Prs tippest & JustAFriend

"Bra", svarade Lucas kort och lätt. Den nyss hårda och granskande blicken mjuknade genast. Nej, det trodde han inte heller men det var bäst att vara på den säkra sidan.
"Hmm, ja så hur som helst borde vi göra något. Eller om du typ kommer ut inför alla? Eller hänger upp prideflaggor i alla korridorer. Alltså jag vet inte, men det kanske skulle skrämma iväg några av dem", fortsatte han tankspritt.
"Eller så behöver inget av det här vara en big deal. Ingen kommer väl direkt attackera. Det är ju bara en del som håller på men det får jag väl ta. Lite skit kan jag faktiskt hantera. Det där med prideflaggorna låter dock jävligt nice", svarade Elliot och klunkade i sig ytterligare en rejäl mängd vatten.

Seb fortsatte med att lyssna på de två äldre pojkarna. Hans mörka blick fästes allt som oftast på Elliot, men då och då, i några få sekunder, vilade han den på någon annan. Men det kändes obekvämt. Fan, varför kände han sig så stel?
Han la märke till hur mycket vatten Elliot fick ner jämfört med hur ingen mat slank ner. Skulle han säga något? Kunde han ens göra det? Hm... Fan. Senast han hade försökt få Elliot att äta hade det ju inte slutat så värst bra. Men märkte inte någon av Elliots vänner att han inte åt? Seb, Seb, Seb. Sluta tänk. Tänk inte. Bara ät.

Elliot la märke till hur obekväm den yngre verkade vara med hela situationen. Varför då? Eller det var kanske inte så konstigt med tanke på att det var Elliots vänner och inte Sebastians. Hade Elliot någonsin sett Sebastians vänner förresten? Vilka den yngre hängde med? Nej. Fan.
Eller var det något annat som bekymrade den yngre? Det kunde det mycket väl vara. Han la märke till hur Sebastian noterade allt han åt och drack. Var det det som var problemet? Att den yngre mindes vad Elliot gjort den där eftermiddagen för några dagar sedan? Fan.
För att försöka sudda ut den yngres eventualla misstankar om att han inte ville äta(vilka för övrigt i så fall stämde), så tog han motvilligt ett bett av smörgåsen och tuggade långsamt. Nickade frånvarande åt något Lucas sa. Svalde. Usch.

Elliot tog en tugga av sin smörgås. Bra, tänkte Seb. Kunde inte hjälpa det. Varför kände han sig plötsligt tvungen att övervaka Elliot? Se om han åt eller inte? Fan, Seb. Det var verkligen inte din grej att göra. Elliot är äldre än dig. Han klarar sig.
Dessutom så fuckar du bara allting när du försöker bry dig. När du försöker hjälpa. Bara låt bli med det. Snälla rara.
Han drack lite av den gröna smoothien. Kände smärtan bulta till i armen när han sträckte ut den lite för mycket. Fan, jävla träningsvärk. Skulle den någonsin försvinna? I och för sig hade han ju inte haft den i ett helt dygn ännu, men han var redan trött på den.
Mobilen plingade till. Snapchat. Från Fred. Helvete också, tänkte Seb för sig själv innan han öppnade snapen.
"Vet du om kalendern är good to go eller inte?????"
Jävlar vad många frågetecken en människa kunde få för sig att använda. Seb suckade lågt och skickade en bild på sin haka och tröjan.
"Den är tillåten typ."

Vatten vatten vatten. Försökte skölja bort skammen. Att han åt. Jösses. Han kunde faktiskt inte rå för det men ändå. Skölja bort smaken av kalorier.
"Hallå, Elliot?!", en av de andra i det lilla gänget puttade försiktigt till Elliots arm. Fan, han hade zoomat ut.
"Öh va?", svarade han och tittade smått förvirrat upp.
"Seriöst, jag har berättat så mycket. En miljon idéer och förslag på vad vi kan göra. Du får faktiskt hänga på och lyssna. Det där är förövrigt andra flaskan vatten du dricker upp, hur törstig är du egentligen?", sa Lucas lätt anklagande.
"Mmm, men alltså kan vi inte bara släppa det där ett tag, okej? Jag är inte direkt ute efter hämd eller vad det nu är du vill. Det var inte anledningen. Dessutom har ju typ ingen gjort något. Och tydligen jättetörstig.", muttrade han och tog ytterligare en tugga. Försökte svälja. Fan det ville upp. Han ville att det skulle komma upp. Det behövde komma upp.Elliot reste sig hastigt upp. "Måste på toa" sa han tyst och hastigt. Han la försiktigt en hand på den yngres Axel. Mest för att visa att han snart skulle vara tillbaks. Sedan störtade han iväg mot toaletterna.

