Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Vrale PRS Emma07 och Vidomina

1 2 3 ... 63 64 65 66 67
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Emma07
Elev

Avatar


Gwen hade varit lite oroad över mötet mellan Aiden och Royse - hon hade en känsla av att de antingen skulle komma strålande bra överens, eller att det skulle skära sig helt emellan dem. Först hade det verkat gå åt det senare, men karlarna verkade ändå kunna sköta sig någorlunda - hon var ändå rimligtvis nöjd över att de inte rykt ihop mer, även om det kunde gått bättre också förstås. Det skulle dessutom kunna vara en fördel för dem framöver ifall de kunde komma överens - om allt gick vägen, så skulle Royse bli den framtida kungen och så även Aiden en vacker dag. Att de kunde samarbeta skulle vara en fördel för de båda, och de båda länderna - särskilt efter kriget som härjat dem emellan innan. Även om det varit orsakat mer av en persons maktmissbruk snarare än en riktig osämja mellan länderna - men osämjan hade väl snarare förstärkts efter kriget.
När de åter lämnat Royse i salen hade hon visat Jeanne och Ivor vidare till det rum de skulle dela, innan hon fortsatte vidare bredvid Aiden för att visa honom mot sitt. Slog dock av lite på stegens hastighet nu - ville att stunden ensam med honom inte skulle ta slut alltför fort.
"Hur är det med dig?" Frågade hon mjukt och såg upp på honom, nästan på gränsen till lite blygt.
"Jag har saknat dig." Tillade hon, hon hade verkligen trivts i hans sällskap och närvaro. Han gav henne ett lugn och trygghet hon sällan känt, och hon hade haft förhoppningar om vad umgänget med honom skulle kunnat leda till. Men det hade varit innan hon återvänt hem igen, och nu visste hon inte vad hon kunde förvänta sig. Hon skulle ljuga om hon påstod att inte förhoppningarna gjorde sig påminda igen - men hon ville samtidigt inte hoppas för mycket, mycket kunde ha hänt i hans liv sedan dess.


Adriana hade varit på väg tillbaka mot sin kammare när hon förstått att något var på tok längre bort, och skyndade genast på stegen bort mot ropen - allt mer och mer oroad när hon insåg att det förde henne mot Drews rum. Kunde det ha hänt honom något? Det sista hon hört var att han varit med på middagen med Philip, som hennes make verkat måttligt nöjd över. Hon skyndade på in i det sista med hjärtat hårt slåendes i bröstet när hon klev in, blev inte särskilt mycket lugnad av synen - Drew liggandes på sängen, Jerome bredvid, en vakt vid dörren och läkaren som var i fullt sjå med att linda Drews handleder.
"Drew, Jerome! Vad har hänt?" Utbrast hon genast och skyndade fram till pojkarna, lade en hand på Jeromes axel. Samtidigt förstod hon ju vad som hänt - hon hade hunnit höra Jeromes ord om svampen, det tog bara lite tid för hjärnan att hinna ikapp och läkarens lindande talade sitt tydliga språk. Vad i hela friden hade förmått honom till detta? Hjärtat värkte för hennes förstfödde, samtidigt som tankarna genast snurrade iväg i vad hon hade kunnat göra för honom.
"Vad hände på middagen?" frågade hon Jerome, började genast ana vem som kunde ha förmått sonen till något sånt här, medvetet eller ej. Som med det mesta annat hade han väl inte tänkt över konsekvenserna av sina handlingar eller ord.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia0.giphy.com%2Fmedia%2FtncKmuhljYOlO%2Fgiphy.gif

