Flowers in the dark [PRS]

Det verkar inte som att den andre är särskilt van vid transfereringen. Förståeligt, det är en riktigt obehaglig process, för Joshua tog det en bra tid innan han blev van vid det hela. Små steg. I början hade han definitivt inte trott att han skulle vänja sig vid det, men tja, nu har han det. Mer eller mindre. När han griper tag i honom som stöd tar det inte lång tid för honom att försöka hjälpa honom stå stadigt på marken. Hans blick glider mellan hans ögon och mot hans ben.
”Ge det några gånger… eller en hel del, så kommer det bli lättare.” Påpekar han långsamt, samtidigt som huvudet försöker klura ut vad det är som gör ont på Yaosu. Uppenbarligen är det någonting.. smärtan är solklar i ansiktet på honom, både fysisk och psykisk smärta. Han verkar inte riktigt kunna gå normalt, vilket gör honom rätt orolig. Efter alla de år han varit tillsammans med den mellersta Huaze brodern vet han mycket väl hur en del kan gå snett till under timmarna på kvällen fullmånen är. ”Jo, hon är där inne… jag hjälper dig dit, har du gjort illa benet?” försiktigt griper han tag runt midjan på den äldre, och slänger den andres arm runt axlarna på sig själv, så att han kan stödja sig på Joshua medan de rör sig till den stora byggnaden. Kanske det skulle vara smidigare att transferera sig dit, men det skulle nog göra det svårare för honom. Transfereringen är som sagt inte så lätt.

Det är uppenbart för Hayley att den andre inte riktigt tror på det som blir sagt, till en början iallafall. Vilket hon definitivt kan förstå, det är svårt att tro hur Cheng skulle kunna göra något sådant. Mannen hade verkat otroligt snäll och givmild under de veckor de lärt känna varandra. Men så fel hon haft. Gud, hon önskar att hon aldrig träffat honom. Både hon och Yaosu skulle ha mått bättre av det. När den ett år äldre sedan drar in henne i en kram brister det nästan för henne. Hon gråter inte högljutt eller något, men tårarna forsar iallafall. Förhoppningsvis går inte det att se, men samtidigt orkar hon inte bry sig om det. När påpekandet om blodet kommer kan hon inte undgå att le, samtidigt som hon försiktigt lutar sin kind mot en av Zihaos axlar.
”Men trodde inte vi det för några dagar sedan också, att ingen skulle göra oss illa här?” Mumlar hon försiktigt, hösten hes och alldeles hackande. Hon längtar till Yaosu kommer, så att hon kan slingra armarna om honom istället, se till att han är okej. Fan, hon vill bara se honom. Med ett litet skratt börjar hon stryka bort tårarna över kinderna, men det kommer alltid nya. Dumma ögon.
”Du har rätt, han slet mig inte i stycken. På så sätt hade vi väldigt tur.”

”Helt ärligt tror jag att jag föredrar att åka bil, åtminstone än så länge”, erkände den äldre och skrattade svagt till. Hade allting varit normalt hade skrattet förmodligen varit betydligt mer klingande, starkare. Nu orkade han däremot inte, krafterna var helt borta. Han hade inte ätit någonting på närmare två dygn och inte heller druckit någonting. Och utöver allt detta hade förvandlingen varit helt hemsk, plus att han tydligen fått för sig en del ytterst skumma grejer under nattens gång. Törsten var nog det värsta, för att inte tala om saknaden efter Hayley. Han hade inte varit medveten speciellt länge, men det började i alla fall bli outhärdligt.
”Åh, jo”, fortsatte Yaosu när Joshua ställde frågan om benet och började leda honom bort mot huset. ”Jag är fortfarande inte riktigt van vid fullmånarna..brukar alltid göra åtminstone några skumma grejer under de nätterna, men aldrig göra mig själv illa. Antar att jag var hemskt frustrerad och förbannad?” Avslutade han och ryckte lätt på axlarna. Jo, det var ju samma teori han haft innan, att känslorna han haft innan förvandlingen spelat in i allting som hänt under nattens gång.
”Är ganska säker på att jag gjorde det själv, det ser ut som rivsår. Sedan är jag också ganska säker på att klorna nått nästan hela vägen in till benet, det gör ont som satan.” Tjugotvååringen bet sig själv hårt i läppen när de fortsatte över grusplanen och därefter in genom dörren. Fan vad ont det gjorde, återigen - precis allt gjorde ont. Både fysiskt och psykiskt, på två helt olika sätt.

