~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Freja - På väg mot hyddan i Öst:
De hade suttit tysta ett lite tag. Hon hade inget mer att väsa, skälla, skrika eller säga just då. Wilheim hade gått med på att berätta allt för henne och att de skulle göra allt tillsammans framöver. Det återstod såklart att se huruvida det skulle bli så. Men hon tänkte inte döma ut honom innan hon ens hade gett honom en chans. Han förtjänade en värdig möjlighet att bevisa sig, bevisa att han faktiskt tänkte hålla sitt ord. Konstigt nog så krävdes det tydligen mycket innan hon skulle ge upp på honom, hon som annars var snabb med att överge människor efter svek. Kanske gör kärleken underliga saker med en, trots allt...

"Vi borde återvända," suckade han under henne. Hon lutade sig lite bakåt för att kunna titta på honom. De klara ögonen, de skarpa ansiktsdragen och det fylliga skägget. Hon fann honom vacker och han såg beslutsam ut - som om han verkligen bestämt sig för att faktiskt ta tag i situationen. Det gjorde henne både glad och orolig. Men hon nickade i alla fall. fullt medveten om att det skulle krävas ett återseende med Arya och Erik.
"Jag tror det med..." Hon tryckte ifrån mot Wilheims axlar och reste sig upp. Han följde kort där efter. Lite långsammare än hon själv.


Erik - Hyddan i Öst:
Hennes beröring var efterlängtad och likaså hennes ord av kärlek för honom. Han ville trycka vidare och få ut mer från henne men han var osäker på hur han skulle gå till väga med det hela. Kanske var hans enda möjlighet just då att hålla ut? Med lite tur, tålamod och kanske uppvisningen av hans extrema kärlek för Arya kunde hon så småningom öppna upp sig mer för honom. Erik suckade och kramade henne tätare mot sig medan han strök med sin näve över hennes ländrygg.
"Och jag älskar dig," sade han stillsamt men med kraft bakom orden. I samma stund knackade det på hyddans dörr och den gled upp.


Wilheim - Hyddan i Öst:
Freja öppnade dörren framför honom efter att ha knackat. Han ville egentligen låta situationen lugna ner sig ytterligare lite men Freja hade manat på och sagt att det var lika bra att få det överstökat. Han ville ändå inte återvända till Erik och Aryas hydda, men gjorde det utan protest ändå. För hon bad honom. Det var tydligen det enda som krävdes just då för att han skulle göra något som han fan obehagligt på något sätt.
"Kan vi komma in?" frågade Freja framför honom där de båda halvt stod i dörröppningen. Frågan var mer riktad mot prinsessan från Söder än deras egna prins om man utgick från hur Frejas blick var placerad och Wilheim ville nästan knyta nävarna - men han gjorde det inte. Det var ju trots allt förståeligt varför Freja riktade sig mot söderlänningen snarare än Erik. Inte för att det gjorde det mindre irriterande i Wilheims tycke.

Arya - Hyddan i Öst
Helst av allt hade Arya velat stannat i Eriks famn, med hans armar omkring sig medan han antingen var tyst eller förklarade sin kärlek till henne. Det var så hon helst av allt önskade att det skulle vara. Inga påtryckningar om att hon skulle berätta allt för honom, ingen kyla eller hårdhet från hennes sida. Bara hans närhet och deras kärlek för varandra, ingenting annat. Men så visste Arya att det inte kunde vara. Om det var på grund av att Erik antagligen aldrig skulle släppa Aryas bakgrund förens han visste eller om det var på grund av påtryckningar från övriga världen spelade inte så stor roll. Aldrig, kändes det som, att deras kärlek bara kunde få vara. Få fara för sig själv, ensam, isolerad och frånskild allt annat för evigt. Men så skulle det aldrig bli, det visste Arya.

Så snart det knackade på dörren flög Arya snabbt ur Eriks famn. Dörren gled upp och de nordiska generalerna stod i öppningen innan Arya var helt ute, men hon lyckades vara helt loss vid Eriks sida i tid för att möta Frejas blick då denna talade:
"Kan vi komma in?"
Arya kunde inte hjälpa att se något förvånad ut, varför var frågan riktad mot henne och inte Erik? Med en hastig blick mot Erik vid sin sida så nickade hon för att tala om för Freja att det var okej. Även om det kändes märkligt att vara den som accepterade frågan.

Erik - Hyddan i Öst:
Erik vill frusta ut sin ilska likt ett vilt djur över avbrytningen. Tomheten i famnen efter att Arya flugit upp från honom ekade och lät den ovälkomna luften tränga sig mot honom där hon egentligen borde tränga sig mot honom. Han ville rycka huvudet av både Freja och Wilheim - vart den plötsliga ilskan egentligen kommer från vet han inte riktigt men den pulserar inom honom likt svallande vågor av värme. Han kastar en mörk blick mot Freja men hennes blick är på Arya. Samtidigt kastar Arya en blick mot honom vilket får honom att möta hennes ögon en kort sekund innan Arya vänder blicken tillbaka till Freja och nickar. Erik vet inte varför men han vill vråla ett gigantiskt nej och smälla igen dörren i de andras ansikten. Förmodligen då han vill få tid med Arya. Få en chans att hålla henne lite till, prata lite mer med henne, höra hennes röst med ord ämnade bara för honom några gånger till.

