Flowers in the dark [PRS]

Nej, det kanske inte är ett något att be om ursäkt över. Hayley kan trots allt inte riktigt styra över det, och att hon är smått förvirrad och överlag osäker är väl förståeligt i en situation som denna. Som sagt, hur ska hon kunna bestämma sig över om hon kan låta sig själv lägga så mycket av sig själv hos en person? Särskilt när denna person gjort bort sig helt och hållet, och hon fortfarande försöker acceptera det.
”Du har rätt.. men ändå, ville bara säga det,” konstaterar hon med en stor gäspning. Jodå, hon är fortfarande trött. Ögonlocken är tunga, men just nu känner hon fortfarande att kroppen och psyket inte kommer få någon sömn. Grälet är färskt, och det har fått tankarna att bubbla upp igen. Hon hatar att ligga och fundera på en massa saker. Trots att det är så hennes mest sett ut. Det och att kolla på tv och kela med djuren. Trots att hon fortfarande är en smutta låg så dyker ett leende fortfarande upp över läpparna när den tre år äldre försöker komma upp till henne. Smidigt som bara den, stackarn. Nej, hon kan inte hålla sig från att fnissa till. Det känns betydligt bättre än det gjort innan, atmosfären har blivit bra igen och hon känner sig inte lika ångestfull. Det är lugnande, något Hayley verkligen behöver just nu. När ett lurvigt litet huvud dyker upp från täcket flyttar hon lite på sig. Chuchu verkar inte riktigt bry sig om bristen på kontakt, hon har visst hunnit somna under den korta tiden. Detta ger nittonåringen tillfälle för att fokusera på Yaosu. Den större lurvbollen. Pälsen ser så förskräckligt välkomnande ut, alldeles tjock och len. Kinderna blir en aning rosiga när hon känner hur pannan på den äldre pressas mot hennes kind, men det är inte bara kontakten som gör henne lätt generad. Nehej då. Han hade sagt att han älskar henne. De har skrivit det till varandra innan, men inte sagt det sen innan attacken.
”Jag älskar dig också..” trevandes låter hon ena handen glida upp mot ansiktet på honom, och fingrarna stryker sig över den varma pälsen. Kroppen är frusen, så den tjocka pälsen gör susen för henne. ”Jösses vad du gnäller! Men okejdå, bara för att du ber så snällt.” Hayley slingrar armen om honom och gömmer ansiktet i nacken på honom, pälsen kittlas mot kinderna, men det är helt klart värt det.

Det verkade i alla fall som om Hayley började bli aningen sömnig och inte bara trött, den där gäspningen tydde på det. Yaosus hjärta började sakta men säkert laga sig självt när det där lilla fnissandet tunge den yngre och ett leende grodde sig större inombords. Det fanns ju ingen anledning till att försöka le rent fysiskt, det såg ändå bara skräckinjagande ut när han väl försökte. Lite sorgligt, men det var inte inte precis som om han aldrig kunde le. Nej, halsbandet låg fortfarande i säkert förvar i en av innerfickorna på hanfun. Utan det hade allting sett väldigt, väldigt annorlunda ut. Att ens tänka på det var obehagligt, för vad hade han ens varit utan den där guldkedjan?
Lovar du det, att du älskar mig? Undrade den äldre och fick med ens valpiga ögon. Och det är klart att jag gnäller! Det är tydligen ett väldigt bra sätt att få uppmärksamhet på. Däremot slutade han snart upp med de där gnällande ljuden och blev mer allvarlig. Han hade sett skymten av vad som såg ut som ärr över handlederna på henne och tja, det oroade honom. Mycket. De såg förvisso inte färska ut, men det var uppenbart att de varit djupa och förmodligen gjort en hel del skada. Hade hon försökt göra sig själv illa? Eller rättare sagt, hade hon gjort sig själv illa? Skuldkänslorna som alltid låg och osade inom den tre år äldre mannen blåste plötsligt ur kontroll och han försökte febrilt klamra sig fast ytterligare vid Hayley.
Du får inte försvinna från mig, Hayley, förstår du det? Inte från någon för den delen. Du får inte, lova mig att du inte kommer göra det. Fan, ännu en gång hade Yaosu lust att börja storböla. Kanske han drog en del slutsatser på förhand, men han gissade att de där ärren kommit strax efter att sanningen kommit fram - alltså att han ljugit under så pass lång tid. Allting var verkligen hans fel, eller hur? All den smärta som den yngre flickan tvingats genomgå det senaste året.
För jag älskar dig, fortsatte han efter en lång stunds tystnad och snörvlade till. Och jag är så otroligt ledsen..för allt om hänt.. Ja, hur kunde hon ens dela säng med honom? Säga att hon älskade honom? Det borde inte ens vara möjligt för henne men ändå gjorde hon det, även fast Yaosu inte förtjänade på någon nivå.

