Flowers in the dark [PRS]

Är Hayley nervös? Jo, hon skulle nog säga att hon är det. Det är väl uppenbart för de som känner vet att jon inte är så värst bra på sociala interaktioner, hon kan babbla så förskräckligt mycket och ibland vara för ärlig. Men hon själv brukar inte bli så nervös, något hon både är väldigt tacksam över men också svär åt. I det här fallet är hon däremot uppriktigt sagt nervös, hon ska träffa många människor som känner mannen bredvid henne. Hon är hans dejt, vilket betyder att hon behöver göra bra ifrån sig. Olyckligtvis är hon väldigt dålig på att göra bra ifrån sig. Tyvärr.
"Du får säga till om du blir så nervös, för då kan jag mycket enkelt blunda." Det skulle nog se konstigt ut, om Yaosus dejt står och blundar när han håller tal. Men alla ögonen kommer ju vara på honom, ingen kommer se henne så de skulle säkert kunna smyga med det. Hayley följer efter honom, men händerna sammanflätade. Oturligt nog för Hayley står det redan en del människor, inte en massa, men några stycken. De alla verkar skicka iväg blickar mot paret, något hon blivit allt mer van vid i landet. Hon sticker ut en del. Nu är det nog inte bara därför de glor, utan främst för att Yaosu är så stilig som han är. Lång och stilig. Kinderna blir rosiga av komplimangen hon får av den äldre, och hennes uppmärksamhet glider endast till honom. Mycket lättare på det sättet.
"Tack.. men det kan också vara för att du är så fruktansvärt stilig." Hon knuffar till honom lite lätt, litet nog för att ingen annan ska se det. "Du har rätt, vi kommer aldrig enas om det här."

Om Yaosu skulle vara helt ärlig ville han hellre att Hayley skulle ha ögonen öppna. Han gillade ju att ha hennes ögpn på sig, varesig han stod och babblade på om studier eller om han bara satt och läste en bok. Det spelade ingen roll, så länge hennes blick sökte sig till honom var han nöjd.
”Jag blir aldrig så pass nervös”, försäkrade tjugotvååringen och drog på mungiporna. ”I alla fall inte när det kommer till sånt här..jag har gjort sånt här i flera år”, tillade han och strök ännu en gång tummen över den yngre flickans hand. Han kunde inte riktigt avgöra om uppmärksamheten från alla främlingar gjorde henne okomfortabel eller ej. Nu visste han att hon inte direkt suktade efter den eller uppskattade det hela allt för mycket, men han visste inte hur jobbigt hon fann det. Personligen var han väldigt van vid det. Under hela uppväxten hade han fått stå ut med en hel del stirrande, åtminstone när familjen rört sig utanför egendomen. Det hade blivit ännu värre när han börjat på universitetet, då hade folk stirrat precis hela tiden. Lyckligtvis hade han hållit sig undan ganska mycket och gjort det mesta på distans, men ibland hade han tyvärr varit tvungen attiraljs campus och då hade det varit helvetet på jorden. Speciellt då Yaosu inte var någe vidare social av sig.
”Om de nu stirrar på mig så är det knappast för att jag är stilig, utan snarare för att jag satt som ansiktet utåt för ett ganska massivt företag”, påpekade Yaosu med en grimas och visade upp inbjudan för vakterna, som släppte in folk vid de vackra, gigantiska dörrarna. ”Du är unik Hayley, ingen är lika vacker som du, varken ikväll eller någon annan gång.”

