Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Det är EXAKT vad jag tänker när jag skriver det

Hahaha im so OP då

Skriv, skriv, skriv för att det är så bra!!!

Du är mer

Kan tyvärr inte lägga upp något nytt kapitel idag Håller på att byta massa sladdar och modekortet på min dator så den r nerplockad i massa delar över hela mitt golv just u. Men imorgon kommer den bli ihopsatt med lite "nya" delar så då åker det upp nytt kapitel!

ok, längtar med spänning.

YHejsan på er denna regniga torsdag! Hoppas ni har det bra trots det gråa vädret

Tänkte ge er kapitel 53 nu när jag fått ihop datorn och middagsgästerna har åkt hem Hoppas ni ska tycka om det ^^

Kram på er!




~Kapitel 53~

”Måste du åka?” frågar jag med sorgsna ögon när vi står på gårdsplanen vid ingången till Hogwarts. Severus lägger sin hand mot min kind och synar mig noggrant, som om han försöker memorera varje liten detalj med mitt ansikte. En rysning vandrar ner för min ryggrad, men jag vet inte om den kommer från välbehag eller obehag.
”Ja, jag måste. Men det är bara några få månader kvar tills vi träffas igen Duvan.” svarar han mig och smeker kärleksfullt mitt vinterbleka ansikte. Hans röst är rosslande hes, härligt grov och samtidigt sagolikt len.
”Jag fick ha dig i en timme, den bästa timmen sen du lämnade Hogwarts.” säger jag och ler upp mot honom, jag synar hans ansikte noga men fastnar med blicken i hans.
”Du sjöng underbart vackert ikväll Penelope. Jag visste inte att du kunde sjunga eller spela piano. Varför har du ej nämnt detta tidigare?” Severus ler ner mot mig, ett lite stramt men ljuvligt leende. Hans röst mjuk och len. Mina kinder blir lite rosenfärgade från alla känslor som bubblar hastigt inom mig. Min mage känns som en kittel.

Jag rycker hastigt på axlarna,
”Jag ville inte att någon skulle veta. Jag trodde inte att någon här visste men Coraline hade tydligen tjuvlyssnat.” suckar jag fram.
”Sedan kan jag inte hålla med om att jag sjunger särskilt bra. Visst mina... mina föräldrar tyckte om det och investerade mycket tid och pengar i mina intressen men jag har aldrig sjungit inför människor innan just på grund av att jag inte är något vidare bra.” suckar jag nervöst fram och viker av med min blick en kort sekund.
”Penelope, du har en ljuvlig röst, du både sjunger och spelar underbart.”
”Låten, den... Den skrev jag till dig. Jag har jobbat på den sen du åkte härifrån Sev.”
”Det var vackert.” Severus kysser min panna och jag ser upp på honom.

”Jag vill inte att du ska lämna mig.” säger jag sorgset och kramar om honom hårt, som om jag kan på något sätt hålla fast honom här hos mig.
”Jag lämnar dig aldrig Penelope. Jag finns hos dig, alltid. Men jag måste åka tillbaka till huset. Till mitt jobb.”
”Men, du hämtar mig väl när jag kommer till Kings Cross? Jag får väl bo hos dig? Du har väl inte ångrat dig?” mumlar jag desperat in i hans bröstkorg. Rädslan för att bli lämnad, som jag så många gånger blivit, känns påtryckande. Severus skrockar lite, det är ett ljuvligt ljud. Speciellt när jag har örat mot hans stabila bröstkorg.
”Självklart. Du får inte bo på någon annan plats, du ska vara hos mig.” svarar Severus och kramar om mig. Hans famn är så ljuvlig och varm, en plats där jag känner mig säker från allt ont i världen. Hans röst är så klar och bestämd, den där speciella rösten som jag blev förälskad i.

”Penelope, jag måste åka nu. Jag har redan varit här längre än vad Dumbledore tillåter mig.”
”Men, men...” förtvivlan bubblar upp inom mig, som om kitteln håller på att koka över.
”Penelope...” Severus sätter sina händer på sidorna utav mitt ansikte och ser mig djupt i ögonen. Jag ser hur hans dansar en brinnande dans för mig, hur den glädjen och värmen i hans blick är bara för mig.
”Jag älskar dig.” viskar han med mjuk röst. Andra gången jag får höra de orden och det är en alldeles magiskt ljuvlig känsla.
”Och jag älskar dig Sev, med hela mitt hjärta.” viskar jag tillbaka medan en tår strilar ner för min kind. Vi delar en sista kyss innan han elegant stiger in i vagnen bakom honom och stänger dörren.

