Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det hade varit en stor lättnad för Jeanne när Ovelius bestämt sig för att följa med dem tillbaka till Vrale, men det betydde inte att all oro hade släppt. Att han följt med var ingen garanti för att det skulle gå vägen för det - långt ifrån. Dem hade fortfarande ingen aning om ifall Ovelius faktiskt skulle vara till hjälp men de kunde bara hoppas. Det var definitivt bättre än inget. Samtidigt längtade hon också hem, inte bara för att få ut något om hur stor hjälp han kunde vara utan självklart längtade hon också hem till barnen. Det kändes som om hon varit utan de alldeles för länge nu. Men snart så. Det var inte alltför lång väg kvar hemåt nu, men hon kände också hur hon blev alltmer otålig ju närmare de kom - det var som att det bara kändes retsamt nära då.
Hon väcktes ur sina tankar när hon tyckte sig höra något ljud längre inåt skogen de red igenom. Inget tydligt sådant, nästan mer av en känsla än ett ljud hon riktigt kunde placera ut vad det var.
"Hörde du något?" Hon vände blicken till sin make, om det inte varit inbillning så skulle säkert alven ha hört något han med. Kanske blev hon också paranoid av att vara på resande fot, såg faror i onödan när där egentligen inte var någon fara. Visst gillade hon ett visst mått av äventyrlighet i sitt liv, men det måttet hade nog redan blivit rågat. Säkerligen mycket tack vare oron för Rowan och saknaden till barnen. Hemlängtan gjorde henne mindre benägen att faktiskt ta tillvara på äventyret det ändå var.

Rowan såg sig om i den lilla trädgården - nej, snarare parken - kring slottet som han beslutat sig för att ta sig en promenad i. Den sista tiden hade tärt på honom lite mer än vad han ville erkänna, kanske delvis av oro för barnens skull. Inte för vad deras resa skulle leda till för hans del - självklart hoppades han ju. Han ville ju inte behöva lämna de i förtid, men han hade ändå försökt förlika sig med tanken på att det kanske inte fanns något annat val än så. Snarare oroade han sig för barnens skull, ångrade att han skickat iväg dem själva. Visst hade det kanske främst varit barnens egna beslut, men han oroade sig för dem när de var iväg på de viset. Kanske borde han ha skickat någon mer med dem? Men de hade ju också Kai, han skulle knappast låta någonting hända nån utav dem.

Ivor hade nyfiket funderat mer på den här Ovelius. Han försökte minnas om han läst något om mannen. Men som han fått höra så höll sig helaren undan så det fanns inte någon information utifrån att få om honom. Ivor hade läst om trollkarlar, kände till mångas historier och släkten, men Ovelius var en av sin egen sort. Han var nyfiken på att veta mer om helaren - var kom han ifrån? Vilken magi behärskade han? Hur gammal var han? Hade han någon familj? Vänner? Om tillfället skulle komma, kanske skulle Ivor fråga Ovelius mer, men tills dess fick det vänta. Det var viktigt att hans fokus var skärpt när det handlade om Rowans liv.
Innan han uppfattat Jeannes fråga hade även alven upptäckt ljudet inne ifrån skogen. Han vred huvudet åt det håll ljudet kom ifrån och stannade hästen tvärt så att den gav ifrån sig ett ogillande frustande. ”Ja. Stanna. Vi är iakttagna.”, sa han och hoppade ner från hästen. Sträckte sig efter sitt svärd samtidigt som han gick mot snår och mellan trädstammar. ”Vad är det för något, Ivor?” Nu hade även Aiden upptäckt Ivor. Han följde alvprinsens exempel och hoppade ner från hästen med för att dra sitt svärd.
”Vad är det för något?”, viskade han, men Ivor svarade inte. Hans blick var spänd, som att han skymtade något där bland blad och buskar.
Innan Ivor hann svara Aiden reste sig en varelse genom snåret. En häst, med en soldat på ryggen. Mannen var målad i ansiktet och bar en utstyrsel som Ivor inte kände igen. Och med tanke på svärdet med det böjda bladet, förstod de att det inte var någon vänskaplig visit. Ändå försökte Aiden. ”Vem är du?”, frågade han en aning irriterat och såg upp mot mannen på hästens rygg. Han fick inget svar. Istället manade mannen på hästen och högg mot Aiden med svärdet. Ivor var kvick att ställa sig i vägen så att deras svärd istället skulle mötas. ”De är fler, Aiden! De är bakom oss!”, ropade Ivor åt prinsen som vände sig om för att få syn på fler av hästfolket. ”Jeanne, Gwen, Ovelius, ni måste ge er av!”, ropade Aiden och svalde därefter. Gjorde sig beredd med svärdet i sitt grepp. ”Var är min häst?”, funderade Aiden och vågade inte slita blicken från männen som störtade åt deras håll. Han fick istället möta stål mot stål. De var under attack.

”Jag oroar mig för barnen, Sienna. Att jag bara..”, Thessa suckade och lade handen för pannan. ”..att jag bara kunde låta de gå! Utan någon att följa med de. Du vet, Sienna.” Hon mötte sin väns blick. ”Det är vår uppgift att se efter våra barn, inte tvärtom. Visst?” Hon sänkte handen och såg hjälplöst mot Sienna. ”Jag kan inte slappna av förrän de är här igen. Jag försöker hålla gott mod. För Rowan.” Hon sjönk ner i soffan. ”Men det är så svårt.”. De sista orden släppte hon ut i ett andetag.
Det hade varit en prövande tid Thessa. Med åren hade hon lärt sig rollen som drottning och det var tacksamt att kasta sig in i sina uppgifter och glömma allt annat. Men helatiden kände hon sig tom. Hon saknade barnen, ja, men oroade sig för Rowan med. Hur lång tid hade han kvar? Hon ville vara stark för sin make och trodde att hon lyckades bra. Men han kände sin hustru och visste nog väl hennes oro och sorg.
”Jag vet inte vad jag ska göra, Sienna. Jag..” Hon lade handen på sin mage. Bara den här tiden hade hennes graviditet börjat att synas. ”..Jag vet inte.”, suckade hon igen och mötte Siennas blick. Tacksam över att ha vännen där. Att få komma hit, till hennes och Erlands hem. En trygghet och värme.