Tjugoåringen fortsatte att stryka en aah händerna över ryggen på den yngre flickan. Först hade han inte trott på henne, men allt som tiden passerade började det hela sjunka in. Hur hade de kunnat missa att Cheng inte var mänsklig? Zihao var inte bra på mycket, men hans näsa var minsann prima. Luktsinnet brukade kunna snappa upp det mesta, så borde han inte ha kunnat snappa upp det? Då hade både den äldre brodern och Hayley sluppit genomgå all den där tortyren - som både varit psykiskt och fysiskt riktad. Usch, det gjorde verkligen ont att tänka på, nästan så pass att han själv ville börja gråta.
”Jo, det gjorde vi”, svarade den äldre av de två mumlandes och suckade. ”Men jag lovar att vi ska se till att han inte kommer tillbaka, varken här eller någonstans där vi befinner oss”, fortsatte han och blev med ens väldigt bestämd. ”Vi har flera magiker här och två prima knähundar, exklusive Loki och Chuchu..försöker det där äcklet sätta foten nära någon av oss kommer jag personligen slita huvudet av honom.” Zihao höll om nittonåringen ytterligare ett slag innan han lutade sig tillbaka, med ett svagt leende på läpparna. ”Tror att Yaosu och Joshua kom tillbaka nu..”

Jo, bil är betydligt mer komfortabel. Där vrids inte magen på en och kroppen gör inte lika ont. Men när det kommer till smidighet vinner transfereringen. Långt. Det som skulle ta flera timmar i bil tar närmare en sekund om allt går rätt om man transfererar sig.
”Det gjorde jag också ett bra tag,” instämmer Joshua. Efter allt han fått höra lider han verkligen med de två ungdomarna, som åkt bort till Beijing med förväntningarna om att det skulle vara mysigt och roligt. Det där skrattet som kommer ut ur den äldres mun får det verkligen att skava i hjärtat på honom. Skrattet är långt ifrån lika genuint som det kunde vara för bara några dagar sedan. Han har inte sett ett endaste riktigt leende på varken mannen bredvid sig eller hans bästa vän under den tid han varit med dem. Nu har de inte varit tillsammans något länge, men ändå. Det är betydligt mindre leenden än vad det vanligtvis skulle vara. När de kommer in genom dörren drar Joshua av sig sina skor, och ställer prydligt upp dem. Han ser däremot till att fortfarande hålla i Yaosu, så att han inte ska trilla. ”Låt mig ta en titt på såret sen, kanske finns något man kan göra åt det.”

De där rörelserna över ryggen på Hayley får henne att sakta men säkert att bli lite mer lugnare. Hon hade tänkt tillbaka på allt som hänt, och håret på armarna ställer sig upp. Men rörelserna lugnar som sagt ner henne, vilket är nog precis vad hon behöver. Tårarna trillar fortfarande ner en efter en, men hon har bestämt sig för att inte försöka tvinga bort dem. De får helt enkelt komma som de vill, att gråta framför Zihao är bara något hon får acceptera. Det känns faktiskt inte okomfortabelt alls.
”Tänker också slita huvudet på honom om han kommer tillbaka.. du får göra det efter mig.” Med ett litet, tacksamt leende gentemot den ett år äldre lutar hon sig tillbaka, och låter ryggen komma i kontakt med soffryggen istället. Så fort hon hör Yaosus namn glider all uppmärksamhet till dörren, och ögonen vattnas ännu mer. Fan vad hon saknat honom. Hon vill bara slänga sig över honom och hålla honom hårt, men det kanske inte är något som deras kroppar skulle klara av. ”Åhh, Yaosu.”

