Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Haha, Whuut? xD

Så lite så

Haha, okay

Men JISSES va jävla underbart kapitel! Älskar när du skriver ur Snapes perspektiv! Så himla underbart!!! JAg vill ju veta vad det är Dumbledore och Penelope ska prata om ju!!! NUUUUUUUUU!

Plz, plz plz!!!!

Hej på er alla fina mugglisar!

Nu är det December! Tiden går så himla fort! O.o Tänkte ge er ett extra långt kapitel för att fira in denna månaden ordentligt
Hoppas ni tycker om det!



~Kapitel 55~

Jag vaknar av ett pickande ljud, jag sätter mig sömnigt rakt upp i sängen. En svart uggla sitter utanför fönstret till vår sovsal. Jag tassar fram och öppnar fönstret, ugglan ser sig lite omkring innan han flyger bort till Coraline och släpper brevet på hennes sängbord. Ugglan flyger sedan ut samma väg som den kom och jag stänger fönstret. Jag slänger en nyfiken blick mot brevet han lämnat på hennes bord men ser sedan på klockan. Visarna står på kvart över åtta så jag byter om från pyjamas till mina vardagskläder. Borstar snabbt mitt hår och stoppar i fötterna i mina lila sneakers. Med en viftning utav min trollstav knyter de sig och jag ler glatt mot mig själv. Icke-verbal magi är inte det enklaste att utföra.

Jag vandrar ner till Stora Salen och sätter mig på den vanliga platsen vid Ravenclaws bord, min frukost dyker upp och jag börjar äta en skål med gröt, täckt utav socker, kanel och honung. Salen ligger nästan helt öde, bara tre killar från Hufflepuff sitt vid sitt bord. Det är rätt skönt faktiskt att få lite lugn och ro medan man äter. Efteråt struttar jag runt lite i slottet som ligger i dvala så här tidigt efter gårdagens festligheter. Men när klockan blir kvart i tio börjar jag gå mot Dumbledores kontor. Elever har börjat vandra genom korridorerna i sina vardagskläder, glatt skrattandes eller trött gäspande. Men det är ändå ganska tyst och lugnt.

Två minuter i tio knackar jag på dörren som genast öppnar sig.
”Professor Dumbledore?” ropar jag ut medan jag vandrar genom dörrvalvet.
”Miss Lovegood, kom in.” svarar Dumnbledore medan han vandrar ner för trappan från andra planet i hans kontor. Vi tar plats vid hans massiva skrivbord av mörk ek.
”Ni ville diskutera något med mig?” Jag nickar stumt mot Dumbledore, plötsligt otroligt nervös när min rektor inspekterar mig över glaset på hans halvmåneformade glasögon.
”Nå? Vad önskar ni diskutera Miss Lovegood?” frågar han efter en minut av tystnad.

Jag ser lite besvärat på honom,
”Umh, jag... Jo, alltså... Hm, ni är ju medveten om min och professor, umh, Severus Snapes relation...” Dumbledore nickar och ser roat på mig, jag vrider mig lite i stolen under hans intensiva blick.
”Jo, alltså, jag undrade om det finns någon möjlighet att jag under denna terminen som börjar nu efter jul kan få tenta av allt som jag egentligen ska göra nästa årskurs?” frågar jag med snabba och snubblande ord medan mina kinder blir rosenröda. Dumbledore rätar på sig lite.
”Ni vill verkligen detta?” frågar han bara enkelt medan han ler mot mig.

Hans fråga ger mig en smärre chock, jag vet inte riktigt vad han syftar på längre så jag bara nickar.
”Dåså, jag talar med alla professorer så att de kan ge er allt material ni behöver och sedan rekommenderar jag att ni genast tar tag i studierna. Trots den stundande julen.”
”Tro mig... Jag vill inget hellre än att glömma bort denna julen som kommer...” en tår slår sig fri från mitt öga. Tankarna om mina föräldrar, om Vingfåle, om Snape, om allt som gått fel detta året forsar likt en vildsint flod in bland mina vardagliga tankar och tar över totalt.
”Jag förstår Miss Lovegood. Professor Binns har väldigt få lektionstimmar den kommande terminen och jag kommer be honom att hjälpa er så mycket som möjligt för att underlätta.” Jag nickar mot Dumbledore men kan inte se honom i ögonen. Jag pillar frenetiskt på en bit icke-existerande bit ludd på mina jeans, bara för att sysselsätta mina händer.