Jeanne fick det kvickt bekräftat av Ivor att hon faktiskt hade hört något, och den illavarslande känslan i maggropen fick henne att ana att det inte var någon - eller några - med goda intentioner. Mycket riktigt, ryttaren som strax kom ut ur skogen gav sig strax på Aiden. Fan. Det här var allt annat än vad de egentligen hade tid med på vägen hem, när de bara borde skynda sig tillbaka till Rowan. Hon svor tyst till när ytterligare tre ryttare visade sig, två av dem ridandes emot Gwen. Jeanne höll sig till skillnad från killarna kvar på hästryggen - hennes skicklighet i strid var begränsad, och det lilla hon kunde göra var hon nog bättre beskyddad på hästryggen än från marken. Aidens ord om att ge sig av struntade hon blankt i - ville inte lämna de två här själva. Kunde hon vara till någon sorts hjälp tänkte hon i vart fall försöka, och hon tänkte definitivt inte rida iväg och inte veta hur det gick för dem. Hon sträckte ut handen samtidigt som hon uttalade ett alviskt ord, vilket orsakade en våg av kraft mot en av ryttarna. Kraftig nog för att få honom att falla av hästen, dock inte kraftig nog att orsaka någon riktig skada på honom. Mannen var snabbt uppe på fötter igen och sökte med blicken efter vem som kunde ha gjort skadan, vilket gjorde att han strax riktade in sig på henne istället med svärdet i högsta hugg. Han kom dock inte längre än ett par meter emot henne innan han återigen föll till marken, denna gången till synes utan någon riktig anledning. Marken var fylld med rötter, var det en av de han snubblat på? Men vid en närmare blick insåg hon att rötterna faktiskt rörde på sig, drog mannen längre ner under sig och ner i mossan medan han ilsket kämpade emot. En blick upp mot Ovelius räckte för att hon skulle inse att det var han som gjort något - även om han höll sig lite i utkanten av striden rent fysiskt, talade hans mumlande läppar och kroppsspråk för att det faktiskt var han som orsakat det. Hon drog blicken vidare mot Gwen, som dock verkade vara lite mer handfallen än de andra. Hon hade ett svärd i handen, men även om Jeanne själv inte var särskilt väl tränad i stridskonst kunde till och med hon se att hon inte var särskilt van vid att hålla i ett vapen.
"Gwen, akta!" Utropade hon när en av vakterna närmade sig prinsessan bakifrån - Jeanne var på vippen att försöka slå undan även honom men ytterligare en ryttare intill henne själv fick henne istället att tvingas ta uppmärksamheten dit. Hon hann precis mana på sin häst att flytta sig undan slaget han svingade emot henne, samtidigt som hon fick dragit upp en dolk. Viskade ett snabbt ord och kastade iväg den emot honom, guidade den mot hans hals med magins hjälp - litade betydligt mer på sin magi än sin pricksäkerhet. Hon hade också alltid funnit alviskan hjälpa lite i magin, åtminstone för det här som inte var hennes starkaste sida inom magin.


Rowan hade främst gett sig ut på promenaden i hopp om att rensa tankarna, men istället fann han snarare att den gjorde det motsatta. Han kände sig möjligtvis lite bättre till mods när han kom upp på slottsgården igen. Tankarna fanns dock fortfarande där, oron för barnen. Oron för vad framtiden hade att utvisa. Han hälsade kvickt på Baldwin som gick förbi honom, en av de vakterna de haft längst här och också en av de som arbetat närmast Rowan. Insåg när han talade att han var lite mer slut efter promenaden än vad han kanske brukade vara. Säkerligen den här jäkla sjukdomen eller vad han skulle kalla det som gjorde sitt. Det var det värsta med det, att känna hur krafterna sakta men säkert sinade - att känna hur han orkade allt mindre, medan han i hjärtat längtade tillbaka till den mer äventyrliga tiden. Resorna genom Vrale, att flyga på Camenag. Friheten att inte vara lika fysiskt begränsad av sin egen kropp och ork. Samtidigt fick han väl bara vara glad så länge han fortfarande orkade med det han gjorde, ta tillvara på det så länge det gick.
En plötslig, kraftig smärta i bröstet avbröt abrupt hans tankar. Det var svårt att beskriva den - den var kraftig, kraftig nog att få honom att först tappa andan. Han ville först jämföra det med ett knivhugg i hjärtat, men känslan var som nån blandning av krampande och huggande. Han tog sig instinktivt för bröstet och vacklade till när han försökte hämta andan igen och insåg att det inte gick.
"Ers majestät, är ni okej?" Han hörde Baldwins röst bakom sig, men den kraftigt ökande smärtan i bröstet gjorde att han inte ens gjorde en ansats till att försöka svara. Kände hur benen vek sig under honom och innan han ens hunnit falla till marken svartnade allt för ögonen.

"Sir!" Utropade Baldwin förskräckt samtidigt som han sprang fram till Rowan, föll på knä intill honom på stengången. Vad i hela friden var det som skedde? Han tog ett lätt tag om kungens armar och skakade honom i hopp om att få nån reaktion, men utan något som helst resultat. Han såg upp och omkring sig, såg tack och lov två vakt kadetter längre bort som förskräckt såg på dem.
"Hämta läkaren, nu! Skynda!" ropade han, fick ett stumt nickade till svar medan dem satte av inåt slottet i full fart. Han vände uppmärksamheten tillbaka till kungen intill sig, lade två fingrar emot hans nacke för att leta efter en puls. Utan resultat. Med växande panik inombords lutade han sig fram, försökte se ifall han fortfarande andades. Ingenting. Må nu läkaren komma kvickt...
Han hörde ett skri, som gav honom kalla kårar längs hela ryggraden. Han såg upp för att då upptäcka Camenag gå in för landning på slottsgården, och innan han knappt hann reagera knuffades han kraftigt - nej, snarare nästan slängdes - iväg utav draken. Han svor högt till och tog sig för armen, drakens klor hade rivit upp ett långt sår längs armen. Han trodde inte att det var alltför djupt vid en första anblick, men kanske gjorde också adrenalinet sitt. Han försökte instinktivt kliva fram igen, ville inte lämna kungens sida, men drakens blottade genast tänderna emot honom när han försökte närma sig och fick honom att backa undan lite igen. Allt ståhej här ute hade lockat till sig fler vakter, och han såg även äntligen läkaren komma springandes.
"Vad händer?" frågade han, försökte uppenbarligen skapa sig en bild av vad det var som skedde.
"Han tog sig för bröstet, och bara föll ihop. Jag tror... Jag kunde inte hitta någon puls." Läkaren tycktes se lite frågande på hans arm, men kungen hade ju såklart högre prioritet. Även läkaren försökte kliva fram men möttes lika kvickt av en ilsket morrande drake, som inte ville släppa honom inpå Rowan.