Det skulle mycket riktigt troligen gå att göra någonting åt såret som satt strax över fotknölen, men det fick vänta. I samma sekund som de kom in i huset och tagit av sig skorna, bokstavligen rusade Yaosu bort mot vardagsrummet. Rusa och rusa, han försökte röra sig så snabbt benen tillät honom. Med sig förde han ett spår av blod, inte mycket, men några droppar varje meter. Äsch, det var ingenting i jämförelse med den blodförlust Hayley tvingats genomgå, nej absolut inte. Han klarade sig fin fint, bristen på vätska, mat och risken för infektion låg förtryckta för stunden, någonstans långt i bakhuvudet på honom. Kunde någon ens säga något om det hela? Nej, han tyckte då inte det. De hade blivit torterade i närmare två dygn och bevittnat varandra utan att kunna göra något åt det. Inte så mycket som en klapp på axeln, en kram eller kyss. Istället hade de fått sitta och vänta fint på varsitt håll. Nu hade de inte varit jättelångt från varandra, men bara faktumet att de inte kunnat röra den andre eller gett någon fysisk tröst hade varit hemskt. Otroligt hemskt - förmodligen ett sätt för Cheng att bryta ner dem rent psykiskt. Och det hade funkat, åtminstone ganska bra. Inte perfekt, uppenbarligen, då hade de inte befunnit sig under samma tak med liven i behåll. Under samma tak som inte var den där hemska lagerlokalen i bergen.
”Hayley”, snörvlade tjugotvååringen och haltade fram mot den yngre flickan. Ögonen hade lagt sig på henne och endast henne. Han stannade till framför soffan och vinglade till, bara för att falla ner på knäna framför henne. Tårarna hade börjat spruta ur ögonen på honom och kinderna var våta. Grät han mycket mer nu utan att dricka skulle han säkert dö av vätskebrist, men det spelade som sagt ingen roll. Istället för att ta sig samman, lät han huvudet lägga sig i knät på henne. Ögonlocken var stängda och andetagen lugnade sig äntligen. Åh, han hade varit tvungen att se henne för att greppa faktumet att hon faktiskt var okej, eller i alla fall vid liv. Kunde de be om mycket mer för stunden? Oklart, dock tvivlade han faktiskt på det.
”Jag trodde att jag skulle förlora dig”, snyftade Yaosu och drog in den trevliga doften. Armarna hängde fortfarande vid sidorna på honom och han måste ha sett absolut hemsk ut. Underlig också, då positionen han satt i var allting annat än normal.
”Såja, du behöver nog få i dig lite vätska”, avbröt Zihao, som genast snappat upp broderns tillstånd. Han hade redan gått fram till den lilla minikylen och plockat fram en flaska med vatten. Därefter sträckte han denna mot Hayley och gav henne en menande blick.

