Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Härligt att höra

Men självklart

Åh, vad bra *suckar*.

Braaaaaaaaaaaaaaaa!
Längtar till nästa kapitel!

Ååååhhh, Gud vad sorgligt! </3 Gråter nästan här ju. DU SKRIVER SOM EN GUD ♥

Jättebra!!

Åhh alltså, vilka feeels... Tårarna började rinna när de sade hejdå (gissar att mitt egen långdistansförhållande förstärkte allt en aning, suck).

Så underbart vackert!! ♥

Åh, tack så hemskt mycket!


Yay!
Det kommer nu


Men jisses, tack tack tack tack



Wiho!


Tack sötis! Jag satt själv med tårar i ögonen när jag skrev detta, det högg verkligen i mig när jag separerade dem. Igen. -.-' Men men, var tvungen ju

( Ohja, det påverkar nog en hel del gummz. )

TACK! ♥



Förlåt att jag inte lagt upp något på HELA helgen! Man min dator funkade inte så jag plockade isär skiten och insåg att jag behövde lite "nya" delar så har jagat dessa delarna hela helgen men får dem inte fören imorgon för min kära tech-vän var inte hemma fören imorgon -.-'

MEN MEN MEN jag har "snott" morsans dator just nu så kan iaf lägga upp nästa kapitel nu! Hoppas att ni har lite överseende med det hela Men ni får iaf ett nytt kapitel nu, och det är ur Snapes perspektiv.

Behöver bara ha en ny kommentar först så att jag kan lägga upp kapitlet i ett separat inlägg Ni vet ju redan att jag vill ha det så SÅ KOM IGEN, GE MIG EN KOMMENTAR SÅ JAG KAN GE ER NÄSTA KAPITEL NU FÖRSTA ADVENT!

*kommentar* Jag behöver näring för att kunna leva. Näring=jår fanfiction.

Nu, första advent 2014, ska ni få ett sådant där kapitel som ni tycks älska UR SNAPES PERSPEKTIV! plus att de tär ganska långt
Hoppas ni ska gilla det!

Härliga vinterkramar till er alla!



~Kapitel 54 – Snapes perspektiv~

Jag stiger in i den svarta vagnen med vemodighet. Saknaden av henne redan påtaglig. Jag känner hur blotta frånvaron av hennes närvaro tillåter mörkret och skuggorna att dra i mig. Vagnen börjar rulla, bort från henne. Jag ser ut genom fönstret och får en skymt utav den glittrande silvriga klänningen och hennes ljuvliga hår. Penelope... Vagnen skumpar, jag lutar huvudet bakåt och stirrar upp i taket. Tillbaka till mörkret. Min kropp känns tung utan hennes ljusa närvaro.

Efter nästan tjugo minuter stiger jag av vagnen vid Hogsmeade perrongen. Jag vandrar in i stationshuset, en man sitter bakom glaset och jag stiger fram.
”Flampulver. Enmansresa.” säger jag med kort och mörk ton. Mannen iklädd röd uniform nickar och knappar in något på en liten maskin. Ett kvitto kommer ut och han ger det till mig. Jag ser summan, Tre galleoner och 7 siklar. Hutlöst. tänker jag men betalar mannan och får en påse utav siden innehållande svart flampulver. Jag stiger bort till en utav de två eldstäderna och kliver hukandes in.

”Meadow Lane.” säger jag med tydlig röst och kastar flampulvret mot mina fötter. Gröna lågor slukar mig och med ett poff går jag upp i rök. Några sekunder senare kliver jag ut ur eldstaden i mitt egna hus, huset jag flyttat till för lite mindre än en månad sedan för att kunna ge Penelope ett bättre hem än det jag tidigare ockuperade.

Huset är öde och tomt. Ekande, kallt. Jag kliver ur eldstaden och med hjälp av min stav förflyttar jag ved från korgen in i eldstaden och tänder brasan enkelt. Sedan utförs samma ritual i vardagsrummet som även det är ödsligt tomt bortsett från några av mina bokhyllor och min mörkgröna soffa samt den nedsuttna svarta fåtöljen. Jag sätter mig i den och stirrar in i de röda lågorna men allt jag ser framför mig är hennes hår och hur det glimmar i solnedgångens röda sken.

Timmarna passerar, jag tänker på Penelope och på all tid som jag kommer vara tvungen att spendera utan henne de närmsta ett och ett halvt åren. Jag kunde inte erkänna för henne hur krossande känslan är. Inte heller kunde jag erkänna min rädsla över att hon ska finna någon annan eller glömma sina känslor för mig. Vad kan en vacker ung flicka som hon, se i en gammal brusten man som mig... Det kommer jag aldrig förstå. Hur ska jag, jag, kunna göra henne lycklig? Hon som skulle kunna få vilken man som helst ner på sina bara knän. Hur kan hon ha valt mig? Mina tankar är djupa och nedvärderande mot mitt egna inre men mina känslor för henne har alltid vuxit och vuxit det kan jag inte motstrida. Nu finns det ingen återvändo och ändå känner jag ett visst lugn landa inom mig vid tanken på att få ha henne i mitt liv. Att få dela allt med henne, känslan lugnar mig så mycket att jag somnar i fåtöljen.