Jag ser hur vagnen rullar över bron, på väg bort från Hogwarts. Bort från mig ännu en gång. Men denna gången är det annorlunda. Nu har jag bestämt mig för att inte låta Hogwarts, Dumbledore eller någon annan skilja mig och Severus åt. På något sätt kommer det att lösa sig, det måste gå att lösa på ett eller annat sätt. Tänk Penelope, tänk Penelope, tänk, tänk, tänk! Jag tar klänningens kant i min hand, snön ligger vit på gårdsplanen där Severus vagn nyss stod.

Mina klackskorsbeklädda fötter landar mjukt och snön knastrar under mina steg. Den har ännu en gång börjat falla från den grå skyn ovan Hogwarts takkronor och månen lyser klart och starkt på himlavalvet när molnen ibland skingrar sig. Det bildas som vita strimmor utav ljus som får allt det rör vid att gnistra. Det är alldeles underbart vackert. Jag ser mig omkring, ingen finns där. Musiken från Stora Salen når mina öron. En mjuk, klassisk melodi spelas från orkestern. Jag släpper taget om min klänning och låter den falla ner så att den vilar ovanpå snön. Gåshud kryper upp över mina armar från den kalla vinden som långsamt ökar i styrka. Snön virvlar runt mig och allt känns otroligt magiskt för en kort stund.

Jag drar upp min klänning och tar fram staven som jag har fäst längst med mitt lår. Jag drar stavens topp över mitt hår, alla pärlor, kristaller och spännen försvinner, mitt hår sprids ut i vackra röd/lila lockar som fladdrar runt mitt ansikte när vinden drar i dem. Att ha håret utsläppt känns mer som mig, tillåter mig att tänka. Jag vandrar fram och tillbaka i kylan. Tills tanken slår mig. Jag vet exakt vad jag måste göra. Jag vrider mitt huvud och ser bort mot bron, vagnens spår är nu täckta av ny pudersnö och det finns inga tecken på att bara för tio minuter sedan hade det rullat en vagn där. Längtan drar i mig och jag vänder mig om mot Hogwarts. Med bestämda steg vandrar jag in i Stora Salen för att hitta professor Dumbledore.

”Professor Dumbledore, skulle jag kunna få byta några ord med er?” frågar jag när jag tagit mig genom halva salen, till platsen där professorerna står. Dumbledore ser menande på mig, som om han redan vet vad jag vill diskutera med honom. känslan är kuslig och hans intensiva blick är lika kuslig.
”Ni kan komma upp till mitt kontor imorgon klockan tio så kan vi diskutera.” säger han och jag nickar mot honom. Jag återsluter till mina vänner och berättar vad som hänt för dem. Coraline och Joshua lyssnar och svarar när det krävs men efter tio minuter och ganska många suckar så bestämmer vi oss för att avsluta samtalet.

”Jag tänkte gå upp och lägga mig, klockan är trots allt halv två.” ropar jag till mina vänner över musiken. Coraline kramar om mig och plockar fram de femton galleonerna som jag tappade på golvet tidigare.
”Tack!”
”Ingen fara, vi ses imorgon men våga inte väcka mig innan klockan tolv!” skrattar Coraline fram och ger mig en kram,
”Jag ska ta hand om henne.” säger Joshua när jag ger honom en kram också.
”Bra det, hon verkar alldeles för upprymd just nu.” säger jag tillbaka och lämnar sedan salen efter att jag delat ett litet skratt med Joshua.

Jag kryper ner i min säng efter att ha hängt upp klänningen, tvättat av mig sminket, masserat mina ömma fötter lite och borstat mitt hår.
”Vilken dag.. Vilken natt...” Jag fick i alla fall ha dig i en timme Sev, det är mer än vad jag kunde drömma om att jag skulle få idag och imorgon ska jag prata med Dumbledore. Jag blåser ut ljuset och somnar med ett leende på mina läppar. Mina drömmar fyllda av mörka rockar, brinnande ögon, dansande fötter och mjuka kalla läppar. En mörk röst, rösten av min skyddsängel, som viskar ”jag älskar dig” om och om igen.

Suuuuupaaa bra. Längtar när kommer nästa

Förmodligen redan imorgon, håller faktiskt på att skriva det kapitlet just nu för tycker att det är dags med ett kapitel ur Snapes POV Eller?

Jaaaaaaa