hennes öron. "Vi skulle ju göra allt tillsammans..." flämtade hon ut och snörvlade frustrerat medan tårarna pressade sig ut från under hennes slutna ögonlock. Wilheim - Skogen i Öst: Hennes nävar hade brutit hans revben. Bröstkorgen dunkade av smärta. Hon satt tungt över hans midja, det var svårt att andas trots att han drog flåsande andetag efter flåsande andetag. Hans fingrar var brutna från fällningen av det stora trädet med ett enda hårt slag. Ilskan pulserade inom honom och han kunde inte tänka klart. Det enda som höll honom fast i verkligheten just då var Frejas droppande tårar och hennes vikt över honom. Ilskan ville få övertag, han ville krossa något. Mörda något. Slita något i tu. Vad som helst. Men han vågade inte röra sig. Om han rörde sig så var Freja det närmsta att skada. hon var det närmsta att kasta, det närmsta att slita itu och han kunde aldrig någonsin tillåta sin ilska att få övertaget på det sättet. Inte längre, inte nu när hon fanns i hans liv. Det var otänkbart. Så han rörde sig inte. Han sade inget heller. Rädd för vad som skulle slinka ur honom om han lät stämbanden vibrera och avge läten i just den stunden. Minnen attackerade honom från höger och vänster och det krävdes allt han hade för att inte låta dem sluka honom hel. Det krävdes allt för att han skulle hålla sig själv i schack. Smärtan som strålade i bröstkorgen och handen hjälpte. Det var även delvis han hade låtit henne flyga på honom på det sättet, lät henne krossa hans bröstkorg med de febrila slagen, lät henne skrika och vråla på honom. Bara, stanna... Tanken var grym och han var tvungen att bita sig så hårt i läppen att han drog blod för att han inte skulle vråla rakt ut. Helvetes.... Wilheim hade ju tänkt berätta för Erik och Freja, om Eliten och drottningen. men det var inte meningen att det skulle komma ut nu, inte på det sättet heller. Han hade tänkt ta det i enrum med Freja först. Sedan med Erik med Freja vid hans sida och sedan hade han låtit Erik berätta för Arya. Det skulle inte komma ut på det sättet det nu hade gjort. Det skulle inte komma fram på det sättet, inte alls. Han svor åt sin egna vrede, sitt egna hat och han svor åt sin fånighet i tron att livet skulle låta honom berätta i hans egna takt; när tiden var den rätta. Han hostade till, smaken av järn steg i hans mun. Det avbröt hans tankar. Han hostade igen och ett gurglande läte undslapp honom medan blodet steg i halsen och började fylla hans mun. Spoiler: Tryck här för att visa! 26 aug, 2019 16:27 |
Kallamina
Elev |
Arya - Hyddan i Öst
Arya kände sig lite lämnad när Erik drog till sig sin arm från hennes midja igen. Hon uppskattade högt att han hållit om henne utan att släppa sitt grepp det minsta under tiden hon var kall och hård. Men att han nu släppte henne igen, när hon slappnat av, blivit mjukare och kände sig trygg nog att visa sin kärlek och ge honom närhet tillbaka gjorde nästan lite ont. Men nu var det hennes tur att röra honom fast att han inte gjorde detsamma tillbaka. Under tiden Erik var tyst och verkade grunna på ett svar till Aryas fråga satt hon väldigt nära honom och smög försiktigt upp sin hand på hans muskulösa arm. Hennes hand låg stilla medan hon smekte långsamt med sin tumme över hans bicep. Han flexade inte eller någonting men trots det slogs hon för ett ögonblick av sin älskades ståtliga muskler. Eriks definierade former kunde verkligen få henne på fall när som helst. ”Jag är tacksam.” Aryas tumme stannade upp samtidigt som Erik yttrade de första, ganska så oväntade, orden. Hon såg på hans ansikte men hans ögon mötte inte hennes, de var fast vid väggen mitt emot honom. Orden som följde därefter var även dem oväntade, även om hon kunde först hans synpunkt, och fick henne att dra tillbaka sin hand från hans arm. Hon mötte hans blick när hans såg på henne igen efter ett tag men var tyst hela tiden han talade. När han var klar tog det henne ett par sekunder innan hon suckade tungt, sänkte sin blick och drog sig tillbaka för att luta sig med ryggen mot