Flowers in the dark [PRS]

Nej, hur skulle någon av dem förstå någonting av det hela? Cheng har varit i kontakt med familjen Huaze sen barnsben, de har en lång relation till varandra. Vem skulle någonsin tro att han skulle vända dem ryggen, under den korta tiden som Hayley känt honom så har hon börjat lita på honom. Förskräckligt trevlig hade han varit, och det gör så ont att den personen nu vill ha död på henne, och förstöra sin barndomskompis liv Hon kan inte hjälpa sig från att börja gråta igen. Kinderna har knappt hunnit torka sen förra gången hon grät. Men nu börjar hon igen, och det gör förskräckligt ont. Fan, det här med att bli förråd och sviken gör henne extra känslosam. Än en sak som bör vara rätt förståeligt med tanke på omständigheterna.
”Men jag vill säga förlåt.. om jag bara haft trollstaven närmare innan de slog dig hade vi inte behövt vara här.” Mumlar Hayley och torkar försiktigt av sig tårarna på sina axlar. Händerna är ju fastbundna, så dem kan hon inte riktigt göra något med. Tyvärr. Hon vet själv att det inte leder någon vart om man konstant frågar sig själv tänk om, ingenting blir bättre av det. Men hon kan inte hindra sig själv från att göra det. Hon dömer sig själv, trots att hon är halvt om halvt självmordsbenägen så vill hon inte dö just nu. Det är bara något hon har tvingats att acceptera. Hon blir lättad över att såret inte blöder längre, men det måste fortfarande göra förskräckligt ont. Stackars Yaosu, fan vilken smärta han måste genomgå. Inte bara fysiskt, utan även mentalt. Förråd av sin barndomskompis. När det sedan kommer till det här med att hon inte får dö så ler hon lite grann. Inte genuint, inte glatt överhuvudtaget. Bara ett leende. ”Jag tror att det är lite försent nu..” Hayley blickar upp mot påsen, som håller på att bli fylld med blod. Hon känner sig alldeles utmattad, yr och huvudet dunkar. Mängden blod hon förlorat är långt ifrån okej. Hennes uppmärksamhet glider tillbaka till Yaosu när han säger att en idé dykt upp. Ögonbrynen skjuts upp i pannan på henne.
”En idé är verkligen bättre än inget, dela med dig.”

Om, det var ett ord som inte lönade sig att använda för stunden. För det skulle inte hjälpa att tänka på vad de kunde ha gjort annorlunda, inte nu när det redan skett. Det hade bara varit till nytta om de haft någon slags tidvändare, men någon sådan hade de inte och skulle inte heller lyckas få tag på.
”Det är inte ditt fel, Hayley..det är Chengs fel”, påpekade den äldre tyst och slog ner blicken i golvet. Ytan under fötterna på honom var smutsig, med en massa dam och barr spridda precis överallt tillsammans med några små gruskorn. Ingen kunde ha använt den här byggnaden på flera år, och hade de nu gjort det så hade ingen fått för sig att städa. Det enda positiva var att det var torrt och relativt varmt, kanske till och med en gnutta kallt. Förmodligen för att en hel del fläktar stod på, eller det lät i alla fall som det. Surrandet fick huvudvärken att bli ännu värre och tjugoettåringen började instinktivt massera sina stackars tinningar. Han kunde riktigt känna hur fullmånen närmade sig med all världens fart och det fick honom att må extremt illa. När den höjde sig på himlen skulle allting vara försent, precis som Hayley nyss sagt att det var. Rättare sagt skulle det vara försent om tjugotvååringens plan inte gick i lås, vilket han för allt i världen hoppades att den skulle göra. Annars var det som sagt kört och det gick det inte vara.