Men Freja och Wilheim kommer in i hyddan, även om Wilheim tvekade ett slag i dörröppningen. Erik biter ihop sin käke och låter tänderna pressas mot varandra. Han har inte tid att vara självisk just nu - hur gärna han än tydligen vill det - för det finns viktigare saker att diskutera och göra än att tillgodose hans egna behov. Senare, sen, senare... Tanken lugnar honom lite och spänningen i käken släpper smått. Han sätter sig i skräddarställning medan Freja och Wilheim återtar sina tidigare platser på motsatt sida av bordet. Arya står vid hans sida och han vill inget hellre än dra henne till sig. Men något hindrar honom från att sträcka utan sin hand mot henne. Hon känns onårbar, fruktansvärt långt borta. Det hela påminner honom om ett annat tillfälle, en annan tid. Innan Arya.

Erik; cirka sju år tidigare...
Världshusets pub brummar och sjuder av liv. Byggnaden är knökad av folk och musiken spelas ljudligt och glatt - mungipa, flöjter, gitarr, trummor och bjällror klingar runt dem alla i det varma värdshuset. En vacker kvinna med långt blont hår i flätor detaljerade med pärlor av metall sjunger mjukt men högt. Det glittrar om henne då hon dansar bland bandmedlemmar och värdshusbesökarna. Det skålas i Hægel, skrattas kring bord, dansas mellan stolar och glada ansikten syns överallt.

Erik ser på kvinnan som sjunger och dansar i andra änden utav rummet. Han själv försöker värja sig från gratulationer och ryggdunkningar från kamrater, generaler och okända människor. Han förstår fortfarande inte hur han kunde låta Freja övertala honom att gå ut och fira hans födelsedag. I palatset var en festivitet i full fart - hans mors verk såklart - i hans ära. 50 år, 50 år... Ja jävlar... Han sveper det sista av sin Hægel och i samma stund placerar Freja en ny bägare framför honom innan hon tar platsen bredvid honom.
"Skål Erik!" vrålar hon ljudligt då hon för en gångs skull dricker rikligt med alkohol - precis som han själv faktiskt. Han är nog fullare än han borde vara, synen lite suddig, kroppen känns luddig och tung medan allt är varmt och härligt skevt.

Erik höjer sin bägare och skålar den mot hennes innan de båda häver i sig hälften av drycken id eras respektive bägare. Musiken blir högre, en man stämmer in med den unga kvinnan och tempot ökar. Låten känner alla igen och folket sjunger med till Was wollen vir trinken, låten sjungs på Letoyanska men med den Latonska dialekten; från Latona - den ensamstående ön ute i nordöstra havet.
"...was wollen vir trinken, ziben tagen lang was wollen vir trinken, vir schafen zu sammen..." Väggarna vibrerade med den gemensamma kraften från över 50 personers stämmor. Erik kan inte hålla sig från att stämma in han med med bägaren höjd. Freja skrattar - ja hon skrattar faktiskt - och det får Erik att le brett. Det var sällan hon skrattade ljudligt och fritt inför andra människor. Förmodligen alkoholen som hjälper till, tack Hægel! Bägaren drämmer han i bordet i tack med musiken då den nu är tom.

Erik svajar från sida till sida, puben bryter ut i ett jubel då låten tar slut och applåder hörs innan musiken startar upp igen och den där ljuvliga stämman hörs igen, en lugn låt men Erik är inte klar nog för att höra exakt vad som sjungs.
"Hon är vacker..." Frejas ord ringer i hans öron och han nickar, blicken fäst på den sjungande kvinnan som känns onårbar. Hon har som en aura runt om sig som ingen kan penetrera.
"Hon sjunger vackert..." Frejas rod ringer igen i hans öron och han nickar. Hela värdshuset tycks ha fallit till ro av hennes sång.
"Hon är säkert vacker naken..." klingar Frejas ord och Erik nickar igen, innan han ruskar på huvudet och stirrar på en flinande Freja.
"Idiot." muttrar han irriterat men med rosiga kinder för hade han inte egentligen tänkt precis det? Hade han inte kommit just till detta värdshus de senaste två åren för att höra henne sjunga och se henne dansa? JO, jo det hade han och Freja visste det - din jävel... Idag av alla dagar... På min femtioårsdag...

Kvällen fortskred med gratulationer från diverse människor - män som kvinnor - alla olika grader av berusade och alla olika grader av bekanta för honom. Kvinnan dansade och sjöng så svetten glittrade om henne och temperaturen i värdshuset steg allt mer trots de ylande vindarna utanför. Inte fören mörkret började vika undan för gryningsljuset lättade trycket där inne.

Erik dunkar den sista bägaren i bordet som Freja halvligger över i alkoholiserad sömn. Han själv virrig och klumpig, högst olik sig själv. Han själv likväl som Freja. Men det är trots allt en särskild dag. Eller det är tills solen stiger igen om ett par minuter.
"Hejsan..." En ljus stämma fyller hans öron och han sneglar halvt ostadig uppåt. Bredvid honom står hon, den blonda sångaren med de skimrande smyckena i de vackra flätorna. Erik synar oförskämt henne uppifrån och ner och sedan upp igen. Jo, hon är bland de vackraste kvinnorna han har mött i sitt femtio år långa liv.
"H-ej." halvt sluddrar han tillbaka och hon fnittrar, hennes hand tänker den lilla munnen ett ögonblick innan hon ger honom ett mjukt leende.
"Du har varit här ett par gånger nu senaste tiden, men jag kunde inte undgå att se hur alla kom fram till dig under kvällen. Är det en särskild dag idag?" frågar hon stillsamt och lägger armarna under den ganska markanta bysten.