väggen. Hon lade händerna i sitt knä och väntade ett par sekunder till innan hon svarade Erik. ”Jag litar inte på honom.” sade hon, inte med någon kyla eller ilska eller någonting. Bara, ett konstaterande. ”Nog för att jag aldrig har gjort det men,... han vill... ta dig ifrån mig.” Arya skakade lätt på huvudet, ”jag tror aldrig att jag kommer att kunna lita på någon som vill det.” Hon väntade lite grann med att fortsätta, osäker på hur hon skulle formulera sig. ”Sedan gör det väl inte saken bättre...” började hon men pausade och började om, ”det finns människor i världen jag inte tycker om. Människor jag-... aldrig i mitt liv vill ha att göra med igen. Men jag har aldrig, aldrig, önskat en annan död. Oavsett vem den är eller vad den har gjort. Men jag tror att-...” Hon pausade lite grann igen, suckade och bet sig lätt i läppen. ”Jag tror att människor kapabla till den typen av önskningar skrämmer mig. På någon nivå. Så har det alltid varit.” Arya var tyst en stund igen. Nästan så länge att det skulle vara Eriks tur att säga någonting, men sedan öppnade hon munnen en gång till. ”Men jag syftade inte på Wilhaimh.” sade hon och lyfte blicken till Eriks ansikte igen, ”jag menade din mor, Erikk.” Spoiler: Tryck här för att visa! 26 aug, 2019 20:42 |
Nordanhym
Elev |
Erik - Hyddan i Öst:
En lättnad hade lagt sig över Erik. Arya var inte kall eller hård som hon nyligen hade varit, vilket var skönt för honom. Han tyckte inte om att se henne med taggarna utåt och en stenmask över ansiktet. Det var inte hans Arya, inte den riktiga Arya han kände. Den Arya han innerligt älskade och var villig att ge sitt liv för. Men hennes ord var tunga att ta, och just när han skulle börja prata hade hon förtydligat att det var hans mor hon refererade till, snarare än Wilheim. Erik kunde inte hindra sig själv, han ville känna henne nära. Han behövde henne, behövde stadgas i världen och hon var gravitationen i hans universum. Så han räcker ut sin arm och lägger den ännu en gång om hennes midja medan hans andra hans sträcker sig efter hennes hand. Han omsluter den. "Hjärtat..." viskade han samtidigt som hans kropp rörde sig, "Jag förstår att du inte litar på honom. Men du säger att han vill ta mig från dig, jag tror inte det är sant. Inte längre." Han ger henne ett mjukt leende medan han söker hennes blick. Hon känns udda nog ömtålig och han önskar innerligt att hans ord kan skänka henne lite trygghet. Att hon avslöjade en rädsla för honom bidrog till känslan av ömtålighet, men det påvisade också hennes styrka. Att hon erkände något som skrämde henne. Det värmde honom att han var henne kär nog att hon kände sig villig att dela något sådant med honom. "Oavsett så finns de tinget som kan ta mig från dig, den enda som kan skilja sos åt är du, Upendora... Bara när du önskar att vi ska vara över kommer jag lämna din sida, även om det kommer kräva mitt liv." Hans ord var inte glada, eller lätta. Men de var sanningen. Sanningen som pulserade djupt inom honom och han visste att det enda som skulle hålla honom från Arya var ifall han inte längre levde och om hon lämnade honom bakom sig så skulle det kräva hans liv, på ett eller annat sätt. Han fortsätter efter bara ett andetag, "och inte ens min mor kan åstadkomma det, bara du, Arya." Han kramade hennes hand lite hårdare. Det var svårt att ens tänka tanken att inte vara vid hennes sida och det var än svårare att få ut orden från hans torra mun. Wilheim - Skogen i Öst: Han hostade till ännu en gång och lite stänk av blod bubblade upp från mellan hans läppar och landade på hans kinder och haka medan det började sippra ut ur hans mungipa. Men han rörde sig inte, inte fören Freja hade spärrat upp ögonen och kastat sig av honom med smärta och rädsla i blicken. Då rullar han över på sidan och stadgar sig med ena näven mot marken medan han spottar och hostar ut blodet från munnen. Hennes darrande hand landar på hans axel medan hon snörvlar vid hans sida. Han slår försiktigt men bestämt bort hennes hand. Men han borde