Draco Memoraid

Yay, kapitel idag!

wow du är ju jätte duktig blir inponerad Fortsätt att skriva Fanfiction jag skulle gärna vilja läsa mer ^^ stay asome ^o^

Upptäckte den här FF:n igår och sedan dess har jag varit fast, och nu har jag tyvärr läst alla kapitel och väntar på nästa. Till och med Snape skulle ge dig ett 'Utomordentligt' på den här FF:n! Den är jättebra, har du aldrig funderat på att bli författare?

Niela och Dimitri Malfoy:
Awww åå vad roligt det är med nya bevakare!
Jag som trodde att den här fanfiction var alldeles för lång för att folk som inte hängt med från början skulle ORKA läsa ( ja jag har haft dåligt samvete över mina långa kapitel men kan inte korta ner dem!) så det var verkligen en GLAD överasskning!
Tack så jätte mycket båda två, ni gjorde min dag!
Och Dimitri, NU tog du väl ändå i?! Ett U av Snape... O_O
TACK SÅ MYCKET!
Jo det är en dröm för mig... Om jag håller måttet...Det tror jag inte, men ni får mig att hoppas! :'D
Hoppas ni fortsätter bevaka, det glädjer mig

Och samma sak till mina gamla bevakare också förstås, ni är fantastiska ^.^♥

Här kommer ett nytt kapitel som enligt mig faktiskt
är det sämsta jag skrivit och jag tvekar på om jag skulle lägga ut det överhuvudtaget, tänkte ta bort det helt.
Men nu blev det inte så...
Tack Crucio expulso för att du ögnade igenom första delen och sa din åsikt!
Hoppas ni inte kommer tycka att det är allt för dåligt, nästa blir bättre!
Loveya!
//Elzyii


Kapitel 35
När modet sviker krigaren

Han såg sig själv stå ensam i mitten av en lång och mörk väg
vars bägge sidor kantades av höga träd som tillsammans kastade mörka skuggor över hans spända siluett som oroligt vände och vred på sig.
Han hade drömt den här drömmen så många gånger tidigare, och trots att han in i minsta detalj visste exakt vad som skulle inträffa alldeles snart så kände han sig spänd och nästan lite förväntansfull; som ett barn som väntar på att öppna en ovanligt stor och konstig julklapp.
Han kunde känna hur hjärtat pickade i bröstet innanför den svarta tunna munktröjan och han nöp sig i armen för att ge sig själv en ärlig chans att vakna innan drömmen ändrade riktning, innan han inte längre skulle vara ensam.
Ett knakande alldeles bakom honom talade om att han var för sent ute, och han provade en ny taktik.
Med ett språng kastade han sig framåt och började springa längs den mörka vägen men hur fort han än tyckte sig springa så var han fortfarande kvar på samma ställe; trampades i luften och den välbekanta rösten hördes med ens alldeles intill hans öra, dov och hotfull.
”Du kan inte fly från mig, Draco. Du kan inte fly från ditt syfte.”
”Jag har inget syfte!” hörde han sig själv skrika och den kroppslösa mannen gav upp ett mullrande skratt som ekade mellan träden.
Draco fortsatte att springa, kämpade, trots att han inte förflyttade sig en meter framåt på stigen.
”Vill du dö, Draco?” hördes rösten på nytt och en röd ljusstråle fick honom att falla mot marken skrikande av smärta.
”Jag vet faktiskt inte riktigt hur det känns, jag har ju aldrig dött…”
Smärtan tilltog i styrka och hans skrik blev allt högre, han försökte i ren desperation slå bort rösten ifrån sig men han kunde uppgivet känna hur den kom närmare och närmare, tills den var alldeles nära honom, inuti honom.
Plötsligt var det från hans mun som det hemska ekot kom och orden som den utstötte genom hans fortsatta skrikanden var märkligt tydliga.
”Döda… Döda… Döda…”
”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!” tjöt Draco och kröp ihop på marken med händerna över huvudet medan rösten fortsatte att mässa sin klagande sång från hans käkar.
Han visste att snart skulle smärtan upphöra, snart skulle han få dö, och tanken som tidigare skrämt honom mer än någonting annat kändes plötsligt välkomnande…