”En stund innan fullmånen höjer sig kommer de behöva ta av mig kedjorna, i alla fall om de vill att jag ska sluta dig i stycken..” Yaosu tystnade och bet sig själv ännu hårdare i underläppen, han ville inte ens tänka på det där. ”Jag är ganska säker på att jag kommer kunna nå staven..Så när de slänger in dig här, kan jag försöka få tag på den och då kan du..ehm, transferera? Jo, transferera dig härifrån”, fortsatte han och vände upp de svarta ögonen mot den nittonåriga flickan. ”Du kommer inte kunna ta med mig, jag kommer bara försöka döda dig och det är bokstavligen det sista jag vill göra. Jag vägrar.” Den äldre tog ett djupt andetag och greppade tag om stängerna igen. Ögonen var glansiga men ett blekt leende strök sig över läpparna på honom. Det var inte ett leende av glädje eller så, utan mest ett leende som tydde på hopp. Utan hopp skulle de inte lyckas med någonting.
En dörr borta i andra änden flög plötsligt upp och tjugotvååringen backade några steg. Cheng stegade i rask takt fram mot Hayley och började kossa på blodpåsen, för att sedan stänga åt ventilen. De kunde ju inte låta henne dö av blodbrist.
”Jaså, ni har vaknat till”, konstaterade han helt obrytt och slängde ner påsen i en kylväska. ”Hur kändes det att vakna upp här då? Som en dröm? Ni behöver inte vara oroliga, det är snart över.” Ögonen var mörkt bruna igen och huden lite mer rosig, inte lika blek och död. ”Se det här som hämnd för all jävla skit du utsatt mig för genom åren..för att du dödade Samantha.” Cheng gick framför gallret och spottade mot Yaosu. ”Du är vidrig..jag förstår inte hur någon någonsin fått för sig att älska dig. Hundjävel.”

Det är korrekt. Det hela är inte Hayleys fel, allt är den två år äldres fel. Jävla Cheng. Gud hon skulle vilja ha ihjäl honom. Trots att hon vet detta så funderar hon ändå på hur saker och ting kunnat vara annorlunda om hon bara haft trollstaven närmare sig. Att ställa sådana frågor för sig själv kommer inte hjälpa någonting, det vet hon. Det leder ingen vart, de kan liksom inte vrida tillbaka tiden. Men hon funderar även på hur det skulle ha kunnat se ut. Hon tvingar bort de där dumma tankarna, och bestämmer sig för att fokusera på planen den andre har. Blicken glider mellan pojkvännen och trollstaven längre bort. Är de alla verkligen så korkade att de glömde den här? Hur dum får man vara? Självklart tänker de ge ett försök för att fly.
”Yaosu.. jag kan inte lämna dig här. Vad säger du om att jag transfererar dig till ett säkert ställe, och sedan transfererar mig igen?” Det här med att transferera kanske blir svårt, med tanke på hur mycket blod hon har förlorat. Men det spelar ingen roll, det är bättre att försöka än att ignorera idén, definitivt. Det borde väl gå? Att hon transfererar honom bort från cellen, och sedan transfererar sig själv igen därefter. Blicken glider tillbaka till Yaosu, fylld med tårar som hon än en gång försöker att tvinga bort. Fan. Allt är verkligen dåligt för närvarande, om man bortser från idén. Kanske den kan fungera, kanske inte. Dock blir de störda av en viss man som verkar helt jävla borta, galen på ett flertal sätt. Psykopat.
”Det känns faktiskt bra, jag blir nästan hög av att förlora så mycket blod, och gud det är så härligt.” Påpekar hon och himlar med ögonen. Det är faktiskt sant, hon tänker inte låta Chengs ord göra henne lägre än hon redan är. Hon är aningen hög. Ögonen blir lite större när Cheng sedan tar upp Samantha. Den avskyvärda kvinnan. Fy fan vad hon hatar henne, och Cheng för den delen. ”Han är betydligt mer älskbar än du.” Det säger hon mest för sig själv, men inte särskilt tyst. Han kommer inte döda henne nu, hon är rätt säker på det. Så allt är okej.

”Bra att det inte är en allt för hemsk upplevelse”, svarade Cheng och plockade upp kylväskan för att bära den bort mot bordet där trollstaven låg. Det verkade vara någon slags samlingsplats där både trollstaven och Hayleys smycken befann sig - och nu blodet. Även Rolex klockan Yaosu haft på sig verkade ha funnit sin väg dit. De tänkte uppenbarligen försöka tjäna en hel del pengar på paret, både genom magiska objekt och vanliga dyrbarheter.
