Prs tippest & JustAFriend

Efter ett par minuter framför spegeln drog han slutsatsen att han inte kunde spendera hela håltimmen där inne. Det gick ändå inte att "sudda bort" tårarna mer. De hade torkat. Och han rodnade ganska ofta så det spelade väl egentligen inte heller någon större roll. Ett djupt andetag senare begav han sig ut i korridoren.

"Elliot!", Lucas halvt kastade sig över Elliot. "Dum dum dum är du, jag visste att det var något! Du har sett sådär hemlighetsfull ut på sistone! Vem är det? Åh Elliot, varför berättade du inte?", den jämnåriga drog sig tillbaka och Elliot kunde nu möta hans blick. Båda två med blanka ögon.
"Jag...", Elliot avbröts av Joseph, en kille med mörkbrunt hår, som också var en del av "gänget".
"Du tänkte inte typ varna oss eller så? Du tänker att det där bara betyder nåt för dig men tänk på oss. Vad folk tycker. Se alla blickar, vi valde inte det här. Egoist är vad du är...".
"Joe!!!", Lucas och två av de andra tittade förskräckt.
"Asså förlåt Elliot, jag bara...vet inte", mumlade Joseph och gick. Tillsammans med den sista i "gänget".
Elliot stod kvar och bara stirrade. De andra tre utbytte förvirrade blickar.
"De kommer förstå, det tar bara lite tid att bearbeta för en del. Du vet att vi stannar oavsett vad va?"
Elliot nickade frånvarande. Nickade alltid. Vad annat fanns det att göra?

Seb satte sig längst bak i klassrummet. Drog ut hörlurarna och stängde av musiken. Ville försäkra sig om att han inte skulle bli utslängd från ännu en lektion. Fan, det hade han verkligen inte råd med. Samtidigt var det så sjukt svårt att fokusera på vad läraren babblade om när det enda han kunde tänka på Elliot. Ingen skulle säga något dumt till honom, eller? Fan. Seb drabbades av lite lätt ångest. Det skulle ju verkligen inte göra Elliots situation bättre. Måtte eleverna på skolan vara snälla mot världens finaste kille. Snälla, snälla, snälla.

Ryggdunk. Ryggdunk. Några få halväcklade blickar. "Bra gjort Elliot", några tjejer han haft grupparbeten tillsammans med kom fram. Elliot nickade och gav de ett litet leende.
"Alltså, du ser inte gay ut", fortsatte en av dem.
"Var det en komplimang?", frågade han med höjda ögonbryn och misstänksam blick.
"För isåfall kanske du bör sluta säga så. Man kan inte direkt se gay ut", han började bli irriterad. Varför skulle alla göra det så stort? Det var ju väntat och Elliot själv hade ju gjort det, men ändå.
Tjejerna drog efter lite osäkra mummel.
"Vet ni vad? Jag är så jäkla trött på det här. Ni behöver inte komma ut. Det är inga föräldrar eller vänner som blir förskräckta eller äcklade när de inser att deras barn eller vänner är straight. Vad är det som är så jäkla annorlunda med typ mig?", han tog en liten paus.
"Ska vi gå till matsalen?", mumlade han sedan. De andra nickade tyst och sedan började de gå genom de hyfsat fulla korridorerna.

Han försökte anteckna. Herregud, han försökte verkligen. Försökte ta in informationen som läraren kastade ut. Men fan, så svårt det var. Skolan var verkligen inte Sebs grej. Och allt för ofta hade han känt sig trög där han satt i klassrummet och inte hade någon aning om vad som skedde. Kanske var det därför han började med att låta hörlurarna sitta kvar när lektionen började. För då hade han ju en ursäkt för att han inte visste hur en elektron förflyttade sig, typ.
Lektionen sniglade sig fram. Men till slut var den över. Och Seb ploppade direkt in hörlurarna igen och startade musiken innan han kastade ner sina saker i väskan och begav sig till matsalen. Där han skulle äta med Elliot. Och Elliots kompisar? Lite nervöst ändå. Han ville ju att folket som gillade Elliot skulle gilla Seb också. Såklart. Men det var ju enklare att tycka om Elliot än Seb. Så mycket enklare.

