Prs tippest & JustAFriend

Elliot nickade. Nervös var en underdrift. Han kände dock att han hade det någorlunda under kontroll. Om han klev in i sin vanliga roll så skulle det nog gå bra. Redovisningar var han ju van vid. Oberäkneliga tillfällen i aulan. Sommartal, vintertal, sportcuper, speciella dagar... Jo, han var defintivt van. Men det här var annorlunda. Han behövde visa en bit av den riktiga Elliot. Den sårbara Elliot. Och det var läskigt.
"Jag vet ju inte hur det kommer bli. Alltså jag kan ju bli avbruten av professorn eller så kommer det en hatstorm efter. Jag vet inte om jag skulle klara av det...alltså jag blir ju någon form av försökskanin", Elliot mötte försiktigt Sebastians blick. Varför kom ofta det han tänkte ut ofiltrerat när han pratade med Sebastian? Det var oerhört frustrerande.

Seb nickade. Han, trots att han var van vid att uttrycka sina åsikter i klassrummet, skulle aldrig våga hålla en sådan presentation. Fast i och för sig var det jobbigare att tala inför klassen under presentationer. Vilket kanske var ganska mesigt. Men nu var det Elliot som skulle hålla presentationen och han var mycket, mycket bättre på sånt. Fast det var nog nervöst att hålla en sådan presentation. Oavsett vem man var. För folk suger. Så jävla mycket.
”Det kommer inte bli någon hatstorm, Elliot”, sa Elliot och mötte de gröna ögonen. Drack lite ur burken. La sin hand på den äldres axel. På ett ’vänskapligt’ vis. ”Det kommer gå bra. De flesta är accepterande. Och de som inte är det kan dra åt helvete.”

"Mm, hoppas det", mumlade han sammanbitet. Allt annat en övertygad. Visst stämde det den yngre sa men desto mer han tänkte på det desto fler ansikten poppade upp i hans huvud. Ansikten på personer på skolan som han var ganska säker skulle ha en och annan åsikt. Personer som nog inte skulle tveka en sekund på att dela den. Inför alla. På sociala medier. Överallt.
Skolan var nu inom synhåll. Var det därför Sebastian bara la en hand på axeln? Kanske. Eller så var det såhär det skulle vara i framtiden. Sebastian hade inte direkt sänt ut samma signaler som igår. Motsatsen. I alla fall nästan. Sömnbristen. Kanske hade han legat uppe och ifrågasatt sina känslor. Insett att vad de nu hade behövde komma till ett slut. Insett att han inte visste hur han skulle uttrycka sig och tala om för det äldre eleven som klättrade in genom hans sovrumsfönster utan inbjudan.

De närmade sig skolan. Och det blev tyst. Det fanns nog jävligt mycket som Seb kunde säga för att stötta den äldre, men han klunkade istället sin energidricka. Huvudet var helt enkelt för sömnigt för att tänka. Och de tankarna han hade ägnades åt att tänka ’aj, fan vad ont det gör i benen’.
Han drog undan sin hand från den äldres axel när skolan kom ännu närmre.
”Du, förresten. Hur blev det med kalendern?” frågade Seb samtidigt som han drog upp dörren till skolbyggnaden.

Just det. Kalendern. Han hade ju faktiskt frågat och fått klartecken (-ish).
"Umm, det gick bra. Hon sa att det var okej", svarade han något frånvarande. Han hade ju typ lyckats hålla bort alla tankar från den där redovisningen. Fram tills Sebastian frågat om lektioner. Fan. Dumma Sebastian. Fast nej, det kunde ju inte han veta. Fan. Dumma Elliot.
Det kommer gå bra Elliot. Bara bra. Kan ju alltid önska.
När de var inne i skolbyggnaden började han gå bort mot sitt skåp.
"Umm, hejdå", sa han lite osäkert men nu som den påklistrade elevrådsordföranden. Han kunde inte vara den "vanliga" Elliot just nu. Röra var förbjudet. Le var förbjudet. Det mesta kändes mer eller mindre förbjudet.

Hur hade Elliots lyckats med det? Seb var imponerad. Jävligt imponerad, faktiskt. Det var ju sinnessjukt. Men Seb blev ju glad, för nu skulle han tjäna pengar. Förhoppningsvis.
”Hejdå”, sa han till Elliot och gick bort mot sitt eget skåp. Fan. Den vanliga Elliot var borta nu. Den riktiga. Han kastade den nu tomma burken i en soptunna innan han öppnade skåpet. Slängde in några böcker och tog ut några andra. Blickade bort mot Elliots skåp. Hatade på sig själv lite. Hatade att han inte kunnat låtsas som att allt var bra. Fan, Seb, du är så sjukt jävla dålig.

Han plockade fram böckerna och stödordspappret och gick sedan bort mot klassrummet. De skulle spendera första halvan av lektionen till sista minuten fix och sedan skulle de första i klassen redovisa. Lektionen efter var egentligen Engelska men den hade blivit ersatt med ännu en samhällslektion, för att de flesta skulle hinna med att redovisa. Elliot var nummer tolv. Så i slutet på andra lektionen. Lång tid. Många redovisningar. Många tankar som skulle hinna passera.

Hörlurar i öronen. Blicken fäst i golvet. Huvudet lite klarare än förut. Inte lika trött. Men fortfarande inte normalt. Energidrycker hade sin egna lilla effekt på huvudet. Seb tyckte dock att den effekten var lite bättre än att vara dödstrött.
Han gick in i historiaklassrummet. Nästan först inne. Satte sig långt fram i klassrummet. (Dumt beslut.)
Tog fram sina böcker. Skruvade ner musiken en aning och drog ut ena hörluren. Började klottra lite i sitt anteckningsblock och la knappast märke till när fler elever började droppa in och läraren startade lektionen.

Sudda sudda sudda, för att sedan skriva dit exakt samma ord igen. Gång på gång. Igen och igen. I 40 minuter. Han kunde det utantill. Typ. Fast han skulle ändå prata fritt. Och sedan säga det. Om han klarade det. Utan panikattack. Fan.
Redovisning efter redovisning. Bla bla bla. För lite skolidrott. Bla bla bla. Patriarkatets strukturer. Visserligen mer intressant men gud vad han inte kunde koncentrera sig.
Efter en rast och totalt elva redovisningar var det dags. Han gick fram till tavlan och försökte dölja de darrande händerna. Kom igen Elliot. Kom igen.

”Mr. Boyd?” Seb tittade upp. Förvirrad över det plötsliga tilltalet från läraren. Han blev nästan lite rädd av någon anledning. Hjärtat hoppade till i bröstkorgen.
”Ja?” han svalde hårt och la ner pennan. Pennan som han använt för att skissa något jäkla dumt monster istället för att anteckna. Helvete.
”Kan du vara snäll och lämna klassrummet?” läraren satte sig halvt på sin kateder och mer eller mindre stirrade på Seb. Seb, som förvirrat rynkade pannan. ”Med tanke på att du inte lyssnar ändå.” Läraren reste sig upp och öppnade dörren. Och även fast Seb visste att det förmodligen inte var tillåtet att tvinga en elev att lämna klassrummet på de grunderna, så packade han ihop sina grejer. Stoppade in den andra hörluren igen. Reste sig upp och lämnade klassrummet. Hörde läraren stänga dörren efter honom.
Han kunde ändå inte fokusera på några jäkla årtal när allt han kunde tänka på var Elliot. Elliot, Elliot och åter Elliot.