Erik försöker att inte stirra men hans berusade hjärna kan inte få kroppen att lyda så blicken förblir på de fylliga brösten ett par sekunder för länge innan han ser på hennes mjuka ansikte igen. Hennes kropp skvallrar om att hon inte utför hårt arbete och inte heller är hon fattig eller hungrig. Hon är fyllig men slank, hennes hår glänser och det finns en rosig nyans över de tillsynes mjuka kinderna. Något virvlar till inom honom; åtrå. Stark och hungrig.
"Det kan man s-äga, ja-g fyller femtio jävla år." säger han lite sluddrig med mullrande röst. Kvinnan fnittrar igen.
"Där ser man, gratulerar." säger hon och bugar med huvudet. Erik nickar tillbaka med ett litet leende.

En bit bort snubblar några män ut ur värdshuset med höga skratt och närmre andra änden av utrymmet sitter ett par män och kvinnor fullt igång med att undulera mot varandra och blanda saliv likt vildar. Musiken trummar fortfarande trots att ingen sjunger längre.
"Du sjunger va-ckert." säger han med mullrande röst, om än lite skakig.
"Man tankar, det glädjer mig att höra." svarar kvinnan och Erik ler. Han känner sig varm och luddig, lite halvt försvunnen i alkoholens dimma och lite halvt medveten om allt runt omkring.
"Kanske kan jag sjunga för dig en gång..." säger kvinnan med ett leende och Erik ser fundersamt på henne. Menade hon det eller var det bara någon hon sa för att vara trevlig? Han har ingen aning och dimman i huvudet gör det inte lättare att reda ut.
"En annan kväll," säger han och sneglar mot Freja som halvt snarkar, "för ikväll ska ja-g nog bege mig hemåt." Han flinar lite och kinderna hettar.

Världen snurrar till då han reser sig från bänken och innan han funnit balansen har hon funnit honom. Erik sneglar ner på kvinnan som stödjer upp honom med hans arm - som ser gigantisk ut - över hennes nättare axlar. Hon såg längre ut där borta...
"Oj oj, här var det ostadigt." fnittrade kvinnan då de båda svajade till och Erik skrattade grovt. Hans hals lite öm från sång, prat och en massa drickande.
"Bara när jag står," säger han skämtsamt och vilar armen lite för tungt över kvinnan. Men hon håller honom uppe och Erik känner viss skam för sitt berusade tillstånd, men dimman hanterar det kvickt och jagar undan den känslan. Så jävla vacker...

Nästa gång hans huvud fungerar är när kylan utomhus slår mot honom och får honom att vakna till. Kvinnan är fortfarande under hans arm och de går längs med en bakgata i riktning mot palatset, kanske, han vet inte riktigt.
"Vet du vem jag är?" frågar han med mullrande röst, inget sludder denna gång då morgonkylan jagat bort dimman. Kvinnan ser upp på honom medan hon ler och skakar på huvudet.
"Borde jag det?" frågar hon och Erik skrattade så att halva norr förmodligen vaknade. Han stannar upp och ser på henne men hon ser mer ut som något från en dröm än verkligheten.
"Är du insatt i Norrs styre?" Kvinnan skakar på huvudet med rosiga kinder, "Då är det kanske inte så konstigt."
"Är du någon general eller något? Jag vet att några av de som pratade med dig är generaler, eller soldater, eller något sådant. Jag är inte så insatt i sådant där. Jag sjunger och dansar på ett värdshus, min kunskap sträcker sig inte så långt." Det sista säger hon med dämpad röst, som om hon skämdes.
"Det spelar ingen roll, nästan skönt du inte vet vem jag är." Riktigt skönt faktiskt...
"Men nu är jag nyfiken." Erik skrattar högt åt hennes ord och de pigga ögonen.

Han höjer armen från hennes axlar och ler,
"Tack för stöttningen men jag klarar mig själv hem tror jag," han nickar med huvudet mot henne, "du sjöng underbart och dansade fantastiskt. Tack för att du ljusade upp min födelsedag."
"Men, ska du redan gå?"
"Jag är rädd för det."
"Men..." Kvinnan tar ett steg mot honom och Erik känner den där virvlande känslan igen. Det dunkar och pulserar genom hela honom. Åtrå. Något som tydligen virvlar runt i henne med då hennes ögon glänser och den där känslan av att hon är onåbar verkar försvinna och förstärkas samtidigt.

Hennes händer glider upp över hans bröstkorg utanpå de tjocka kläderna som täcker och skyddar honom. Hon tar ett steg till mot honom och hennes kropp trycks lätt mot honom. Erik låter sin hand höjas och hans fingrar stryker hennes kind. De står i gryningsljuset och runt omkring dem börjar världen vakna medan de är fast i någon sorts stillastående.
"Du är vacker." säger han mjukt men mullrande, hennes kinder rosar och med sin andra hand greppar han hennes haka. Handen som tidigare smekt hennes ansikte glider ner över hennes hals, axel och byst tills han greppar tag om midjan på henne och trycker henne tätar inpå.
"Du är stilig." Kvinnans röst ringer ljus och klar i hans öron och det virvlar igen inom honom.