Så fort ögonen lägger sig på det där välbekanta ansiktet skuttar hjärtat i väg. Kanske Hayley förmodat det värsta, att hon intd skulle få se honom igen. Men det får hon. Han står framför henne och allting hos henne brister. Tänk att de varit så nära att förlora varandra, att de kommit bort från det där hålet precis i tid. Kinderna som redan är våta från tårarna blir ännu mer rosiga desto fler tårar som letar sig över dem. Bröstet värker något förskräckligt, och hon kan verkligen se smärtan i hans ögon. Saknaden också. Han ser förskräcklig ut, precis som hon gör. Eller ja, Yaosu kan aldrig se dålig ut, men han ser förskräckligt liten och bräcklig ut. Blicken glider ner mot benet, han behöver ju halta fram för att komma fram till henne. Joshua är snabb med att torka upp blodet som rinner ner på golvet, egentligen skulle han gärna ta en titt på såret, så att det inte blir infekterat.. men han vill ge dem litr tid för de själva.
"Jag trodde att jag skulle förlora dig också.." viskar hon, rösten trevandes och hackig. Rösten försvinner att flertal gånger, halsen är alldeles förstörd. När hon får den äldres huvud nerborrade i knäna på henne börjar jon att stryka händerna över hans lockar, och lämnar ett flertal pussar över ansiktet på honom. "Men jag tänker inte släppa dig nu, någonsin." Hayley kan förvisso inte ställa sig upp, men hon drar ändå upp den andre och tvingar in honom i en stor kram. Kroppen darrar något förskräckligt, men hon har nästan vant sig vid det under nattens gång. Uppmärksamheten glidrr till Zihao när han håller fram en vattenflaska med en menande blick. Vad som menas med blicken vet hon inte, runt nu är hjärnan alldeles mosig. Men hon öppnar den, häller lite vatten på fingrarna och stryker dem sedan över pannan på den äldsta, innan hon försöker hjälpa honom att dricka.

Att befinna sig i Hayleys famn igen var typ allt som Yaosu någonsin önskat sig. Ögonlocken riktigt hängde på honom och han hade god lust att svimma där och då, men höll sig på något sätt vid medvetande. Han hade lyckats krypa upp i soffan bredvid den nittonåriga flickan och slingrat armarna om henne. Vattenflaskan som då och då fördes mot de bleka läpparna var snart tömd. Vätskebristen hade hunnit gå så pass långt att han inte ens kände sig törstig länge, åtminstone inte förrän flaskhuvudet förts till munnen på honom. Då fort de svala dropparna fallit på tungan hade känslan genast kommit tillbaka - typ som när man är så hungrig att man mår illa och inte vill äta något, fast med vatten istället för mat.
”Tack”, mumlade den äldre när hon påpekade att hon aldrig skulle släppa honom. ”Jag kommer aldrig släppa dig heller, inte ens om jag får armarna avhuggna”, fortsatte han och gled ner en smula, så att hakan kunde vila mot en av Hayleys nätta axlar.
”Vi vet att ni är jättekära och så”, började Zihao från ingenstans och snappade åt sig den tomma flaskan. ”Men Yaosu behöver något att äta, plus att han måste låta Joshua ta sig en titt på det där såret”, fortsatte han och sköt fram hakan. ”Du måste ha varit förbannad igår, jag har nog aldrig gjort mig själv så där illa.” Tjugoåringen skakade på huvudet och hämtade en ny flaska, som han ställde fram på soffbordet. Därefter begav han sig till köket för att värma lite mat åt både Hayley och den äldre brodern. Båda behövde äta och få tillbaka lite styrka, vatten och te var liksom inte tillräckligt.
”Hur skulle jag inte kunna ha varit förbannad?” Muttrade tjugotvååringen när Zihao lämnat rummet. ”Cheng har varit och kladdat på dig i två dygn och jag har inte kunnat hindra honom. Usch.” Han ryste till och slöt ögonlocken i några sekunder. ”Han har varit och kladdat på mig också för den delen, men det var inte lika hemskt om jag ska vara helt ärlig”, erkände han tyst och rätade lite på sig, så att han kunde se Hayley i ögonen.