Då är det faktiskt förståeligt att den andre inte är så värst nervös. När man vant sig vid något är det svårt att bli väldigt rädd för det, och det är något riktigt positivt. Vissa har verkligen väldigt svårt för att tals inför människor, Hayley hade det ett bra tag också.. men det var mest för att hon inte gjort det särskilt mycket. Nu skulle hon nog inte klara av att prata för så många som den äldre nu ska göra, inte smärtfritt åtminstone.
"Då ska jag kolla på dig, det skulle jag kunna göra i flera timmar utan att tröttna ska du veta." Påpekar Hayley med ett glatt leende. Nej, hon skulle nog aldrig tröttna av att kolla på Yaosu, hon finner honom så otroligt trevlig att kolla på. Svårt att tröttna på något så vackert med bedårande personlighet. Det här med att folk glor mot deras håll får huden att knottra. Hon är inte rädd eller så, under graviditeten hade ett flertal personer kollat på henne vart hon än gick. Hon har även vant sig vid att folk kollar en väldans mycket på henne i Kina. Hon sticket jelt enkelt ut från mängden, vilket faktiskt är rätt jobbigt. Trots att hon vant sig lite vid det så känns det konstigt. En liten del av hdnne hoppas på att de tänker positiva saker om henne, den andra delen bryr sig inte, de får kolla så mycket de vill kolla. Inte hennes bekymmer. Blicken glider tillbaka upp mot Yaosu medan de rör sig in i entrén. Komplimangen känns bra, genuin. Hayley minns den tid de spenderat med varandra och hur han skämt bort henne med komplimanger. Hade varit väldigt mysigt.
"Jag kanske är lite unik här, men knappast i New York." Med detta menar hon det blonda håret och de blåa ögonen, det som får henne att sticka ut från mängden här och nu. Hur som helst blir kinderna ytterligare rosiga, och hon lämnar en puss på Yaosus hand. "Tack, men du är life biased ska du veta. Kolla, hon är otroligt vacker." Hon nickar mot en kvinna längre bort, inte för att nedvärdera sig själv, inte alls. Hon själv kan bara inte se varför Yaosu finner henne så vacker. Men det är väldigt gulligt.

”Du får mer än gärna glo på mig flera timmar i ända, men bara om jag får stirra tillbaka”, svarade Yaosu med ett litet frustande. Han nickade kort mot dörrvakterna när de gick in i den stora hallen, som var pyntad med allt från girlanger till överdrivet stora kristallkronor. Det var så överdådigt att det nästan såg lite löjligt ut. Detta betydde inte att det inte var fint, men det blev liksom lite för mycket. Typ som allting varit hemma på egendomen när modern bort där. Fy fan vad det sett ut, alldeles tillgjort och hemskt - långt ifrån traditionellt och harmoniskt.
När den yngre flickan sedan påpekade att hon må vara unik här, men inte i New York, bleknade det varma leendet markant. Förstod hon inte hur speciell hon var? Det verkade inte som det, även om han kanske var en smutta biased. Fast det var inte någonting som spelade in när det kom till just detta, så det så.
”Hayley, du är den mest unika person jag någonsin stött på, snälla ifrågasätt mig inte om det”, sade tjugotvååringen och såg ytterst seriös ut. Den äldre tog ett kliv in rakt framför henne och placerade händerna på de nätta axlarna, fortfarande med det där allvarliga ansiktsuttrycket strykandes fram och tillbaka. Det här var väldigt viktigt för honom - viktigt att hon förstod.
”Jag har bara ögon för dig, dumbom”, knorrade Yaosu och fiskade upp en blond hårtest. ”Även om du göra såna där påpekanden, kommer jag aldrig kunna hålla med. Inte sedan jag lade ögonen på dig den första gången”, fortsatte han och lät händerna glida upp mot kinderna på henne istället. ”Förstår du det? Du är den enda kvinnan jag någonsin älskat, den enda kvinnan jag någonsin kommer älska.” Han drog in ett andetag och strök varsamt timmarna över kinderna på henne. Därefter, några sekunder senare, böjde han på nacken och lämnade en liten kyss på de underbara läpparna. Läppstiftet fick väl kleta av sig igen, han brydde sig faktiskt inte.