Deras läppar möts och Erik hummar belåtet. Hon är mjuk och smakar gott. Han trycker henne närmre och närmre och hennes fingrar snirklar in sig i hans långa hår. Han hummar in i hennes mun och den där känslan av att hon är onåbar ringer inom honom, förstärkt och försvagad.
"Säg ditt namn," mumlar han mot hennes hals.
"Emma," flämtar hon.
"Erik," mumlar han och låter läpparna sluta om hennes mun igen. Mjukt och försiktigt till en början innan hungern övertar och han för henne bakåt mot en undangömd, mörk gränd.

Mellan de täta väggarna är de skyddade mot vind och andras blickar. Hon protesterar inte då han sliter av sig kappan av päls och slänger den på marken som är mjuk av snö. Hon drar med honom ner ovanpå den och flämtar hans namn då han häver upp klänningen med bestämd hand. Hon är inte hans första och hon skulle inte bli hans sista men han njuter av varje kvinna han är med och just denna kvinnan, just Emma, har han åtrått länge och ofta. Därför skulle han mätta hungern länge. Vilket han gjorde då snön smalt under dem och dagen var i full gång bortom gränden innan de var mätta på varandra.

Hon flåsar hans namn igen, han kysser hennes hals hårt och drar undan en lock av hennes hår.
"Jag trodde jag inbillade mig att du kom för min skull," säger hon mjukt och Erik skakar på huvudet.
"Men nu har du fått mig, vad händer nu? Får jag aldrig se dig igen då?" Erik gav henne ett leende då han höjde på överkroppen så han kunde se hennes ljuvliga ansikte med den bleka hyn och de mjuka kinderna.
"Vi ses ikväll," säger hon och kysser hennes kind. Hon log och kinderna rosar sig på henne medan Erik reser sig och räcker henne sin hand efter att ha fått ordning på kläderna lite hastigt. Hon tar den och han drar upp henne i ett svep innan han böjer sig ner för att dra upp kappan som han drar om sina axlar medan Emma fixar sina egna kläder.
"Ikväll?" Erik nickar mot henne och hon ler igen. Hungern var inte mättad hos varken honom eller henne tydligen. MEn den var fysisk och även om Erik använde henne lika mycket som hon använde honom så kände han sig ändå smått berövad och ytterst ensam i världen.

Hon va inte onåbar... Tydligen. Tanken är både lyftande och krossande medan han tar sig hemåt; för vad söker han egentligen alltid? Den där kvinnan han inte kan nå, få, fånga eller bemästra... Han söker den där kvinnan som skulle krossa honom, förgöra honom och älska honom. Inte prinsen Erik, inte arvingen Erik, inte utsidan av Erik. Nej insidan och honom, för den han är. Varje kvinna, som Emma, är en kort glimt i hans liv och sedan när hans hunger är mättad så fanns där inte plats för dem mer. De var alla tillfälliga - även om han så innerligt hoppades var gång att det skulle vara annorlunda. Men det var det aldrig. De drogs till honom för alla möjliga anledningar som alla var fel...

Men där ute i världen finns en kvinna just för honom. Någon han inte kan nå, få, fånga eller bemästra. Någon särskild, speciell. Någon annorlunda. Någonstans finns hon och när jag hittar henne, då släpper jag aldrig taget... Hur hårt jag än måste kämpa för henne... Frågan är bara vart hon är, VEM hon är... Tanken är nyktrande och han suckar högt.
"Någonstans där ute finns du... Lik ingen annan."

Minnet hade blixtrat förbi i hans huvud och rysningar kröp över hela honom. Om han själv hade vetat hur speciell, annorlunda och olika någon annan hans Upendora var hade han nog blivit galen just då. Om han bara hade vetat om vem som var hans Upendora så hade han förmodligen tänkt att ödet, det heliga, ja allt - var totalt galet. Men nu visste han, nu visste han vem som var ämnad för honom och hon stod i sin fulla perfekta imperfektion precis bredvid honom och den känslan var vad som gav honom styrkan att sträcka sin hand efter hennes. För hans Arya var inte onåbar, hon var alldeles inom räckhåll och den ekande tomheten hand kände från hennes fysiska frånvaro ville han kväva. Oavsett vad hon tidigare sagt om att han inte vet vad han pratar om så vet han, i innersta djupet av hela hans väsen, att hon är hans livskraft. Och aldrig tänkte han släppa henne från sig.

"Arya..." Hans röst bedjande och försiktig, i klar motsatts till den uppenbara aggressionen han hade visat bara sekunder tidigare då Freja och Wilheim återvände, då han yttrade hennes namn med blicken höjd uppåt för att kunna se hennes ögon. För att kunna fånga henens blick och på något sätt visa med sin egna att han innerligt behövde henne nära just då för minnet hade dragit fram den ensamheten han tidigare hade känt innan hon kom in i hans liv och hon var den enda som kunde jaga bort den.