Det är rätt roligt att se hur den andre försöker att inte le utåt. Det ser så roligt ut när han ska försöka le i sin fyrbenta form, men det är också smittsamt. Det får Hayley att le också, och tja, att le mår man alltid bättre av. Om det nu inte är falskt, vilket det här inte är. Ögonlocken är tunga, men det är hon van vid. Att vara förskräckligt trött men ändå inte kunna sova. Om hon har tur kanske hans sällskap får henne att få någon timmes sömn. Man kan ju alltid hoppas. Nu är hon däremot upptagen med att stryka handen över den lena pälsen, fram och tillbaka. Hon skjuter sig aningen närmre honom och låter ansiktet vila i nacken på honom.
"Jag lovar att jag älskar dig." De där gnällande lätena är alltid gulliga, men när hon är sådär trött blir det mer och mer som tjutanden i öronen på henne. Stackarn. Hon menade allvar, hon älskar Yaosu. Helt klart. Hon vet bara inte riktigt hur hon ska göra. Men det är en fråga hon haft på tankarna länge. Hon kan inte riktigt göra något åt det nu. Hayley blir mer alert när samtalsämnet skiftar. Vafför kommer det helt plötsligt? Hade han fått syn på de tjocka ärren? Det verkar som det. Hjärtat sjunker, precis som axlarna och en suck smiter ut mellan läpparna. Suck suck.
"Jag vill inte försvinna just nu, så oroa dig inte. Ett tag så var det det enda jag ville, men nu.. ja, det är lite bättre nu." Försäkrar hon och slutet ögonlocken en kort stund. Samtalsämnet är jobbigt, men hon hade förväntat sig den förr eller senare. Hon slår upp ögonlocken igen när hon får en ursäkt, och hon lutar sig tillbaka för att kunna se på Yaosu. "Jag vet... du behöver inte be om ursäkt längre, det är okej."

Det där var nog ett samtalsämne som fick lov att vänta tills morgondagen. Båda två verkade alldeles för trötta för att hålla den uppe och hon hade ju faktiskt sagt att det var bättre nu - och att hon inte skulle försvinna. Att det var det enda hon suktat efter ett tag tillbaka fick hjärtat att värka något alldeles förskräckligt, men det var ingenting de direkt kunde ändra på. Det var så hon känt och mer än så var det inte med det. Så länge det inte var det enda hon önskade nu också fanns det inte mycket mer att säga om saken. Däremot tänkte han lägga all fokus på att inte låta henne sjunka ner i det hålet igen.
Det är inte okej, men det är inte en konversation vi behöver ha just nu. Du har inte sovit på flera dygn, så tänk hellre på någonting mysigt. Han drog försiktigt tungan över en av kinderna några gånger, för att därefter slappna av och låta tankarna glida iväg. Bara att befinna sig i samma rum som den yngre flickan fick tjugotvååringen att känna sig uteslutande harmonisk och hemma. Det var en känsla han värderade högt och gud, han hade verkligen saknat den. Andetagen blev snart mer och mer jämna, långsamma och stabila, medan ögonlocken blev tyngre och tyngre. De gled slutligen ner helt och medvetenhet seglade så sakteliga bort mot fjärran. Yaosu hade inte haft så lätt för att somna på flera månader, och att han nu lyckades göra det trots att han var måttligt orolig över Hayley, var inte mindre än ett mirakel. Inga fler små irriterande läten rymde honom och till och med hjärtslagen blev mer rytmiska. Det här var lycka, ren och skär lycka. Att ha hennes ansikte i nacken, att ligga och lyssna på hennes andetag och hjärtslag..åh, han älskade verkligen Hayley Clarke av hela sitt hjärta och lite till.