vetat bättre än att tro att hon skulle låta honom sansa sig. Hennes hand återvänder lika snabbt till hans skuldra och denna gången mer fast. Wilheim hostar till igen och smärtan i bröstkorgen är fruktansvärd, men han välkomnar den för tillfället. den höll honom jordad och han kunde inte riskera att ilskan skulle få övertag. "Wilheim jag-" "Låt bli. Jag förtjänar det." flämtar han ut och spottar ut den mörkröda vätskan en gång till. "Men jag-" "Freja, låt bli. Jag förtjänar de-" "Nej det gör du inte!" Hennes ord är bryska och hårda när hon avbryter honom. Han frustar och vrider huvudet så att han ser på henne genom de hängande hårslingorna. Hans blick är kall, hans kropp hård. Men på insidan pulserar värme för kvinnan med våta kinder, sur blick och darrande kropp vid hans sida. Wilheim suckar och sjunker ner på marken i en hög. Hans arm skakar och han orkar inte riktigt hålla sig uppe längre. Inte bara på grund utav smärtan som ilar i hela överkroppen och näven, utan även från alla minnen och tankar som attackerar från alla håll. Särskilt parat med känslan av rädsla som pulserar genom hans kropp likt isande adrenalin. "Wilheim..." Frejas röst är strypt men han känner värmen som finns där långt inne. Det lättar honom lite. Han rullar över så han ligger på rygg, han flämtar till från smärtan som skjuter genom honom när ryggen tar i marken och ekar genom bröstkorgen. "Sluta plåga dig själv." frustar Freja och lägger mjukt handen på hans bröstkorg. Men han greppar den med sina händer, trots smärtan, och lyfter den någon centimeter innan hon hinner börja hela honom. "Hur? När, när jag inte vet något annat?" Orden kommer innan han tänkt tanken. Han ångrar dem innerligt samma sekund som de lämnar hans blodiga läppar och Freja lägger huvudet på sned; oförstående kring hans uttalande. Wilheim frustar till och sluter sina ögon. Han fortsätter hålla Frejas hand mellan sina medan hans tatueringar börjar lysa av den blå magin som pulserar inom honom. Skenet glider uppåt och snart ringlar det sig runt hans överkropp och händer. Det knackar och knäcker när alla de brutna benen rätar ut sig och Wilheim tvingas bita sig själv i insidan av kinden för att inte flämta eller vråla ut. Det är en sak att få saker brutna, det är en helt annan smärta att få det att rätta till sig efteråt. Det är långt värre. Freja kramar tillbaka om den ena utav hans händer och det är allt som krävs för att han inte ska skrika. Hennes kontakt. Men när det sista revbenet knackar till kniper han ihop ögonen hårdare och känslan i bröstkorgen får minnet av en särskilt plågande dag att strömma in i hans medvetna; han kan inte värja sig från det. Wilheim: 46 år, träningsfältet i Norr... "HÅRDARE!" vrålar han, "SNABBARE!" Hans andetag frustande, svetten rinner ner för varje millimeter av hud hans kropp har. De sju krigarna som står omkring honom flåsa hårdare och ser alldeles slutkörda ut. Men Wilheim är långt från färdig. Hans muskler har knappt börjat skaka och han har allt för mycket frustration att tömma kroppen på. "HÅRDARE!" vrålar han igen och gör utfall mot en ung man med rött hår, några år äldre än han själv. Den unga mannen värjer sig och hoppar undan men attackerar inte tillbaka. Hela cirkeln är alldeles tömd på energi. Egentligen är även Wilheim det men han har inte uppnått den frustrerande smärtan av krampande muskler och imobilitet än. Den söta smärtan han sökte i alla träningstillfällen. Han står, frustande och flåsande medan de andra kämparna formar en halvcirkel på andra sidan. "Ynkryggar." väser han ut i ren frustration. Han hade nyligen tagit över General rangen för division fyra och han var allt annat än nöjd med krigarnas styrka och uthållighet. Trots att han knappt varit general i tre månader har han redan vridit ur alla krigarna under honom. Ökat träningen, gjort den längre och hårdare - han själv deltog alltid och såg till att ge mer än någon annan. Det var hans heder som general, hans placering över de andra krigarna som drev honom i striden att vara