1 mar, 2024 20:31

Vidomina
Elev

Avatar


Aiden kände sig nervös. Eller snarare, att det här var viktigt. Det var ett viktigt uppdrag. Det var viktigt vad han sa och gjorde här i Oriagate. Royse hade menat att Aiden var fienden, ja, egentligen hela sällskapet deras. Än hade inget ont mellan prinsarna hänt och Aiden hoppades på att det skulle förbli så. De hade inte råd med felsteg. Inte när de hade ont om tid att hitta Ovelius och hjälpa Rowan.
Tankarna snurrade i huvudet på Aiden. Han försökte lugna sig en aning genom att ta ett djupt andetag. Och så med ens landade blicken på Gwen som ledde vägen för honom i slottet. Han log åt det- hon ledde vägen för honom genom mörkret, när onda tankar hade övertaget. Hon var ett ljus. Ett hopp kanske.
Leendet försvann något när hon visade honom till hans rum. Det som verkade så trevligt verkade närma sig sitt slut. Men så sa Gwen något och Aiden tittade upp på henne. ”Hur.. hur jag mår? Jag.. Jag har saknat dig med.”, sa han i ett andetag, nästan viskade fram orden. Han tordes gå fram till henne. När han stod bara någon centimeter ifrån henne lät han sin blick drunkna i hennes. Här kände han sig trygg, här glömde han allt ont för en stund.
”Jag har inte glömt dig. Det har alltid..” Han tvekade ett ögonblick, men samlade mod till sig. ”..varit du. Det har alltid varit du.”, sa han tvärsäkert och tog hennes hand i sin. ”Tja, det förstås…” Han sänkte blicken. ”Du har levt ditt eget liv här. Jag vet inte ens vad du varit med om på sistone. Hur mår du?” Han tittade upp på henne igen.

”Dumjäveln..”, började Jerome frustrerat att förklara och syftade på Drew. ”.. var hög på svamp och tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att förolämpa Philip istället för att ignorera hans ord som oss andra!”, fnös Jerome och såg från Adriana till Drew på bädden. ”Philip..”, Jerome avbröt sig själv. Han var urless på att tala om den mannen. Han drog bara energi från alla. I flera år hade Jerome försökt att förstå sin far, men tillslut gett upp. Philip var inte hans pappa längre i hans ögon. Mannen i fråga var bara ett tomt skal. I försök att vara någon annan än han var.
”Philip bestämde sig för att själv hjälpa Drew att bli nästa kung, men Drew levde visst inte upp till kraven.” Jerome svor och suckade efteråt. Han hukade sig ner på sidan av sängen samtidigt som han blickade mot sin bror.
”Philip kommer förstöra ännu en son, mamma. Drew kan inte bära på allt ont själv. Varför.. Var.. Var är hans vänner?”, frågade han, mest som en tanke han tänkte högt.
”Kan du hjälpa honom? Kan du hela honom med din magi?”
Jerome svalde bort gråten. Det var hemskt att se sin storebror i sådant dåligt skick. Han såg mot sin mamma.

3 mar, 2024 20:35

Emma07
Elev

Avatar


Gwen visste inte riktigt vad hon vågade förvänta sig av mötet med Aiden igen, det hade varit så oväntat. En positiv överraskning, det var så något som var säkert - hon hade verkligen saknat hans sällskap. Det hade dock gått en tid, mycket kunde ha hunnit hända på den stunden - kanske hade han hittat någon? Ersatt hennes sällskap med någon annans?
Hans ord talade dock för annat, och det gladde henne verkligen. Gav henne hopp. Ett leende sprack upp på hennes läppar då han klev närmare, och instinktivt lyfte hon sin hand och lade den emot hans kind. Ville känna hans närhet, särskilt av de gulliga ord han yttrade.
"Jag är glad att jag inte är ensam om att känna så." Log hon, kunde inte satt bättre ord på sina känslor än vad han gjort. Tankarna på honom hade alltid funnits där, igenom allt som hade hänt här. Hans fråga drog hennes tankar tillbaka till just det, på allt som hade hänt sedan sist de umgåtts, och leendet svalnade av något. Hon ville bara drömma sig tillbaka till när det bara varit de två, men det kändes som om den tiden var förbi.
"Det har varit kaotiskt här, efter kriget. Saker och ting verkar äntligen lugna ner sig nu när det ser ut som Royse ska ta över, men det har sitt pris det med. Jag är förlovad nu. Inte till någon jag valt, en bundsförvant Royse behöver för stödet till tronen." Sade hon, hoppades att det skulle vara tillräckligt för att han skulle kunna läsa mellan raderna till vad hon kände kring det hela. Hon ville bara härifrån, få fly undan verkligheten för en stund och slippa det här - men hon hade inte mycket till val, det var det bästa valet för Oriagate.