”Blodet brukar smaka lite beskt om människan det kommer från varit alldeles utom sig av rädsla”, förklarade tjugoettåringen lutade sig mot bordet. ”Och hur kan en varelse som är fundamentalt våldsam och ond vara mer älskbar?” Undrade Cheng fortsättningsvis och gjorde en grimas. ”Hayley, du kanske inte riktigt förstått det här ännu, men varulvar är inga trevliga typer. De är inte ens mänskliga!” Han skakade på huvudet för sig själv och vände de mörka ögonen mot Yaosu, som såg extremt förvirrad ut. Tidigare hade den yngre mannen påpekat hur han dödat sin föredetta manager, Samantha. Problemet med det hela var att han inte alls dödat henne och vad han visste hade hon varit vid liv när han lämnat New York. Det hade med andra ord inte ens varit möjligt för honom att ens lyfta ett finger mot henne, då de befunnit sig på två olika ställen
”Jag har inte dödat Samantha”, sade tjugotvååringen och rynkade ytterligare på ögonbrynen. ”Du vet att jag inte ens varit i New York sedan Hayley förlorade sin lilla bebis?” Fortsatte han och rörde sig närmare stängerna igen.
”Tror du att jag är dum? Det är uppenbart att det var du! Vem annars skiter ut folks strupar och kommer undan med det för att det var en djurattack?” Cheng tog också några steg närmare och spärrade upp ögonen, som om det skulle få den äldre att ändra det han sagt.
”Uppenbarligen är du dum”, svarade Yaosu, utan att röra en min, han hade nämligen redan lyckats reda ut det hela. ”Om det är någon som gillar att sluta ut strupar och verkligen hyste agg mot Samantha, så är det Zihao.” Han tog ett djupt andetag. Såklart att den idioten skulle gå och göra något sånt. Förmodligen hade han inte ens gjort det med mening, utan tappat kontrollen. Dumma, dumma Zihao.
”Zihao har inte förmågan att byta form när han vill”, protesterade Cheng, även fast han inte såg helt övertygad ut.
”Jag säger det här för att sanningen ska fram, så få inte för dig att börja jaga efter min lillebror”, började Yaosu och slöt ögonlocken med en liten suck. ”Men Zihao är typ defekt, eller vad man nu ska kalla det för. Han är mer än väl kapabel till att tappa bort sig själv lite hipp som happ.” Den äldre lät ögonen glida bort mot Hayley och han drog försiktigt på mungiporna. ”Jag dödade inte Samantha, det lovar och svär jag på.”

Ja, det är rätt bra. Att Hayley blir lite hög av upplevelsen underlättar en hel del, alldeles borta så att hon inte behöver gå igenom allt som händer. Om hon nu varit helt medveten skulle hon vara livrädd. Hjärtat dunkar lyckligtvis i normaltakt.. kanske långsammare än vanligt, med tanke på allt förlorad blod. Utmattad lutar hon huvudet mot stolryggen och sluter ögonlocken en kort stund. Kanske det hade varit bättre om hon varit helt utom sig av rädsla, så att hennes blod smakat sämre för dem alla, men tyvärr visste hon inte det förrän nu. Hon är så nära på att förlora medvetandet helt att hon inte kan känna av någon rädsla överhuvudtaget. Bara hat gentemot Cheng, och oro för Yaosu.
”Du är mer ond än Yaosu och Zihao någonsin varit sammanlagt. Skulle säga att du är betydligt mer våldsam än dem. Sen tror jag knappast att du är mänsklig heller, uppenbarligen.” Hon rynkar på ögonbrynen för sig själv. Hur kan någon som pumpar ut någon annans blod och ska tvinga sin barndomsvän slita sönder sin flickvän i stycken säga att varulvar är mer onda. Nej, det gör honom arg. Hon skulle banka Chengs skalle i golvet om hon kunnat, hon har en tendens att bli våldsam ibland också. Sen kan hon inte göra mycket mer än att lyssna på konversationen de andra har. Hade Cheng verkligen trott Yaosu haft död på Samantha? Hur kan han ens få för sig något sådant? Han hade varit i Alaska.. så egentligen gör han det hela för hämnd? Hade han tyckt om Samantha? Ja.. uppenbarligen. Men hur kan någon gilla en sådan avskyvärd kvinna, som förgiftat lillebrodern till mannen hon gillat för att få ihjäl dem. Ja, en anan psykopat såklart. Gud,
”Hur kunde du ens tro att det var han? Korkat,” jodå, blodförlusten får henne att prata lite mer för sig själv, förhoppningsvis tyst nog för att inte störa de andra två. Lyckligtvis håller hon låg ton, så de uppfattar det nog inte. Ögonen som skiftat mellan de två sluter sig, kan nog vara bättre att vila istället för att lägga sig i.