Sienna var glad för Thessas sällskap, för de stunderna hon kunde vara till hjälp för vännen. Ville göra allt hon kunde för att hjälpa till för det var ingen lätt sits hon satt i nu. Sienna visste knappt vad hon själv skulle ha gjort ifall hon varit i samma sits, ifall det varit Erland som var sjuk och hennes egna barn som var iväg.
"De är båda skickliga, de kan ta tillvara på sig själva. Dessutom har de Ivor och Kai med sig också, så helt själva är de ju inte." Svarade hon i något sorts försök att trösta.
"Hurdan är det med honom nu?" frågade hon, hade inte varit uppe till slottet på några dagar och hon anade också att Thessa nog hade ett bättre hum om det än vad hennes make hade. Oavsett ifall Rowan delade med sig mer om det till henne eller ej, så förstod nog Thessa ändå hur han mådde. Hon rättade till sig lite där hon satt i soffan.
"Det kommer säkerligen lösa sig, på något vis. Dessutom borde väl barnen snart..." Hennes mening avbröts av att dörren smälldes upp och hon rätade genast på sig. Inrusande kom en lite yngre vakt och fäste genast blicken på Thessa. Av hur slut han såg ut misstänkte Sienna att han måste ha sprungit hit, men ändå var han oroande blek i ansiktet.
"Kungen... Något, hjärtat... Du måste komma." Vakten gestikulerade något till de osammanhängande orden, gjorde de inte mer förståeliga - men helhetsintrycket med det och att han var likblek, och såg ut att ha haft bråttom hit, gav kanske inte något riktigt lugnande intryck direkt.

Aiden fäktades med tunga rörelser mot soldaterna. Han kände sig klumpig utan sin häst och behöva höja sina slag för att ens träffa. Soldaterna var skickliga och rörde sig smidigt och vant.
Men han hade inte tid att tvivla på sina kunskaper nu. Det gällde att överleva och vinna. Och det faktum att det inte ens hade tid med det här. De behövde ta sig hem. Och det fort. Den tanken framkallade en ny energi, en ilsken sådan. Han vrålade rakt ut och lyckades med svärdets spets, mer turligt nog, nudda i sidan av en som red förbi honom. Mannen tog sig för sidan och hästen vacklade till.
Aiden skulle ge sig efter för att göra slut på honom, men något annat fångade hans uppmärksamhet. Eller snarare någon. Gwen. Hon var i knipa.
Han såg hur en av soldaterna närmade sig prinsessan och Aiden rusade snabbt ikapp. Överraskade mannen genom att drämma till honom med armbågen i ryggen så att han tappade balansen för ett ögonblick innan han letat upp Aiden. Det blev deras fight istället. ”Gwen, backa!”, försökte Aiden utan att slita blicken från mannen. Soldaten hade övertaget genom att vara uppe på sin häst. Aiden kallade på sin häst som tillslut fattat vinken och Aiden kunde smidigt hoppa upp på dess rygg. Sedan gav soldaten Aiden ingen mera tid. Utan svingade svärdet åt Aidens håll så att deras svärd möttes i ett klingande ljud. Det var svårare än vad soldaterna fick det att se ut som. Styra sin häst och samtidigt hålla koll på fienden. Aiden kände stressen krypa inpå, men tvingade sig istället att fokusera på att parera slagen.
Ivor, som rörde sig mer smidigare än Aiden, hade lyckats slå ner sina fiender och och var svettig och täckt i blod. Hans puls var hög och han andades häftigt för att samla sig samtidigt som han såg sig om. Först lade han märke till Jeanne, som med sin magi hade försvarat sig. Hon var väldigt skicklig. Han litade på henne, hon skulle klara sig.
Spåren av Ovelius magi med rötterna fick han att först tveka var han satte fötterna, men med en blick från helaren förstod Ivor att magin inte gjorde honom någon fara. Ovelius skulle klara sig han med. Värre såg det ut för Aiden och Gwen. Gwen verkade vara i utkanten, att Aiden kanske kommit till hennes räddning. Men Aiden såg osäker ut på hästens rygg. ”Aiden!”, utropade Ivor dumt nog. Det fångade Aidens uppmärksamhet att han vred på huvudet åt alvens håll. Och när Aiden inte såg, tog soldaten sitt tillfälle och borrade in svärdspetsen i Aidens sida. Aiden skrek högt och föll av hästen. Ivor var på ett ögonblick där och klättrade upp på soldatens häst för att brotta ner soldaten och hugga honom i halsen så att han hostade blod och föll till sin död.
Och så på ett ögonblick var striden över. De hade vunnit.
”Aiden..”, flämtade Ivor av ansträngning och närmade sig prinsen där han låg i en hög på marken. Aiden jämrade sig och tog sig för såret. Det rann otäckt mycket blod.
”Han måste få hjälp!” Ivors första instinkt var att vända sig till Jeanne för hjälp, men så fick han syn på Ovelius. Helaren. ”Ovelius.” Ivor svalde för att hämta andan. Han var torr i både mun och hals efter all ansträngning. ”..Kan du hjälpa honom?”