Det känns så bekvämt där, att få ha Yaosus armar slingrade om sig. Som hon tidigare påstått känner hon sig nästan bara fullt säker när hon är i sällskap av den äldre. Främst när hans armar är runt om henne. Det känns dock konstigt, för de har gjort de här löftena tidigare, och trots det gick saker och ting väldigt fel. De kunde inte hjälpa varandra överhuvudtaget. Hemskt. Orden känns ändå väldigt bra, försäkrade. Just nu behöver de inte grubbla över det något mer. Skyddbesvärjelsen ligger över hela området, och med tanke på vilken suktig trollkarl Joshua är så är det väldigt säkert. Lyckligtvis. Uppmärksamheten glider tillbaks till den mellersta Huaze brodern. Nej, något att äta behöver de definitivt. Hayley själv hade inte ätit något sen tidigt på kvällen de blev kidnappade under. Vännen hade försökt få i henne något, men helt ärligt gör halsen för ont och käkarna skaver. Hon kan inte ens göra något så lätt som att äta. Därför har hon bara druckit sen hon kom tillbaka till huset. Hon är hemskt hungrig, men hon har vant sig vid det, så hon känner inte av det längre. Men ja.. mat borde hon få i sig, tyvärr låter det inte så lockande. Istället för att krama om Yaodu griper hon tag i hans hand, så att hon kan sjunka ner i soffan.
"Blev också förbannad, ville slita honom i stycken. Det är minst vad han förtjänar." Hayley gnager sig i den bleka läppen, inte längre röd eller frisk. Bara lila och blek. Att se Cheng slitas i stycken låter faktiskt väldigt tilltalande. Därefter gömmer hon ansiktet i händerna ett slag. "Gud, jag känner verkligen att jag måste ta en lång dusch."

En lång dusch var någonting Yaosu också gärna ville ta, eller kanske till och med ett bad. Åh, att krypa ner i någon av de varma källorna lät väldigt lockande och han hade god lust att ta sin tillflykt dit. Men förmodligen skulle han inte kunna varken anda eller duscha ordentligt på ett tag, med tanke på det stora såret på nedre vaden. Däremot klagade han inte, hade han kedjat fast sig vid ett träd eller liknande hade hela kroppen förmodligen varit söndersliten.
”Skulle också vilja ta en dusch, eller ett bad”, mumlade den äldre och sneglade buttert ner mot såret. Det blödde inte så förfärligt längre men huden runtomkring var illröd. Kanske han skulle få en såndär hemsk infektion nu? Parasiterna som levde nere i jorden var inte speciellt trevliga och tja, kanske de skulle bli tvungna att hugga av benet på honom i slutändan? Inte för att det var så troligt, men för stunden kunde han inte tänka vidare positivt. Ibland var det faktiskt helt okej att vara dramatisk, speciellt efter vad han tvingats genomgå.
”Tja, det borde väl gå att slå om det där såret på något sätt så att det blir vattentätt, eller vad säger du Joshua?” Undrade Zihao och började dyka fram en massa godsaker på bordet - varma mackor, dumplings, soppa, steka nudlar och en hel drös med skaldjur. Nu var det verkligen dags att fjäska för lilla Yaosu, han brukade alltid bli glad av skaldjur och lite varm mat. Förhoppningsvis funkade den taktiken nu också. Tjugoåringen drog på munnen för sig själv och hämtade tekannan, för att sedan hälla upp hett te i kopparna. Han hade ställt fram fyra stycken istället för bara två, så att de alla fyra kunde få i sig lite varmt och skölja ner maten med.