Nu när Hayley fått ett godkännande till att stirra på honom lyser ansiktet genast upp. En del andra skulle nog tycka att hon verkade galen om hon satt och glodde på den tre år äldre i publik. Men det spelar ingen roll, alls. Nej, hon slutade bry sig om vad andra tyckte om henne för ett bra tag sedan. Det betyder inte att det inte påverkar henne, absolut inte, för det gör det. Men hon är inte lika beroende av det som hon varit under sina tidigare tonår.
”Då kommer jag att göra det ska du veta, bli inte rädd om jag sitter och glor på dig.” Påminner nittonåringen med ett glatt leende på läpparna. Uppmärksamheten är fortfarande riktad mot honom, åtminstone det mesta av den.. men det kommer så många intryck när hon stiger in i hallen att hon blir överrumplad. Kristallkronorna i taket, gulddetaljerna. Hon har nog aldrig sett något liknande. När hon först kommit in i Mr Huazes hus hade hon blivit chockad, att de lever rikt hade varit uppenbart. Men det hade varit avskalat och mysigt, inte som att de försökte trycka alla sina pengar i ansiktet på de som kommer in. Här är det fortfarande vackert förvisso, men det är så överdådigt att hon blir aningen förvirrad. Ögonen är alldeles stora när hon vänder tillbaka blicken till Yaosu. Hon ska inte ha en alldeles för stor reaktion, det skulle nog vara mer uppenbart att hon inte hör hemma där då. För det gör hon verkligen inte, hör hemma alltså.
”Okej, jag ska inte ifrågasätta dig, om du inte ifrågasätter mig.” Med ett varmt leende låter hon handen glida upp mot kinden på honom. Nu tvivlar hon inte på att den andre bara har ögonen för henne, han har sagt det så många gånger och hon har försökt att påminna sig själv om att det är så det ligger till. Nu är det klart för henne. Men det betyder inte att hon inte kan påpeka hur vackra andra kvinnor är, för hon är rätt säker på deras förhållande. ”Jag har bara ögonen för dig också.. och du den enda mannen jag någonsin älskar, och kommer någonsin att älska.” Det är viktigt att Yaosu förstår att hon känner likadant, att hon verkligen älskar honom. Det blir liksom inte sagt tillräckligt ofta i hennes ögon. När läpparna sedan kommer i kontakt med varandra sträcker hon lite på sig så att hon kan besvara kyssen. Hon må ha klackar på sig, men de har fortfarande en rätt stor längdskillnad.
”Du kommer få läppstift på dina läppar.”

Talet hade gått väldigt bra och kvällen hade för övrigt också rullat på i en behaglig takt. Mörkret hade lagt sig utanför balsalen för längesen och folkmassorna hade så sakteliga börjat skingra sig. Yaosu sträckte armarna över huvudet med en stor gäspning innan han svepte det sista innehållet i glaset. Det hade varit en lång kväll med mycket dans och mingel, och lite nervositet på det. Däremot hade han haft kul, särskilt när de fick valsa omkring ute på dansgolvet. Och det allra bästa hade väl ändå varit att han inte trampat stackars Heyldy på fötterna! För de där tårna kunde inte må vidare bra efter kvällens gång. Kanske det faktiskt skulle sluta med att han fick bära henne till hotellet? Hm, det hade han inte direkt någonting emot, inte alls.
Hotellet låg bara några kvarter bort från campus, någon kilometer, max två, att gå. Tjugotvååringen hade druckit en hel del så det var ingen idé att sätta sig i bilen och köra, den fick de hämta imorgon. Däremot skulle de båda två säkert behöva hämta en del saker som låg i bakluckan, men utöver det skulle de inte se så mycket av den på några dagar. Förhoppningsvis hade den yngre flickan packat tillräckligt för en aningen längre resa. Han hade liksom stora planer - de skulle gå på muren, äta pekinganka i det gamla kvarteret och ta sig en titt på den förbjudna staden. Fullspäckat schema, förmodligen skulle de tvingas välja mellan några av grejerna för att inte bli alldeles uttrötta.
”Jag måste hämta några saker i bilen innan vi går mot hotellet”, sade den äldre och gäspade återigen, samtidigt som han nickade mot några bekanta som lämnade salen. ”Vill du att jag ska hämta dina saker också? Så slipper du gå mer än nödvändigt i de där skorna”, fortsatte han undrades och vilade kinden mot en av händerna, medan armbågen stöddes mot bordet. Han var bara lite påverkad av all alkohol.