Sienna hade haft rätt, såklart. Barnen var i trygga händer. De var stora nu, och kunde ta hand om sig själva. Men oron skulle nog aldrig att sluta finnas där. Orden som Sienna talade lugnade henne iallafall något. Blev påmind, återigen, om att inte oroa sig, och att lita på barnen. Finnas till Rowan som faktiskt behövde hennes stöd. Behövde att hon var stark för honom. Hon var dessutom trött på att oroa sig. Det tog mycket av hennes energi. Energi hon ville ge till Rowan eller barnet hon bar på.
Thessa ville svara Sienna, men vaktens instörtande stoppade henne. Orden han talade skrämde henne igen. Det gjorde ont i bröstet och det snörpte i halsen.
Hon drog efter andan och tog sig upp på fötter. ”Rowan..”, fick hon chockartat ur sig och började ta sig mot utgången till huset. Utanför stod vagnen med hästarna. De skulle ta Thessa tillbaka till slottet. ”Sienna.. Kom. Ropa på Erland.”, sa hon. Ryggen mot, men tillräckligt högt för att Sienna skulle ha hört Thessa. Tankarna snurrade i huvudet på henne. Hon kände sig både illamående och yr. Hon märkte inte att hon darrade förrän hon försökte ta sig in i vagnen. Rörelserna var fumliga och hon var nära att trilla när hon tog klivet in, men vakten där var snabb att ta emot henne på fötterna igen. Thessa tackade med ett blekt leende åt vakten för att sedan sätta sig.
När sedan Sienna och Erland var där med henne var vagnen i rullning. Tiden gick oerhört fort, men samtidigt så långsamt. Rowan.. Vad hade hänt?
När de tillslut kom till slottet fick Thessa ny kraft och skyndade sig ur vagnen för att mötas av vakterna som skulle ta henne till kungen. ”Var är han?”, nästan skrek hon, det var förtvivlan och oron som talade, men hon lät bara arg. De ledde henne till slottsgården.
Den första hon fick syn på var Camenag. Hon blev frustrerad- det var Rowan hon ville hitta- inte draken! Men så såg hon läkaren och de andra männen där. Snart gick det upp för henne att Camenag hindrade de för att komma förbi. Han skyddade sin vän.
Hon rusade mot besten. ”Camenag! Släpp förbi mig, jag måste få se honom!”, bad hon, men Camenag var inte lika säker utan gav ifrån sig ett hiskeligt ljud åt drottningen. Hon stannade upp. Hur kunde han?! Stoppa henne?!
Erland, som följt efter så fort han kunde, steg fram för att hjälpa till. ”Camenag.”, sa han lugnt. ”Det är vi. Vi är Rowans vänner. Du känner oss. Rowan måste få träffa sin familj och sina vänner. Gör han inte det kan han dö.”, förklarade han lugnt och såg upp på det stora djuret.
Camenag tvekade och morrade något. Och tillslut, efter vad som kändes som en evighet, flyttade besten sin vinge så att Thessa och de andra kunde passera förbi. ”Rowan! Rowan, vad har hänt?!” Thessa kastade sig mot sin make och föll ner på knä bredvid honom. Försökte söka kontakt med honom, men han var borta. ”Erland- han andas inte, han..-”, Thessa kände paniken sprida sig i hela hennes kropp. Hon försökte hålla tillbaka gråten, men det gick inte att hejda tårarna.
Tack och lov att Erland tänkte nyktert. Han gick fram och upptäckte Rowan medvetslös. Han vände sig till läkaren och de andra där. ”Ni måste behandla honom nu. Fort.”, sa han och gick till Thessa för att försöka få upp henne på fötter. Tänkte på barnet i hennes mage, det var förmodligen inte bra att hon var i det här tillståndet. Thessa skulle behöva att försöka lugna sig. Iallafall skulle hon behöva ge plats för helande. ”Kom, Thessa. Låt läkaren göra sitt jobb. Du kan sitta vid sidan och se på.” Men Thessa rörde sig inte. Erland gav Sienna en blick att göra ett försök.

Gwen backade kvickt undan på Aidens uppmaning, hon hade aldrig varit egentligt tränad för strid och hon kände sig minst sagt dåligt förberedd, och malplacerad, här. Inte till nån större nytta varken för sig själv eller de andra, men hon gav det ju sitt bästa försök om inte annat - vad annars skulle hon göra? Fly kändes inte ens som ett alternativ.
"Aiden!" Utbrast hon när hon med förskräckelse såg fiendens klinga träffa honom, såg mannen hon fastnat så för falla till marken. Lika kvickt som hon backat undan var hon framme vid de igen, även om hon knappast skulle vara till särskilt stor hjälp här heller.
Samtidigt som soldaten Jeanne stridit mot föll till marken såg hon i ögonvrån, och hörde, hur Aiden gjorde detsamma och kände genast hur hon blev kall inombords. Vad var det som hände? Aiden fick inte också vara illa däran nu... Hon hoppade av sin häst för att kliva fram till de, oroades bara mer när hon kom fram och såg allt blod. Samtidigt hörde hon Ovelius komma upp bakom henne och vara den sista framme vid Aiden, muttrandes längs vägen.
"Ungdomar... Dra iväg en på sånt här..." Han talade förvisso lågt, men Jeanne kunde ändå urskilja det smått - blicken av medkänsla när han såg på Aiden talade dock för att det inte låg så mycket bakom orden. Han suckade lågt och grämde sig lite likt en gammal man när han ställde sig ner på huk intill prinsen.
"Seså, vi har ingen tid till att förlora med att vara skadade." Påpekade han lite lättsamt samtidigt som han lade ena handflatan emot där svärdet skadat Aiden, och Jeanne såg hur blodet sakta försvann, tycktes sugas tillbaka igen och när han tog bort handen igen tycktes såret som bortblåst. Jeanne drog en lättnadens suck, och vände blicken mot sin make nu - gillade inte åsynen av allt blod han hade på sig.
"Är du okej?" Hon lade handen mot hans kind och granskade honom för att se ifall det kom från honom eller fienden, men hon tyckte sig inte se något allvarsamt tack och lov.

Sienna var åtminstone nästan lika snabbt uppe på benen som Thessa, skyndade efter henne ut.
"Erland! Kom med!" Ropade hon längre in i huset, väntade dock inte på att han skulle hinna ikapp utan följde istället tätt efter Thessa. Väl uppe i vagnen vände hon blicken emot vakten i hopp om att få något mer ut av honom.
"Vad är det som hänt?" frågade hon, fick först bara en huvudskakning ifrån pojken som fortfarande var blek om nosen.
"Vet inte, han föll ihop." Det gjorde inte mycket för att lugna Siennas oro, men hon försökte att inte ta ut något på förhand utan försöka vänta tills de kom fram.
Väl där framme höll hon sig först lite bakom Thessa och Erland - de två må vara mer vana vid det, men hon hade fortsatt en stor respekt för drakarna även om hon ju varit nära Camenag en del gånger genom åren. Men gå intill honom när han uppenbarligen försökte skydda Rowan? Nej, det modet hade hon inte. Inte förrän Erland lugnat ner honom. Hade det varit någon annan förutsättning kanske inte, men det här var något helt annat. Hon kände den kalla skräcken för hur illa det var sprida sig inombords, rädslan för hur kört det skulle vara. Skulle det verkligen vara såhär det skulle sluta? Hon hade inte haft uppfattningen att det varit riktigt så illa ännu. Det kändes som om tiden hade sprungit iväg alldeles för fort.
Hon förstod fort Erlands blick, och hade redan tänkt tanken själv. Hela situationen, att se Rowan så, var svår - men att se Thessa så upprörd var nog ändå det värsta. Det svåraste, att se skräcken i henne. Hon gick upp helt intill vännen och lade armarna omkring henne.
"Kom, ge läkaren plats." Sade hon mjukt samtidigt som hon varsamt backade undan något steg med henne - anade att orden inte gjorde någon nytta, men det kändes lite bättre än att bara ta med henne. Antagligen hade hon kunnat säga vad som helst där, det skulle knappast ha gått in hos Thessa ändå. Hon granskade oroligt sin make, försökte få någon hint om vad som pågick under ytan - ställa en tyst fråga med blicken hur det egentligen gick. Vilket kanske var en dum fråga - det var hans vän som låg där, det klart det inte var helt bra för nån av dem här.
Läkaren och hans yngre kollega hade skyndat fram i samma stund som draken hade släppt fram dem igen, hade redan anat att det var illa av Baldwins beskrivning men fick det kvickt bekräftat när han kom fram. Han lade två fingrar mot hans hals på jakt efter någon puls, och när han inte fann det lade han istället händerna mot kungens bröst för att omedelbart börja ge hårda stötar där. Märkte i bakgrunden av hur alltfler tycktes ha samlats ute på slottsgården, tyckte sig se Alatar och Airdan längre bort, den senare av den tycktes sakta av en bit därifrån medan Alatar däremot fortsatte helt fram till dem.
"Airdan, hjälp mig. Sienna, du med, ta Airdans hand." Alatar försökte hålla känslorna borta från rösten, även om det var svårt - försökte istället hålla sig fokuserad på att förhoppningsvis kunna göra mer nytta om han höll sig samlad. Han räckte ut handen mot sin son, som efter nån bråkdels sekunds tvekan klev fram och tog den. Sienna släppte ena armen om Thessa för att fatta Airdans, innan Alatar slöt ögonen och började mumla lågt på fornnordiska - lade all sin kraft och fokus på att försöka hela Rowan.
Efter en stunds försök utan någon som helst respons pausade han i hopp om att kanske kunna samla ihop krafterna lite bättre. Airdan släppte då taget om hans hand igen och tog ett smått steg bakåt, och Alatar kunde se på sin son att han var plågad och blek. Han hade aldrig varit den som gillade att visa känslor utåt, vilket kanske gjorde situationen ännu svårare - och Alatar kände också ett stygn av dåligt samvete för att ha tvingat fram honom intill Rowan, att tvinga honom se sin son så på nära håll. Kanske hade det varit dumt gjort av honom, men han hade velat ta hjälp av hans magi.
Han vände tillbaka uppmärksamheten till läkaren igen när han blev stilla, och Alatar kände hoppet sjunka i bröstet. Nej. Läkaren såg mellan de och drog lätt efter andan.
"Det finns inget annat jag kan göra. Jag beklagar." Han tycktes egentligen tala mest till Thessa, men klarade inte helt av att se helt på henne.
"Nej. Nej, nej nej..." Airdans ord var mest frammumlade samtidigt som han backade undan mer denna gången. Kände paniken växa i bröstet, klarade inte av att stå kvar här. Klarade inte av att se det framför sig längre, utan vände om för att istället skynda på stegen tillbaka in mot slottet igen.