Okej, ett bad låter betydligt bättre än en dusch. Hayley vill förvisso bara bli ren, bort med alla sår över kroppen, allt smuts från källaren.. allt helt enkelt, hon känner sig så hemsk just nu, med samma klänning som hon haft på balen, nu väldigt mycket mer sliten än den varit kvällen hon fått den. Den har gått sönder på ett flertal ställen. Hon kan inte stå upp, och knappt röra på sig, men hon kan väl försöka dra kroppen efter sig till badet. På något underligt sätt. Med tröga armar drar hon än en gång den äldre intill sig i en stor bamsekram.
”Vi kan ta ett bad tillsammans,” det känns som en bra idé.. hur patetiskt det än må vara, och trots att hon verkligen inte vill vara så beroende av en man, så känner hon verkligen att hon inte klarar av att vara ifrån Yaosu, Inte så snart inpå det som hänt, hon vill ha honom med sig, ta hand om honom och se till så att allt är okej. Plus skulle det vara väldigt mysigt att ta ett bad tillsammans, efter de veckor som de spenderat uppe på bergen har de inte badat tillsammans. Varför vet hon inte riktigt, men det är ändå så det ligger till. Medan Hayley håller på att krama skiten hur den tre år äldre, eller ja, så mycket hon klarar av med tanke på hennes svaga kropp, så sätter sig Joshua ner framför dem. Han börjar vika upp bybenet så att han kan få en klar bild av såret. Och jösses vad förskräckligt det ser ut. Även Hayley, som är långt ifrån duktig när det kommer till sår, kan se att det ser långt ifrån bra ut. Joshua grimaserar lite, innan han fiskar upp sin väska där han har alla hjälpmedel han kan tyckas hitta.
”Absolut, det borde gå.. men låt mig behandla det innan,” Han sätter sig i skräddarställning och börjar plocka fram allting. Han börjar med att få det att sluta blöda, vilket är lätt när man har en trollstav och studerat medicin. Att kombinera de två underlättar en hel del. När blodet skingrat sig kan han börja med att rengöra det. ”Så det här kommer svida en del, bara så att du vet.” Medan hennes vän börjar med att rengöra såret granskar Hayley maten. En del av henne är utsvulten, men magen gör ont och just nu orkar hon inte få i sig någonting annat än vätska.
”Tack så mycket,” säger hon till Zihao med ett leende, innan hon tar upp både sin tekopp och Yaosus, för att ge den till honom. Kanske gör det bättre om han har någonting annat att tänka på.

Yaosu hade inte någon aning om hur det var möjligt, men när Hayley nämnde det där om att ta ett gemensamt bad, blev kinderna genast röda som två tomater. Det borde inte ens ha gått att få en sådan relation från honom, då kroppen var svag och inte hade någon energi. Däremot verkade den gå på full motor när det kom till den yngre flickan, oavsett vad det gällde. Nu dröjde det inte länge förrän han fick annat att fundera över, men fram tills dess låg allt fokus återigen på nittonåringen.
Jodå, den äldsta av de fyra personerna i rummet hade minsann lagt märke till grimasen som strök sig över ansiktet på Joshua. Såret såg mycket riktigt äckligt ut som bara den, men detta var bara ytterligare en anledning till varför det behövde tas om hand om. Tjugotvååringen föredrog att ha kvar sitt stackars ben än att låta infektionen växa sig värre, så med andra ord fick det svida och göra hur ont det bara ville. Efter allting de gått igenom klarade han av att hålla ett hyfsat rakt ansikte när den yngre broderns pojkvän sakta men säkert började rengöra eländet. Först var han tvungen att bita sig ganska hårt i underläppen för att inte pipa till, dock gick det lättare och lättare desto renare området blev.
Med ett litet leende på läpparna tog han tacksamt emot koppen med te och förde den mot läpparna. Innan han började stoppa i sig av maten ville han gärna få något varmt i magen. Annars skulle han säkert bara kasta upp det igen, särskilt om han tryckte i sig för mycket på en gång. Men en liten dumpning eller två skulle den klara av, och kanske lite krabba och musslor. Först tuggade han långsamt men snart slängde han mer eller mindre i sig maten. Åh, han var så himla hungrig efter att ha går rutan mat i två dygn. Och det var ju så otroligt gott!
”Utan dig hade vi aldrig överlevt”, kvittrade Zihao och sjönk ner på golvet bredvid Joshua, där han lämnade en snabb kyss på en av de puffiga kinderna.
”Måste nog hålla med, utan Joshua hade vi nog suttit rejält i skiten”, höll Yaosu med och vände blicken mot Hayley, för att därefter borta ner nästan i de blonda lockarna. Han ville bara vara nära henne och det var det, varken mer eller mindre. Okej, han skulle inte ha något emot lite mer än så, men för stunden var han mest glad över att de båda två var vid livet, i säkerhet. Att Cheng skulle lyckas ta sig in på området nu, tvivlade han starkt på. Det betydde inte att han inte skulle försöka förr eller senare, men samtidigt inte att han skulle lyckas.