Draco slog upp ögonen och rullade över på sidan i sängen.
Hans kudde var alldeles blöt av svett och täcket hade virrat sig flera varv runt kroppen då han
kastat sig av och an i sömnen för att försöka undkomma Voldemorts kropplösa jag.
Han märkte att han skakade i hela kroppen och trots att han nu var vaken kände han sig fortfarande rädd och darrig i hela kroppen.
Sovsalen var mörk och tyst.
Det enda som hördes var snarkningarna från hans kamrater och det ödsliga droppandet av regnet som träffade rutan utanför slottet.
Draco gjorde en ofrivillig rysning när hans nakna fötter vidrörde det kalla golvet och
med händer som skakade så mycket att han knappt kunde greppa reste han sig upp och slöt fingrarna om trollstaven som han lagt ifrån sig på nattduksbordet kvällen innan.
Nu kände han sig inte trygg utan den.
Långsamt lyfte han upp sin darrande arm och torkade sig klumpigt under ögonen.
Det värsta av allt var att han visste att det här inte var någon vanlig dröm.
Voldemorts metod för att förmedla sina meddelanden hade han noga informerats om; det var på det här sättet de hade kunnat hålla en hemlig kontakt hela sommaren och under det två månaderna han hade tillbringat på Hogwarts, en förbindelse som Draco avskydde.
Det här var inte första gången han hade tvingats att öppna upp sin hjärna för Voldemort under sin nattsömn och definitivt inte sista.
Men nu galopperade hans hjärta fortare än någonsin tidigare och han kände sig så eländig att han för några sekunder övervägde att ta sig upp till Dumbledores kontor och avslöja alltihopa, men hejdade sig i sista minuten och satte sig istället ner på sängen och lade huvudet i händerna vart efter han drog några djupa andetag.
Han kände sig fånig, ja rent utsagt barnslig, som om han vore fem år igen och drömt en mardröm och nu stod och grinade utanför sina föräldrars sovrumsdörr medan de ignorerade honom fullständigt, men han klarade inte av att sitta ensam i den tysta sovsalen länge till.
Draco Malfoy kände sig besegrad.
Han behövde prata med någon, någon som kunde förstå honom utan att han behövde berätta.
Plötsligt slogs han av en impuls och reste sig hastigt upp från den mjuka madrassen som fortfarande var fuktig av hans svettiga kropp och skyndade sig att dra på sig sina kläder som låg slängde på golvet runt sängen.
Närvaron av en husalf hela hans liv hade satt sina spår, Draco var inte särskilt bra på att hålla ordning på sina saker.
Men det var någonting som han aldrig skulle behöva bekymra sig över eftersom han tillhörde en mycket aktad och rik familj, och det var inte heller något han funderade över när han tyst smög ut ur uppehållsrummet och började gå uppför stentrappan som ledde bort från fängelsehålan.
Eftersom den här delen av skolan låg under vatten så kastade dess lysrör ett skumt grönliknande sken över väggarna, och Draco höjde sin trollstav och mumlade ”Lumos”, vilket gav honom ett betydligt behagligare sken som sällskap.
Han hade inte tänkt ut hur han skulle kunna ta sig in i Gryffindors sällskapsrum, han hade aldrig varit uppe i Gryffindortornet tidigare men han visste vart det låg eftersom han åtskilliga gånger hade sett Potter och hans äckliga vänner komma svassande ner för trappan med viktiga uppnosiga ansikstuttryck; som om de delade information som ingen annan visste något om.
Draco, som fortfarande var djupt försjunken i sina egna tankar skyndade sig uppför den långa trappan i marmor som skulle leda honom rakt upp mot Gryffindortornet och skuttade automatiskt över det trappsteget som var murket.
Hans hjärta bankade fortfarande som en vanvetting i bröstet när han återigen anslöt sig till verkligheten och han kände hur halsen snärjde ihop sig när han fick syn på en mycket välbekant figur som stod längst upp i trappan med en hopknölad mantel i handen och sin trollstaven böjd över huvudet riktad rakt mot honom.
”Malfoy, vad tusan gör du här?”
Harry sänkte långsamt sin stav som om han fortfarande ville ha uppsikt över sin fiende och stirrade misstänksamt på Draco som inte ens kom sig för att låta spydig när han öppnade munnen.
”Hämta Elli”, sa han bara och såg nästan bedjande på Harry med sina gråa ögon.
”Hon sover”, svarade Harry osäkert och backade ett par steg.
”Vad vill du henne?”
”Hämta henne bara”, upprepade Draco och slöt ögonen för att försöka lugna ner sina flämtande andetag som avslöjade så mycket mer än vad han önskade.
Om det var för att Harry var för chockad för att göra annat eller om han faktiskt insåg allvaret var oklart, men efter en stunds tystnad nickade han plötsligt och rätade på sig en smula.
”Okej, vänta här då.”
Draco nickade stumt och slog återigen upp ögonen lagom för att se Harry försvinna in bakom porträttet av den Tjocka dammen som ilsket muttrade över att ha blivit väckt mitt i natten av ett gäng dumdristiga ynglingar.
Bilder från drömmen började återigen fylla Dracos huvud och utan att han själv var medveten om det sjönk han ner längst räcket och blev sittande med ryggen mot den kalla väggen.
Döda… Döda… Döda…
Nej han ville inte dö!
Han var tvungen att ordna det här, på något sätt, det kunde helt enkelt inte sluta på det här sättet!
Jo, svarade Voldemort inuti hans huvud.
Jo det kan det visst, varken du eller din familj kommer att vara användbar för mig länge till...
Draco satte händerna för öronen i ett försök att tränga bort den väsande ormliknande rösten ur sitt eget huvud, men istället för att försvinna ökade den i styrka, fick grepp om hela hans hjärna och han visste att snart, snart så skulle det vara han själv som talade…