Arya - Hyddan i Öst
Erik betedde sig konstigt. Då hon slängt en blick mot honom innan Wilheim och Freja kommit in i hyddan hade hans ansikte varit alldeles mörkt och en uppenbar aggression syntes i honom. Men bara några sekunder senare, då de två nordiska generalerna kommit in och satt sig på andra sidan bordet igen, hade hans röst låtit mjuk och försiktig då han yttrade hennes namn. Arya märkte att han sökte hennes blick, hon såg i sin periferi hans utsträckta hand mot henne, men hon hade inte tid att vara öm just då. Det hade inte han heller, så Arya förstod inte helt vad han höll på med. Generalerna var tillbaka och Arya hade redan dragit fram sitt kyliga jag - till viss del i alla fall - och hon tyckte att Erik borde fokusera bättre. Trots det så kunde hon inte neka honom att röra henne, antagligen skulle hon aldrig kunna det. Därför, lyfte hon sin egen hand och lade den i hans utsträckta - dock utan att titta på honom. Sedan vände hon all sitt fokus mot Freja och framför allt Wilheim igen.
"Så, var var vi?" hennes röst var kall och lika så hennes ansikte.

(PG15 inlägg - sexuellt innehåll)

Erik - Hyddan i Öst:
Han var tacksam för den fysiska kontakten i samma stund som han inte var det. Hon hade gett honom sin hand men där tog det slut. Hon satt inte ned bredvid honom, inte heller kom hon närmre eller skänkte honom en riktigt blick. Men hon tog hans hand, hon tog hans utsträckta hand.
"Så, var var vi?" sade hon kyligt och en liten ilning av en rysning krälade längs med Eriks rygg. Han saknade henne redan, hans Arya. Samtidigt så förstod han hennes beteende, förstod kylan och avståndet. Det betydde inte att det var något han behövde tycka om men han förstod det. Han förstod det men det jagade inte bort tankarna som hade börjat kräla in och påminna honom om tiden innan Arya. Ensamheten och jakten.

Erik; ca 7 år tidigare...
Han var tillbaka igen, på värdshuset, och lyssnade till hennes sång medan han beundrade hennes dans. Hela kvällen hade han suttit längst bak och väntat, väntat, väntat. Inom honom pulserade åtrån och hungern efter henne, Emma. Han tyckte att hon lyste skarpare idag, hennes rörelser mer sensuella och sångerna hon lät ljuda ut över värdshusets besökare var mjukare - mer stillsamma men fyllda av en längtan. Han gav sig själv tillåtelse att tro den längtan var efter honom. Det fyllde honom med någon forma av manlig glädje - inte för att det var en känsla han sökte men han var trots allt en man och kunde inte riktigt stilla den mer djuriska sidan av sig.

Det var tredje natten på rad som han hade besökt värdshuset. Var gång hade han sett till att ha ett rum väntandes på dem. En säng och inte snö, väggar och inte en gränd. Hon hade blivit chockad första kvällen, andra kvällen hade hon följt honom utan förvåning och nu - denna tredje kväll - var det hon som ledde honom till rummet. En varning för honom om att deras tid skulle vara över snart. När väl kvinnan ledde fallerade hans hunger och åtrån gick från kokande till smått puttrande för att slutligen svalna och stillna. Likt en gryta glömd över en slocknad eld.

Erik visste inte varför det var så, han var inte den dominanta alfan som tvunget behövde leda och styra - bestämma och ge order - men just när det kom till dessa kvinnor så var det ett av tecknen på att deras hunger vägde tyngre än hans egna och då var behovet nästan mättat. När han inte var den som med långa kliv drog dem efter sig för att mätta morrandet som vibrerade inom honom efter kvinnan han hade i sitt grepp. De flesta hade nog blivit överraskade av hans mer djuriska sida, den mer dominanta sidan, den hungrande sidan - den sida som enbart kvinnorna som delade säng med honom fick se kortare stunder. Det var en sida avskärmad från resten utav honom och ofta kände han att den styrdes av en annan del utav honom - eller något bortom honom. Något som manade på honom likt instinkten hos en bergakatt på jakt efter sitt nästa byte när hungern vred om dess mage i obehag.

Dörren gled upp med ett knarrande och stängdes efter dem av hans sparkande fot innan han drog av sig stövlarna som föll med två dunsar då de träffade trägolvet. Hans händer slet av hennes kläder på ren instinkt medan de förde sig mot dubbelsängen täckt av brun päls ovanpå en halmmadrass.
"Erik..." mumlade hon mot hans hals och han förde sina egna läppar mot hennes hals där han kysste och retades med tungspetsen. Hon stönade mjukt med munnen tätt vid hans öra, hennes varma andedräkt smekte över honom då hon andades ut. Hennes händer greppade hans kläder och hon började klä av honom medan han klädde av henne. Hon försökte kyssa honom flera gånger men var gång vek han av med munnen för att istället kyssa hennes kind, hennes haka, hennes hals eller retfullt nafsa på hennes öronsnibb.

Han kysste aldrig kvinnorna på munnen, lät aldrig sina läppar dansa över deras eller deras läppar snudda vid hans. Det var enda gränsen för honom. Resten av hans kropp fanns för att behaga dem precis som deras fanns för att behaga honom. Men inte läpparna, de var inte tillgängliga. Han hade kysst kvinnor, han hade pussat och hånglat och delat saliv med andra kvinnor - men då var han yngre och det djuriska behovet han upplevde beblandad med ensamheten hade inte infunnit sig riktigt då. Men efter det skedde hade han satt den enda gränsen. Inga kyssar. Inga läppar mot läppar.