bättre än dem alla. Delvis åtminstone. "General Nordman..." flåsar en ung man i yttre kanten av halvcirkeln. Han ser ut att skaka i hel kroppen och Wilheim biter ihop sina tänder med ett morrande. "Ni kan fortfarande stå, så kämpa!" vrålar Wilheim som svar på mannens uppenbara önskan om att få sluta träna för dagen, "Tror ni ett krig bara varar i fyra timmar?!" vrålar han medan han gör utfall mot mannen som skyddar sig genom att höja träpinnen han höll. Wilheim egna träpinne klatschade mot den och han snurrade runt för att attackera nästa krigare till vänster. "Tror ni ett slag stannar upp för vila?!" han fintar den andra mannen som höjer sin pinne och han drämmer istället till honom på låret så hårt att det krasar. Mannen faller till marken med ett vrål. "Tror ni fienden latar sig?!" frustar Wilheim ut och ger sig av i sprint mot den tredje mannen. han orkar inte ens höja sin pinne med de skakande armarna så Wilheim drämde till honom över nyckelbenen med ett knakande och mannen faller till marken med ett frustande. "Kämpa! Veklingar!" Wilheim kastar sig framåt, hjular med pinnen i handen och slungar sig upp i luften trots hans stora kroppsmassa och landar med en hård spark ovanpå den fjärde mannen som pressas till marken med en duns från det massiva trycket av Wilheim stora kropp. Wilheim flåsar, gör en volt och landar med ett knä i marken. Han vrider blicken och zonar in på den femte mannan i halvcirkeln. Men de tre kvarvarande tycks förstått meddelandet då de alla tre attackerar samtidigt. Men de är slutkörda, deras rörelser slappa och slarviga. De vrålar av frustration och Wilheim tar ner dem för lätt. Han rätar sig och drar baksidan av handen över pannan för att dra bort den nya svetten. "Patetiskt." Han kilar ner pinnen i marken och synar de nedslagna männen. Så slutkörda att de inte ens kan använda magi för att hela sig själva, "Värdelöst." muttrar Wilheim och frustar. Han vänder sig om för att gå, men möts av ingen annan än kung Viktor och hans två livvakter. Kungen sneglar bakom Wilheim då Wilheim sjunker ner på knä inför sin ledare. "Kung Viktor," säger han med blicken ner mot marken. "Ni tränar dem hårt, General. Res er." Wilheim reser sig och möter kungens blick. Han ser nöjd ut. "Jag begär inte mer av dem än jag begär av mig själv, min kung." svarar Wilheim och kungen nickar. "Jag såg detta. Har ni styrka kvar?" Wilheim nickar kort trots att hans trötta muskler börjar dra ihop sig och strama under hans bleka hy. "Utmärkt. Bjorn, Inga." säger kungen och de två livvakterna nickar. Bjorns ansikte intetsägande men Ingas ögon tindrar hånande. "Börja. fortsätter kung Viktor och de tre intar sina positioner. Efter närmre tjugo minuter ligger Bjorn i en hög, medvetslös och det är bara Inga och Wilheim kvar. De har båda fått in ordentliga slag. Wilheim är på sitt sista andetag och Inga har börjat svettas. Att Wilheim varit igång i fyra timmar mer än den starka kvinnan är inget han vill visa. Hans egna ord ringer i hans huvud, 'även om du slagits i ett dygn har fienden utvilade krigare redo att ta över från deras fallna kamrater' och det är de orden som sporrar honom. särskilt då de tidigare utslagna männen från dagens träning ser på. "Ger du upp?" flinar Inga och Wilheim frustar. "Aldrig." flåsar han ut trots att svetten rinner i floder, hans ben krampar och hans armar skakar av utmattningen. Men han tänker inte sluta fören han är utslagen. De cirkulerar varandra lite till innan de inleder ännu en omgång av närkontakt. Wilheim får in slag och värjer sig från flera, men Inga lyckas med det samma och när Wilheims trötta hjärna gör ett felsteg tar Inga övertag och Wilheim hamnar på rygg på marken. innan han hunnit värja sig har Ingas skoklädda fötter landat rakt över hans lungor och effektivt pressat ut all luft från dem och krossat flertalet av hans revben. Wilheim hostar till med smaken av järn i munnen och Inga kliver av honom medan kungen kommer fram. "Det var en värdig match, General." säger kungen och Wilheim hostar