”Jag föreslår en varm kopp te och en bra bok eller trevligt sällskap idag Miss Lovegood.” säger Dumbledore precis innan jag ska lämna hans kontor.
”Tack professorn.” mumlar jag och nickar mot honom innan jag börjar vandringen tillbaka till Ravenclaw. Mitt huvud fullt utav tankar om allt som hänt och allt som kommer hända. Men jag beslutar att behålla allt detta för mig själv. Ifall att jag misslyckas vill jag inte att någon ska veta om det. Det är bäst så... Inte ens Sev får veta detta. Tänker jag medan jag vandrar genom de kala, ekande tomma korridorerna.

Jag stannar upp vid ett fönster mitt i en tom korridor, halvvägs till Ravenclaw. Min blick vandrar över himlen som är ljusgrå, på vissa ställen spricker molntäcket och strålar av solsken letar sig ner mot marken som är täckt av vit snö. Det glimmar och gnistrar. Jag minns vintern under mitt första år på Hogwarts, jag hade åkt hem över hela lovet. Det hade blivit bakning, snöbollskrig, julklappar, granjakt, julpyssel och flera mysiga kvällar med mamma och pappa, men jag minns en dag speciellt.

Vädret var som det är idag, kramsnö låg på vår gräsmatta där hemma och pappa tycket vi skulle gå ut och bygga en snögubbe men efter att flera gånger ha misslyckat hade pappa sagt att vi kunde göra en snöhäst istället. Vi lyckades med det och vi var ute i flera timmar. Jag minns hur mamma kom ut med pepparkakor och ingefärste till oss. Hon hade skrattat åt pappa när han brände tungan på den varma drycken men han hade gett igen genom att kasta en snöboll på henne och då bröt ett snöbollskrig ut. Jag och mamma mot pappa som försökte gömma sig bakom vår nygjorda snöhäst.

Jag suckar och ser ut över landskapet bortom skolan. Jag tänker på alla saker jag kommer sakna, på hur denna julen kommer bli svår. Mina tankar vandrar hela vägen till Severus, hur jag önskar att vi kunde spendera denna julen tillsammans Sev... Jag vet inte hur jag ska klara av denna julen, allt är förändrat, inget är det samma längre. Jag suckar djupt och snyftar till lite. En känsla av tomhet och kyla lägger sig inom mig, jag huttrar lite och kramar mina armar.
"Vad ska jag göra..." mumlar jag för mig själv där jag står i min ensamhet.

En röst hörs bredvid mig,
"Du kan börja med att berätta vad som är fel." hör jag Eric säga till mig med försiktig röst. Jag vrider mig hastigt om och torkar kvickt mina kinder med armen av min tröja. Eric ser på mig medan jag ger honom ett framtvingat leende.
"Penelope, är allt som det ska?" frågar han och ställer sig bredvid mig med en hand på min axel. Jag skakar på mitt huvud, uppgiven. Han stryker med sin tumme upp och ner.
"Allt är annorlunda nu..." mumlar jag och sjunker ner på bänken som står bredvid oss, Eric sätter sig bredvid mig. Våra knän snuddar vid varandra och vi låter dem vara så.

"Hur menar du?" frågar han och tar min kalla hand i sin.
"Mina föräldrar är döda Eric, hur kan allt vara det samma? Jag vet inte hur jag ska fira denna julen, jag vet inte hur denna vintern ska kunna bli bra som alla andra år utan pepparkaksbak, julpyssel, myskvällar, snöbollskrig... Det må låta fjantigt för andra men för mig är det viktiga saker... Jag vill bara att allt, nästan allt, ska vara som det var förut." mumlar jag fram med min blick fäst på min hand i Erics händer.
"Du får helt enkelt göra det bästa av situationen... Jag vet att det är svårt, jag vet hur det är när allt ena sekunden är precis som det ska och i nästa sekund så är hela världen omkastad i ett enda stort kaos..." svarar Eric och jag ser upp på honom, förvånad över att höra honom säga en sådan sak.

"Hur kan du veta det?" frågar jag snyftandes, Eric ger mig ett försiktigt leende.
"Jag må vara en ganska bekymmerslös kille och i all rätt så är jag nog väldigt privat av mig... Men, jag förlorade min mamma när jag var tretton och pappa, typ, tappade förståndet så har i princip förlorat honom med. Nu har jag bara mig själv, antar jag. Men jag har accepterat mitt liv nu så jag funderar inte mycket på det. Det blir lättare med tiden Penelope-" svarar Eric, jag sitter bara stum och ser på honom. Han stryker bort en lock av mitt hår och fäster den bakom mitt lilla öra.
"Jag visste inte..." mumlar jag bara med svag röst, chockad över att få veta en sådan sak om Eric som inte tycks ha några problem i världen, utåt sett.