Jag vaknar med ett ryck, det knackar på dörren. Vem i helsike kan det vara?! Jag slänger ett irriterat öga ut genom ett utav vardagsrummets fönster. Det är becksvart ute. Jag vandrar ut i hallen och ser på väggklockan som jag går förbi, kvart över tre på natten. Det knackar igen, denna gången mer bestämt.
”Jag kommer.” mumlar jag irriterat. Jag öppnar dörren med ett ryck, min trollstav i min andra hand men jag möts utav ett ansikte jag inte var beredd på.
”Albus?” säger jag förvånat och ser på min före detta chef som står framför mig, iklädd sin vanliga grå klädnad och han inspekterar mig över sina halvmåneformade glasögon med kalla mörkgrå ögon.
”God afton Severus.” säger han och stiger in i min hall trots utebliven inbjudan.

”Vad gör du här?” frågar jag när vi satt oss i köket runt det slitna gamla köksbordet med de omatchande stolarna. Jag ser med kalla, känslolösa ögon på Albus.
”Det är Penelope.” säger han och ser tillbaka på mig, alldeles lugn. Jag kan känna hur mitt hjärta hoppar över ett slag vid de orden och sedan börjar min puls att rusa och någon form av krampaktig smärta sprider sig inom mig, en form utav panik. Men på utsidan förblir jag densamma.
”Imorgon ska jag möta henne på mitt kontor. Hon vill diskutera en sak med mig, och jag har ganska starka aningar om vad det handlar om.” fortsätter han och min puls lugnar sig snabbt och återgår till normalt tempo när jag får informationen att det inte hänt henne något.

”Jasså?” svarar jag honom och höjer mitt ena ögonbryn mot Albus.
”Ja. Jag tror att hon kommer komma med någon idé om hur hon ska kunna vara med dig. Jag måste ställa dig en fråga Severus.” Jag ser irriterat på honom.
”Du tappade all din rätt att fråga mig något för länge sedan Albus, det är vi båda medvetna om.” säger jag med hård och kort ton. Albus nickar, men fortsätter.
”Ja, men denna frågan handlar inte så mycket om dig som den gör om Penelope. Jag vill veta att du verkligen är beredd att stå vid flickans sida. Det är inte dig jag bryr mig om, inte heller bryr jag mig så vidare mycket om flickan. Men, jag kan inte se på medan hon offrar sin framtid för dig. Det går till och med över mina etiska gränser.” Jag fnyser mot Albus, vart har dina "etiska regler" varit alla andra gånger? Befängt. Tänker jag ilsket.

Jag ser med iskalla ögon på mannen som jag känner en viss avsky mot. Att han vågar tala till mig så. Fortsätter mina tankar, men jag samlar mig.
”Tror du ej att jag, under all denna tid, tänkt ut alla möjliga scenarion och utvägar och allt har varit lika skrämmande hemskt. Men inte en enda gång har jag nått en annan slutsatts än att jag vill vara med henne och att hon vill vara med mig.” Jag reser mig upp från stolen,
”Jag står vid hennes sida, genom all tid och mark.” avslutar jag kort och lägger armarna i kors över bröstet.

Albus reser sig upp.
”Då så, då är det avgjort.” säger han och jag följer honom ut till dörren. Dörren gnisslar lite när Albus öppnar den men han vänder sig om efter ett steg ut genom dörren.
”Severus, en sak till,” jag höjer mitt ögonbryn,
”Penelope är en sådan flicka man möter en gång i livet, om man har tur. Klanta inte till detta. Ännu en gång.” Albus röst är hård, menad att smärta mig eftersom att vi båda vet att han talar om Lily. Jag smäller igen dörren mitt framför hans näsa och staplar ilsket upp till sovrummet där jag genast byter om och lägger mig under det svala täcket. Rädd att jag kommer göra något jag senare skulle ångra försöker jag somna istället.

Resten utav natten blandas mina drömmar om Penelope med mardrömmar om Lily och sedan mardrömmar om Penelope. Hur jag finner henne livlös med glansiga tomma ögon på vårt sovrumsgolv. Jag vaknar flera gånger av mitt egna vrål och mitt hjärta som bultar så hårt att det värker.
”Jag har lämnat det där bakom mig, jag har flyttat, sagt upp kontakten med de människorna. Jag kommer hålla henne säker på alla sätt jag kan. Hon kommer vara säker, hon kommer vara trygg, hon kommer vara säker, hon kommer vara trygg.” mantras om och om igen var gång mina ögon slå upp i panik.

Jag vaknar nästa morgon utmattad från nattens skrämmande drömmar. Jag sätter mig på sängkanten i bara underkläder och en rysning färdas över mina ben från min bara hud mot golvplankorna. Jag reser mig med en suck och klär snabbt på mig innan jag beger mig ut till det lilla skjulet på bakgården som jag rustat upp. Där inne har jag kittlar, flaskor med alla olika ingredienser, örter, växter, djurdelar och trolldrycksböcker, även allt annat jag behöver till mitt nya arbete. Att skapa nya trolldrycker till privatköpare och affärsköpare men även ministeriet. Klockan har inte ens slagit sju men jag är redan igång med dagens arbete, i en viss hast att få bort fokusen från Penelopes livlösa ögon som spelas upp på loop inuti mitt huvud.