Jerome bekräftade Adrianas farhågor. Men vem kunde beskylla Drew för att han sade emot heller? De alla hade fått ta emot så mycket skit av Philip genom åren, det var inte mer än rätt att han fick tillbaka lite. Men Philip var svår, han skulle inte förstå det själv hur mycket Adriana än försökt. I vissa fall - kanske ganska många när det gällde hennes make - så var det som att tala med en vägg.
"Min lilla pojk..." Utbrast hon lågt och klev fram till sonen, satte sig lite på huk intill sängen innan hon lade handen på sonens panna. Mumlade fram några låga ord som hon hoppades skulle hjälpa honom, innan hon reste sig upp igen och vände tillbaka blicken mot Jerome. Önskade att hon kunnat svara bättre på hans frågor - hade han kvar några vänner här, utom hans familj? Möjligtvis minus Philip då. Ilskan gjorde sig påmind inom henne igen.
"Det kommer hjälpa honom att nyktra till lättare. Stanna här med din bror tills han vaknat till ordentligt igen." Bad hon, klev fram för att dra in honom i en snabb omfamning.
"Och säg inte så om er själva, ingen av er är förstörda - ni är perfekta, och låt in Philip inbilla er annat." Hon släppte taget om honom för att gå ut ur rummet igen, och istället med bestämda steg gå mot Philips arbetsrum som blev allt mer ilskna ju närmare hon kom. Klev in i rummet och stängde igen dörren efter sig med en smäll innan hon vände sig emot sin make.
"Hur fan betedde du dig vid middagen? Vad gjorde du?" Utbrast hon genast.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia0.giphy.com%2Fmedia%2FtncKmuhljYOlO%2Fgiphy.gif

5 mar, 2024 17:49

Vidomina
Elev

Avatar


Aiden lättades av värmen från hennes hand när Gwen placerat den mot hans kind. Han lät sig falla in för sin instinkt och tog hennes hand i sin. Kände hur hjärtat rusade- hans kärlek var besvarad. Vad var bättre än känslan av att älska och få den kärleken tillbaka? Han ville ge in för känslorna och kanske få närma sig ytterligare i en kyss? Men så tog hon till orda igen och Aiden fick hålla sig. Det hjälpte något av att se allvaret i hennes blick. Det hade trots allt gått en tid sedan de två spenderat en tid ihop i Eimport. Mycket hade hänt. En del av det var svåra saker.
Han var inte säker på att han gillade att se Royse vid tronen. Men å andra sidan kunde han inte dra någon så förhastad slutsats. Aiden hade bara sett prinsen för ett ögonblick. Det kanske fanns mer av honom än vad han sett. Förhoppningsvis.
Tankarna skingrades på stört när han hörde henne berätta om trolovningen. ”Förlovad?”, sa han utan att tänka. Han var så paff att han backade ett steg. Såg osäkert på henne nu. ”En bundsförvant.. som Royse behöver? Varför gifter inte han sig med honom då?”, sa han bittert. Igen utan att tänka efter. Ångrade sig. Det fick inte handla om Aiden och hans känslor nu. Gwen skulle giftas bort. Till någon hon kanske inte ens kände. ”Vad tycker du om det hela då?”, frågade han försiktigt. ”Jag menar.. måste du?”