Eric rycker på axlarna,
"Det gör inget, det är bara Sprout och Dumbledore som vet. Jag pratar aldrig om det."
"Mm hmm." nickar jag. Eric kramar min han lite snabbt innan han släpper taget och lägger sin arm om mig. Jag kryper närmre och han kramar om mig ordentligt. Jag torkar bort ytterligare några tårar och låter honom trösta mig.
"Det blir bättre Penelope, och, du har ju Snape. Och mig, och Coraline och Joshua har du också. Du är inte ensam." säger han och jag nickar lite snabbt. Eric släpper mig och jag ger honom ett litet tacksamt leende.
"Vill du följa med mig till quidditchträningen? Då har du något annat att göra ett tag, istället för att tänka på allt jobbigt. Plus att du får kasta snöbollar mot oss så att vi kan öva på att vara vaksamma. Låter det bra?" frågar Eric och jag ler tacksamt ännu en gång mot honom medan jag nickar och reser mig från bänken.

Eric reser sig också, han är ungefär ett huvud längre än mig.
"Det låter jätte bra, tack Eric. Du är en bra vän." säger jag och ger honom en kram,
"Möt mig vid bakgården om tio minuter så tar vi följe, jag måste bara byta om först." Jag nickar och vi går skilda vägar. Jag skyndar mig upp till Ravenclaw och byter om till varmare och mer snövänliga kläder och skor. Jag möter upp Eric och vi tar oss ner till planen. Medan Hufflepuffs lag tränar quidditch kastar jag snöbollar på dem allihopa med hjälp av min trollstav. Jag får in en hel del träffar och under de två timmarna som träningen varar har jag väldigt roligt.

"Du borde kanske inte fått kasta snöbollar, haha!" skrattar Eric fram och ruskar på sig så att en massa snö faller ut från insidan av hans kläder efter träningens slut. Jag rycker bara på axlarna lite snabbt,
"Kanske inte, du frågade aldrig hur bra jag var på det så du får väl skylla dig själv lite." fnittrar jag sedan fram lite finurligt. Eric skakar halvt frustrerad och halvt glad på sitt huvud.
"Lunch?" frågar han och jag nickar. Vi vandrar tillsammans mot Stora Salen efter att Eric bytt om och tvättat av sig lite snabbt medan jag väntade utanför omklädningsrummet. Vi möter Coraline och Joshua precis när vi ska gå in i salen och vi gör alla sällskap borta vid Huffelpuffs bord tillsammans med resten av quidditchlaget. Lunchen blir en härlig blandning av skratt, skämt, quidditchsnack och god mat. Då och då kan jag se hur Eric ser på mig och ler generat när jag tar honom på bar gärning, men jag lägger ingen större vikt vid det.

Slottet töms på elever och en del professorer, det blir lugnt och stilla. Dagarna spenderas i biblioteket med böcker, te och lugn. Jag öppnar och stänger bok efter bok, fyller pergament efter pergament med bokstäver, ord, meningar, paragraf efter paragraf. Dagarna börjar flyta ihop och jag låter alla mina julklappar vila under min säng. Min kudde blir våt från alla tårar jag fäller under juldagen och julaftonsdagen. Sorgen över att ha förlorat mina föräldrar är överväldigande. Jag spenderar flera timmar av nätterna med att vandra runt i de mörka korridorerna och kanten utav den förbjudna skogen. Snön täcker alla ytor och får allt att glittra så ljuvligt, men ingen julglädje infinner sig i mitt hjärta eller mina tankar. Inte fören jag återvänder tillbaka till Ravenclaw efter en tre timmars lång kvällspromenad den 26 december och ser ett packet under granen med ordet ”Duvan” skrivet i Severus vackra handstil tar jag tag i mina julklappar.

Jag har fått fyra stycken, en från Joshua och Coraline, en från min moster och hennes tre söner, en från mina morföräldrar och en från Severus. Jag börjar med det från mina bästa vänner. Det är en liten berlock formad som ett litet hjärta utav vitt silver med bokstaven S vackert ingraverad inuti berlocken och plats för ett litet foto på andra väggen av berlocken. Värmen från att ha sådana underbara vänner sprider sig hastigt inom mig. Jag hänger det genast runt halsen. Sedan öppnar jag det från mina morföräldrar som är en liten svart katt utav porslin med röda ögon och när jag håller i katten kurrar den mjukt ihop sig i min hand och slickar sig om sina läppar. Jag placerar katten på mitt nattduksbord där den snabbt sätter sig upp och ser glatt på mig innan den kryper ihop till en liten porslinscirkel och somnar stelt.