Han föste bak henne, hon föll ner på sängen - naken bortsett från tyget som höll hennes byst på plats. Hon hade fått av honom manteln och skjortan, han slet av byxorna och underkläderna som höll hans manskap på plats togs av precis därefter. Hennes ögon spärrades upp likt de tidigare två nätterna men hon var mindre chockad denna gången. Mindre förvånad och mer suktande efter det grova spjut som var hans manlighet i fysisk form. Han var tvungen att erkänna att där fanns en viss stolthet över just den delen utav hans kropp. Han var medveten om storleken och han var skicklig på att använda det till sin fördel för att tillfredsställa den kvinna han rumlade runt med. Parat med den muskulösa kroppen och den kontrollerade styrkan han besatt var det föga förvånande att han aldrig lämnade en kvinna otillfredsställd.

Han kysste sin väg upp över hennes ena ben; hälen, vaden, insidan av låret och vidare över höftbenet och magen tills han slet av tyget med rå styrka som var över hennes byst. Han lät läpparna omsluta hennes bröstvårta medan hans händer höll de båda brösten i ett fast grepp och tummen lekte med den andra bröstvårtan. De var spetsade och hårda, som små bergspikar. Emma stönade och bockade med ryggen för att pressa sig hårdare in i hans beröring. Hennes kropp gav gensvar på hans beröring var gång. Varje strykning och drag, varje smekning och slick.

Det dunkade i honom, ett tyst skrik efter omslutningen han krävde och hungrade efter. Hon stönade hans namn igen och hennes händer strövade över hans breda axlar. De var svala men lena. De halvlånga naglarna grävde sig in i hans nackskinn då han gav ett hårt sug av hennes bröstvårta och släppte den med ett klickande ljud. Han flyttade sin mun till den andra bröstvårtan medan hans hand, som hållit samma bröst, färdades ner mot hennes öppning. Hon var våt och svullen från upphetsningen han fick hennes att uppleva.

Det dunkade i honom igen och han växte sig hårdare; så pass att det var på gränsen till smärtsamt. Något ylade inom honom, ylade efter frigörelse. Med bestämda rörelser förde han in två av sina grova fingrar i henne - hon bockade och flämtade till innan hon omslöt honom med värme. Erik hummade lätt och gav hennes bröstvårta ett hårdare sug medan han förde fingrarna in och ut, in och ut med bestämd rörelse medan hon kved under honom. Pälsen mjuk mot deras bara hud och temperaturen i rummet steg stadigt.

Han flåsade lätt och hungern skavde i honom. Han ville omslutas, fylla henne. Hennes kropp glittrade i skenet från den enda facklan i rummet, de små pärlorna av svett glänste mot den bleka hyn som var ofläckad och ren. Han rätade på sig, tvingade hennes ben att sära sig med hjälp av sina egna och greppade hennes höft med ena handen medan han styrde sig själv mot hennes öppning med den andra. Det gick på ren instinkt. Den där lusten, hungern, åtrån styrde hans rörelser och han släppte på kontrollen just då.

Han var lång och grov, det såg nästan groteskt ut att han skulle pressa sig in i den lilla späda öppningen som glittrade av den våta åtrån som hon uppenbarligen njöt av. Han styrde toppen av sitt manskap mot öppningen och gled in en ynka centimeter medan hon slöt sina ögon och flåsade. Han greppade med båda sina händer om hennes höfter och utan återhållsamhet pressade han sig in med ett snabbt, hårt tryck. Emma flämtade till och slog upp ögonen med ett högt stön medan hennes kropp kämpade för att acceptera hela honom och hon kved.

Erik pressade ytterligare lite och hon svalde honom ner till roten medan hennes kropp vred och vände sig för att försöka göra plats åt hela honom medan hon kved igen.
"E-Erik..!" frustade hon men han drog ut nästan helt och plöjde in i henne igen. Hans hunger för henne var nästan mättad och han visste att detta skulle bli sista natten med Emma. Efter inatt skulle han inte ha någon åtrå kvar för henne. Hon var nåbar, tillgänglig och det som han inte sökte. Men hon hade gjort honom hungrig, svulten efter omslutning. Den där djuriska delen av honom hade eggats av henne en lång tid, fått honom att sukta och längta. Manat hungern att växa och honom att återvända till värdshuset gång på gång. Allt för att slutligen nå hit, till frigörelsen och besvikelsen över att hon inte var kvinnan han sökte.

Han drog ut och pressade sig in igen med ett flåsat stön innan han började bearbeta henne rigoröst. Han pressade sig in och drog ut ett par gånger tills Emma flåsade och slängde med huvudet från sida till sida och hennes händer knöt sig om pälsen de låg på. Hans kropp stramade och spjärnade - krävde frigörelse - medan han tvingade hennes kropp att ge vika för honom gång på gång. Hårdare och hårdare. Snabbare och snabbare. Han flåsade och frustade, hon stönade och flämtade ut hans namn. Erik pressade sig in igen med ett hårt tryck och lät en utav sina händer glida ner för att stimulera den lilla knuten av nerver ovanför hennes öppning. Hennes innanmäte kramade honom utsökt och han skapade små cirklar runt den lilla knuten medan han höjde tempot i jakt på frigörelsen som vinkade på horisonten.

