Draco Memoraid

NYTTT KAPITEEEEELLLL!!! *hurrar så att hela stan hör*
Jag är så lycklig och jag älskar den här ff:n och heja Drelli! och det kommer ett nytt kapitel och heja författaren/Elzyii!

Elzyii du måste skriva nuu. Kan inte vänta meer. u.u

Jag vet att den här kapitlet kommer bli awesome som vanligt. ♥

Du är bäst Elzyii. ^^ ♥

Kollar den här varje dag, bara ifall att bevakningsögat slutat fungera eller något ;_; hahaha nejmen jag gör faktiskt det. Du är awesome. Draco är awesome. Din FF är awesome.

Nu får du skriva, kan inte vänta mer.

PLEase? okej, ska inte stressa dig, förlåt. *andas in djupt och blåser ut* Det här ska jag klara av

Nsksjbfmwkejöakdbf nytt kapitel!!!!!
Bär jag blir äldre kmr jag kunna skryta med att jag varit gift med världens mest kända å omtyckta författare, för seriöst är din ff absolut minst lika bra som böckerna, å de å jk Rowling är ju typ världskänd verkligen!!!! Du kan verkligen få en framtid som författare om du vill!! Du MÅSTE bli det!!!
Längtar till nästa kapitel ♥

Alltså herremin skapare vad ni är gulliga!
Loggade precis in och läste de här fantastiska underbara kommentarerna... Man blir ju helt varm ända in i hjärtat!
NI är underbara, NI skriver bäst och NI gör mitt liv helt underbart och värt att leva!
Och ni stressar mig inte ett dugg, jag tycker bara det är sjukt fantastiskt kul när ni skriver att ni vill attjag ska skriva...Ååå nu är SÅ fantastiska allihopa!
Kan inte förklara hur det känns att få se alla dem här fina kommentarerna...Men jag läser om dem flera gånger varje gång jag loggar in och blir lika glad varje gång! Ni är BÄST! ♥

Här kommer nästa kapitel också, kanske inte händer så mycket...men det är en viktig del av storyn
Har redan börjat på nästa, det är ju så kul att skriva när ni uppskattar det! Loveya ♥
Puss från er Elzyii!

Kapitel 34
Dracos avstickare

//Chill out, what you yellin' for?
Lay back, it's all been done before
And if, you could only let it be
You will see
I like, you the way you are
And you're, talkin' to me one on one
But you become Somebody else 'Round everyone else
Your watchin' your back Like you can't relax
You tryin' to be cool
You look like a fool to me
Tell me
Why'd you have to go and make things so complicated?
I see the way you're actin' like you're somebody else Gets me frustrated
Life's like this you
You fall and you crawl and you break
And you take what you get, and you turn it into
Honestly, you promised me
I'm never gonna find you fake it.//



”Bara två brutna revben?” sa Hermione skeptiskt och skakade långsamt på huvudet.
”Om inte Dumbledore hade lyckats dämpa fallet…” Hennes röst dog bort och jag
klandrade henne inte.
”Någon verkar inte vilja ha mig här”, sa jag fundersamt och lutade mig fram för att kunna se vad Hermione skrivit på fråga tolv (Vad används en besoar till?) för att kunna försäkra mig om att jag svarat rätt.
”Säg inte så!” utbrast hon upprört och råkade stöta till Trolldrycker och magiska bryggder så kraftigt att boken med en duns föll ner på det blanka golvet.
Hon dök genast ner efter den medan jag kastade oroliga blickar mot Madam Pomfreys kontorsdörr som märkligt nog förblev stängd.
”När får du lämna sjukhusflygen?” Hermiones bruna hårburr dök återigen upp i mitt synfällt och jag sträckte belåtet på mig.
”Ikväll, känns inte som om jag borde missa flera lektioner nu eller hur?”
”Verkligen inte”, svarade hon med ett litet leende.
Sedan kastade hon med en suck en blick på den slitna marmorklockan ovanför som visade på kvart över två.
”Jag måste nog gå nu… Örtläran börjar om femton minuter och det tar ju sin lilla tid att
gå ner till växthusen, speciellt med tanke på att jag först måste leta reda på Harry och Ron.”
Hon böjde sig fram och gav mig en försiktig kram innan hon började lägga tillbaka böckerna i väskan.
”Får jag låna den här?” frågade jag och höll upp Trolldrycksboken och Hermione nickade.
”Tack.” Jag bläddra förstrött igenom sidorna lite på måfå, ”Jag vill verkligen inte komma mera efter.”
”Det förstår jag.” Hon rätade på sig och slängde väskan över axeln. ”Vi ses ikväll!”
”Det gör vi”, nickade jag och Hermione försvann med ett leende på läpparna ut genom dörren.


