Prs tippest & JustAFriend

Han såg ut över klassen. Tog (diskret) några djupa andetag. Det var ju egentligen ingen big del, men ändå var det det på något sätt. Bara faktumet att hans familj var ovetande hemma. Fan, just det. Elliot hade helt missat att ta med det i beräkningarna. Han borde ju självklart berättat för Eric först. Jäklar. Han kanske kunde sms:a efter lektionen(typ 'jag är typ bi, bara så du vet', eller något i den stilen) så att brodern var förvarnad för eventuella konsekvenser. Ughhh, nåväl, inte mycket att göra åt den saken nu.

Magistern harklade sig, "Jaha då Elliot, varsågod att börja".
Elliot nickade, "Tack...umm". Fan, du kan det här. Sluta tänk på det andra. Fokusera på redovisningen. Du kan det här.
"Jag ska prata om samkönade äktenskaps plats i vårt samhälle", sa han sedan, nu med sig "vanliga" elevrådsordföranderöst. Klart och tydligt. Han såg i ögonvrån hur magistern rätade på sig så han satt betydligt mer rakryggad. Rörde inte en min. Klasskamraterna sa inte något de heller. Någon pillade under naglarna. Något viftade bort en fluga. De flesta tittade. Lyssnade. På Elliot. Just det, fortsätt.
Han pratade först om hur samhället såg ut just nu och hur tolererat det var politiskt sett osv. De egna åsikterna påbörjades och verkade vara hyfsat accepterade. Eftersom han inte förklarat vilken koppling ämnet hade till honom själv, var det dags att ta upp det nu. Ingen big deal. Kör på.
"Jag tror på ett samhälle där alla accepteras för vilka de är och vilka de älskar. Inte bara när det gäller äktenskapsdelen, utan alltid. Jag vill ha en framtid där det ska vara hundraprocentigt accepterat. Vi alla är ju människor. Jag har en pojkvän...", fan dumma dumma hjärna. Dumma dumma Elliot. Det var inte planerat. Ughhh. Nu gick inte att tillbaka så han valde att tala vidare som om det vore uttänkt från början.
"Som jag beundrar och respekterar mer än någon annan. Vi ska kunna göra och känna alla de saker alla andra par kan. Gifta sig. Skaffa barn. Kyssas i mitten av dansgolvet på skolbalen. Allt sånt. Inte för att det ska vara ett statement. Eller för att sedan tvingas möta hån. Utan för att... vi är precis lika mycket människor som ni är. Oavsett om ni vill acceptera det eller ej. Tack för att ni lyssnat."

Vad gör man när man blir utsparkad från en lektion? Ärligt talat visste Seb inte. Tro det eller ej så hade han aldrig blivit utsparkad förut. Men han bestämde sig snabbt för att ta upp sin andra energidryck ur väskan, lägga sig på en bänk i en av de folktomma korridorerna och pilla med mobilen. Han kunde ju gått till bildsalen, men nej. Inte den dagen.
Seb tittade på klockan. Hade Elliot hållt sin redovisning än? Kanske. Hjärtat började dunkel lite hårdare. Mycket snabbare. Shit. Hur reagerade folk? Seb, som hade stöttat Elliot tidigare. Varför gjorde han det? Det kändes som en jävligt dålig idé. Bra ställningstagande, men fan så läskigt.
”Är du klar?”, skickade han i sällskap med en bild på sina ben och fötter där han låg på bänken.

Tystnad. Alla blickar på Elliot. Smutsen under naglarna var tydligen borta. Likväl den där flugan. Allt annat var ointressant. Elliot stod där. Och hade nyss yttrat ord som ingen väntat sig någonsin lämna de läpparna. Inte för att det var något fel med det som sades men ändå. Oväntat.
Efter vad som kändes som år började någon långt bak i klassen klappa händerna och som en löpeld spreds det. Och fortsatte. Tills det avbröts av skolklockorna som ringde ut. Han drog snabbt åt sig böckerna och störtade ut genom dörren. Orkade inte prata med någon. Behövde bearbeta allt.