”Draco!”
Händer skakade honom våldsamt och han återvände med ett ryck till verkligheten och såg upp
i Ellis oroliga ansikte som bara var några centimeter ifrån hans eget..
”Hur är det med dig?”
Hennes röst var så lugn att han fick anstränga sig för att inte börja gråta.
Med en kraftansträngning svalde han ner klumpen i halsen som hotade att kväva honom
och såg tillbaka på henne.
Med ens insåg han hur löjlig hon måste tycka att han var, och han reste sig så snabbt som hans skakiga ben tillät och lutade sig mot trappan.
”Draco?” sa hon frågande men han ruskade bara på huvudet. ”Jag måste ha gått i sömnen.”
”Gått i sömnen?” ekade hon och såg tvivlande ut. ”På Harry lät det som om att det var allvarligt.”
”Potter är dum i huvudet”, svarade Draco matt och drog handen över ansiktet.
”Jag ska gå och lägga mig igen.”
”Draco”, sa Elli långsamt och såg tvivlande på pojken som stod framför henne, fortfarande med uppskrämda vidgade ögonvitor. ”Draco, vad har hänt?”
”Ingenting”, svarade han envist och slöt återigen ögonen. ”Jag måste ha somnat…”
Elli skakade bara på huvudet och på några sekunder var hon framme hos honom och strök honom över kinden.
Han ryckte till vid hennes beröring, han var inte van vid att bli berörd på det här sättet, nästan som en mors hand och han kunde inte bestämma sig för om han gillade det eller inte.
Försiktigt tog hon bort handen och lade istället sina armar om hans hals och drog honom intill sig i en av de få kramar som Draco upplevt under sitt femtonåriga liv.
Än en gång stod han stel i omfamningen utan att riktigt veta var han skulle göra av händerna, det här var en av de saker som hans föräldrar aldrig hade lärt honom och han kände sig både rädd och vilsen inför sin ovisshet.
Spänt väntade han på att hon skulle släppa honom som förra gången men det gjorde hon inte.
Hon fortsatte att stå alldeles stilla mitt framför honom med sina armar runt hans hals som om Elli trots att hon helt omöjligt kunde veta vad han hade upplevt i natt, försökte trösta honom.
Han märkte knappt själv att hans andetag blev tyngre och tyngre och inte heller att hans kropp slutade att skaka.
Det enda han tydligt kunde känna var hur hans galopperande rädsla ersattes av ett stort tryggt lugn och hur den tjocka klumpen i halsen sakta löstes upp och försvann.
Efter någonting som lika väl kunde varit en timme som fem minuter släppte Elli Draco och såg honom i ögonen.
Den här gången såg han tillbaka utan att vika undan med blicken och när hon än en gång lyfte handen för att stryka honom över kinden backade han inte undan.
”Du är inte så van vid sådant här va?” sa hon och han skakade på huvudet utan att riktigt kunna forma orden, men det behövdes inte, Elli gjorde det åt honom.
”Brukar inte dina föräldrar krama dig?”
Han skakade på huvudet igen och Elli kunde känna ett hugg i hjärtat av medlidande.
”Aldrig någonsin?”
För tredje gången skakade han på huvudet och flinade lite, men han såg allt annat än glad ut.
”Jag ska lära dig hur man gör”, svarade hon med ett leende och knuffade lekfullt till honom i sidan.
”Men vi borde nog gå och lägga oss igen, om det inte var någonting du ville prata om?”
”Nej”, sa Draco och stoppade ner trollstaven innanför klädnaden, han tyckte inte att han behövde den längre.
”Nej det var inget mer.”