Ett dygn hade hunnit passera, så mycket var Yaosu säker på. Känslan som börjat sprida sig i kroppen fick honom att känna sig mer och mer nervös. Vad skulle hända om planen inte gick i lås? Först och främst, vad skulle hända om han inte fick tag på trollstaven? Eller om han fick tag på den men Hayley inte hade kraft nog att transferera dem bort? Och om hon nu hade det, vad skulle hända om hon inte kunde göra det en annan gång och ändå fastnade med tjugotvååringen? Uppenbarligen skulle det inte bra om något av detta hände, så han hoppades innerligt på att allting skulle gå hyfsat i slutändan. Kanske de hamnade på något konstigt ställe eller inte kom iväg särskilt långt från lagerhuset, men det var i alla fall betydligt bättre än alternativet.
Cheng hade tagit bort nålen från Hayleys arm för inte allt för längesen och därefter hade han tagit med sig kylväskan. Det borde betyda att de var färdiga med att stjäla den nittonåriga flickans blod, och även att fullmånen började närma sig. Om de nu gjorde som den äldsta av de två fångarna misstänkte, skulle de troligen lossa på repen och skyffla in Hayley i samma lilla inhägnad som Yaosu satt fast i. Därefter kanske även kedjorna skulle av och det var först då de hade en chans. Han skulle bli tvungen att vänta på att naglarna växte sig lite längre, som tur var brukade de göra det innan han förlorade allt vett. När de väl gjort det skulle han utan tvekan kunna nå trollstaven. Den låg lyckligtvis kvar på exakt samma ställe som innan och hade inte rört sig en millimeter.
De bruna ögonen gled mot den yngre flickan och tjugotvååringen kände hur klumpen i halsen växte. Gud, hon såg så liten och bräcklig ut där hon satt, någonting som inte ens var konstigt med tanke på hur många påsar med blod hon fyllt. Det verkade som om magiskt blod tillverkades av kroppen betydligt snabbare än hos en vanlig människa, annars hade de inte kunnat ta så mycket utan att döda henne. Hemsk tanke.
”Tror du att du kommer orka transferera dig? Oss..” undrade Yaosu försiktigt, där han satt på golvet i cellen och petade med några torra barr. ”För om du inte gör det är det viktigare att du fokuserar på dig själv, okej?” Fortsatte han och såg med ens allvarlig ut.

Det är svårt att hålla kroppen uppe. Huvudet faller gång på gång på sniskan, vilandes mot axeln. Om inte händerna varit knutna bakom stolen och benen på stolbenen hade hon nog fallit mot golvet vid det här laget. Huden är alldeles likblek, och ögonen är alldeles tunga. Hayley har fallit medvetslös ett par gånger under tiden som passerat, lyckligtvis är nålen borta och det verkar som att de är helt klara med att sno hennes blod. Fan vad allt gör ont. Nu är hon däremot vaken, halvt. Ögonen är ihopknipna samtidigt som huvudet dunkar något förskräckligt. Allting gör verkligen förskräckligt ont, vilket inte är konstigt. När hon däremot hör en avlägsen röst så slår hon upp ögonen igen. Yaosus ord känns så långt borta, tros att han är så nära. Det är en bra fråga. Kommer hon orka transferera dem? Osäkert. Hennes kropp vill inte fungera som den brukar, hon kan inte röra sig och hon kommer falla till golvet så fort hon ställer sig upp. Fan, Hayley är riktigt rädd över om det inte kommer att gå. När han sedan påpekar att det är viktigare att hon fokuserar på sig själv skakar hon genast på huvudet. Det kan hon inte göra. Hon skulle inte kunna leva med sig själv om hon lämnar den äldre kvar. De kommer bestraffa honom, det är hon säker på. Göra honom illa, mer än han redan blivit.