Han skyndade sig in på toaletterna han varit på så många gånger förr och in i ett bås. Satte sig ner på en toastolen. Lät tårarna strömma. Han var inte ledsen. Långt ifrån. Han var lättad. Han hade gjort det. Trots att det kanske inte var en stor sak så kändes det så för Elliot. År av oro och osäkerhet angående allt det där rann nu nerför kinderna. Han hade klarat det. Visserligen visste han inte säkert hur de andra reagerat än, men han hade gjort det.
Han tog upp telefonen. Många meddelanden och snappar. Han orkade inte med dem men han såg ett namn som utmärkte sig. Som hade skickat något. Han öppnade. Tog en bild på en genomvåt kind.
"Jag gjorde det". Och det var sant. Så jäkla sant.

Eleverna började strömma ut i korridorerna. En stund senare fick Seb en snap från Elliot. Våt kind. ’Jag gjorde det.’ Var Elliot glad, ledsen? Hur hade folket reagerat? Var det glädjetårar som vätat ner den äldres kind eller var det rent förtvivlade tårar? Fan.
”Hur mår du? Var är du?”, frågade han och skickade en likadan bild som förut. Han reste sig upp och tog en ny klunk av den nästintill vidriga vätskan. Hans händer skakade. Fan också. Varför var han så nervös inför vad folk tyckte? De fick väl tycka vad fan de ville.

Jäkla hyperventilering. Du klarade ju av det, ska det va en massa eftergrejer nu med. Ge dig.
Kroppen lyssnade inte. Efter en tur ner hyperventilerandes på golvet kändes allt dock lite lättare. Inte för att panikattacker var trevliga på något sätt, utan för att han var urladdad nu. Mentalt och fysiskt. Konstigt nog var det bara skönt just nu. Ett lugn.
"Toaletterna, är ok". Han drog upp benen och satte sig med armarna kramade runt knäna. Texten fick göra sällskap med en tårfylld kind vilandes på ett knä. Herregud, han behövde ta sig ut förr eller senare. Matsalen för tusan(håltimme innan). Fast ingen hade sett vart han tagit vägen så det var lugnt. Han kunde sitta där ett tag till. Mys. Eller nåt.

Toaletterna? Seb antog att det var toaletterna närmst det klassrummet Elliot varit i senast. Han reste sig upp från bänken och slängde den nästan helt tomma burken i en av soptunnorna innan han begav sig iväg mot toaletterna där han antog att Elliot var. Smärtan i benen kände han knappt av längre. Istället fokuserade han på Elliot, hur hans händer skakade av nervositet, hur alla han passerade i korridoren såg ut. Hade de lyssnat på Elliots presentation? Vad tyckte de?
"Elliot?" ropade han ut när han kommit in till toaletterna.

Sebastians röst. Men Elliot hade ju sagt att han var okej? Fast vad hade han egentligen väntat sig? Han talade ju ändå om vart han var. Och skickade en bild på en våt kind. Kunde eventuellt ha lite med saken att göra. Kanske.
"Sebastian?", svarade han försiktigt. Han satt i båset längst bort, intill väggen. Elliot satte ner fötterna på golvet och låste upp dörren. Torkade av tårarna med tröjärmen.

Åh, bra. Han hade kommit till rätt ställe. Seb gick mot båset längst bort, där den äldres röst kommit ifrån.
Han möttes av en Elliot sittandes på toaletten. (Öh, nej, inte så. Toalocket nere.) Han kunde inte riktigt tolka den äldres kroppspråk. Eller ansiktsuttryck. Fast han hade sagt att han var okej. Men Elliot hade ju ljugit om det förut...
"Hur är det?" frågade han och satte sig på huk framför den äldre. Mötte de gröna ögonen.

Elliot blickade ner på Sebastian. Visste inte vad han skulle säga eller tänka eller känna. När lättnaden och den värsta paniken börjat avta kröp sig istället andra tankar på. Vad tyckte egentligen de andra? Vad tyckte hans vänner om att han inte berättat för dem innan. Skulle han få underkänt i kursen? Han lutade huvudet mot väggen bakom.
"Är det konstigt att känna sig som ett monster och ett moln på samma gång?".

Seb stängde dörren bakom dem. Han ville trots allt inte att någon skulle se dem så. Fan, så feg. Så himla feg. Men nåväl. Han vände tillbaka blicken till den äldre. Tog tag i hans händer. Ett monster och ett moln? Seb förstod inte. Fan, slö hjärna.
"Nej, Elliot, det är inte konstigt", mumlade Seb och försökte möta Elliots ögon igen. Han skulle väl inte höra att Seb ljög? I och för sig ljög han ju inte riktigt, han förstod bara inte riktigt liknelsen.