Att den andre är så förstående är Hayley väldigt tacksam över. Det skulle inte leda någon vart om de snöade in sig på ärren, de bägge två är alldeles för trötta för att något bra skulle komma ur det.
"Tack," viskar hon tyst. De kristallblå ögonen granskar varje liten del av ansiktet framför sig. Så lurvigt. Ögonen är alldeles stora, nosen så gullig och hjässan alldeles täckt med päls. Han hade rätt, det var inte okej. Allt som hänt var långt ifrån okej, men hon dömer inte den äldre längre. Kanske det gör henne patetiskt och kanske det verkar som att hon är oförmögen att ta hand om sig själv.. men det är så det ligger till, hon har börjat förlåta Yaosu, eller ja, hon har gjort det rätt länge nu. Det känns så bra att vara med honom, bättre än någonting annat. Ett leende stryker sig över läpparna när hon noterar hur den äldre sakta men säkert glider ner i drömmarnas värld. Hayley hasar sig närmre, lägger huvudet tillrätta och sluter ögonlocken. Hon är så trött, och det tar inte särskilt lång tid för henne att somna. Äntligen.

Det började bli varmare utomhus och grönskan stod som aldrig förr, både i skogen, på fälten och längsmed vägkanterna. Naturen var väldigt vacker såhär på sommaren, nästan som om den var lite extra lycklig nu när solens strålar blev starkare. Till och med bäckarna porlade mer och fåglarna sjöng vackrare än vanligt. Yaosu kunde nästan slå vad om att det var Hayleys förtjänst - hon hade ju sett så magisk ut i stjärnornas ljus den där första natten. De senaste veckorna hade de däremot hållit lite mer avstånd, inte klängt på varandra på samma sätt. Visst hade den äldre av dem smugit sig in i hennes rum för att lägga sig över fötterna på henne och de sågs naturligtvis varje dag, men mer som vänner. Hon hade inte gjort några större försök att återuppta relationen, så tjugotvååringen gav henne i sin tur den plats hon verkade behöva. Till hans stora förtret hade en viss Cheng susar fram och tagit upp det rummet, men han tänkte inte säga någonting om det. De verkade ju komma ganska bra överens och han hade ingen rätt att gå omkring att vara svartsjuk. Hayley var sin egen person och hon fick göra precis vad hon ville, även om det gjorde en smula ont i hjärtat. Nåväl.

Yaosu knöt slipsen under tystnad, medan han stod framför spegeln i sitt rum. Den var väldigt simpel, svart och stilren, precis som resten av utstyrseln. Han hade ingen lust att vara ett större spektakel än han redan var.
”Varför fick jag ingen inbjudan? Jag har faktiskt också Huaze som familjenamn”, gnällde Zihao och rullade runt på den äldre broderns säng.
”Kanske för att du inte ens gått på universitetet? Än mindre fått både en kandidatexamen och master på ynka två år”, föreslog den äldre av dem och höjde på ett av ögonbrynen.
”Men jag har gått klart skolan i alla fall - för magi. Det borde väl betyda någonting?” Knorrade tjugoåringen och lade sig slutligen på mage, där han stödde sig på armbågarna.
”Det är knappt någon som vet att den sortens skolor existerar, inte magi heller för den delen. Och nej, jag tänker inte ta med dig, Hayley har fått både en klänning och skor..de ligger inne på hennes rum”, sade Yaosu och vände sig slutligen om. Håret var slickat bakåt och han såg väldigt sofistikerad ut, även om cirklarna under ögonen var ganska så påtagliga. Fullmånen började närma sig och well, han kunde inte styra över kroppens reaktion.
”Ser jag okej ut?” Undrade han och sneglade ner på sig själv med tänderna gnagandes i underläppen.
”Visst, om vi bortser från att du ser ut som en tvättbjörn”, svarade Zihao med en axelryckning.
”Äsch, du har också mörka cirklar under ögonen”, snäste tjugotvååringen och putade med underläppen.
”Du vet att jag bara driver med dig va? Yaosu, alla kommer tappa hakan, du ser ut som en modell.”