”Vad ville Malfoy igår egentligen?” frågade Harry vid frukosten nästa dag.
”Ingenting speciellt”, svarade jag undvikande och bredde på en stor klick marmelad på min rostade bröd skiva medan jag omsorgsfullt undvek att se Harry i ögonen.
”Han ville bara prata lite, det var allt.”
”Mitt i natten?” Harry höjde på ögonbrynen och jag ryckte på axlarna innan jag tog en stor tugga av smörgåsen. ”Han är lite konstig.”
”Det har vi märkt”, mumlade Hermione i hans ställe och kastade en orolig blick mot klockan.
”Vi börjar snart… Jag tror vi borde skynda oss lite.”
Jag nickade med hela munnen full av rostat bröd och svepte mjölken i en enda klunk innan jag reste mig upp och slängde väskan över axeln.
”Vad har vi?”
”Astronomi”, svarade hon och synade sitt schema och Ron lät höra en djup suck.
”Och efter det har vi Skötsel och vård av magiska djur… Och sedan har vi trolldryckskonst innan lunch.”
”Toppen!” fräste Ron och reste sig motvilligt upp från frukostbordet.
”Alla mina favoritlektioner på samma dag… Och allesammans ihop med Slytherin!
Har vi inte spådomskonst idag också, så ska jag äta upp min…”
”Det har ni”, svarade Hermione rappt och vek ihop sitt schema utan att bry sig om Rons plågande läten. ”Direkt efter trolldryckskonsten, så det är bäst att ni inte gör Snape upprörd över något… Och Astronomin har vi faktiskt tillsammans med Ravenclaw Ron!”
”Sak samma”, muttrade han surmulet, men han såg en smula gladare ut.

