Prs tippest & JustAFriend

Sebastian ville stanna med Elliot. Vara med Elliot. Finnas där. Även om han nyss spytt. Även när nyss stått på en bro. Även när han kört ner en sax i armen. Han stannade. För det var väl ändå ingen som gick så här långt bara för att driva med någon? Nej, den gränsen hade de redan passerat för länge sedan.
Fan, nu kom tårarna igen. Fast nu mer för att han var typ rörd. Eller något. Han flyttade sig närmre den yngre. Lutade sig framåt för att ge en kram.

Tårar. Seb blev typ ställd. Hade han gjort något fel? Fan.
Men när Elliot lutade sig fram för att krama om honom så uppfattades tårarna annorlunda. Och om han inte hade haft världens tröttaste hjärna just då så skulle han förmodligen tolkat det snabbare, men nåväl. Seb var ju bara Seb.
"Elliot", mumlade han och besvarade kramen. Begravde ansiktet i den äldres hår. Ignorerade hur det kittlades. Drog in doften. Och njöt.

Hur var det ens möjligt att en kram kunde få saker och ting att kännas så mycket bättre. Lättare.
Vad det konstigt att bli rörd (-ish) av att någon inte ville lämna honom? Kanske. Men det var så. Elliot var så tacksam att ha Sebastian där. Och så var han jävligt känslomässigt instabil.
Han borrade ner huvudet i den yngres bröstkorg. Det hade blivit standardplaceringen. Och Elliot hade inga planer på att ända det. Det var mysigt. Tryggt.

Värme. En så otroligt jävla härlig värme som omedelbart spred sig i hela kroppen. Seb ville aldrig dra sig undan. Men han visste ju att han snart skulle bli tvungen. För det var nog inte bra att inte prata om saker (fast vem fan var han som tänkte så?) och dessutom fick han inte komma sent till nästa lektion.
"Gör du alltid så?" frågade han med dämpad röst. "Rusar iväg?"

"Ibland", mumlade han och drog sig undan en aning. Han sneglade ner i golvet.
"Det beror på hur akut det är men ja, väldigt många 'toabesök'", han himlade lite med ögonen. Ja, han sprang verkligen på toa som en typ inkontinent.
"Men jag har inte så mycket till val", fortsatte han och började pilla lite med den yngres långa fingrar.

Hur kunde inte Elliots vänner reagera? Eller gjorde dem det? Och ignorerade det? Fan, Seb. Döm inte. Skärp dig. De kände förmodligen Elliot mycket bättre än vad du gjorde. Tro inte att du är någon jävla Elliot-expert.
"Vadå?" Seb drog också sig undan en aning men lät Elliot pilla med de beniga fingrarna. "Inget val?"

Hmm, hur i helskotta pratade man om sånt här utan att låta okänslig? Det var ju typ omöjligt. Men det var ju Sebastian som frågat.
"Umm, alltså dels har jag inte något val om vad jag ska tala om. Alltså jag kan ju inte direkt säga 'nu måste jag iväg och spy'", han rynkade lite på näsan. Nej, fy vad sjukt det hade varit.
"Och sen har jag ingen val med själva...det. Alltså, jag måste typ", fortsatte han tyst mödans fingrarna fortfarande pillade runt med den andres. De tycktes aldrig finna någon ro.

Seb drog undan ena handen från Elliot och drog den bekymmersamt över ansiktet. Vad i hela friden snackade Elliot om? Seb önskade att han kunde förstå. Önskade att han var smartare än vad han var. Fan. Sämsta stöttepelaren någonsin, Seb.
"Du måste inte", mumlade han. Stöttande som fan, Seb. Jävlar vad fantastisk du är. "Jag menar... Fan, jag fattar inte hur du tänker. Jag önskar typ att jag gjorde det samtidigt som jag verkligen inte vill det. Förlåt..-" Han avbröt sig själv. Lät handen falla ner längs sidan. Han kunde inte formulera sig. Det var värre än vanligt. Fan asså.

Fan. Han hade gjort Sebastian förvirrad igen. Bra jobbat där Elliot.
"Förlåt, jag förstår om det låter konstigt", han drog försiktigt fingrarna över Sebastians kind.
"Men jag måste", fortsatte tyst med en liten suck.
"Du, hur många lektioner har du kvar idag? Du behöver sömn", återigen studerade han bekymrat det trötta ansiktet framför honom.

Fokuset skiftades från Elliot till Seb. Igen. Fan. Men Seb skiftade inte tillbaka det. I och för sig skulle det vara det enda rätta, men han visste ju inte ens vad han skulle säga så det kändes ganska meningslöst.
"Öh.. Två", svarade han och mötte den äldres bekymmersamma blick. Seb, du suger. Hur lyckas du göra så att allting konstant ska handla om dig själv?