Ivor flyttade sig så att Ovelius kunde gå närmare. När helaren muttrade om dem syntes ett litet leende på alvens läppar. Ivor klandrade honom inte. Det var ett stort uppdrag de hade tagit med Ovelius på. Ett stort ansvar vilade på helarens axlar. Ivor hade, ju längre tid de spenderat med honom, ökat sitt förtroende för trollkarlen. Desto mer fick han sina förutfattade meningar om mannen bekräftat när han såg på hur Ovelius helade Aiden.
Aiden grymtade något. Det sved obehagligt när det onda försvann från honom. Och så på ett ögonblick var det borta. Förvånat såg han ner på sidan, där såret borde vara. Men det syntes inte till. Inte ett spår. Han flämtade överraskat och granskade sin hand med. Den borde varit täckt i blod. Men inte en fläck fanns där. Blicken vandrade till Ovelius och deras blickar möttes. ”..Tack.”, fick han fram och lät lika överraskad som han såg ut. Ivor hjälpte prinsen upp på fötterna. Sedan vände han sig till Jeanne som stigit fram för att se efter hur det gått med både Aiden och Ivor. Han log utmattat och varmt åt hennes håll. Fattade taget om hennes hand och kramade den med båda sina. ”Jag är okej. Det är inte mitt blod.”, försäkrade han och lät blicken vila i hennes för någon sekund med. Kände sig trygg där. ”Är du okej? Jag såg din magi, Jeanne. Du är skicklig.” Han rörde vid hennes kind och förde en hårslinga bakom hennes ena öra.
Aiden hade inte hört på Ivor och Jeannes ord, utan såg sig om. Dels på högarna av kroppar som låg spridda på marken. Hästarna hade överlevt och trampade otåligt runt kring platsen, och någon av de hade flytt fältet. Aiden övervägde för ett ögonblick att ta med sig varelse, men visste inte om det skulle sinka deras tid att ta sig fram till Eimport igen.
Sedan föll blicken till Gwen. ”Är du okej?”, sa han och gick fram till henne. Brydde sig inte om att de varit tafatta med varandra, inte visste vad som var okej eller inte. När hon var förlovad, när Aiden förklarat sin kärlek för henne. Ärligt, så brydde han sig så otroligt mycket om henne. Det var viktigt att hon skulle ha det bra, att hon inte skulle komma till skada. Han tog tag om hennes hand och mötte hennes blick. ”Vi vann. Och jag är hel. Vi kan fortsätta nu.”, sa han i brist på något bättre att säga. ”Tack. Jag menar.. för att du vill hjälpa till. Hjälpa oss.” Där ville han omfamna henne, men där kom förnuftet ikapp honom. Det skulle vara ett steg för mycket. Han blev påmind om deras situation.
”Vi tar med oss de hästarna, de tilldelas nya herrar i Eimport.”, sa Aiden och gick fram till sin häst för att hoppa upp på dens rygg.
Ivor gick för att hjälpa till att samla ihop hästarna.
När både hästar och sällskapet var samlade gav de sig av vidare igen. Precis i samma stund som han hörde ett välbekant vrål. Högt i skyn, flög Kai ovanför de. Aiden suckade lite. Dålig timing- han hade ju kunnat komma tidigare för att hjälpa till i striden. Men Aiden var glad över att ha vännen där att vaka över dem.