Det hade faktiskt varit en underbar kväll. Talet var så harmoniskt att lyssna på, Hayley älskar att höra den tre år äldre prata på sitt modersmål. Hon förstår inte någonting alls, men men. Hon hade tyckt om det väldigt mycket. Kanske för att hon älskar hans röst, han skulle kunna skälla ut henne och hon skulle fortfarande falla för den mjuka stämman. Stämman som alltid är mjuk trots när han är arg. Det tyder väl på att hon älskar honom förskräckligt mycket, men det är ingenting nytt för henne. Kvällen hade fortsatt, de hade minglat en del vilket varit lite svårt med språkbarriären, men annars tyckte hon verkligen om det. Hayley suger på att mingla, hon brukar göra rätt dåliga intryck ibland, men lyckligtvis är hennes sällskap en ängel och superduktig på det hela. Det lättar på trycket väldigt mycket. Timmarna flyger förbi, och tillslut sätter de sig vid ett bord för att kunna ta en lugn stund. Det får henne att andas ut, och hon sträcker på ryggen. Jösses, hon är oerhört trött. Vilket Yaosu också verkar vara med tanke på alla små gäspningar. De smittar av sig och hon tvingas gäspa hon också. Ögonen blir alldeles stora när den andre erbjuder sig att hämta hennes väska, vilket får axlarna att sjunka och en stor lättnad dyker upp.
”Vad snällt, mina fötter dödar mig just nu,” hon grimaserar lätt och ser ner mot sina fötter. Det hade varit lite obekvämt att bara ha sig på dem, men när de dansat hade det blivit betydligt värre. Det hade varit riktigt roligt, men ont har hon. Hayley lutar sig tillbaka mot stolryggen medan ögonen stryker sig över ansiktet på den andre. Hon kan se att han är aningen påverkad, vilket inte är särskilt konstigt. Troligen ser inte de flesta andra det, men hon har lärt sig läsa av honom rätt bra, och ja, hon ser att hon är påverkad. Men det är hon också. Efter flera år av att ha slängt i sig alkohol på helgerna har hon blivit rätt svår att rubba, hon tåler mycket. Men hon känner helt klart av ruset just nu, samtidigt som hon är väldigt sömnig. ”Orkar du det då? Jag kan ju i o för sig gå barfota.. men det är inte lika fräscht.”

”Jag misstänkte nästan det”, svarade Yaosu när den yngre flickan påpekade hur skorna dödade hennes stackars fötter. Klackarna var höga och det kunde inte vara skönt att tårna pressade samman på det viset, tjugotvååringen hade nog inte klarat sig i mer än tio minuter - Hayley hade gått omkring med dem i flera timmar. Däremot betydde det inte att hon skulle behöva gå barfota, han kunde hämta väskorna själv. Att gå på dessa vägar utan skor var ingen bra idé. Nu var det i och för sig ett fint universitet med ett trevligt campus, men det förhindrade inte glas och en massa annat skräp från att ligga på marken. Folk var dåliga på att slänga saker i papperskorgarna, annars hade det väl inte varit så skräpigt överallt som det nu var. Någon behövde verkligen komma dit och ge ett motiverande tal om att plocka undan efter sig och inte skräpa ner, det hade nog varit värt en hel del mer.
”Sitt lugnt du, jag kommer och hämtar dig när jag fått tag i väskorna”, försäkrade den äldre och lämnade några små klappar på Hayleys blonda hjässan. Hon verkade betydligt mindre påverkad än han själv var, men å andra sidan hade han ganska lätt för att bli rund under fötterna.

Bilen gav ifrån sig ett litet tutande läte när han pressade ner knappen på nyckeln. Efter lite fumlande lyckades han även öppna bakluckan och skyffla ut väskorna. De var inte särskilt stora eller tunga, så det gick både snabbt och enkelt. Han stoppade dem under armarna efter att ha stängt bakluckan, och började vingla iväg tillbaka mot balsalen. En del människor var fortfarande påväg mot sina egna bilar och han mötte några bekanta ansikten påvägen.
”Yaosu!” Ropade en av dem, en lite äldre karl, och hastade fram mot tjugotvååringen. ”Du har verkligen växt till dig. Tänka sig att det bara var några år sedan du gick här”, fortsatte mannen, som en gång varit Yaosus professor.
”Åh, jag tycker nog att jag ser likadan ut”, mumlade den yngre mannen och log blekt. ”Kanske har blivit lite längre?” Föreslog han därefter och ryckte på axlarna.
”Nåväl, det är mycket möjligt. Du får ha en trevlig kväll, vi ses säkert någon annan gång i framtiden.” De skakade hand och professorn fortsatte bort mot parkeringen medan Yaosu vinglade tillbaka mot salen. Det tog inte speciellt lång tid och han hittade Hayley relativt snabbt.
”Vill du ta en taxi eller orkar du gå?”