Jerome stannade kvar i rummet med Drew. Höll ett öga på brodern i hopp om att han skulle kvickna till snart.
Philip hade varit frustrerad över Drews dumdristiga beteende. Drew hade alltså bestämt sig att förolämpa sin far. Efter att Philip tagit med honom tillbaka till Acria, menat på att göra sonen till kung. Kung! Vem skulle neka detta? Ja, en av hans söner förstås. Alla söner förstås. Philip var frustrerad och irriterad på samma gång. Vandrade runt i rummet för att räta ut sina tankar, försöka förstå. Helt utan någon som helst aning om vad som hänt Drew.
”Hm?” Philip hade varit så djupt in i sina tankar att han inte först lagt märke till att Adriana öppnat dörren till rummet och klivit in. Det var smällen när dörren stängdes som fångade hans uppmärksamhet och han såg mot sin hustru. Han var överraskad att se henne så upprörd. ”Adriana? Vad är det?”, sa han innan han registrerat vad hon frågade. ”Middagen? Vad men-..” Han blev påmind om Drews ord och skratt åt honom. Ilskan brusade upp igen hos kungen. ”Jag? Har du frågat din son?! Han totalt förolämpade mig! Efter allt jag gjort för honom! Jag ska för bövelen göra honom till kung! Och det är såhär han tackar mig?! Hmpf!” Han fnös och flyttade sig i rummet igen. Rastlös vandrade blicken runt rummet, följde med stegen efter den. ”Det är inte särskilt kungligt beteende det där.”, muttrade han. ”Och vaddå? Vad sa han till dig?” Philip vände sig mot Adriana igen. Fortfarande med ilsken blick.

13 mar, 2024 20:14

Emma07
Elev

Avatar


Det hade varit ett fantastiskt avbrott från vardagen att de kommit hit, även om det i Gwens tycke nog varit Aiden som gjort den största delen utav det. Att få träffa honom igen hade betytt mycket för henne, få se att känslorna fortfarande fanns där. Även om de krånglade till saker och ting. Hon själv hade nog så sakteliga börjat acceptera det giftermål som väntade henne - hon gillade det absolut inte, men Aidens närvaro gjorde det åter svårare att finna sig i det. När hon påmindes om vad som hade kunnat vara.
Men det var problem för morgondagen. Här och nu ville hon bara njuta av hans sällskap så gott hon kunde, och försöka glömma det öde som väntade henne sen. Att hjälpa dem hitta Ovelius var en strålande distraktion från vardagen.
De hade gett sig ut ganska tidigt den morgonen, och ett par timmars tur senare så hade de nått Oriagates kust. Jeanne fann det en vacker syn - dagen var ganska vindstilla, och vattnet blänkte otroligt vackert mot klipporna. Det var just klipporna som Gwen styrde de emot, vilket först förvirrade Jeanne något - vem kunde bo här ute? Hon kunde inte heller så något som kunde likna en bostad dit Gwen ledde dem, men ju närmare vattenbrynet de kom desto närmre mer förstod hon att det var någon form av grotta de skulle in i.
"Jag är rädd att ni nog blir lite blöta om fötterna här. Han är lite egen av sig, men en snäll man" Ursäktade sig Gwen när hon närmade sig grottans öppning. Det var egentligen inte mycket större än en skreva i väggen, och Jeanne fick ducka ner lite när hon klev efter henne in. Det sluttade lätt neråt och hon förstod snart vad Gwen varnat dem för när man började höra plaskandet av deras fötter emot vattnet - när golvet började planas ut igen var de nog i vart fall ett par decimeter djupt i vattnet, och strax därefter öppnades den gång de gått igenom upp till ett betydligt ljusare rum, både större i ytan och i höjd. Hon imponerades över att någon kunde bo såhär - och att det var mer hemtrevligt än vad hon hade kunnat förvänta sig. Väggarna var fyllda av hyllor, vissa fyllda av olika örter, andra flaskor med okänt innehåll, och på dessa hyllor satt också flertalet fåglar - de flesta havsfåglar, varav flertalet fiskmåsar. Där fanns även bord och stolar med benen i vattnet, och öppningar till vad hon misstänkte var fler rum eller andra in- och utgångar. Längre in i rummet stod en skallig man, lutad över en av bänkarna men som lyfte på huvudet vid ljuden av att de närmade sig. Han slog ut med händerna emot dem.
"Prinsessan! Där ser man, där ser man. Finbesök idag. Det är inte var dag, jag har så ädelt blod här. Nej, undrar hur många år sedan det var sedan sist nu..." Ovelius verkade komma på sig själv med att ha kommit av tråden i funderingar och såg mellan de igen, tycktes först nu upptäcka att hon inte var ensam.
"Vilka är dina kamrater? De är inga kända ansikten för mig, och jag känner många. Är de vad som fört dig hit?" Jeanne hade svårt att placera mannens ålder. Baserat på hans utseende skulle hon gissa på att han åtminstone var över 70, men hon fick en känsla av att han var betydligt äldre än så. Även om blotta åsynen av honom - en lite rultig, lätt hukad gubbe - inte gav ett egentligen så imponerande intryck så fick hon känslan av att där fanns mer än vad han gav sken av. Hon ryckte till när hon kände något röra vid hennes ben under vattnet, och upptäckte först då fiskarna som simmade runt i vattnet omkring dem. Ett helt gäng med dem, i diverse storlekar och färg.
"Trevligt att träffa dig med, Ovelius. Det är mycket riktigt dem som fört mig hit idag, men jag tänker att dem får presentera sig och sitt syfte själva." Svarade Gwen med ett leende och en snabb blick tillbaka mot Aiden, ville inte säga för mycket om vilka dem var - det var bättre att de själva fick avgöra hur mycket och vad de ville berätta.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia0.giphy.com%2Fmedia%2FtncKmuhljYOlO%2Fgiphy.gif

