Prs tippest & JustAFriend

Efter bara någon minut öppnades dörren. Som tur var var det Sebastian. Som tydligen blivit skrämd av Elliot. Vilket ju var ganska logiskt, men ändå.
Sebastians reaktion var dock ganska gullig så Elliot kunde inte låta bli att le.
"Förlåt", sa han och reste sig upp. Han gick fram till den yngre. La märke till hur trött han såg ut. Påsar under ögonen. Kunde han ha sovit något alls? Tveksamt. Bekymrat studerade han snabbt ansiktet innan han gav den andre en kram.

Seb såg det där lätt bekymrade i Elliots ansikte. Fan. Kunde han inte bara använt sin mammas smink under ögonen? Nåväl, det var ju försent nu. Riktigt smart Seb. Du förtjänar en jävla applåd. I ansiktet.
”Det är lugnt”, sa han och besvarade den äldres kram. Även fast armarna gjorde ont och hjärnan i princip skrek åt honom att sluta. Efter några långa sekunder, då Seb trots den värme och glädje han fick utav den äldre, så blev han tvungen att dra sig undan. Det kändes som att armarna skulle gå av när som helst. Han satte sig ner på sin säng. Fick upp en liten tanke på Elliots madrass. Faaan.
”Jag trodde du skulle vänta en bit ifrån huset”, mumlade han och vände ner blicken i sängen. Ville inte att Elliot skulle tro att han inte var välkommen, för det var han verkligen, men ändå.

Någonting var fel. Väldigt fel.
Elliot satte sig bredvid den yngre.
"Jag tänkte att det inte var någon mening med att stanna hemma när vi ändå var vakna båda två. Jag kan ta fönstervägen ut sen", svarade han. Kanske ville inte Sebastian ha honom där. Han kanske bara inte ville ge Elliot ett nej. Ughhh.
Med blicken bekymrat fäst på ögonen, som blickade ner i madrassen sträckte han sig efter en av den yngres händer. Kramade om den.
"Sebastian, vad är det?", frågade han tyst.

Fönstervägen ut? Det var okej. Visst var Seb ett rövhål som gick med på den lösningen, men han var så långt ifrån redo att komma ut. Att ens presentera Elliot för sina föräldrar. (Brandon hade ju fått se mer än vad han förmodligen ville.)
Han märkte hur Elliot försökte möta hans blick. Så han tittade upp. Mötte de gröna ögonen. Tvingade fram ett leende.
”Vadå? Jag blev bara förvånad att du kom hit, men det är lugnt”, svarade han och behöll det påklistrade leendet. Spelade dum. Vilket han i och för sig var också. Han tittade ner på deras händer. La sin andra hand över Elliots.

Han log inte tillbaks. Han var bekymrad över den yngre.
Lögn. Lögn lögn och åter lögn. Egentligen ville Elliot veta vad som var fel men på samma gång kunde han ju inte direkt tvinga ut svaret ur den andre. Sebastian behövde lita på honom tillräckligt och tydligen fanns inte den tilliten. Fan. Gud vad kass du är Elliot.
Han blickade ner på deras händer. Flyttade lite närmre för att kunna luta huvudet mot den andres axel. Vad skulle han göra? Spela med i Sebastians lilla skådespel?

Tystnad. Obekvämt. Särskilt när Seb fattade att Elliot fattade. Men ärligt talat visste han inte ens själv vad problemet var så vad skulle han säga? ’Kunde inte sova inatt för jag är typ ful. Och jag har träningsvärken från helvetet. Dudå?’ Nej, nej. Så jäkla fånigt. Bara håll käften Seb.
”Hur mår du?” frågade han. Smärta slog till i axeln när Elliot lutade sitt huvud mot den. Men han höll käften om det. Ville inte vara klen.

"Jag mår okej", svarade han tyst. Det var typ sant. Fast nu mådde han sämre än okej. För Sebastian var inte okej och då var inget okej. Han började pilla lite med den yngres fingrar. Var det såhär Sebastian känt de gånger Elliot känt sig nere? Kanske. Men Elliot sa ju ändå vad det var. Ibland. Och det var väl mer fysiskt. En blandning. Svårare att dölja.
Han rätade lite på sig. De båda visste att något inte stod rätt till och att bara sitta där utan att göra något åt det kändes fel. Så jävla fel.
"Jag kan inte tvinga dig att berätta men det är ju helt klart något som är fel. Du sa att du mådde bra men allt du säger och utstrålar säger något annat", fick han sedan fram.

”Snälla Elliot, jag mår bra”, sa Seb och tittade den äldre i ögonen. Tonen i hans röst sa den exakta motsatsen. Fan vad dålig han var på att ljuga. Vilket egentligen var en bra egenskap men han ville inte fucka Elliots liv ännu mer så det sög. Som in i helvete.
”Vi borde gå nu”, tillade han. ”Jag måste gå inom affären och min cykel är typ sönder så vi måste gå.” Lögn, cykeln var inte sönder. Seb skulle dock inte kunna cykla på grund av träningsvärken och han ville inte gnälla om det inför Elliot.

"Okej", mumlade han. Inte övertygad för fem öre. Verkligen allt allt allt sa motsatsen. Tonläget, kroppsspråket, påsarna under ögonen... Nåväl, förhoppningsvis kom det väl fram förr eller senare. Tänk om Sebastian kanske inte ville vara med Elliot och inte vågade säga något? Fan. Tänk om det var så. Om Elliot bara var för dum för att förstå Sebastians vinkar?
"Vi ses där ute då", sa han och släppte Sebastians hand för att sedan gå bort mot fönstret.

Seb nickade bara som svar och slängde sin svarta ryggsäck över ena axeln. Var han ett rövhål för att han lät Elliot gå genom fönstret? Definitivt. Men han kunde ju inte göra något åt det. Hans föräldrar hade fortfarande inte lämnat.
Han lämnade sovrummet och tassade, grimaserandes på grund av smärtan i benen, ner för trappan. Kikade snabbt in i köket och sa hejdå.
Gick ut i hallen, tog på sig den svarta vinterjackan och de grådassiga sneakersen. Tog ett djupt andetag innan han gick ut genom ytterdörren. Skärp dig, Seb.