Några sekunder senare kände han henne spänna sig och med ett halvt kvävt skrik fann hon sin frigörelse medan han nådde sin. Hennes kropp skakade under honom medan han stillnade och lätt henne ta allt med ett frustat andetag och stön av lättnad. Han slöt sina ögon och någonstans i frigörelsen ekade en röst om att det var över. När han öppnade ögonen igen och såg ner på den blonda kvinnan med den vita hyn och de tårfyllda ögonen - från smärtan, välbehaget eller frigörelsen kvittade honom - kände han ingen hunger eller åtrå längre. Det är över... Besvikelsen rusade genom honom och tog den djuriska instinkten med sig då den lämnade honom i den där ekande tomheten som var ensamhet.

Emma hissade då han drog sig ur henne. Från henne rann både hans och hennes vätska, den glittrade i det ansade blonda håret som omslöt hennes öppning och Erik såg bort från henne.
"Erik..?" Hans namn var en fråga om framtiden, men Erik visste att det inte fanns något efter detta.
"Du var ljuvlig," sade han stillsamt, ärligt och reste sig från sängen innan han böjde sig ner och plockade upp sina underkläder och byxor. Han drog snabbt på dem medan Emma reste sig upp på sina armbågar. Hon var vacker och ljuvlig, men han kände inget för henne längre. Hon hade uppfyllt sitt syfte och han var redan separerad från henne. Långt borta från henne och hoppet om att han skulle hitta den där kvinnan som var rätt för honom tycktes minska en gnutta till. Som den gjorde efter var kvinna som visade sig vara fel. Hoppet minskade en gnutta och ensamheten växte en smula.

"Vart ska du?" Erik ryckte på axlarna och drog på sig skjortan innan han böjde sig ner och drog på skorna han hade sparkat av sig tidigare vid dörren. Emma var uppe från sängen och svansade mot honom, naken för honom att beskåda skamlöst. Men han gjorde inte det. Det var över. Ännu en gång var det över.
"Erik..." andades hon ut och drog fingrarna genom hans blonda hår så att dess flätor ringlade mellan hennes smala fingrar.
"Du var ljuvlig," sade han igen och drog bort hennes hand, "tack." Hennes ögon hårdnade, hennes mun som nyss lett förföriskt mot honom rätade ut och hon tycktes äntligen inse att Erik sade farväl till henne och inte på återseende.
"Jag trodde vi-"
"Du trodde fel. Jag har aldrig gett dig någon anledning att tro något." Eriks ord var korta men ärliga. Han var alltid noga med att aldrig lova något eller få någon att hoppas på något. De var aldrig den kvinna han sökte och inte fören han fann henne skulle han ge löften och hopp om en framtid - om något mer. Inte fören han fann henne skulle han dela sina läppar med någon igen.

Emma skylde sin byst med sina armar korsade över den. Tillsynes plötsligt medveten om sin nakenhet på ett annat sätt.
"Du, du utnyttjade mig..." Hon stirrade upp på honom med blekt ansikte.
Erik skakade på huvudet, "Vi använde varandra, Emma, inget mer än så." Hans röst var mjuk men låg, brummande.
"Men jag, jag, jag trodde-" Erik skakade bara på huvudet igen.
"Jag är ledsen men du är inte kvinnan för mig, någon, någonstans kommer vara väldigt lycklig över att få dig men den mannen är inte jag." Detta var delen han avskydde. När åtrån försvann och hungern mättades krävdes alltid ett avsked och nästan var gång hade kvinnan på något sätt fått förhoppningar om att just den delen inte skulle komma. Trots att han var så noga med att aldrig, aldrig, lova något eller säga något som kunde inge hopp. Han berömde, han tackade, han pratade om sexet men aldrig något mer. Aldrig frågade han om dem, aldrig berättade han om sig själv, aldrig lät han deras fantasi få stoft till drömmar.

"Du var ljuvlig, Emma," sade han och lät sina fingrar smeka hennes kind mjukt innan han log och trädde manteln över axlarna. Hon fällde ner blicken mot golvet och han kände sig matt. Trött på att gå igenom samma sak varje gång. Trött på att kvinnorna aldrig var den kvinnan. Trött på att aldrig finna den rätta och trött på att känna sig så jävla ensam och bortom räddning från den känslan. Det var ju inte så att han var ensam egentligen, han hade Freja, sin familj - ja någorlunda åtminstone - och han hade vänner i armen, han var omtyckt och folk talade gott om honom. Men den här ensamheten han kände i djupet av sin själ var frånskild allt det. Den var något annat, avsaknaden av hans Upendora. Kvinnan som var hans andra hälft, som skulle förändra allt. Förändra honom. Förändra världen. Det var väl egentligen ren idioti att hoppas på att finna sin Upendora, få gjorde det någonsin, så det han egentligen hoppades på var väl kärlek. Vanlig kärlek men kärlek ändå. Något bortom det köttsligt fysiska. Något mer än två kroppar. Inte för att två kroppar inte var fint och bra, men det var inte det han behövde eller sökte eller längtade efter eller ens kunde nöja sig med. Tydligen...