"Såå... jag har velat fråga dig det här ett tag nu, men tänkt att det varit bäst att låta det vara så länge du verkar glad. Men jag är nyfiken, vad är det som händer mellan dig och Yaosu?" Undrar Joshua som ligger tvärs över sängen med Chuchu i sina armar. Den lilla vovven tycker om honom nästan lika mycket som hans vän. Han hade rört sig till hennes rum för att ge pojkvännen och hans bror lite ensam tid tillsammans, han vill inte dirket kväva Zihao. Att kolla till Hayley hade då varit en tanke som dykt upp. För varför inte? Hon ska trots allt på en bal med sitt ex, det är ett litet konstigt scenario. Hayley, som håller på att locka det blonda håret kikar upp på honom genom spegeln på väggen. "Ni klängde på varandra hela tiden första dagen men sen verkar ni ha distanserat er..'
"Jag vet inte.. han har gett mig det andrum jag behöver, tror inte han vill vara för på. Har börjat inse efter de veckor som gått att jag vill ha något mer med honom," rösten är låg, som att hon är rädd för att någon annan ska höra det. Vem vet, någon främling kanske strosar runt i huset, eller så kanske Yaosu går förbi när man minst anar det. Joshua lyser upp av orden, även han har börjat förlåta tjugotvååringen för det som hänt. Nu är han lite mer försiktig, han är rätt överbeskyddande, men det har blivit bättre sen den där första dagen.
"Han blir säkert överlycklig om du berättar det för honom. Ska du göra det ikväll?" Ett leende smyger upp över läpparna samtidigt som kinderna blir en aning rosiga. Vännen kan se igenom henne helt och hållet, eller så kanske hon hade varit fullkomligt uppenbar. Också en möjlighet. Nittonåringen blir tillslut klar med locktången och låter håret glida ner mot höftbenen. Väldigt långt, men inte alls slitet. Hon är rätt duktig på att ta hand om det. Klänningen är vackert röd, v ringad och når ner över smalbenen på henne. Ärren på handleden har hon gömt under ett lite större, men nätt armband som matchar både halsbandet och örhängena. "Du är jättevacker... och du är lite längre för engångsskull."
"Kommer fortfarande se fruktansvärt kort ut i jämförelse med Yaosu..." Hayley grimaserar för sig själv, hon gillar verkligen inte sin korta längd. Klackarna på skorna får henne åtminstone att se längre ut dagen till ära.

”Men vet aldrig med dig”, började Yaosu och gjorde en grimas. ”Du kan vara väldigt duktig på att tala om den hårda sanningen, vågade liksom inte ta den chansen”, fortsatte han och slängde en hastig blick mot Zihao, för att sedan plocka upp mobilen och stoppa ner den i en av byxfickorna. Den yngre brodern såg verkligen sliten ut, men som sagt var det inte speciellt underligt. Fullmånen var nästan rund, bara två ynka små dagar kvar innan den var mätt och glad. Det tärde på dem båda två, dock inte riktigt på samma sätt. För Zihao var det smärtan som vad värst och för Yaosu bristen av självkontroll. Elixiret gick knappt att tillverka i landet, ingredienserna var inte lika effektiva och allting blev bara pannkaka i slutändan. Det var alltid bättre att vara på den säkra sidan och surra fast sig vid ett träd någonstans inne i den täta skogen. Inte undra på att det fanns en massa myter bland folket som bodde på berget, med tanke på allt ylande som brukade bryta ut under fullmånarna.
”Men du måste erkänna att det är en av mina bästa kvaliteter”, envisades tjugoåringen och putade med underläppen. Inte lång därefter tjöt han till, då en viss Loki fått för sig att smaka på de illaluktande tårna. Han tyckte tydligen att det doftade mums om dem, vilket Yaosu definitivt inte höll med om
”Visst, det och alla dina små underliga utbrott”, svarade den äldre frånvarandes och kikade på klockan. Det var dags att röra på sig, i alla fall om de skulle hinna dit i tid. ”Jag måste dra nu, kan du se till att Loki får i sig tillräckligt med mat och vatten? Jag och Hayley kommer nog inte hem förrän om några dagar, har bokat ett hotell i Beijing så att hon kan få se staden ordentligt. Cheng har ledigt de kommande dagarna så han kommer uppenbarligen inte ha tid att ta hand om varje. Chuchu eller Loki”, fortsatte han och fiskade upp bilnycklarna från skrivbordet.
Efter att ha gett Zihao ett litet leende, skyndade han ut genom dörren mot hallen, där de blanka skorna snabbt drogs på. Därefter drog han igen dörren efter sig och vandrade ut på grusplanen. Han drog upp båda bildörrarna och lutade sig mot förarsidan i väntan på Hayley. Nej, det kändes ohyfsat att sätta sig och sitta bakom rutan och glo. Då skulle det bara verka som om han var otålig, och det var ändå inte sanningen. Lite stressad? Jo, men inte otålig.