Jag tar paketet från min moster och öppnar det, inuti finns ett foto på mina föräldrar. De står i en vacker glänta med sina armar om varandra och skrattar ljuvligt mot kameran, mot mig, innan de kysser varandra och sedan vinkar mot mig. Jag placerar handen mot glaset i den silvriga vackert smidda ramen.
”Mamma, pappa... Jag saknar er så. Om ni bara visste. Om ni bara kunde vara här, om ni kunde få träffa Sev. Min ljuvliga Sev. Ni skulle nog älska honom efter ett tag tror jag...” tårarna börjar strila och jag kramar ramen mot min bröstkorg.

Till slut tar jag upp paketet från Severus. Det är ganska stort och ganska tungt med. Det är inslaget med ett vackert skimrande lila papper och knutet med rött silkessnöre. Jag knyter upp snöret som landar på sängen där jag sitter i skräddarställning. Jag viker upp pappret och möts utav ett mörklila tyg. Samma färg som Severus frackrock har. Jag lyfter upp tyget och vecklar ut det. Det är en vackert skräddarsydd kappa. Första tanken jag får är att den ej kommer passa, att mina bröst kommer vara för stora och mina höfter för breda.

Min hand glider över det mjuka tyget, inte alls samma tyg som Severus frackrock är gjord utav utan samma tyg som hans enorma svarta rock är gjord utav. Svävande lätt men varmt och ganska tjockt. Jag reser mig från sängen och håller upp kappan framför mig. Jag tar ett djupt andetag och trär i armarna, jag har endast ett par svarta jeans och ett svart linne på mig så kappan glider lätt med hjälp av innertyget utav siden. Jag knäpper de fyra knapparna och viker ner den höga kragen som är detaljerad med ett ringlande mönster i en tråd utav lite ljusare lila. Men detaljerna är bara synliga om man är inom en meters synhåll. Kappan är otroligt skön och den passar mig som en handske.

Jag går fram till Coralines garderob och öppnar den, där inne hänger en stor spegel och jag ser på mig själv. Herre jizzes... Jag ser ju... Jag... Jag ser ju bra ut, jag ser ut som, som om jag faktiskt hör till Sev. Min ljuvliga Sev. Åh vad jag älskar den, jag måste komma ihåg att tacka dig... Jag ser mig i spegeln ett tag, sätter ner händerna i de stora fickorna och känner hur min hand möts utav något strävt men ändå lent. Jag fiskar upp en liten lapp ur fickan och läser den högt i min ensamhet.
”Penelope, denna kappa är gjord endast för dig, endast för din kropp. Jag önskar innerligt att den behagar dig min Duva. Din Severus, alltid.” Jag kramar lappen mot mitt bröst och suckar djupt.

Dagarna fortsätter att passera, jag spenderar dem i biblioteket med alla mina böcker, eleverna och professorerna återvänder till skolan och det är söndag när jag återförenas med mina två bästa vänner. Jag möter dem i allrummet, en brasa sprakar värmande i eldstaden, tjocka vita flingor faller utanför fönstret och en doft av kanel sprider sig från min tekopp.

awesomeawesomeawesome ♥ DU SKRIVER SÅ BRA OCH ASDFGHJKL

Braaaaaaaaaaaa!!
Underbart kapitel! Fast det är synd om Eric- och Penelope!
Härligt med en extra lång invigning av december!

Jag har fallit pladask för Snelope, så är det. Jag hackar mig in på din dator och ändrar ifall de gör slut i slutet av ff'n (inte för jag vet hur man gör...xD).
Och sedan vet jag inte vad jag skulle göra utan denna ff. Jag är helt enkelt besatt. Och sedan har du en sådan utomordentligt bra skrivarförmåga, vilket förhöjer ALLT. Jag fastnar inte för fanfictions skrivna dåligt, grammatiskt fel eller någonting annat knäppt. Den här är så genomtänkt, alla pusselbitar faller på plats liksom, vilket gör att jag FÖRTROLLAS. ♥♥
Hejdå, från en hängiven läsare ♥

Ååååååhhhhh guuuuuuuuud så bra. Vart liksom förtrollad av det här kapitlet. Det här är nog mitt favorit kapitelNordanhym.
Tackar så mycket för den här FFen och ett underbart kapitel .
Tack

Från Remusen