”Jag måste orka det, tänker inte lämna dig här. Aldrig i livet,” mumlar hon med en grimas. Blicken stryker sig över Yaosu. Han ser också blek ut, tiden tickar ju närmare till fullmånen. Närmare för varje sekund som går. Det är läskigt. ”Du.. vart vill du att jag ska transferera dig? Det är väl bäst att transferera dig till ett ställe där du är säker, och där du inte kan göra illa någon annan. Jag funderar på källaren hos din pappa.. där är du säker, Cheng vet inte om det stället och du kommer inte åt någon. Vad tycker du om det?” Ja, det är bäst att de går igenom det hela, så att hon inte transfererar honom någon stans som de sedan kommer ångra. ”Tänker att jag måste åka tillbaka till ert ställe, för att varna Joshua och Zihao..”

”Hayley, du vet mycket väl att du inte kommer orka transferera dig hela vägen till New York”, påpekade Yaosu och skakade på huvudet. ”Jag vet inte ens om det är möjligt, alla länder bör ju ha sina egna magiska skydd runt gränserna..” fortsatte han och drog på munnen. Nej, han visste mycket riktigt inte speciellt mycket om den magiska världen, men hade det varit möjligt att transferera sig sådana sträckor, hade Zihao förmodligen åkt hem till Kina flera gånger i veckan. Tjugotvååringen bet sig själv i underläppen och rynkade på ögonbrynen. Källaren hemma hos fadern hade dock varit det perfekta stället. På berget hade de i och för sig några jordkällare, men ingenting som kunde motstå en fullvuxen varulv. I vanliga fall brukade han kedja fast sig vid några träd, vilket brukade fungera alldeles utmärkt. Problemet var att de aldrig skulle hinna kedja fast honom om hon tog honom direkt dit, och då skulle det säkert sluta med att han hade ihjäl någon stackare.
”Det bästa skulle nog vara om du bara kunde ta oss ut härifrån och sedan fortsätta hem - alltså hem som i berget här i Kina”, började den äldre och granskade henne mer ingående. Skulle hon verkligen klara det hela om de nu fick tag på staven? Hon var så otroligt blek och verkade inte ens kunna hålla ögonlocken öppna. Det bådade inte gott, men de var båda två tvungna att tänka i positiva banor.
”Är ganska säker på att det här stället ligger avlägset och tvivlar på att de kommer försöka följa efter mig, även om de skulle få pejl på mig”, fortsatte han och nickade lätt. ”Och så fort jag är ute härifrån, då kan du som sagt fortsätta hem och..tja, du borde nog inte leta rätt på Zihao, han kommer ändå inte kunna tala. Fullmåne som fullmåne liksom.” Yaosu log ännu en gång och lät huvudet falla på sned. Positiva tankar, de skulle ta sig ut härifrån innan det var försent. Ja, inga undantag på den fronten.

Åh.. den där informationen får hela Hayley att sjunka på plats. Hur nu det är möjligt, hela kroppen hade liksom redan sjunkit rejält.. uppenbarligen inte helt. Om hon varit fullkomligt normal hade hon nog inte ens tänkt i de banorna, att de skulle kunna ta sig till New York. Hon vet ju mycket väl om att det inte är så saker och ting fungerar. Det där lilla leendet som dykt upp på läpparna sjunker även det.
”Det var dumt av mig,” mumlar hon med en grimas. Gud, hon vill så gärna ställa sig upp och massera fram till den äldre, krama om honom och fly därifrån. Hon mår så mycket bättre när hon är nära Yaosu, vilket gör blodförlusten ännu svårare. Det blir nog lättare att bara transferera dem ut ur stället de är, kanske till en skog i närheten. Det måste det finnas. Betydligt lättare än att ta sig till New York. Jo, det underlättar en hel del.