Det är tillräckligt varmt för att gå utan någonting över klänningen, de kommer trots allt att spendera mest av tiden inomhus under balens gång, så det bekymrar Hayley sig inte riktigt över. En väska har hon däremot packat ihop, men det är bara eftersom att de ska stanna över natten och hon behöver rena kläder. Ddn tönker hon inte dra med sig under kvällen, nejdå, den ligger redan i bilen. Hon står en stund och glor på sig själv i spegeln, ser till så att hon ser okej ut. Nu hade hon fått en komplimang från sin vän, men hon vill fortfarande se till så att allt är fint.
"Du borde gå nu..." påpekar Joshua, som håller stenkoll på tiden. Turligt nog för henne då hon själv är lite av en tidsoptimist, hon vill inte låga Yaosu vänta. Sen vill hon inte komma försent heller, men det är underförstått.
"Tack," hon drar till sig en liten handväska och drar den över ena axeln. Hon har med sig lite smink ifall att, mobilen plus mägra tuggummin. Efter detta placerar hon en liten puss på hennes bästa väns kind. "Dö inte medan jag är borta!" Mer än så hinner hon inte säga, utan hon skyndar sig ut ur rummet. Efter de veckor som gått har Hayley lärt sig varje liten vrå i huset, vilket hon varit orolig över att hon inte skulle göra. Det går betydligt snabbare för henne att hitta ut till parkeringen, där hon finner en viss Yaosu. Fan vad han är vacker. Hon är faktiskt aningen nervös, vilket leder att hon placerar några lockar bakom öronen. Bara för att ha något att göra.
"Vad stilig du är.. vill du att jag ska dra handen genom ditt hår och förstöra det? Har stor lust att göra det faktiskt." Självklart tänker hon inte göra det, men ändå.

Yaosu stod inte där särskilt länge och väntade, men under tiden han nu gjorde det strök solen sig över ansiktet på honom. De varma strålarna svepte från höger till vänster vinklat, smekte de ljusa kinderna och fick ögonen att kisa. När Hayley sedan kom klivandes över grusplanen, växte ett brett leende fram på de rödaktiga läpparna. Den röda färgen på klänningen passade verkligen perfekt med hennes hudton och smyckena glittrade i solljuset. Hon var så otroligt vacker, lite längre än vanligt också. Gud, hur kunde hon ens gå i de där klackarna? Han hade aldrig klarat av det, utan skulle förmodligen ha ramlat rakt på rumpan.
”Du skulle bara våga, jag har hållit på med det halva förmiddagen, så håll dina små passar borta tack”, svarade den äldre och grävde ner händerna i byxfickorna. Han visste fortfarande inte hur han riktigt skulle bete sig runt henne, vad som var okej att säga och vad som inte var det. Jävlar vilket dilemma det var.
”Här”, mumlade han tvekande och skyndade sig runt bilen, med en liten ask i en av händerna, som han sedan sträckte fram mot henne. ”Jag vet att du redan har ett halsband på dig, men hade köpt det här innan och vill att du i alla fall ska ha det, även om det ligger kvar i asken”, rabblade han och kände hur rodnaden snabbt steg på kinderna. Lätt nervöst kliade den äldre sig i nacken och vek undan med blicken. Sedan när hade han blivit så nervös runt den yngre flickan? Han betedde sig ju inte mycket bättre än en tonåring när det väl kom till kritan, som nu till exempel.
”Nåväl, vi borde väl börja dra oss..dörren är öppen, det är bara att hoppa in.” Yaosu vände snabbt och skyndade iväg mot förarsidan, fortfarande med kinderna alldeles röda - röda som tomater. Urk, varför nu av alla tillfällen?