Prs tippest & JustAFriend

Elliot plockade upp mobilen och sneglade ner på skärmen. Sju minuter kvar till lektion. Kemi. Ughhh.
"Okej, det klarar du", svarade han med ett svagt leende på läpparna.
"Min lektion börjar snart", mumlade han sedan. Han släppte Sebastians hand, som han pillat med, för att istället kupa händerna runt Sebastians kinder. Lämnade en puss i pannan, strök tummarna över den småknottriga tonårshuden. Lämnade ett liten puss på den yngres nästipp för att sedan resa sig upp.

Seb var högst tveksam till det. Han tvingade ögonlocken att hålla öppet. Men det var så jäkla frestande att bara låta dem falls ihop. Sömn, sömn. Fan. Han längtade hem till sängen och till de fluffiga kuddarna och... Allt. Bara sömn. Gud.
”Okej”, mumlade han till svar och lät ett litet leende växa fram på de tunna läpparna när den äldre pussade honom. Hans blick drogs upp när Elliot reste på sig. Själv satt han fortfarande. Dock var det en stund kvar innan hans egen lektion började så han var ju inte tvungen att gå riktigt ännu.

Skulle den yngre sitta kvar där på golvet? Jo, det verkade som det. De skulle nog ändå behöva gå ut med en liten stunds mellanrum om de skulle försöka hålla deras relation hemlig. Elliot lutade sig ner för att lämna en liten puss på Sebastians kind. Han kunde inte hålla sig ifrån den yngre. Det var fakta. Kanske sorgligt. Kanske fint. Oavsett så var det sant.
"Du, jag vet att du har tankar som spökar men du är aldrig ensam och du kan prata med mig om allt, okej? Du kan skriva om du inte vill ta det såhär. Om vi inte ses mer idag så hoppas jag att du får sova gott och så ses vi imorgon", sa han tyst och reste sig upp igen.

Seb trodde att Elliot skulle vända om och gå direkt. Men vafan, han visste ju att Elliot inte var sådan. Han tänkte på allt. Typ hela tiden nästan.
”Jag har inte-”, började den yngre invända men stoppade sig själv. Mötte de gröna ögonen och knep igen munnen. Elliot talade bara sanning. Och det verkade som att han genuint ville veta vad som var fel. Kanske skulle det ta fokuset från Elliots välmående, men vafan, kanske ville Elliot helt enkelt inte fokusera på sig själv? Han var ju en jävligt osjälvisk människa.
”Okej. Hejdå”, sa Seb istället efter en kort paus. Tyst. Och sedan vände han ner blicken till sina nyligen ihopknäppta händer.

Det tog ett tag men det verkade ändå som att Sebastian vågade erkänna för sig själv att något var fel. Eller vågat erkänna för Elliot. På sitt egna sätt. Genom att inte säga emot.
Elliot hade gärna stannat längre med den yngre, han ville ju alltid vara med Sebastian, men nu hade han en lektion att springa iväg till. Han backade ut ur båset och gick fram till handfaten. Sköljde ur munnen(den glamorösa verkligheten). Sedan lämnade han toaletterna och Sebastian bakom sig och skyndade iväg mot skåpet.

Seb tittade på den äldre när han backade ut ur båset och sköljde ur munnen vid handfatet. Därefter försvann den äldre och den yngre stängde igen dörren till båset igen.
De hade inte pratat om det viktiga. Fan vad dålig Seb var. Särskilt när Elliot glömt bort sig själv för att tänka på Sebs välmående. Och det värsta var ju att Seb, för någon minut, tyckt att det var okej. Tyckte det var lite okej att fokuset ännu en gång skiftats över till han själv. Fuck.

"Här är ryggsäcken", Lucas kastade över ryggsäcken med matsäck i till Elliot. Matsäck som borde varit uppäten. Legat i Elliots mage. Som nu befann sig en matlåda och avloppssystemet under skolan. Bra där Elliot, inte ens det klarar du.
"Tack", mumlade han och plockade ut några böcker. Nej, kemi var inte heller något favoritämne även om det var bättre än t.ex. fysik.
Väl inne i salen var stämningen... Konstig. Varför skulle varenda liten sak bli så jäkla stor? Vad var grejen? Elliot ångrade att han ens sagt något från början. De andra hade ju inget med saken att göra egentligen. Fast han gjorde det ju inte bara för sig själv påminde han sig om. Han gjorde det också för alla framtida Elliotar och Sebastians. Och kanske för den nuvarande Sebastian. Ja, kanske var det här bl.a. för att testa hur accepterat det var. Om den yngre skulle bli accepterad när han skulle bli redo. Om han skulle bli redo. Det spelade ingen roll om han inte blev det men om, då skulle det vara safe. Hmm, ja så var det nog Elliot tänkte. Han visste knappt själv. Tankarna var liksom lite all over the place. Han ville inte sitta där i den kalla no-salen. Han ville ligga i Sebastians säng, med den yngres armar runt sig. Gråta. Prata. Eller bara mysa. Det hade också fungerat utmärkt. Men den yngre behövde vila och Elliot skulle inte störa eller förstöra mer. Låt Sebastian vara ifred. Han behöver faktiskt inte dig hela tiden Elliot. Ge honom lite space. Han kommer tröttna annars. Om han inte redan har gjort det.