Efter den första lektionen dagen därpå kunde jag inte längre riktigt förstå vad jag egentligen
längtat efter.
Vi hade börjat dagen med en mycket lång och tråkig Trolldomshistorie lektion tillsammans med Hufflepuff och lyssnat i nästan två timmar om Svartalf upproren, ett ämne som Proffesor Binns aldrig tycktes tröttna på.
Efter ett par dimmiga anteckningar och betydligt tröttare än vad vi hade varit när vi börjat skyndade vi oss upp en trappa för att ta oss till Proffesor Lupins klassrum för en lektion i Försvar mot Svartkonster, som till skillnad från Proffesor Binns lektion var någonting som vi alla såg fram emot.
När vi kom fram till klassrummet som fortfarande var omsorgsfullt låst fick jag till min förvåning syn
på Draco som alldeles ensam satt på en av bänkarna utanför klassrummet med huvudet ner böjt över en stor tjock bok som såg mycket tung ut.
Utan att ta någon notis om Harrys bedjande blick och Rons himlande ögon gick jag fram till bänken och slog mig ner bredvid honom.
”Hej”, sa jag försiktigt och mötte hans ögon när han förvånat tittade upp, ”Vad läser du?”
”Ingenting speciellt”, svarade han hastigt och smällde igen boken som inte hade någon titel.
”Vad vill du?”
”Prata med dig” svarade jag förvånat och lutade mig fram en smula så att min axel rörde vid hans.
”Är det så konstigt?”
”Nej”, svarade han långsamt och slog ner blicken, ”Hur mår du?”
”Frågan är väl snarare hur du mår”, sa jag och såg forskande på hans bleka ansikte.
”Sover du inte om nätterna?”
”Inte precis”, mumlade han lågt och hade jag inte vetat att det varit helt omöjligt så skulle jag trott att han hade tårar i ögonen.
”Draco”, sa jag försiktigt och la min hand ovanpå hans medan eleverna började tåga in i klassrummet, ”Om det är någonting som tynger dig…”
”Du kan inte hjälpa mig”, svarade han snabbt och drog bort sin hand från mig.
”Jag måste göra det här själv.”
”Men vad är det du ska göra?” viskade jag med bedjande röst medan tårar började fylla mina mörka ögon, ”Vad är det du håller på med? Jag vet att det är någonting, kan du inte bara berätta vad?”
”Nej”, sa han med en röst som var blandad med både ilska och sorg, ”Jag kan inte, så fråga mig inte mer om det!”
Han reste sig upp och slängde ner den slitna boken i sin väska.
”Säg till Lupin att jag inte mådde bra, jag har annat att göra.”
”Men Draco…” viskade jag och sträckte bedjande ut handen.
”Snälla säg vad det är…Jag kan hjälpa dig.”
”Ingen kan hjälpa mig”, svarade han motstridigt och ryckte upp väskan från bänken.
”Det kommer aldrig att gå… Och om jag inte klarar det…” Hans röst bröts och lämnade en tystnad emellan oss som fick mitt hjärta att frysa till is, det var någonting med hans tonfall som redan skvallrade om meningen som han inte avslutat.
”Draco… Snälla stanna här…”
Jag såg bedjande upp på honom med våt blick men han ruskade bara på sig som om jag vore någonting obehagligt som han ville bli av med innan han vände på klacken och försvann bort i korridoren.
Jag såg efter hans ryggtavla tills den flöt bort ur mitt synfällt och drog händerna under ögonen
för att torka bort tårarna som envist hade börjat rinna nerför kinderna.
Jag kunde fortfarande känna Dracos andetag mot mitt ansikte och hans lukt hängde sig kvar
i mina näsborrar. Om någonting skulle hända honom… Jag drog en darrande suck och svalde ner klumpen i halsen som envist kom tillbaka igen och tog upp händerna ännu en gång för att torka under ögonen men en rörelse i ögonvrån fick mig att stelna till och vända mig om.
”Är någonting på tok Elli?” frågade Lupin och såg vänligt på mig med sina forskande blåa ögon.
”Vart är Malfoy?”
”Han… Han må-mådde inte så-så bra”, stammade jag medan jag försökte torka tårarna med baksidan av handen.
”Han…”, jag skakade bara på huvudet och fortsatte att dra handen över ögonen.
”Har det hänt någonting?” Lupin närmade sig mig försiktigt och lade en trygg arm om mina späda axlar. ”Kan jag hjälpa till på något sätt?”
”Jag vet inte”, snörvlade jag och tog tacksamt emot näsduken som han räckte mig.
”Draco håller på med någonting, men jag vet inte vad det är… Ha-han vägrar säga något om det till m-m-mig.”
”Håller på med något?” sa Lupin frågande och rynkade ögonbrynen. ”Som vadå?”
”Ingen a-aning”, svarade jag och drog ett djupt andetag för att få stopp på tårfloden.
”Han säger ingenting till mig, men jag ser på honom att han inte mår bra.”
”Hans pappa sitter för närvarande häktad i Azkaban, så om han mår dåligt är det ju inte speciellt konstigt med tanke på…”
”Va?!” avbröt jag förskräckt och tappade näsduken på det leriga golvet. ”Sitter Lucius i Azkaban?”
”Visste du inte det?” svarade Lupin förvirrat och han lyckades inte dölja ett spår av förvåning i sitt slitna ansikte.
”Nej”, svarade jag tyst och svalde med en kraftansträngning tillbaka klumpen ner i halsen igen.
”Nej det har han inte talat om för mig.”
”Han kanske hade sina skäl”, sa Lupin tröstande och tryckte min smala lilla hand mellan sina stora ärriga.
”Nu går vi in till klassen tycker jag, vi ska gå igenom någonting som jag tror du kommer finna intressant.”
Jag besvarade Lupins leende och protesterade inte när han drog upp mig från bänken och ledde mig
in i klassrummet där blickarna genast nyfiket riktades mot mig.
”Vart är Draco?” frågade genast Pansy misstänksamt och blängde på Lupin som sjunkit ner bakom sitt skrivbord medan jag återigen anslöt mig till mina vänner längst bak i klassrummet.
”Draco mådde inte särskilt bra och bestämde sig för att uppsöka sjukhusflygen, och du stannar här”, tillade han lugnt och tecknade åt Pansy som genast rest sig upp när hon hörde ordet ”Sjukhusflygen”, och som nu dunsade tillbaka på stolen igen med en ilsken blick på Lupin.
”Du kan ta med dem här till honom efter lektionen, Pansy.” Lupin viftade med ett papper och en fjäderpenna, ”Hälsa honom att uppsatsen om Grindylogger ska vara klar tills på fredag.”


