Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

”Om någon frågar kan vi alltid säga att du ville titta till Theodore, och vilken make skulle jag vara om jag lämnade dig ensam på vår bröllopsdag?”, svarade Leonidas och gestikulerade att de skulle börja röra sig mot utgången. Med hennes arm i hans började de röra sig mot porten och innan de försvann utom synhåll slängde Leonidas en sista blick över lokalen, mötte då den före detta konungens moder som spejade efter dem med sina hökögon. Trots moderns sträva attityd kunde Leonidas inte låta bli att tycka synd om henne. Hon hade förlorat sin make, sin titel som drottning och sin son inom loppet av ett år – och den enda hon hade kvar var hennes barnbarn som i själva verket inte var Philips.

Cleo sa inte emot och nickade lite, kunde inte låta bli att vandra i sina tankar till sitt första bröllop hur det även då hade slutat med Leonidas. Hon hade varit så liten och oskyldig då, fram tills hon låtit känslorna styra henne till hennes nuvarande make.
"Leo..." sade hon tyst och stannade upp i korridoren. Hon fylldes, likt många gånger, av skuldkänslor och tvekan. Att hon inte dög för honom, då hon gjort många fel även fast de flesta felstegen hade varit med honom.

Det vara inte bara Cleos tankar som hade vandrat tillbaka till hennes första bröllop. Till och med när hon kom gående mot altaret – när han borde ha varit som allra lyckligast – kunde inte Leonidas ignorera känslan av att han tagit sin broders plats. Han visste att gudarna förr eller senare skulle förbanna honom för att han hade följt med Cleo till hennes rum den där första kvällen. Och kanske det här var deras sätt att straffa dem båda? För hur mycket de än höll om varandra och hur många gånger de än uttryckte sin kärlek för varandra skulle Philip aldrig riktigt lämna deras tankar.
Det hade inte gått en enda dag utan att Leonidas tänkte på sin bästa vän, men värst var ändå nätterna. Där blev Philip levande igen, och att morgonen därpå vakna och inse att allt varit en dröm plågade honom fortfarande inombords. Faktum var att det enda som fick honom att vilja kliva upp på morgonen och möta dagen var kvinnan som nu gick bredvid honom.
Leonidas stannade till i samma stund som hon sa hans namn.
”Ja?”, svarade han kort och inväntade hennes ord. Det leende som han då gav Cleo mattades långsamt ut när han såg att någonting verkade bekymra henne.

Cleo kollade på honom en stund och tvekade på om hon ens kunde uttrycka sig utan att det skulle bli fel, hon visste inte ens hur hon skulle börja. Hon öppnade munnen bara för att stänga den igen, hade verkligen ingen aning hur hon skulle sätta ord på sina tankar så hon lät bli. Hon skakade lite på huvudet och gav honom ett litet leende.
"Det var inget." sade hon försiktigt och smekte lätt hans kind. "Jag ska kolla till Theodore lite snabbt bara, jag möter dig i sängkammaren." lade hon till. Det kändes rätt att vara med Leonidas men ändå fel, det skulle inte vara så. Hon hade varit så inställd på att Leonidas alltid skulle vara den hon inte skulle få men när hon väl fått han så kändes det inte alls rätt. Det kändes som att något var fel. Skulden för allt fel hon gjort mot Philip blev ännu verkligare och starkare, hon hade inte gjort allt hon kunnat för sin döde make och det var det största misstaget hon gjort.

Leonidas stod kvar och tittade efter Cleo när hon lämnade honom i korridoren, försökte på egen hand lista ut vad det var hon hade tänkt säga till honom. När hon försvunnit ur sikte gick han långsamt vidare mot sängkammaren, och väl där inne lyfte han genast av den ädla kungakronan från huvudet och placerade den på sin plats i rummet. Gick därefter vidare till garderoben där hans rustning förvarades. Han öppnade dörrarna och plockade ner hjälmen från ställningen, lät handen föras över det blanka ytan. Någon hade putsat den så noga att han nästan kunde se sin egen spegelbild. Polerat bort alla tecken på strid. Leonidas gav ifrån sig en lättare suck. Skulle han klara av det här? Även om han vuxit upp som kronprins kände han sig ännu inte helt bekväm i den nya rollen som kung. Philip hade alltid setts som den förnuftiga av dem, den som var som gjord för att sitta på tronen. Leonidas, åt andra sidan, blev rastlöst av att vara instängd i palatset för länge. Redan som barn hade han visat större intresse för att hantera ett svärd än att styra ett rike, och i sitt desperata försök att fånga faderns uppmärksamhet hade han kastat sig in i strider utan någon större eftertanke, vunnit stora segrar och besegrat motståndare som kommit i hans väg.

Cleo stirrade ner på sin son när hon väl var i hans kammare. Hon bet sig hårt på läppen och smekte hans mjuka kind innan hon bad en bön om att hans liv skulle vara mindre komplicerat. Det dröjde inte länge förrän hon styrde stegen mot sitt egna rum för att möta sin make. Hon stannade upp när hon var utanför dörren, visste inte alls varför hon fylldes av osäkerhet och tvekan. Allt kändes för bra för att vara sant. Hon skakade lätt på huvudet och gick in.

Leonidas hörde hur dörren gled upp bakom honom och kunde snart se Cleos siluett speglas i den blanka rustningen.
”Kommer jag att klara det här?”, sa han lågt och för första gången fanns det viss tvivel i hans röst. När han accepterade att ta Philips plats hade allt känts självklart, på så sätt skulle han få stanna med Cleo och deras son. Men ju mer han funderade på det, desto mer osäker blev han över sitt beslut. Han visste hur man förde män ut i strid, men kunde han verkligen styra ett helt rike – som dessutom inte var hans eget?

Cleo tittade upp på sin make och rynkade lite på pannan, när hon hörde tvivel i hans röst så kändes hennes egna bortblåst. Hon gick fram till honom och kysste mjukt hans axel.
"Du är menad för stordåd, Leonidas. Du klarar allt du bestämmer dig för att göra och du är inte ensam i det här." sade hon och smekte hans kind. Hon tvingade bort all tvekan från sina egna tankar med de orden hon sa, hon ville vara bra för Leonidas och hon tänkte se till att hon var det absolut bästa.

Ett svagt leende letade sig fram på Leonidas läppar. Hans mor brukade säga så till honom. Redan som barn fick han höra att han var speciell och menad för något större. På kvällarna hade han somnat till berättelser om Akilles, Odysseus och de andra hjältarna – för att sedan drömma om att en dag få vinna stor ära och bli hedrad långt efter sin död. Men trots att han fått det inympat sedan barnsben kändes det annorlunda nu när det kom från Cleo, så länge hon trodde på honom kändes det som att han kunde övervinna vad som helst. Han la sin fria hand ovanpå hennes och kramade den lätt.
”Så länge jag har dig vid min sida..”, sa han och vred huvudet för att kunna kyssa hennes fingrar.

Cleo gav honom ett litet leende, kunde inte riktigt le mer än så. Hon nickade lite åt hans ord. Han var hennes livs kärlek och hon hoppades innerligt att hennes skuld skulle försvinna med tiden.
"Jag är hos dig tills du inte längre vill ha mig där, eller dagen jag dör." sade hon tyst och lutade sig fram för att mjukt kyssa hans kind. "Och till och med i döden, kommer min själ hitta din för jag vet att vi är menade att vara med varann." viskade hon innan hon lätt vred hans ansikte mot sitt egna för att kyssa honom.