Efter astronomin som gick förvånansvärt enkelt (Det var bara för att vi slapp Slytherin var Ron noga att påpeka) så begav vi oss ner till den lilla stugan i utkanten av den förbjuda skogen där samlingspunkten för Hagrids lektion var ansatt.
Eftersom Ron hade envisats med att stanna och vila efter vartannat trappsteg påväg ner från Astronomi tornet så var alla redan på plats när vi flämtande efter den korta språngmarschen kom dit.
Hermione slog händerna för näsan och i samma stund som jag kom upp alldeles bakom henne förstod jag varför.
En frän lukt av ruttet dött kött steg upp i näsborrarna och fick det att vända sig i magen.
Jag skyndade mig att diskret täcka över ansiktet och såg att Ron och Harry hade gjort detsamma.
Hagrid, som verkade helt oberörd av den avskyvärda stank som låg som ett täcke över oss vinkade bara glatt med sin stora näve när han fick syn på våra lätt framhukade gestalter.
”Ja visste väl att ni skulle komma! Tänkte väl att ni aldrig skulle missa er favorit lektion…
(Ron gav ifrån sig ett märkligt hostande läte som snabbt ersattes av ett stönande när Hermiones sko träffade hans smalben) och idag hade ja tänkt å visa er nått alldeles extra.”
Han såg sig förväntansfullt omkring på sina elever som alla bar mer eller mindre oroade ansiktsuttryck bakom händerna eller klädnaderna som de tryckte mot ansiktet i ett tamt försök att stänga ute den obehagliga lukten.
När hans blick föll mot vårt håll skyndade vi oss att ge honom varsitt bländande leende, vilket fick hans stora skalbaggssvarta ögon att tåras.
”Vi ska alltså gå in där”, han pekade mot stigen som ledde rakt in i den förbjudna skogen, ”Å sen så tänkte ja att vi skulle försöka locka dom å se efter om dom har lust å visa sej för oss!”
”Locka dem med vad? Våra huvuden?”
Jag kände tydligt igen Dracos släpiga röst och kastade en hastig blick bakåt för att få en skymt av honom där han stod mitt i klungan av Slytherinelever som allesammans hade dragit upp huvorna över ansiktet.
”Öh… Nej ja tänkte att vi skulle locka fram dom med lite get kött…” Hagrid pekade med ett darrande finger på en stor låda som verkade innehålla något ruttnande, det var från den lukten kom och en svärm gigantiska stora flugor surrade hungrigt runt ovanför locket.
”Å se om dom har lust å samarbeta med oss…”
”Öh, Hagrid?”, sa Harry svävande, ”Vad exakt är det som vi ska locka fram?”
Hans fråga hängde i luften och dallrade, alla verkade undra samma sak och väntade spänt på svaret, men Hagrid skakade bara leende på sitt stora huvud. ”Det blir en överraskning Harry! Seså… In i skogen med er!”
”Jag tänker inte gå in dit!” protesterade Draco och lade armarna i kors över bröstet.
”Det är inte ens tillåtet… Du kan inte tvinga oss!”
Hagrid, som var i färd med att lyfta upp den stora lådan från marken stelnade till och vände sig långsamt om mot Draco som trotsigt stod framför honom med en ilvillig glimt i det gråa ögonen.
”Om ja säger att vi ska in i skogen, Malfoy, så ska vi in i skogen!” röt Hagrid så barskt att flera av de elever som stod närmast ryggade tillbaka som om de plötsligt kom underfull med om hur stor han var till skillnad från dem.
”Passar det inte så får ja lov å prata med din föreståndare, ja tror inte han skulle gilla å få höra fler klagomål om dej!”
Draco verkade helt ha kommit av sig, han stod bara där med munnen öppen som om han hade frusit fast mitt i en mening.
Efter några sekunder ruskade han på sig och stängde munnen för att ladda om för att hitta något ännu elakare att bjäbba emot med, men då hade Hagrid redan vänt sig om och var påväg fram till början av stigen, där han stannade och harklade sig.
”Vi kommer å gå in tillsammans, vi ska in en ganska så bra bit å alla måste hålla ihop.
Ingen av er får vika av från stigen och försöka gå tillbaka på egen hand…” Hans blick svepte över klassen och stannade till sist på mig.
”Du får gå med Malfoy”, brummade han och ignorerade Dracos protester,
”Å se till så han inte hittar på några dumheter. Är ni klara allesammans? Bra, då går vi!”

Elzyii HUR JÄVLA DUKTIG FÅR MAN VARA?!?!?!?
DU ÄR UNGEFÄR 1000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000x BÄTTRE ÄN TRISTA TRÅKIGA JK ROWLING!!
JAG TROR INTE ENS DU FATTAR EXAKT HUR DUKTIG DU ÄR!
VET INTE VAD JAG SKA SKRIVA FÖRUTOM ATT JAG ÄSLKAR DIG OCH DIN FANFICTION OCH LÄNGTAR TILL MINA USLA (enligt mig) DIKTER KOMMER MED I ETT KAPITEL!
KOMMER BLI EN ÄRA!
LYCKA TILL MED DITT SKRIVANDE!

Sååååååååååååå bra!!!

Gud va bra. Denna FF är bättre än böckerna som sagt. Älskar kapitlet o jag älskar dig♥ du ska veta att du är den som har talangen o du skriver som en ängel. ♥

:O ... jag är stum. Jag tror jag ska gå och läsa om kapitlet igen ... det var bara för bra ... *har slut på kommentarer över hur underbar den här ff:n är*

Din tomat, SLUTA SÄGA ATT DINA KAPITEL ÄR DÅLIGA. Du är i J.K nivå. Mhfhlfhkfhhfk alla dina kapitel äger, det måste ju inte hända något speciellt i alla kapitel, och bara för att det inte gör det betyder inte att det är tråkig ♥
Den här fanficen är supermega bra och jag ÄLSKAR verkligen den, sluta aldrig skriva, LOVA DET! ♥
*längtar till när Malfoy Manor tjejen och Cissy kommer vara mer inblandade*

OMG! HUR BRA FÅR MAN SKRIVA? Alltså kortfattat:
*trummvirvel*
Din FF är bäst, nej, bättre än bäst! Du är en gudinna på att skriva! Min ängel: dina kapitel är aldrig tråkiga, de är alltid underbara! Tumme! Love u and your FF! Våga aldrig kalla dina kapitel för dåliga, du är min fina ängel!