Efter en sväng förbi skåpen började de gå mot matsalen. Tysta. Mötte blickar. Det var fascinerande hur fort saker och ting spreds på skolan.
"Jag ska äta med Sebastian idag", sa Elliot tyst. Tittade på Lucas.
"Tja, du kan ju glömma att vi ska lämna dig ensam. Han får sitta med oss", svarade den jämnåriga. Nej, med tanke på en del av de blickar de möttes av så var det inte ett alternativ att 'lämna' Elliot med någon de knappt talat med.
"Men ge er, Sebastian kommer inte göra något", Elliot gav de andra en menande blick.
"Kanske inte men idag är du fast med oss, punkt slut", svarade han och lutade sig mot väggen utanför matsalen.

Seb fick syn på Elliot och hans vänner utanför matsalen. Nervositeten steg i kroppen. Fan, han brukade inte bli nervös. Inte inför att träffa nytt folk. De fick ju tycka vad de ville om honom. Men det var annorlunda när det var Elliots vänner; de var ju tvungna att gilla honom. Fan, om de inte gillade Seb skulle ju Elliot inte kunna vara med honom längre.
”Hej”, hälsade han på den lilla skaran, aningen blygt. Fan. Han hatade att vara blyg. Det var långt ifrån den han egentligen var.

Vad var det med Sebastian? Han var inte den vanliga, självsäkra. Nåväl, Elliot kunde inte klandra honom. De var ju trots allt ett gäng med ett år äldre killar. Som den yngre inte kände.
"Hej", de alla hälsade och Elliot log smått men vänligt och försäkrande. De andra tog ledningen och gick in i matsalen. De satte sig vid ett bord intill fönstren.
Elliot packade upp ett päron, en smörgås med smör och en flaska vatten som han genast tog några klunkar av.

Fan. Seb hade ingen aning hur han skulle bete sig runt Elliot. Inte när alla såg på. Som en vän? Well, ja. Men hur fan skulle de kunna låtsas? Fuck.
Han såg i alla fall till att få en plats bredvid Elliot. Fan, varför var han tvungen att bli pirrig runt Elliots vänner? Det hade han ju inte blivit runt någon annan. Inte ens sportkillarna. Inte ens när de hade varit nakna. Herrefuckinggud Seb, det är något fel på dig. Något allvarligt fel. I samma takt som de andra runt lunchbordet började han packa upp sin egen lunch. Inte hela denna gången. Bara en smörgås och en smoothie. Nej herregud, han skulle inte packa upp hela jävla buffén så att Elliots vänner skulle fatta att han var bortskämd.

"Alltså Elliot, vi måste göra något. Jag står inte ut med alla de här äckliga blickarna. Du ska inte heller behöva stå ut med dem", Lucas blickade mot Elliot och sedan mot Sebastian samtidigt som han tog en tugga av sin smörgås.
"Eller så får de bara acceptera att jag är såhär", mumlade Elliot och tog tveksamt ett bett av päronet.
"Vi alla vet att det bara funkar i teorin", svarade han tankspritt.
"Du, kan jag berätta för honom? Antar att han inte vet? Det blir fett svårt att prata annars", frågade han och nickade åt Sebastians håll.
"Ja, visst", svarade Elliot och gav Sebastian en road blick.
"Elliot kom ut under en redovisning för typ en timme sedan utan att ha berättat för någon annan innan. Så det är därför vissa idioter...", han blängde mot några vid grannbordet som försökte se helt oskyldiga ut.
"Stirrar och säger idiotiska saker. Jag hoppas du inte kommer tillhöra den gruppen", fortsatte han och gav Sebastian en otroligt granskande blick.

Seb lyssnade på de äldres pratande samtidigt som han pillade bort plasten från sin smörgås. Hans mörka blick vandrade från den ena till den andre. Elliot verkade ha bra vänner. Riktigt bra. I alla fall om man jämförde med Sebs. Fan, hade Seb ens riktiga vänner? Fan vad sorgligt.
Han la märke till det roade i Elliots blick. Ånej. Seb blev tvungen att spela med. Spela med. Act natural förfan. Skärp dig.
"Jaha", svarade han och nickade långsamt. Gjorde sitt bästa för att hålla minen. "Öh, nej. Verkligen inte."