upp lite blod, "ni gav en värdig kamp mot mina livvakter, och jag har minsann inte missat att ni redan kämpat i flera timmar." Wilheim hostar igen och smärtan i bröstkorgen ilar genom honom. "Bra kämpat minsann." Och med de orden lämnar kungen hans sida och Inga stöttar upp den ostadiga Bjorn medan de lämnar träningsfältet. Wilheim frustar och hostar upp blod så det skvätter över hela hans ansikte. Han har ingen energi att hela sig själv så han blir tvungen att ligga kvar på marken medan han hör de andra krigarna hela varandra och börja resa sig från marken. De kommer fram till honom, "Ni kämpade bra, General Nordman." säger den rödhåriga mannen. "Verkligen, General." säger en blond man. "De var ju utvilade, det var inte en rättvis match." säger en tredje man med ett litet leende. "kom igen," säger den rödhåriga mannen och nickar mot de andra krigarna som också nickar. De håller fram sina händer för att röra vid Wilheim och hela honom men han skakar på huvudet. "Ni behöver inte. Jag behöver bara samla lite energi. Ni är avfärdade för dagen, men jag räknar med att se er här vid soluppgång imorgon." Hans ord är lite gurglande och de andra männen ser häpna ut. Men de lyssnar och lämnar honom liggandes på fältet med den ilande smärtan i bröstet, de krampande musklerna, de stretande lungorna och den absolut underbara känslan av att vara jordad, ha kämpat till sista gnuttan av kraft var slut och hela kroppen ömmade på ett sätt den inte gjort på flera veckor. Och han kommer ligga kvar där i flera timmar bara för att känna den känslan. Känslan av att leva. Minnet var brutalt, påminde honom om en tid då det enda som fanns var smärta. Innan Freja klev in i hans liv. Innan drottning Ariana gav honom ett syfte, en mjuk röst och en tröst av förtroende. Innan han fann sin rätta plats vid Frejas sida. Innan han hade en anledning att leva för bortom sin plikt. En påminnelse om hur brutalt han levde, hur hårt han levde, hur tomt livet var. Gåshud färdades över hans hud och han ryste. Smärtan i bröstkorgen var ett dovt bultande, hans hand var lite öm men i övrigt var han fysiskt återställd. Det enda som visade Frejas vrede var blåmärkena som målade hans bröst, i mörka lila toner med en gnutta av grönt. Halvt läkt och halvt inte. Och blodet som täckte hans ansikte, kletade i hans skägg. Wilheim fann det onödigt att slösa energi på sådana små saker som blåmärken som inte var något hot för hans liv. Så han lät det vara, blodet kunde han inte göra något åt fören han kunde tvätta sig. Men tydligen var järnsmaken inget som störde Freja då hon grep tag om hans nacke med sin fria hand och drog hans mun till sin egna medan hon lutade sig över honom. Wilheim hann inte reagera innan hon kysste honom så hårt att hans läppar förmodligen kommer bli märkta med blåmärken. 29 aug, 2019 12:28 |
Kallamina
Elev |
Arya - Hyddan i Öst
Det drog lite i Aryas mungipor då Erik lade sin arm om henne igen och tog hennes hand i sin. Hon lät honom göra det och lade samtidigt sin fria hand över den som om famnat hennes andra. Orden han yttrade fick henne dock inte att le. Hon visste att Erik och hon själv antagligen hade ganska olika bilder av Wilheim och säkerligen kände prinsen till mer än vad prinsessan gjorde. Men trots det kunde Arya inte riktigt lita på att Erik hade rätt om Wilheims intentioner. Hon hade tydligt känt av mannens hat mot henne då hon frågade ut honom och hon var helt säker på att om Freja så bara lät honom, så skulle han utan att tveka kapa Aryas huvud och ta med Erik tillbaka till Norr. Men, hon litade på Erik och Erik litade på Freja. Därför kände hon sig någorlunda säker på att Wilheim, trots att han ville, inte skulle slutföra den nordiska drottningens uppdrag. ”...Upendora... Bara när du önskar att vi ska vara över kommer jag lämna din sida, även om det kommer kräva mitt liv.” Eriks sista ord fick något att gripa hårt om Aryas hjärta. Nej. Hon skämdes, mycket, för det han sade. Erik påstod att han älskade henne så mycket att han skulle dö utan henne och det fanns så mycket hon dålde för honom. Så mycket som hon undanhållit med flit. Både av rädsla och av skam. Saker som helt klart skulle få honom att lämna henne på två röda sekunder om han visste. ”Erikk...” hennes röst var tung, hon suckade och lutade sig mot honom med slutna ögon, ”älskade,... säg inte så.” Spoiler: Tryck här för att visa! 29 aug, 2019 15:55 |