Seb la ner mobilen och lyssnade på Elliots kompisar. Elliots kompisar som i princip rabblade upp förslag. En del bra, en del riktigt kassa. Inte för att Seb vågade kommentera det. Personligen fattade han inte varför de skulle göra det till en så jävla stor sak. Åh wow, elevrådsordföranden gillade killar. Vilken jävla skräll. Skriv det i tidningen förihelvete.
Och sen rusade Elliot därifrån. Och Seb kunde typ gissa varför han hade så bråttom. Fan. Skulle han följa efter? Kanske. Eller jo, det skulle han. Han kastade ner sina saker i väskan samtidigt som han (så diskret som han kunde) följde Elliot med blicken.
"Jag måste dra", sa han och slängde ryggsäcken över axeln. "Sorry." Han reste sig upp och lämnade hastigt bordet. Matsalen, följde Elliot. Till toaletterna.

Ena sekunden satt de där alla fem och nästa var två borta. Allt gick lite för snabbt för att de tre sjuttonåringarna skulle kunna begripa det hela.
"Öh okej", de tittade på varandra ett slag för att sedan börja packa ihop deras och Elliots lunch. Han kom i stort sett aldrig tillbaks till matsalen efter sina toaärenden. Och visst hade de sina misstankar. Och visst hade Lucas hört. Men hade de vågat påpeka något? Nepp. Troligtvis trodde Elliot han var betydligt mer hemlighetsfull än vad han egentligen var. Och man var onaturligt smal, drack flera flaskor vatten per dag och åt myrportioner, då börjar vänner lägga märka till det. Punkt slut.

Tomt. Varför var toaletterna i stort sett alltid tomma när Elliot kom dit. Alltså, det var ju bra. Men ändå, lite skumt. Eller inte alls förresten. Skoltoaletter var ju typ det äckligaste som fanns, även om deras skolas var helt okej. Klart som fan att folk undvek dem. Det gjorde ju Elliot också egentligen. Själva toalettandet. Han gick bara dit för att spy, andas och då och då få panikattacker. Mys.
Han föll ner på knä på golvet framför toalettstolen näst längst in. Han mådde redan illa men för att hjälpa till på traven körde han ner fingrarna i halsen. Och så var allt uppe igen. Som vanligt. Rutin.

Seb steg in på skoltoaletten i precis rätt (fel?) sekund för att höra... Ja. Han hörde Elliot. Helvete. Han letade sig fram bland båsen, tittade under dörrarna för att få syn på ett par fötter som tillhörde den äldre, och knackade på dörren till båset näst längst in.
"Elliot?" han viskade nästan. Vilket var onödigt egentligen för skoltoaletten var helt tom, bortsett från de två pojkarna. Han lutade huvudet mot dörren och försökte, försökte så jävla hårt för att komma på något att säga. Något att göra. Vad fan kunde han göra? Ingenting. Han bet sig osäkert i kinden och väntade på att den äldre förhoppningsvis skulle öppna.

Fan. Sebastian hade följt efter. Åh vad han skämdes. Så obeskrivligt mycket. Han var så äcklig. Elliot skulle inte bli förvånad om Sebastian nu slutligen insåg vilket äckel han hängde med. Det hade tagit lång tid för honom att få in det men nu, nu skulle han kanske lämna den äldre. Inte kasta ut ur rummet. Inte be honom att gå. Nej. Lämna. Elliots värsta rädsla. Bli lämnad.
"Inte nu", mumlade han efter att ha spolat. Dörren var ändå olåst. Han hade bara hunnit stänga till den med foten. Sjuttonåringen satte sig på golvet med ryggen lutad mot väggen till grannbåset. Drog upp benen. Kramade om dem. Begravde ansiktet där vid knäna.

Seb såg att dörren var olåst. Samtidigt kändes det inte okej att öppna den ändå. Det... Nej, det var inte rätt att bara gå rätt in. Elliot skulle få öppna. Snälla, Elliot. Öppna.
"Snälla?" rösten var återigen svag. Låg. Så som Sebs röst absolut inte skulle vara. Det var som att han skämdes över att prata. Fan, vad var problemet? Varför försvann hans självsäkerhet så plötsligt?