Okej. Två lektioner kvar. Tänk inte på Elliot. Fokusera på att hålla dig vaken, Seb. Han reste sig upp från golvet och öppnade dörren till toalettbåset. Tittade sig själv i spegeln över handfatet. Gud, vad han såg trött ut. Vilket han också var. Men ändå, han blev lite chockad. Han visste knappt ens att det var möjligt att ha så mörka ringar under ögonen. Att ögonlocken kunde hänga så mycket utan att faktiskt vara stängda.
Skoltoaletten var fortfarande tom. Förhoppningsvis hade den varit tom under hela tiden som Elliot och Seb snackat också. I och för sig så hade Seb inte hört någon, men samtidigt hade han varit fokuserad på 1. Elliot och 2. att hålla sig vaken. Det fanns liksom inte plats över till att fokusera på något annat.
Han lämnade skoltoaletten och begav sig mot sitt skåp. Stegen var tunga och klart trötta. Blicken var fäst nere i golvet. Trots det var det inte svårt att hitta till skåpet. I själva verket var det nästan enklare än om han hade tittat upp, med tanke på att han i de flesta fallen hade näsan nere i golvet.
Böcker byttes ut. Nya kastades ner i väskan, gamla kastades in i skåpet. Sedan begav han sig mot lektionssalen. Höll inne en gäspning. Krockade nästan med någon. Gud, gud, gud, kan denna dagen vara över?

Eftermiddagens lektioner sniglade sig förbi. När den sista lektionen var över var han för ovanlighetens skull först ut ur klassrummet. Men han orkade inte prata med någon. Böckerna ställdes på deras rätta platser på hyllorna i skåpet. Vännerna försökte övertala honom att hänga efter skolan, men nej. Elliot ville inte hänga med någon just nu. Eller jo, Sebastian, men han var inte ett alternativ för tillfället. Du måste ta ansvar för han sömn Elliot. Han vill säkert inte ens ha dig där. Låt honom vara.
Efter att ha mumlat ett hejdå till de andra gick han ut genom portarna. Med huvudet sänkt.
Varför mådde han såhär...skumt? Det kändes inte bra men inte nödvändigtvis hemskt heller. Bara konstigt. Det var ju Sebastian som mådde dåligt. Inte Elliot. Eller alltså, de båda kunde ju må dåligt samtidigt men idag var det ju inte så det hela börjat. Då mådde Elliot typ bra. Till skillnad från hur det brukade vara. Så egentligen var det ju inte konstigt alls att han kände som han kände nu. Det var ju bara som vanligt.
Fast ändå inte. Det var en massa andra känslor.
En del som han knappt visste gick att känna, de vid redovisningen.
En del i samband med lunchen. Ingen blir ju glad av att spy och varje gång det hände triggade han igång samma tankebanor som så många gånger förr. Usch.
Och så var han...bekymrad. Över Sebastian. Vad var det som var fel? Och varför ville den yngre inte berätta? Varför litade han inte på Elliot? Den delen var nog det som bidragit med till nedstämdheten. Att den yngre inte vågade berätta. Det tog hårt även om det säkerligen inte var med mening. Det triggade igång en hel del hjärnspöken. Kanske var allt inbillning? Kanske mådde den yngre prima. Han kanske bara var lite(*host*) trött. Elliot var tveksam till det.

Lektionerna sög. Sniglade sig förbi. Men Seb gjorde sitt bästa för att se intresserad ut. Räckte till och med upp handen ett par gånger. (Det faktum att han inte fick ordet spelade ingen roll.)
Men helt plötsligt var den sista lektionen över och klassrummet tömdes. Snabbt. Såklart. Alla ville dra. Ut, ut från sen kvava jävla atmosfären i klassrummet. Seb likadant. Men tröttheten hindrade honom från att lämna så snabbt som han brukade.

Skulle han leta upp Elliot? Så fort han kom ut i korridoren kände han sig lite vilse. Osäker på var han skulle ta vägen. Hem direkt? Hmm, jo. Det var nog bäst. Han och Elliot hade umgåtts dagen innan, så det räckte väl? Elliot skulle väl inte uppfatta det som att Seb tog avstånd? Herregud Seb, skärp dig. Elliot är inte beroende av dig. Det är tvärtom.