”Draco!”
Jag hoppade fram bakom en av de åldersbestigna rustningarna som var placerade
på sina vaktposter runt omkring i slottet och ställde mig framför honom för att hindra hans framfart.
”Varför har du inte talat om för mig att Lucius sitter i Azkaban?”
Draco, som verkade både överaskad och förödmjukad av mitt påhopp skakade på huvudet
för att dölja den ilskna rodnad som snabbt steg på hans bleka kinder.
”Varför skulle jag göra det?” fräste han i ett försök att hålla masken inför Crabbe och Goyle som dumt glodde på mig med sina slöa ögon. ”Jag tyckte kanske inte att du hade med det att göra.”
”Jasså, har jag inte?” Jag tog hotfullt ett steg närmare honom och tvingade hans gråa ögon att möta mina bruna. ”Tycker du inte att jag har något att göra med det? För helskotta Draco, jag bor hos er!”
Han öppnade munnen för att svara men stängde den igen och såg uppgivet på mig, men den ilskna glimten i ögonen fanns kvar.
”Okej”, sa han irriterat och mötte trotsigt min blick. ”Vad vill du veta då?”
”Varför sitter Lucius häktad i Azkaban?” frågade jag snabbt och iaktog hur Draco besvärat skruvade på sig.
”Jag vet inte”, blev hans svar och jag höjde på ögonbrynen.
”Låt mig formulera det där, du vet inte?”
”Nej”, svarade han och la armarna i kors över bröstet.
”Mamma skrev inte varför, hon sa bara att han blivit…Anhållen.”
”Ja, han kanske tog en kvällspromenad förbi fängelset och bestämde sig för att titta in på en kopp tee”, svarade jag ironiskt och skakade på huvudet åt Draco som återigen blivit beslöjande röd om kinderna.
”Nej det är säkert!” envisades han. ”Jag vet inte varför, mamma skrev inte…”
”Är inte han högt uppsatt inom ministeriet?” avbröt jag och Draco nickade.
”Jo, därför kommer dem belöna honom högt när det inser att de tagit fel man.”
”Hmmh”, muttrade jag och Draco blängde ilsket på mig över huvudet på Crabbe och Goyle.
”Hur understår du dig att förolämpa min pappa…”
”Jag harklade mig bara, ursäkta mig för det.” Jag suckade och kastade en blick över axeln för att försäkra mig om att vi fortfarande var alldeles ensamma bortsett från Dracos kumpaner som fortfarande stirrade dumt på mig utan att riktigt förstå vad som hände runt dem.
”Är inte din pappa en dödsätare?” frågade jag med skarp röst och Draco ryckte till som om jag
slagit honom.
”Det har inte du med att göra!”
”Draco, jag umgås årligen med din ena moster…”
”Hon är inte min moster!” spottade han fram, ”Hon är en blodsförädare! Gift med en… En...”
Han hade svårt att forma ordet på sina läppar, ”En smutskalle!”
”Troy är en utmärkt trollkarl, om det var det du syftade på”, svarade jag kyligt.
”Och min farbror, om du glömt det.”
”Hon är i alla fall inte min moster!” fräste Draco och lutade sig mot stenväggen.
”Hon slutade vara en del av vår familj för länge sen. Hon har ingenting med min mamma eller oss att göra längre!”
”Inte?” svarade jag frågande. ”Jag tycker att Malissa och din mamma är slående lika, åtminstone om man talar om utseendet.”
Draco såg ut som han skulle kräkas och öppnade återigen munnen för att bita ifrån, men kanske insåg han att det inte skulle tjäna något till att bråka för han stängde den igen och nöjde sig med att rycka prompt på axlarna och himla med ögonen.
”Så du har alltså ingen aning varför din pappa spärrats in i Azkaban?” frågade jag för att återgå till ämnet som intresserade mig.
”Nej”, svarade Draco envist och såg envetet på mig. ”Jag har ju sagt det!”
”Oroar inte det dig?”
”Nej, han kommer att frias så snart dem inser att de gripit fel man.”
”Och om dem inte har gripit fel man?”
”Det har dem”, svarade han bestämt och sträckte på sig. ”Du får se.”
”Jag behöver inte se någonting”, mumlade jag tyst för mig själv, och Draco som hade vänt sig till Crabbe och Goyle verkade inte ha hört någonting. ”Ska vi dra?”
”Vart ska ni då?”
Jag var så snabb att fråga att han såg överrumplad ut.
”Vi ska… Till stora salen.”
”Vad bra”, svarade jag glatt och ställde mig bredvid honom, ”Då gör jag sällskap med er, jag ska också dit ner. Middagen borde väl vara på gång att serveras nu, inte sant? Jag är verkligen hungrig!”
”Ni har väl inget problem med att jag följer med?” frågade jag och vände mitt leende ansikte mot Crabbe och Goyle som bägge två såg mycket förvirrade ut.
”Va bra!” svarade jag innan de hunnit svara och tog Draco i armen. ”Kom nu!”
”Men…” började han tveksamt, men jag som redan hade mina aningar om vad han hade i tankarna skakade bara glatt på huvudet.
”Raska på nu Draco, jag är säker på att Pansy redan saknar dig.”