16 mar, 2024 21:20

Vidomina
Elev

Avatar


Aiden hade sovit dåligt natten till morgondagen. Drömmar om Rowan, att han gått bort och riket drunknade i mörker. Aiden famlade sig fram.
Och så i ett ryck hade han vaknat, med andan i halsen och svetten i pannan. Det var morgon.
När det gått upp för honom att de skulle ge sig iväg fick han full fart och ödslade ingen tid på att hänga kvar i slottet. Även om han hade velat spendera mer tid med Gwen. Bara de två.
Det hade varit svårt att greppa att Gwen skulle giftas bort. Han hade väl hoppats på att det funnits en möjlighet för de två att bli ett. En dåres tankar, funderade Aiden och försökte lägga tankarna åt sidan. Han skulle få prata mer med Gwen vid ett annat tillfälle igen. Iallafall ville han det. Motvilligt släppte han tankarna om de för att istället fokusera på resan.
Han gick sist bakom Jeanne och Ivor. De två verkade pigga med tanke på dygnets tid och uppdragets mål. Aiden kände sig tung och långsam. Hjälpte inte särskilt att de plaskade fram i vattnet. Han suckade när han insett att han plumsat med båda fötterna i det decimeterdjupa vattnet. Jaja, det var bara att ta.
Han fick ändå inte någon chans att fundera längre. Något annat hade fångat hans uppmärksamhet. Grottan. Till en början ska det erkännas att Aiden varit skeptisk. Var de i en grotta de skulle hitta svaren på deras frågor? Och hjälp?
Men när han stod där och såg sig omkring så såg det långt ifrån ut som en. Det var mer som ett.. hem. Trevligt och inbjudande med.
Han lät blicken vandra från de olika hyllorna och beundrade fåglarna på avstånd. Upptäckte fiskarna i vattnet och backade reflexmässigt undan för att inse att det var fullt av sjödjur i det. Han såg upp och upptäckte då Ovelius. Han talade till Gwen som att hon vore en vän.
Någonting om att de skulle presentera sig fick hans tankar på nytt att skingras och Aiden harklade för att samla sig en aning. ”Eh, hej, Ovelius.”, började han och tog steg framåt för att komma ikapp Jeanne och Ivor. ”Vi har rest långt för att träffa dig. Jag heter Aiden. Min far är Rowan Bertherlam. Kung av Vrale.” Aiden pausade och såg från Gwen till Ovelius. Ville vara säker på att han kunde lita på mannen. Hoppades på att Gwen skulle bekräfta det. Men Gwen och Ovelius hade varit så trevliga gentemot varandra. Aiden hade ingen anledning att tvivla. Och faktiskt heller inget annat val än att lita på mannen.
”..Och han behöver din hjälp. Eller ja- vi behöver din hjälp. Han är illa däran och måste helas. Kan du hjälpa oss?”