Nordanhym
Elev |
Erik - Hyddan i Öst:
Erik lade sina armar om Arya, han drog henne närmre och andades in hennes doft. Han kunde inte föreställa sig ett liv utan henne. Varken i den metaforiska formen eller den fysiska formen. Tanken på Wilheims uppdrag eggade honom och han ville bena ut allt, samla alla lösa trådar i ett prydligt nystan som han kunde förstå och studera. Räkna ut ett sätt för dem båda att vara lyckliga och leva i fred i framtiden. Wilheims uppdrag var egentligen bara en påminnelse om vad som fanns där ute i världen. Hat. Mängder och mängder med tryckande hat som låg och kokade under ytan. Men med Arya i famnen fanns också mängder med kärlek, bevis på att världen inte enbart är en mörk, grym plats. Han spände armarna en gång och drog in ett djupt andetag, hans näsa i hennes hår och hennes lilla kropp pressad mot honom. "Det är sanningen, min Upendora..." mumlade han så att bröstkorgen vibrerade och Aryas hår fladdrade lite från hand andetag. "Min Upendora..." Han pressade ner ansiktet hårdare i hennes hår, rädslan som kröp under hans skinn ville inte riktigt ge med sig trots Aryas närhet. Men den fick tampas med den överväldigande kärleken han kände för henne. Det ordet var egentligen inte ens längre tillräckligt för att beskriva det som vibrerade inom honom, det var så mycket starkare än det alldagliga som ordet 'kärlek' beskrev. Spoiler: Tryck här för att visa! 8 sep, 2019 10:41
Detta inlägg ändrades senast 2019-09- 8 kl. 19:35
|
Kallamina
Elev |
Arya - Hyddan i Öst
Han drog henne tätare mot sig och lade armarna om hennes lilla kropp. Arya hade ingeting emot det, men förr att slippa vrida sig i en obekväm vinkel flyttade hon sig så att hon satt i Eriks knä istället för vid hans sida. Hon lät honom borra ner sitt ansikte i hennes hår och lade samtidigt sina armar om honom. En om hans nacke och en på hans bröst. Hon kysste hans kind och höll sitt ansikte nära honom även efter att hon dragit sig tillbaka. Hans ord lättade inte den gripande känslan om hennes hjärta eller skammen som hängde ihop med den, men hon sade ingenting om det utan släppte bara ut en tung suck. ”Min Upendora...” Arya var tyst ett litet tag. Tyngden i hennes hjärta ville inte släppa. Men det var något mer i det Erik sagt som fick hennes huvud att fundera. Upendora, det lät inte som vilken kärleksförklaring som helst, inte på det viset som Erik sa det. Visst kunde det betyda något på hans modersmål, men Arya undrade vad. ”Vad är det du kallar mig, älskade?” frågade hon lite dämpat, fortfarande med sitt ansikte nära hans kind. Spoiler: Tryck här för att visa! 8 sep, 2019 15:12 |
Nordanhym
Elev |
Erik - Hyddan i Öst:
Erik ler medan han vrider huvudet lite så han kan luta sig neråt och trycka sin panna mot hennes. "Upendora?" ler han fram, "finns ingen rak översättning till Bayriska. Men, det betyder något snarlikt själsfrände, min andra halva." säger han stillsamt och drar in ett andetag genom sin näsa för att känna hennes doft. "Det, när man hittar sin Upendora, det är som om allt stannar upp för en sekund och... Det, det är inte längre jordens gravitation som håller dig på plats, det är hon... Bara hon. Det är inte kärlek. Det är något, ja något på en helt annan nivå. Högst nivån. Den ultimata nivån och det finns bara en i hela universum. Du, Arya, är min." förklarar Erik stillsamt och mjukt. Men hans röst blir snäppet mörkare när han fortsätter. "Det jag sa var sant, utan dig så dör jag. Du är mitt liv, min livskraft. Du är halva min själ nu och för all framtid..." Erik har haft sina ögon slutna under hela tiden han talat, men nu öppnar han dem och söker Aryas blick. Hans