Vi promenade i raskt tempo som styrdes av Draco ner till Stora salen och skildes sedan åt vid Gryffindors elevhemsbord som stod närmast ingången.
Draco ökade på tempot ytterligare så snart som jag släppt hans arm och Crabbe och Goyle lunkade på i sin vanliga sega takt efter honom längst bort i salen.
”Var har du varit?” frågade Hermione nyfiket och räckte mig en stor skål med rykande potatis.
”Åå, jag hade bara en liten pratstund med Draco.” svarade jag nonchalant och placerade noggrant tre potatisar på min tallrik.
”Hörde ni om hans pappa…” mumlade Harry och nickade mot Slytherinbordet.
Jag nickade och stoppade in en bit kyckling i munnen.
”Ja, jag undrar varför han är anhållen.”
”Vet du inte det?” frågade Harry och såg förvånat upp från sin välfyllda tallrik.
”Nej, Draco ville inte tala om det för mig.”
”Så du tror att han vet?” Harrys lysande gröna ögon vilade på Malfoys smala nacke och han såg mycket misstänksam ut.
Jag gav till ett skratt och skakade på huvudet, ”Ja garanterat. Jag känner honom, han visste betydligt mer än vad han ville anförtro mig.”
”Han är inte så lätt att komma in på livet va?” viskade Hermione medan hon kastade nervösa blickar över axeln.
”Skojar du… Det är en mur, här”, svarade jag och måttade med händerna, något som fick både Ron och Harry att bryta ut i skratt, men Hermione såg fundersam ut.
”Han kanske inte har haft det så lätt”, konstaterade hon slutligen och fick Ron att sätta sin tugga i halsen. ”Jag menar… Hans familj är ju lite…”
”Speciell”, avslöjade jag, glad över att Hermione förstått utan att jag hade behövt förklara.
”Jag tycker så synd om honom.”
”Synd?” sa Ron skeptiskt och sköljde ner maten med en stor klunk mjölk.
”Det är mer synd om oss som måste stå ut med honom, det är en av anledningarna till att jag längtar till vår examen, tänk att få slippa se den där fula nunnan.”
”Var inte så säker på att vi slipper det, Ron”, sa Harry lågt och gav mig en blick som speglade precis
samma sak som jag själv tänkte.
”Vi kanske får se betydligt mer av honom än vad du tror.”