Thessa försvann i ett mörker, kunde inte ta in vad som hände framför henne.
När Sienna tagit taget om henne lät hon Sienna ta med sig henne därifrån för att göra plats åt läkaren. Och därefter magikerna.
Det var Alatar, Airdan och Siennas försök som fick Thessa att se upp igen. Hennes blick var blank av tårar. Hon andades ytligt i små, små andetag. Blicken gick från magikerna till Rowan som låg livlös där på marken. Och när de till sist gav upp och Airdan flytt platsen, ställde sig Thessa upp. Utan att tänka efter. Gick fram till Rowan för att igen sätta sig ner vid hans sida. Tittade med sin tårfyllda blick på sin älskade make. ”Lämna mig inte, Rowan. Inte nu. Det är inte dags än.”, viskade hon och rörde med finget på hans kind.
Sedan lade hon sina två handflator på hans bröst och talade en formel. Ett grönt sken spred sig underifrån händernas placering. Kastade en skinande ljus. Hon slöt ögonen för att koncentrera sig. Manade på magin och rösten blev allt mörkare, som hon var i trans.
Erland hade gått intill Sienna. Lade en hand om hennes arm, som ett tyst tack för hennes försök att rädda Rowan. Sedan såg han mot Thessa. Var inte säker på att hon skulle lyckas rädda honom heller. Han ville såklart tro att det gick, men hennes magi var inte av den sorten. Å andra sidan så visste han inte allt om Thessas magi heller. Han skulle lita på henne.
Thessa vaknade upp och på en sekund var skenet borta. Hon lyfte händerna från Rowan som att hon bränt sig. Stressat såg hon på sin make. Helt utan något svar. Lika livlös som tidigare. ”Nej, nej.. Rowan.. Nej..”, snyftade hon och försökte med en formel till, den här gången utan att röra vid honom. Men magin skulle inte hjälpa att hela Rowan.
Thessa talade ett främmande språk, det som för längesedan använts i Garkhauth. Magin var inte mottagligt för att hela. Inte på det sättet som hon ville, eller på det sättet som det behövdes.
Hon öppnade ögonen och såg på Rowan igen. Erland gick fram för att lägga en hand om Thessas axel. Men hon blev bara arg. ”Det måste finnas något mer vi kan göra!”, fräste hon.

Jeanne granskade Ivor uppifrån och ner på nytt, litade på hans ord men ville på nåt vis ändå med egna ögon försäkra sig om att det inte var hans blod han var täckt av. Nickade sedan till svar på hans fråga.
"Jag är okej. Tack." Sade hon med ett litet leende åt hans komplimang, hade aldrig varit i stort behov av att behöva pröva sin magi i strid men var glad att det ändå höll måttet. Att hon klarade av att försvara sig själv. Hon vände blicken mot Ovelius igen.
"Tack för att du hjälpte honom." Sade hon, kände hur hoppet inom henne hade växt lite mer nu. Ifall han nu så till synes enkelt hade helat Aiden, visst borde han då kunna göra något även för Rowan? Ovelius skakade lite avfärdande på huvudet åt henne.
"Vi har ingen tid att förlora åt skadade pöjkar." Påpekade han och Jeanne kunde inte låta bli att le lite snett. Hon gillade Ovelius, även om han var lite udda så kändes han vänlig innerst inne. Lite folklig på något vis till skillnad från många andra magiker hon mött.
Gwen kände hjärtat ta något extra slag i bröstkorgen när Aiden närmade sig. Hon ville skylla det på adrenalinet men visste bättre än så, det låg betydligt mer bakom än lite extra adrenalin. Hon nickade först stumt.
"Ja, jag tror det." Hon följde han med blicken då han gick iväg till sin häst igen, försökte skaka av sig den där känslan från när han varit nära och klev istället upp på sin häst igen, manade på den för att hänga på de andra då de åter började rida vidare mot Vrale och Eimport. Mot vad än som väntade de där.

Siennas första instinkt var att försöka ta Thessa i sin famn igen, men hon hindrade sig själv. Kanske behövde hon fram, få försöka, få tvingas inse den hemska sanningen. Det jobbigaste i allt detta var nästan att se Thessa sådan, kände tårarna bränna bakom ögonlocken men försökte envetet blinka bort dem. Vände upp blicken då hon kände Erlands hand på sig, och oron drogs åter till honom. Såg på honom på jakt efter nån hint om hur han tog det, eller om han höll det kvar inom sig. Hon lade armen också om honom och drog tillbaka blicken till Thessas försök igen, med åtminstone något litet korn av hopp om att det skulle gå.
Stämningen var knäpptyst runt dem medan hon försökte, och efter det andra misslyckade försöket beslöt sig Alatar för att lägga sig i. Han skänkte ett tacksamt ögonkast till Erland när han försökte avbryta drottningen, men som misstänkt var hon inte särskilt mottaglig emot det just nu. Vem hade varit det? Själv hade han inte kunnat hålla tårarna borta, utan ett par stilla tårar hade letat sig ner längs hans kinder. Med den lite skeva, annorlunda familjesituation han haft med både Airdan och Rowan genom åren, där han varit tvungen att hålla sig borta från Rowan så länge under hans unga år, hade han de sista åren ju kommit betydligt närmare och sett på barnbarnet snarare som sin egna son när inte Airdan funnits där. Att se han såhär... det var svårt. Fruktansvärt svårt, och han förstod varför hans son inte klarat av att vara kvar där.
Men Thessa behövde hjälpen, och han försökte skjuta undan sin egen sorg för att kunna lägga fokuset på henne. Han klev tyst fram framför henne, fattade hennes båda händer i sina och sökte upp hennes blick.
"Sluta. Han är borta. Du känner din magi - du vet vad den kan göra och inte, riskera inte att fånga honom. Låt hans själ få vila." Hans röst bröts nästan i slutet, men han kämpade för att försöka hålla den så stabil som möjligt. Han drog försiktigt med sig henne upp på fötter igen samtidigt som han hörde klockorna börja ringa.
"Kom med." Bad han mjukt och började gå ifrån slottsgården igen, och istället åter in i slottet. Det var inte humant att behöva vara kvar intill sin döde make, och själv skulle hon absolut inte vara. Kanske skulle det hjälpa henne att samla sig lite att komma undan från allt folket också.

Jeanne hade där i skogen börjat få upp hoppet allt mer och mer om att Ovelius faktiskt skulle kunna hjälpa dem, men ju mer de närmade sig Eimport, desto mer gjorde sig tvivlet och oron sig påmind igen. Tänk om han inte kunde de? Vad skulle de göra då? Hade hela resan varit i onödan - och hade de i såna fall slösat bort tid de hade kvar med Rowan genom att inte vara där? Å andra sidan så hade de i sådana fall försökt. Hon var inte säker på att hon hade kunnat leva med sig själv ifall de vetat om att det kanske funnits någon som kunde hjälpa och inte gett det ett försök. Nu må det bara vara värt det också.
När de åter red in i staden förstod Jeanne nästan direkt att det var något på tok. Hon kunde först inte sätta fingret på exakt vad - det kändes oroligt, men samtidigt så stilla. Nej, stilla kanske var fel ord - tyst. Oroande tyst. Hade det hänt något? Vad, var det något med Rowan? Nästan omedvetet hade hon manat på hästen lite extra på vägen upp mot slottet medan oron växte i bröstkorgen.
De hade hunnit upp till slottets portar när klockorna började ringa och Jeanne kände den iskalla skräcken spridas inombords.
"Nej..." Utbrast hon lågt. Visste alltför väl vad de där klockorna betydde. Hade de kommit för sent? Kunde det verkligen vara så, och vad hade hänt - inte hade han väl varit så illa däran när de rest iväg? Kunde det verkligen ha blivit värre så fort?
Inne på slottsgården bekräftade scenen framför henne vad hon börjat inse. Det kändes som om hela hennes huvud snurrade, gjorde det svårt att tänka överhuvudtaget.
"Pappa!" Hon var snabbt av hästen och sprang fram till där han låg, lade först då märke till hur tårarna rann nerför hennes kinder. Väl framme tvärstannade hon igen, det var så svårt att se framför sig. Att tvingas ta in att de kommit för sent.
"Nej... Vad... Vad har hänt?" hon vände upp blicken till Erland, Sienna och den lilla folksamlingen som stod där.