17 mar, 2024 14:52

Emma07
Elev

Avatar


Ovelius tycktes granska de tre nykomlingarna med blicken samtidigt som han lutade sig något bak emot bänken bakom sig. Jeanne, som hade presenterat både sig och Ivor samtidigt som Aiden, följde honom kanske något nervöst med blicken - det låg så mycket mer här under än bara ett möte med en främling. Det var så mycket som stod på spel för dem. Det största självfallet personligt, i rädslan över att behöva förlora sin far. Men också rädslan för hur det skulle kunna komma att påverka även resten av riket ifall deras kung dog alltför tidigt. Det var saker hon hoppades inte behöva ta reda på än på länge. Det var Ovelius som var deras hopp i detta, deras enda sådana just nu.
"Varför komma till mig? Det må finnas gott om helare i Vrale villiga att hjälpa sin konung." Påpekade Ovelius med blicken mot Aiden.
"De har försökt utan resultat. Vi hörde talas om er, och att ni skulle vara skickligare än de andra." Svarade Jeanne direkt, hade svårt att tyda mannens inställning till det hela riktigt än.
"Må hända, må hända. Tiden har gett mig svar. Men jag är inte en man som reser, knappt ur min grotta, och det var länge sedan jag var så långt borta som till Vrale.. Jag har att stå i här, folk, djur och fä att hjälpa." Mannens näsa rynkades i tankar innan han tog några steg närmare dem, ställde sig tätt framför Aiden och lade en hand under hans haka.
"Men ni behöver den hjälpen, och snart... Jag känner det. Något i er. Något starkt, något jag vill veta vad det är." Mot slutet av meningen blev det mer och mer av ett mummel samtidigt som han backade undan något igen.
"Må så vara. Jag reser med er." Svarade han slutligen och Jeanne kunde dra ett lättat andetag - hans monolog hade hållit henne spänd på vart han egentligen lutade i sitt beslut.
"Vi kan inte tacka dig nog för det." Visst var det inga som helst garantier för att han skulle klara av att hjälpa Rowan, men det var åtminstone ett steg åt att försöka.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia0.giphy.com%2Fmedia%2FtncKmuhljYOlO%2Fgiphy.gif

2 apr, 2024 20:06

Vidomina
Elev

Avatar


De första orden Ovelius talade framkallade en stor frustration hos Aiden. Hade det alltså visat sig nu, att deras tid var slösad på den här mannen? Omedvetet knöt han nävarna ogillande.
Aiden visste såklart inget om den här helaren. Men Alatar, som Aiden så mycket litade på, hade hjälpt prinsen och de andra i rätt riktning att hitta mannen. Och Gwen, som också talat så gott om honom. Men han skulle inte hjälpa. Hoppet fallerade för Aiden och han fnös något.
Men så blev han överraskad. Dels av Jeannes kvicka svar, tacksam att någon av de tänkte nyktert. Men sedan när Ovelius närmade sig prinsen av Vrale. ”Hm?”
Beröringen av mannens fingrar under hans haka. Aiden ville rycka sig undan, men något höll honom kvar. Mötte Ovelius blick. Den talade till honom, berörde på något sätt. Han var övertygad om att det var magin som helaren behärskade.
Och så på ett ögonblick var trollformeln bruten av hans ord. Ovelius skulle resa med de. Följa med de, hjälpa Rowan att bli hel igen. 
Aiden flämtade och backade ett steg. Kände sig yr. Det var surrealistiskt. Nu när hjälpen fanns här inom räckhåll så visste han inte vad han skulle göra med den.
Han svalde och torkade bort svett ur pannan med baksidan av sin hand.
”Tack.. Ovelius.”, fick Aiden ur sig och harklade sig igen. Blickade mot Jeanne och de andras håll.
Nu var det Ivor som tog till orda. ”Du säger att du sällan lämnar din ditt hem och det var längesedan du reste till Vrale.” Hans röst var stadig. Han verkade inte lika påverkad av trollkarlens ord såsom Aiden var. ”..Du har lätt ändrat ditt sätt för oss, trollkarl. Jag kan inte se varför. Ge mig en anledning till varför vi kan lita på dig.”
”Ivor- vad gör du?”, frågade Aiden upprört. Nu hade de fått sin chans. Skulle Ivor förstöra den nu?! Alven bytte en menande blick med Aiden. ”Genom att låta trollkarlen följa med oss tillbaka till Vrale och träffa kungen själv, gör vi oss sårbara. Vi måste veta att vi kan lita på honom.”, förklarade Ivor kort åt Aiden när han såg att Aiden var påväg att protestera igen.
”Ovelius, kan du bevisa att dina handlingar är av godo?”