”Det kan jag nog klara av.. jodå,” hon måste intala sig själv lite grann, men det ska gå. Det måste gå. Det andra alternativet är för hemskt, för hon vill inte bli sliten i delar av den äldre. Aldrig. Hennes blick glider över Yaosu, varje liten del av honom. De har inte fått något i magarna på över ett dygn, helt uttorkade och bleka bägge två. Gud, hon vill bara ta sig till honom. Hon gör ett försök i att dra upp repet som är slingrande om handlederna på henne. Tyvärr klarar hon inte det. Alls. Ännu ett misslyckande. Men med tanke på att kroppen vägrar fungera på flera olika sätt så är det väl inte särskilt konstigt. Nej, hon tycker då det inte. ”Nej, jag bör nog inte leta rätt på Zihao.. men Joshua. Kommer inte Cheng försöka få tag på honom? Med tanke på att det troligen var han som gjorde illa Samantha..” Kanske Cheng skulle försöka komma tillbaka till husen ovanför berget, men både hon och Joshua kommer ha sina trollstavar vid det laget, de kan lägga en skyddbesvärjelse över hela området, så att de som försöker komma in försvinner med ett puff. Det är en utväg åtminstone.

Det verkade lite som om Hayley var tvungen att intala sig själv att det hela skulle gå i lås i slutändan. Hon verkade dock inte helt övertygad och det var inget konstigt med det, hennes kropp var förmodligen helt slut vid det laget. Blodbrist var aldrig bra. Lägg till lite vätskebrist och hunger på det så hade man ett fall av rejäl utmattning. Personligen hade han ingen blodbrist, men han var extremt hungrig och törstig. Huden var blek och stramade på ett obehagligt sätt, ögonen sved i ljuset från lamporna och huden knottrade sig av kylan från fläktarna. Måtte planen de hade konstruerat lyckas.
”Det kommer att gå bra, du är en skicklig häxa”, sade Yaosu och såg uppmuntrande ut. ”Om jag också hade kunnat utöva magi hade jag kunnat hjälpa till, men tyvärr har jag aldrig fått den chansen”, fortsatte han. Axlarna sjönk ihop en gnutta och han vände bort blicken från den nittonåriga flickan. Det gjorde ont att se henne ha sådär ont, att se henne försöka slita sig från repen utan att lyckas. Han hade inte heller kunnat komma loss, trots att han hade mer muskelmassa.
”Cheng har säkert fått en hel del att fundera över”, svarade den äldre och såg med ens äcklad ut. ”Slår vad om att han vill få tag i både Zihao och Joshua för att utsätta dem för samma sak”, mumlade han därefter och gjorde en grimas. ”Men jag tror inte han kommer försöka ikväll, de har redan för mycket att hålla koll på som det är..så med andra ord bör vi ha åtminstone lite tid att förbereda oss.” Jösses, det lät som om de skulle ut i krig, vilket de på sätt och vis skulle. Även om det verkade som om Cheng och hans lakejer var det stora problemet, så var det inte hela sanningen. Nej, det verkade finnas ett helt nätverk av liknande individer och i grund och botten var de ett lika stort hot. Inte undra på att människor försvann hipp som happ - kanske de fick sitt blod stulet eller såldes som slavar på den där marknaden tjugoettåringen talat om. Det var vidrigt, så otroligt vidrigt.
”Jag älskar dig, Hayley”, sade Yaosu och lutade pannan mot en av stängerna. ”Lova att du aldrig glömmer det”, viskade han fortsättningsvis och drog ögonbrynen samman. Tänk om de inte kom förrän den äldre tvingats byta skepnad? Fast nej, kedjorna skulle typ kapa händerna på honom då, förmodligen huvudet och fötterna också. Om de inte gick sönder, men den chansen kunde de väl ändå inte ta?
Tänderna hade börjat växa sig längre och vassare, naglarna lika så. Fan, det skulle inte gå att hålla emot mycket längre till. Svetten rann nerför ryggen på tjugotvååringen och ryggkotorna sköt upp som på räls. Knak, knak, knak.