Erland hade inte haft hjärta att få Rowans död att handla om honom. Att det skulle Erlands vän som låg där. Att han skulle bli utan Rowan. Rowan var till för alla. Han var Thessas make, han var Airdans son och Alatars barnbarn. Siennas vän. Aiden och Jeannes far. Kung över Vrale. Erland kunde inte förmå sig att tänka hur alla andra skulle må om inte Rowan längre fanns kvar. Bara att utforska vad han själv kände.. utan sin vän.. Nej, den tanken sköt han bort och tyckte att han klarade det också.
Han backade undan när Alatar sökte sig till Thessa. Såg hur trollkarlen tog med henne upp på fötterna och ledde henne ifrån platsen. Det skar i hjärtat att se henne så. Men åtminstone var hon inte ensam i sin sorg. Och hon hade så mycket kärlek kring sig. Thessa var stark och skulle ta sig igenom det här också.
Erland återvände till Sienna och satte sig ner bredvid henne. För trött för att säga något. Och när det blev mer verkligt -Alatar hade sett slutet, läkaren hade sagt att inget mer fanns att göra- sköljde sorgen över honom. Han snyftade och blinkade ilsket bort tårarna samtidigt som han fattade taget om Siennas hand en aning för hårt. Han ville bara känna något. ”Fan..!”, väste han mellan tänderna. Såg mot Sienna. Det kunde väl inte vara slutet? Det här? Var det såhär Rowan skulle gå bort alltså?
Thessa hade gått iväg från platsen med Alatar. De var tillbaka i slottet. Hon ville inte gå till sitt sovrum, det påminde för mycket om Rowan. Allrummet fick duga. Där sjönk hon ner i en fåtölj med Alatar som sällskap i den andra. De sa ingenting, bara fanns där med tankarna som sällskap.

Aiden hade fått ny energi när han såg det välbekanta tornen från slottet höja sig mot skyn framför de. Deras hem. De var tillbaka igen. Han skyndade på hästen att fort måste de ta sig fram. Att äntligen få komma tillbaka till sina föräldrar och visa dem- här fanns helaren, här fanns lösningen och räddningen.
Men han överraskades av stillheten. Eimport som var en sådan levande storstad. Men nu infann sig en stillhet. Det var tyst. Lugnt. Nästan intill tomma gator, folk höll sig inomhus. Det var märkligt. Mycket märkligt.
Och när de sedan närmade sig slottet så hörde han.. klockorna. Hjärtat rusade, för han visste mycket väl vad de där tonerna talade för. Inte hade de väl kommit försent? ”Pappa..!”, fick han ur sig, osäker på om han skrek av rädsla eller viskade lågt för sig själv. Kai, som flugit ovanför de hela resan hade nått fram till platsen och gav ifrån sig ett ilande läte. Något hade gått snett, eller.. fel.
Ivor hade snabbt uppfattat Jeannes och Aidens oro och anade detsamma. De fick brått till slottet och slottsgården.
När de äntligen kommit fram nästan snubblade Aiden av hästen och stannade sedan tvärt när han såg kroppen där framme, tillräckligt långt avstånd för att inte kunna urskilja ansiktsdragen, men han förstod ju. Det var ju Rowan. Hans pappa. Jeannes ord fick honom att följa ljudet med blicken. Han upptäckte Erland och Sienna där, de välbekanta ansiktena. Och Camenag som höll sig bara en bit ifrån sin vän.
Erland var snabbt upp på fötterna när han såg Jeanne och Aiden med resten av sällskapet. Hans instinkt var att stoppa de från att komma för nära och se sin pappa ligga där. Men han visste att det var fel och orättvist. Istället drog han ett andetag, dels för att svara Jeanne, men också för att samla sig. ”Han klarade det inte. Jag är ledsen.”, fick han fram någorlunda stadigt på rösten.
Aiden skyndade förbi Erland. Erland gjorde inget försök att stoppa prinsen. ”Pappa! Men hjälp honom då! Ska ni bara lämna honom här?!” Paniken var ett faktum. Han slängde sig på marken intill sin far. Letade med blicken efter livstecken.
Ivor, kände pulsen, hur den hade ökat. De hade alltså kommit försent. Direkt for tankarna till Jeanne. Han sökte sig till Jeanne. Försökte läsa av vad det var hon tänkte och kände. ”Vill du gå fram till honom, Jeanne?”, frågade Ivor försiktigt och iakttog sin hustru. Övervägde att röra vid henne, men han visste inte riktigt om det var läge för det.