Omgggg sååååååå jävligt bra du är bäst och detta kapitel är bara för awesome ♥

Le moi: *lalala* OHH LET'S GO IN PÅ MUGGLIS 8DD
OHH LE ÖGAT ÄR RÖTT C:*klicka*
DET. ÄR. ETT. NYTT. KAPITEL.


Okej. Jag vill bara klargöra hur bra detta kapitel var med några gifs:

DET ÄR SÅ BRA AHH GUD JAG DÖR♥♥♥

”Frågan är väl snarare hur du mår”, sa jag och såg forskande på hans bleka ansikte.
”Sover du inte om nätterna?”
”Inte precis”, mumlade han lågt och hade jag inte vetat att det varit helt omöjligt så skulle jag trott att han hade tårar i ögonen.
”Draco”, sa jag försiktigt och la min hand ovanpå hans medan eleverna började tåga in i klassrummet, ”Om det är någonting som tynger dig…”
”Du kan inte hjälpa mig”, svarade han snabbt och drog bort sin hand från mig.
”Jag måste göra det här själv.”

Sitter och bölar "DRAAAAACOOO" som en ungtjur med brustet hjärta.

MEN KORT SAGT OM DETTA KAPITLET, DET ÄR SÅ FÖRJÄVLIGT AWESOME OCH SUPERBRA OCH UNDERBART SÅ ATT DET INTE GÅR ATT BESKRIVA SÅ JAG GER DIG EN BAMSESTOR GULLIG SAM-OCH-FRODO-KRAM♥

Edit: Och nu så ser jag att jag inte kan rösta på fler inlägg idag.

OKEJ Elzyii
DET FINNS INTE ORD.
DET FINNS INGA ORD FÖR DEN HÄR BERÄTTELSEN.
FÖRUTOM ATT DEN ÄR SÅ JÄVLA... ( FEL ORD JAG VET!!!!! DEN ÄR MER ÄN BARA DET LILLA FUTTIGA "JÄVLA ASBRA" ORDET)
ÄH!!! VAFAN DU ÄR SÅ BRA!!
OCH JAG HITTAR INGA ORD...
DET GÅR BARA INTE!!!!!!!!!!!
NEJ DET HÄR LÄT JU BARA LÖJLIGT.....
HOPPAS DU FATTAR HUR MYCKET JAG ÄLSKAR BÅDE DIG O DIN BERÄTTELSE!!!!