Det är väldigt gulligt av den äldre mannen, att ta sig ut i världen själv och hämta deras väskor. Det slår inte Hayley förrän han försvinner ut genom dörrarna att han kanske inte borde gå själv. Han är trots allt långt ifrån nykter, och han verkar vingla till lite då och då. Ajdå. Hon är inte direkt ansvarsfull, men hon känner lite av ett behov att vara det när det kommer till honom. Fast bara för att han är full, han är nog den ansvarsfulla i vanliga fall. Eller inte nog, utan definitivt. Han är helt klart den ansvarsfulla av dem. Därför tvingar hon sig själv upp på fötter, rättar till klänningen och börjar röra sig ut ur salen. Ögonen glider fortfarande över detaljerna i byggnaden, de vackra prydnaderna. Trots att hon är aningen stressad så kan hon inte hålla sig från att kolla på dem, det finns så mycket saker och hon är nyfiken. Men tillslut kommer hon ut genom entrén, och börjar kika efter Yaosu. Hon sträcker på sig lite för att försöka få en bättre titt, och lyckligtvis hittar hon honom vid parkeringen. Om han trillar eller så kan hon springa fram och hjälpa till. Han kommer inte bli påkörd så länge hon har ögonen på honom åtminstone. Plus verkar han finna sig själv i ett samtal med en äldre man, så hon tänker inte störa dem. Ett kort samtal, och han verkar hitta väskorna rätt strax därpå. Hayley bestämmer sig för att möta honom. Trots att fötterna tar kål på henne.
”Jag vill gärna se mer ikväll, så för mig kan vi mycket väl gå,” Trots att fötterna gör förskräckligt ont kan hon tänka sig att gå till hotellet. Det är rätt härligt väder, frisk, aningen sval luft, någonting hon mycket väl kan behöva. Kanske det är dumt, kanske de borde ta en taxi. Men det skulle bara kosta onödigt mycket. Plus så kan hon få se mer av Beijing. Nu ska de förvisso stanna där i några nätter, så hon har fler tillfällen att få se staden. Men ändå. Kan vara mysigt att gå med den andre. Hayley fångar upp sin väska och lämnar en liten kyss på Yaosus kind. ”Om du vill det alltså?” Hon sträcker på sig, och lämnar en kyss på de beroendeframkallande läpparna. Därefter tar hon hans hand i sin.

Vädret var ganska fint och luften var inte särskilt het under kvällarna - okej nätterna. Klockan var en bra bit över tolv, så det kändes inte riktigt okej att kalla det för kväll. Nej, nu var det helt klart natt. Jösses, varför hakade han upp sig på sådana små petitesser? Det var bara onödigt värre, onödigt att lägga krafterna på. Särskilt nu när han var så pass full som han var. Han borde kanske ha lagt lite mer band på sig själv? Att falla tillbaka i de gamla vanorna vore ingen bra idé och han undvek det helst.
”Då gör vi så”, konstaterade Yaosu och nickade flertalet gånger. ”Inte för att det är så mycket att se, men den här luften gör mig bara gott”, fortsatte han och gäspade. ”Den gör nog dig en del gott också, även om du är långt ifrån lika vinglig som mig.” Yaosu skrattade till och rodnade starkt när de små kyssarna lämnades, först på ena kinden och därefter läpparna. När de väl kom fram till hotellet och in på rummet skulle de kunna fortsätta med det där i godan ro, lite mer bekvämt efter att ha tagit av sig alla osköna skor och kläder. Gud vad skönt det skulle bli.

De gick där, hand i hand, på trottoaren. Allting var väldigt tyst och fridfullt och ljudet av syrsor fick honom nästan att glömma hur de befann sig i en av världens största städer. Det fanns en hel del parker runt campus och när de passerade dessa lät det som allra mest. Väldigt mysigt, helt klart ett minne han skulle tänka tillbaka på - kvällen de gått tillsammans till hotellet från balen, den första kvällen de var tillsammans igen sedan attacken. Tjugotvååringens hjärta sjöng av glädje och för en gångs skull kändes allting helt rätt - underbart.
”Jag tycker att vi kan sova länge imorgon..ingen stress, frukost på rummet och kanske ett långt dopp i jacuzzin?” Föreslog den äldre drömmande, varefter han kisade med ögonen. En bil kom långsamt körandes mot fem och ljudet bländade honom. Framljusen var verkligen starka, betydligt starkare än de var på en vanlig bil. Någon måste ha altererat dem för att kunna irritera folk, vilket as.
Fordonet stannade till när det befann sig några meter framför paret. Det var en vit, gammal skåpbil. Skjutdörren på mitten gled upp, snabbare än Yaosu ens hann blinka. Därefter gick allting väldigt snabbt och innan han visste ordet av, svartnade allting framför ögonen.
”Ta tjejen innan hon sticker!”