När de närmade sig slottsgården och den folksamling som var där, slog Gwen av lite på takten och höll sig lite mer i bakgrunden tillsammans med Ovelius. Kände inte riktigt att det här egentligen var hennes plats - kändes snarare som om hon trängde sig på i en så känslig och otroligt sorglig stund. Alla här var nära till Rowan - hon själv dotter till hans fiende. Samtidigt ville hon om hon kunde trösta Aiden, så hon hoppade ändå av hästen men höll sig kvar i bakgrunden, betraktade de lite avvaktande tills vidare.
Sienna lade armarna bättre omkring Erland, drog honom intill sig. Försökte finna några tröstande ord, men det var svårt - vad sade man i en sån här stund? När sorgen var så stor hos alla de där? Istället slutade det med att hon bara tyst höll om honom, bara fanns där rent fysiskt. Att dessutom se barnen komma dit fick det att skära i hjärtat, det var svårt att se deras sorg också ibland allt det andra.
Alatar försökte att inte låta sorgen lamslå honom alltför mycket, men det var svårt. Han ville hålla sig samlad, finnas där för Thessa - visste med sig att ord inte hjälpte nu, när sorgen och chocken var som störst. Men han kunde åtminstone finnas där. Ljudet av vingslag fick honom att rikta blicken mot fönstret, och slöt snabbt ögonen när han insåg att det var Kai som återvänt. Fan. Barnen ja. Deras timing var inte optimal - att återvända så, innan de ens hunnit flytta honom, nu när de inte alls kunnat förbereda dem på vad dem mötte.... Han tvekade, velade mellan att stanna här hos Thessa och kunna vara till hjälp när barnen nu dök upp. Till slut reste han sig upp - Thessa skulle behöva tid att smälta den värsta chocken, han hoppades på att vara tillbaka innan hon kom förbi det.
"Stanna här, så möter jag barnen." Sade han mjukt, det skulle knappast vara bra för henne att behöva se också barnens reaktion på det. Klev ut mot slottsgården igen, men insåg i samma stund som han klev ut där att han kommit ut för sent för att hinna förbereda dem först - de var redan helt framme.
Jeanne tvekade vid Ivors fråga, tanken på att se sin far död på så nära håll kändes så skrämmande. Så obehagligt äkta. Skulle hon dock ångra sig om hon inte gjorde det? Inte tog mer farväl? Aiden var snabbare framme, och det var svar nog för henne för att åtminstone avvakta lite med det. Istället klev hon in i Ivors famn, sökte stödet i hans närhet både psykiskt och fysiskt då hon inte var helt säker på att benen ens bar henne annars.
I ögonvrån såg hon hur Ovelius klev fram och hukade sig ner intill kungen och den unge prinsen, och lite frågande såg hon upp ditåt. Vad gjorde han? När de kommit hit för sent hade hon tänkt att det var kört. Att de tagit hit honom i onödan. Varför skulle han då fram?
"Hm.. Nej, nehe. Jag tror inte att du är klar. Inte ännu. Men varför... Ah! Där har vi det kanske." Den gamle mannen mumlade fram orden, det lät mest som om han förde en diskussion med sig själv. Han reste sig upp på nytt och klev nu fram till Jeanne istället. Hans ord hade väckt något inom henne - hon visste inte vad det var, sorgen dunklade hela hennes sinne. Det var mer en känsla av något hon inte kunde sätta fingret på. Hon släppte taget om Ivor samtidigt som Ovelius lade händerna om hennes kinder, torkade bort en tår med tummen.
"Flicka lilla, du vet vad du ska göra. Inom dig, sök inom dig och förbi sorgen. Du har gjort det förut, inte sant? Jag hjälper dig finna det." Han talade mer allvarsamt nu, inte samma grubblande som han tidigare haft. Plötsligt visste hon vad den där växande känslan inombords var - spår av den där magin, det hon använt när Clavius hade återvänt. Trängde igenom sorgen, som gjorde sig påmind igen och fick henne att nästan tappa bort känslan igen. Men så fångade Ovelius envist hennes blick och fick henne på rätt spår igen. Hon mumlade något lågt - ord hade alltid hjälpt hennes magi. Men det var svårt. Hon slöt ögonen i hopp om att kunna fokusera ännu bättre och återupprepade orden gång på gång. Alla minnen som spelats för hennes inre av hennes far nu av chocken ersattes plötsligt av nya, som inte var hennes. Bilder av en kvinna, en ung pojke - en ung Rowan. En ung Clavius, en känsla av förräderi, smärta, blod och skrik. Allt gick fort och Jeanne hade svårt att hinna med, att uppfatta mer än snabba glimtar. Så var det som att det blixtrade till i hennes inre och hon tog instinktivt ett steg bakåt, undan från Ovelius igen. När hon därpå öppnade ögonen igen stod där en kvinna framför henne. Eller åtminstone skepnaden av en - Jeanne förstod att kvinnan inte var tillbaka fullt ut, hon var där men hon var som suddig. Ett tillfälligt besök. Det var som att se på en äldre version av sig själv - hon var så lik Jeanne själv, men i medelåldern. Hon förstod genast vem det var.
"Farmor?" Utbrast hon häpet, även om hon inom sig vetat vad hennes magi gjort så var det ändå en så förvånande känsla att ha henne, som hon bara hört om, framför sig. Elanor framför henne fick ett mjukt leende om läpparna.
"Jag hade hoppats jag skulle få träffa er." Rösten var mjuk, men ändå hes - en som inte blivit använd på länge.

Thessa var inte längre närvarande. Hon ville inte vara kvar i verkligheten så som den var nu. Det var för mycket att möta att Rowan var död.
Istället blockerade hon omvärlden och vände blicken inom sig. Slöt ögonen och hamnade i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn. Där skulle hon känna sig trygg för ett tag.
Utanför slottets väggar var det inte lika tryggt. Aiden skulle inte flytta sig från Rowan. Istället tog han taget om sin faders hand med båda sina händer och kramade den hårt. Ville bara väcka liv i den livlösa kroppen igen. Aiden grät så att tårar rann nerför hans kinder. Han snyftade högt. Det var när något oväntat hände som han först flyttade på sig. Ovelius.
Ivor lade armarna om Jeanne när hon hade sökt sig till honom. Han ville ta hennes smärta ifrån henne och behålla den för sig själv. Skydda henne på det sättet. Det var hemskt det som hade hänt. Ivor upplevde själv att det var svårt att hålla modet uppe. Även om inte Rowan var hans egen pappa, så hade han kommit sin svärfar nära. Rowan hade välkomnat Ivor in i sin familj. Och nu, på ett ögonblick, hade Ivor tappat en familjemedlem. Ivor kunde bara ana hur Jeanne kände sig.
Ivor lade kinden mot Jeannes hjässa för att krama om henne ytterligare. I samma ögonblick hade Ovelius rört sig närmare kungen av Vrale för att sedan vända sig mot Jeanne och fångat hennes uppmärksamhet. Ivor släppte taget om sin fru och såg osäkert från Ovelius till Jeanne. Vad höll helaren på med? Varför talade han så till Jeanne? Och nu, när.. Rowan inte levde längre.. var det inte försent för helande?
Aiden kom upp på fötter och torkade bort snor och tårar med baksidan av sin tröjärm samtidigt som han såg skeptiskt mot Ovelius. För en sekund hade Aiden trott att Ovelius totalt tappat fattningen och talade nonsens till hans syster, men så hände något. Jeanne sa något. En formel.
Erland gick nära Sienna när Jeanne uttalade formeln. Han oroade sig något- för vem den här Ovelius var och vad han exakt ville, det visste inte Erland. Men Erland förstod tillräckligt för att inte störa prinsessan. Han fick avvakta. 
”Farmor?”, ekade Aiden efter Jeannes reaktion. Hans ögon blev allt större om möjligt. Hur.. Hur var hon här? Varför var hon här igen?
Ivor ställde sig bredvid Jeanne igen. ”Jeanne- är du okej?”, frågade han med blicken överraskat först mot kvinnan och sedan tillbaka mot Jeanne. ”Vem är det där?”
Aiden sa det både Ivor och Erland tänkte - ”Farmor, varför är du här?”