egna fylld utav de varma känslorna som han hyser för henne och bara kommer hysa för henne. Freja - Skogen i Öst: Hans mun smakar blod. Hennes hand greppar om hans nacke alldeles för hårt. Men hon kan inte trycka sig nära nog. Smärtan hon skymtat i Wilheims ögon och röst vred om hennes hjärta. "Neuken idiota." pressade hon in i hans mun medan hon kysste honom. Det var det enda hon kunde säga utan att bli överväldigad av situationen. Wilheim svarade på hennes kyss men han var tveksam och det gjorde henne ilsken bortom nästan allt annat. "Våga inte tvivla på min kärlek för dig!" snäser hon frustande när hon lämnat kyssen. Wilheim ler inte, säger inget, svarar inget där han ligger under henne. "Neuken idiota." muttrar hon syrligt och släpper greppet om hans nacke så att hans huvud landar på marken igen medan hon korsar armarna under sin byst med tight min. "Jag, är ledsen..." mumlar Wilheim och Freja fnyser irriterat åt hans dova ord. 11 sep, 2019 12:59 |
Kallamina
Elev |
Arya - Hyddan i Öst
Arya frös i Eriks famn. Han hade sina ögon slutna hela tiden han talade, men hennes var vidöppna. En järnhand grep hårt om hennes hjärta, hennes lungor drogs ihop utan att någon luft drogs in i dem och Arya fick anstränga sig för att inte hårt knyta sina händer hon fortfarande höll om Erik med. Hon visste precis vad hennes älskade talade om. Så mycket som hon studerat gamla skrifter, historia, legender och gamla folksagor, magi och magiska fenomen hade det varit omöjligt att undgå att läsa om det som Erik kallade Upendora, men som i Söder, på Gammal Garudiska, hade ett annat namn. Arya stirrade med öppen mun och stora ögon på Erik. Han hade öppnat sina nu och såg rakt i hennes. Hur mycket Arya än försökte dölja det och hur skicklig hon än brukade vara på att dölja sina känslor, så kunde hon inte dölja skräcken som lyste igenom så tydligt mot mannen hon älskade. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Inte ett ljud kom ur hennes mun och förutom händerna som nästan krampade runt Erik mot hennes kamp att inte knyta dem, rörde hon inte en muskel. Hon hade dolt så otroligt mycket för honom. Aldrig ljugit, men aldrig heller sagt sanningen. Tills för bara något dygn sedan hade han inte ens vetat om hennes riktiga födelsenamn. Han visste inte princip inte vem hon var, eller snarare varför hon var. Han visste inte vad hon var eller något om vilka människor hon tidigare haft omkring sig och emot sig. Han visste ingenting. Men ändå såg han henne som sin- Trycket om hennes hjärta blev för mycket för Arya, hon kunde inte längre hålla emot. Utan att det egentligen var meningen släppte hon Erik samtidigt som hennes händer knöts så hårt att de började skaka. Hon gled ur hans famn samtidigt som hon kunde känna en smärta i magen, smärta i hjärtat som slog så hårt, så hårt och en hård klump i halsen. Det var svårt att andas för att lungorna kändes så små. Det hela var olidligt. ANDAS! ANDAS! ANDAS! hon - eller någon annan - skrek åt sig själv att börja andas igen, att kontrollera sig själv bättre och att inte låta skräcken lysa igenom så som den gjorde. Men det gick inte. Hon kunde inte och dessutom var det redan försent. Erik hade för länge sedan redan sett hennes känslor, utan tvekan. Hon kunde inte se på honom längre. Huvudet snurrade och hela hennes armar och axlar skakade på grund av hur hårt hon spände dem. Vad har jag gjort? Vad har jag gjort!? Han förtjänar mer än mig, han borde inte vara med mig, jag är inte hans- ”E- Erikk...” det var ansträngande bara att yttra hans namn, ”jag är int- inte-... du-... älsk-...ah-hah-... jag är inte din- din- din-...” Hon försökte dra in luft i sina krympande lungor men det tycktes omöjligt. Det enda som skedde var att de drog ihop sig ännu mer och hela hon sjönk ihop med dem. ”E- err-... Erikk-... förlåt mig.” Spoiler: Tryck här för att visa! 11 sep, 2019 20:01 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > ~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]
Du får inte svara på den här tråden.