Prs tippest & JustAFriend

Och så kom tårarna igen. Toppen. Fantastiskt.
Det klart han egentligen ville vara med Sebastian. Nära nära. Glömma allt det jobbiga få tröst. Men han skämdes så fruktansvärt mycket. Skulle inte klara av att se den yngre i ögonen.
Oavsett om han ville prata med den yngre eller inte så kändes det lite skumt allt de viskade till varandra genom en olåst dörr så Elliot sträckte lite på sig för att trycka ner handtaget och putta upp dörren på glänt för att sedan återvända till samma position som tidigare.

Inget svar. Men den äldre öppnade dörren. Gav Seb tillåtelse att gå in. Så han gjorde det. Och satte sig framför Elliot. Ville lyfta på hans ansikte, ville titta in i de gröna ögonen, men vågade inte riktigt. För det kändes som att Elliot var det där finporslinet som togs fram när det bjöds hem riktigt fina gäster och det porslinet som gick i kras för minsta lilla.
Han lutade sig mot den motsatta vägen. Tittade på den äldre framför sig. Bet sig ännu en gång osäkert i kinden. Tankarna virvlade runt i huvudet.
"Vill du prata med mig?" frågade han tyst och höll kvar blicken på det lockiga håret.

"Finns inget att säga", mumlade han tyst. Wow. Inget att säga. Absolut. Nej Elliot, sluta ljug. Det fanns otroligt mycket att säga. Men han hittade inga ord. Skämdes egentligen för mycket för att ens öppna munnen.
"Jag är så jävla äcklig, förlåt", fortsatte han tyst efter en liten paus. Han lyfte på huvudet och lutade det mot väggen istället. Torkade bort tårarna med tröjärmen och stirrade upp i taket för att sedan begrava ansiktet med händerna.

Äntligen kunde han i alla fall se Elliots ansikte. Fick se ansiktsuttrycket. Kunde tolka lite mer. Om huvudet inte varit segt som fan.
”Sluta”, sa Seb och skakade på huvudet. Stängde igen dörren till toalettbåset. ”Det finns jättemycket att säga. Och du är inte äcklig.”
Seb vände ner blicken till sina ihopknäppta händer. Välvårdade naglar. Som håret. HERREGUD! Fokus?! Han tittade upp på Elliot igen.
”Du måste inte prata med mig om du inte vill”, fortsatte han några långa sekunder senare. ”Jag kan gå. Men snälla..”

Han slöt ögonlocken. Nöp i en underarm. Hårt. Det förtjänade han. Bet löst i läppen.
"Vad ska jag säga?", sa han tyst och blickade med blanka ögon bort mot Sebastian. Mot tryggheten. Han visste inte. Det kändes som att han bara upprepade samma sak gång på gång. Fast de hade inte pratat om ätandet. Men det var även känsligt. Väldigt känsligt. Troligtvis svårast av allt att prata om. Typ. Värre även mycket annat i alla fall. För det här kunde han rå för. Han valde det här. Att spendera lunchraster på toa. Att spy. Att vara ett äckel.

Så meningslös. Fan. Seb önskade att han visste vad han skulle göra. Men han hade ingen jävla aning. Han visste inte ens vad han skulle säga.
”Är du arg på mig?” frågade han osäkert. Blickade snabbt in i de gröna ögonen innan han vek ner blicken igen. Ihopknäppta händer. Långa, beniga fingrar. Fokuset. Kom igen.
”För att jag följde efter dig?” la han till en stund senare, med osäkerheten kvar i rösten. Blicken fortfarande nervänd. Så feg.

Elliot såg frågande på Sebastian. Arg? Vad skulle han vara arg för? Mycket känslor trängdes i den spinkiga kroppen och visst var ilska en av dem, men den var inte riktad mot Sebastian.
Visst ville han bara försvinna iväg från allt. Dölja allt för Sebastian. Men det var redan för sent och den yngre var en trygghet. Såg till att den där pennan som låg slängd mot golvet inte trycktes ner i armen. Eller att han tvingade sig själv att hålla andningen under kontroll.
"Nej. Nej, jag är inte arg", svarade han och trevade efter den yngres knäppta händer.

Okej. Inte arg. Det var väl bra. Såvida Elliot inte ljög. Fan, Seb. Lita på killen.
”Okej”, sa han tyst och nickade långsamt. Tog tag i den äldres händer. Mjukt, försiktigt. Som om Elliot var gjord av det tunnaste, mest dyrbara porslinet. ”Vill du att jag stannar?” Han tittade upp igen och mötte de gröna ögonen.

Elliot nickade. Jo, det ville han faktiskt.
Allt Sebastian gjorde var försiktigt försiktigt. Typ som Elliot brukade vara. Men det var fel. Typ. Alltså, Sebastian var inte sån. Han kramade om den yngres händer.
"Men du behöver inte om du inte vill", mumlade han. Nej, att tvinga Sebastian till något var det sista han ville. Speciellt när det gällde saker som att t.ex. sitta på ett toalettgolv tillsammans med någon som nyss kräkts.

Okej. Stanna. Sitt kvar, Seb. Elliot vill ha dig där. Eller något liknande i alla fall. Det är bara att sitta kvar, försöka samla tankarna i ditt övertrötta huvud, försök vara personen som Elliot behöver. Försök.
Fast det räckte inte med att försöka. Han var ju tvungen att lyckas med det också. Vilket var jävligt mycket svårare än att bara försöka.
"Nej, det...", fan. Han lät orden lämna munnen innan han tänkt till ordentligt. Vilket vanligtvis inte var ett problem för Seb, men nu... "Jag vill stanna. Jag vill vara med dig."