4 apr, 2024 09:50

Emma07
Elev

Avatar


Jeanne första instinkt var att haka på sin brors argument när Ivor ifrågasatte Ovelius beslut, inte riskera någonting nu när han gått med på att resa dit. Gått med på att ge det ett försök, givit dem ett litet hopp. För vad för hopp hade de annars? Jeanne var inte säker på att de fanns något, men hon hade inte riktigt velat tänka den tanken hela vägen ännu. Ville inte tvingas handskas med de eventuella konsekvenserna tidigare än nödvändigt. Inte förrän hon måste. Ivor hade en poäng i det han sade - de visste egentligen inte ifall de kunde lita på helaren, även om Jeanne så gärna ville det. Men hade de något annat val än att gå i god tro? Ingen av dem var helt försvarslösa, och visst borde de väl kunna försvara sig ifall det skulle visa sig att Ovelius hade någon baktanke till varför han följde med.
"Du har rätt i att det var länge sedan sist. Men det är vad som lockar mig - det var alltför länge sedan jag vandrade på annan jord. Det är dags igen, och jag är rädd att jag inte kan ge er mycket mer förtröstan än det. Nyfikenheten lockar mig." Ovelius svar var kanske inte till den största hjälpen för Ivors osäkerhet, men Jeanne hoppades att den gjorde nån nytta.
"Om det hjälper något, går jag i god för att Ovelius nog är en av de mest godhjärtade ni lär hitta här i Oriagate." Gwen hade hållit sig tyst under större delen av samtalet här, velat låta de argumentera för sin sak, men det hade känts rätt att försöka styrka hans pålitlighet något. Jeanne skänkte henne ett tacksamt ögonkast.
"Ditt tycke betyder mycket. Ingen av er har gett oss nån anledning till misstro, så jag litar åtminstone på att han kan vara till hjälp." Sade Jeanne, delvis mot Gwen och delvis mot sin make - hon tyckte det fick vara värt risken att ta med honom, ta vara på det hopp de hade.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia0.giphy.com%2Fmedia%2FtncKmuhljYOlO%2Fgiphy.gif

4 apr, 2024 18:22

Vidomina
Elev

Avatar


Ivor lyssnade fokuserat på helaren. Han var egentligen inte särskilt nöjd med svaret, men efter att Gwen tagit mannens parti och Jeanne med, så såg han inte någon anledning att granska Ovelius mera. Dessutom var det inte Ivors sak. Han fanns där mest för Jeanne. Men såklart för Rowan och Vrale också.
”Jag ska inte misströsta mer, Ovelius. Vi ska ta med dig till Vrale.”, höll Ivor med och nickade åt mannen.
Aiden såg mot Ivor för att se efter om han hade något mer att säga, men när han inte sa något tog Aiden istället över.
”Låt oss inte dröja kvar här då. Det är en lång bit tillbaka till Vrale.”
Han vände sig om för att börja ta sig tillbaka mot utgången. Blev påmind om den lilla sjö han stod i när det plaskade fötterna. Aiden suckade igen. Var Ovelius tvungen att bo i en sjögrotta? Vem skulle vilja bo såhär? Han sa inget.
Ivor såg efter Aiden till Ovelius för att sedan landa blicken på Jeanne. ”Efter dig, Jeanne.” Han log litet mot henne. ”Aiden, vi borde kanske inte ta drakens rygg nu på vägen hem? Kanske draken skulle dra för mycket uppmärksamhet?”, funderade alven.
Aiden fokuserade på var han satte fötterna. ”Eh.. Det är lång väg hemåt. Det tar längre tid med fots. Om vi tar oss utanför murarna så borde vi vara säkra där, va?”
Lät mer som att han tänkte högt. Ivor var inte säker och sneglade lite mot Gwen för att se efter om hon hade något att tycka om saken.

5 apr, 2024 16:00

1 2 3 ... 63 64 65 66 67

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Du får inte svara på den här tråden.