Emma vände sig om, hennes bara rygg och rumpa gnistrade av sval svett i det dansande ljuset av facklan, halva hon i skugga. Hon var verkligen vacker, fager och ren på flera sätt. I sängen var hon ett djur, likt han själv, vigd åt hårdare tag och inte rädd för att ta lika mycket som hon gav. Men det enda det hade gjort var att mätta Eriks djuriska luster snarare än fylla det där hålet som för var dag tycktes växa och breda ut sig allt mer. Han hindrade sig själv från att låta fingrarna smeka den lena huden en sista gång. Med näven knuten vid sidan av sin kropp öppnade han dörren och klev ut ur rummet, stegade ner för trappstegen och lämnade värmen bakom sig för att aldrig återvända till det värdshuset igen.

Freja - Hyddan i Öst:
Hon tittade på Arya men hennes blick gled hastigt till Erik och stannade där en stund. Han såg plågad ut där han satt vid Aryas sida med hennes lilla hand i sin näve. Hon kunde inte undgå att se styrkan det krävdes från honom för att inte knyta sin näve hårdare om hennes lilla hand, för att inte dra henne till sig. Hon kände Erik och uttrycket han bar där han satt gjorde ont i henne. Han tänkte uppenbarligen på något som gjorde honom ont. En våg av ilska susade genom henne riktad mot Arya för att hon inte gav honom det han så uppenbarligen behövde av henne i just den stunden. Hon sneglade upp på prinsessan och drog ett lugnande andetag.

Det krävdes styrka av henne för att inte fråga Erik vad som var fel. De hade alltid pratat med varandra och stöttat varandra, genom allt. Nu kunde hon inte det och det gjorde faktiskt henne väldigt ont. Det var inte längre hennes plats att säga något, att tvinga honom att träna med henne tills hon kunde vrida ut orden ur honom. Det var inte hennes plats längre och just då, i den stunden avskydde hon Arya. I just den stunden, för ett ögonblick, förbannade hon den kalla prinsessan av Söder.
"Sitt," sade hon kallt, "så pratar vi," fortsatte hon någon mjukare då Wilheims näve landade på hennes ben med ett bestämt tryck.

Wilheim - Hyddan i Öst:
Något gjorde Freja upprörd, det var tydligt. Han kunde inte undgå att se hur hennes kropp hade stelnat något och hennes ansikte stramats upp då hon tittade på Erik. Men nu var inte tiden att fråga vad som var fel.
"Sitt," sade hon med kall ton och Wilheims reagerade på ren instinkt med att lägga en stadig näve på hennes ben - ett försök att lugna krigaren som var kvinnan han älskade.
"så pratar vi," hade hon fortsatt något mjukare och Wilheim strök med sin tumme en enda gång, upp och ner. Han ville inte vara hyddan och han ville definitivt inte prata med kvinnan från Söder. Men han hade gett Freja sitt ord och han skulle hålla det. Om det så bröt honom itu så skulle han prata, han skulle berätta, han skulle bryta den sista lojaliteten han hade hängivit drottning Ariana och Eliten. Han skulle göra det, för Freja. För ingen och inget annat än henne.

Vekling... hissade en röst i hans huvud. Förrädare... hissade den igen. Skamfläck... hissade den ytterligare. Men han sköt bort rösten, byggde en mur runt om den och förseglade öppningen så att den inte skulle slippa ut igen. Men han kunde känna den kråma sig där inne i sin bur och dess hissningar studsade mellan burens väggar. Han lät näven ligga kvar på Frejas ben, oförmögen att bryta kontakten hon tydligen hade behövt lika mycket som han. Kontakten hon tillät honom trots att han hade lett henne bakom ljuset, hymlat med sanningen och slingrat sig runt med orden för att dölja det som egentligen hade varit hans uppsåt med att bege sig av på jakten efter den förrymda prinsen. Men snart skulle allt vara ute i det öppna. Mycket av det åtminstone.

Arya - Hyddan i Öst
"Sitt,"
Aryas ögon fokuserades på Frejas.
"så pratar vi,"
Hon hade redan varit påväg att sätta sig ner då den nordiska generalen yttrat sig. Det, tillsammans med den kyliga tonen och vad hon såg i Frejas ögon gjorde att Arya väldigt tydligt kunde känna Eriks väns förakt mot henne. Vad som plötsligt orsakat den nordiska kvinnans ilska emot henne spelade inte särskilt stor roll. Freja hade många anledningar att hata Arya, vad just denna stundens avsky berodde på var inte värt prinsessans energi för tillfället. Det fanns viktigare saker att handskas med istället för ännu en persons hat emot henne.

Arya kramade Eriks hand lite hårdare då hon sjönk ner på knä. Hon satt rakryggad och med ett kallt uttryck över sitt ansikte. Hon höll Frejas blick utan att svara henne i ett par sekunder, innan hon vände sitt fokus mot Wilheim igen. Trots allt så var det han som var det största hotet i rummet, även fast att mer spänning kom ifrån Freja. Det tycktes som att den manliga generalen lyckats lugna och samla sig under den kortare pausen det fyra tagit. Han verkade stabilare och inte lika full av okontrollerade känslor. Lika så hade Arya samlat sig. Även om hon inte visat ett uns av känslor tidigare så hade lavan lagt sig till endast ett litet puttrande inom henne och det kyliga yttre var enklare att upprätthålla nu. Hon höll Wilheims blick med sina kyliga ögon utan att vika en sekund då hon sade:
"Då så, om vi nu ska komma någon vart," hennes ansikte som sten och kylan kusligt stadig i hennes röst, "berätta allt du vet om Mara."