The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

FANTASTISKT! Som vanligt ♥

Har just sett på GoF och käkat chips och ostbågar hos en kompis, och så kmr jag hem till ett nytt underbart kap på denna fantastiska ff!!!! Kvällen kan knappast bli mer perfekt!!!!!!!!!!

♥ ♥ ♥

(Jag gillade att skriva det här kapitlet, jaa)

Kapitel 12
Djupa tankar och cigaretter
Oktober 1976

Snart kom Halloween-helgen, och eleverna på Hogwarts fick äntligen några dagar att vila.
Tja, nästan alla…

’’Matchen är på måndag! Vi behöver varje minut av träning vi kan få’’, sa James uppstressat. ’’Det hade varit jätteskönt att stanna inne och ta det lugnt hela kvällen, men tyvärr.’’
’’Det regnar ju!’’
’’Man kan inte lägga av med viktiga saker så fort det inte sker under perfekta förhållanden’’, sa James och drog på sig sina quidditchhandskar. ’’Ska någon med?’’
’’Jag passar nog på den’’, sa Remus, vars ansikte fortfarande var dolt bakom en bok.
’’Jag följer inte med om jag så får betalt för det’’, sa Sirius, slängde sig på sängen och började rota i sin sängbordslåda.
Peter, däremot, studsade glatt upp.
’’Jag vill med!’’
’’Okej’’, log James. ’’Ta på dig varmt, det är ruskigt kallt ute. Ska vi gå?’’ Peter nickade, drog upp ett stort lurvigt plagg från sin koffert och sprang efter James ut genom dörren. ’’Hejdå, killar.’’
’’Lycka till’’, ropade Remus efter honom innan dörren slog igen. Han hade fortfarande inte lyft blicken från boken.
Sirius lyckades få tag i sitt cigarettpaket ur den stora röran i hans låda. Han drog upp en tändare ur fickan, tände den, tog ett bloss och lutade sig tillbaka. Remus iakttog honom över bokkanten. När han sedan försökte återgå till sin läsning var det svårare att fokusera. Hans blick vandrade hela tiden iväg från rätt rad.
’’Är du lycklig?’’
Frågan kom snabbt och oväntat.
’’Va?’’
’’Är du lycklig, Måntand?’’
Det blev tyst. Remus funderade. Vad menade han? Vart ville han komma?
’’Jag har aldrig… riktigt tänkt på det.’’
Sirius tog ett nytt bloss.
’’Det har jag.’’ Han pausade innan han fortsatte; ’’Det händer väldigt sällan att någon får ett helt perfekt liv, eller hur? Kan man vara lycklig ändå?’’
’’Det är klart man kan’’, sa Remus. ’’Det handlar väl… halvt om hur man har det, och halvt om hur man tar det.’’
’’Så om man har det jättedåligt men har en bra inställning så blir man, vadå, femtio procent lycklig?’’
Remus ryckte på axlarna.
’’Ingen aning.’’
’’Men om någon bara frågade, som jag frågar nu, vad skulle du svara; är du lycklig?’’
Förutom att jag förvandlas till ett monster en gång i månaden, ser ut som något katten släpat in, inte har någon som helst framtid, aldrig kommer bli älskad på riktigt och är vettlöst förälskad i någon som…

Han ryckte nästan till och tryckte förskräckt bort tanken. Den skrämde honom. Han hade aldrig någonsin erkänt det för sig själv. Och det tänkte han inte göra nu heller. Det fanns för mycket att förlora.
’’Jag vet inte’’, sa han ärligt. ’’Men jag ser ingen anledning att tänka på det. Saker är som de är. Jag fick möjligheten till en utbildning. Jag har en hel familj med två föräldrar som alltid velat mitt bästa. Jag har fantastiska vänner som jag vet att jag kan lita på. Jag ser ingen anledning att låta det dåliga räknas mer.’’
Sirius låg i tystnad och stirrade upp i taket medan han funderade på vad Remus hade sagt.
’’Och du då?’’ frågade Remus.
’’Vadå?’’
’’Är du lycklig?’’
’’Samma som du, antar jag. Allt är inte bra. Men jag har det jag behöver. Frisk luft, fantastiska vänner, frihet och cigaretter.’’ Han skrattade när han tillade det sista. ’’Och vem kan inte vara lycklig då?’’
Remus log. Det blev tyst en liten stund till. Sirius reste sig upp och gick fram till fönstret. Han kollade ut i mörkret. Han iakttog vattendropparna som rann längs med glasrutan som om de vore det mest intressanta i hela världen. De hörde hur klockan nere i uppehållsrummet slog sju slag.
’’Tror du på själsfränder, Remus?’’
’’Det var inga enkla frågor du ställer idag’’, sa Remus som lagt undan sin bok. Sirius vände sig om och mötte hans blick med ett leende.
’’Jag vet. Förlåt.’’
Remus reste sig upp och började rota bland sina grejer och drog upp en tjock, mörkgrå tröja. Han knöt upp sin röd- och guldrandiga slips och knäppte upp den vita skjortan. Sirius kastade en blick mot honom medan Remus stod med ryggen vänd mot fönstret. Ett smalt, mörkrött ärr sträckte sig över hans högra skulderblad.
Remus drog den gråa tröjan över huvudet och satte sig på sängen. Sirius kollade snabbt ut genom fönstret igen.
’’Ja. Eller nej. Eller jag vet inte.''
’’Va?’’ sa Sirius som nästan glömt ämnet.
’’Du frågade om jag tror på själsfränder’’, påminde Remus honom. ’’Ja, det gör jag. Men jag tror inte på att det bara kan finnas EN person som man är menad att vara med resten av livet.’’
’’Vad menar du?’’
’’Får jag?’’ Han nickade mot cigarettpaketet som låg slängt på Sirius säng. Sirius såg förvånad ut. Vad han visste hade Remus aldrig rört en cigarett i hela sitt liv.
’’Absolut.’’
Remus reste sig upp, gick fram till Sirius säng, tog upp en cigarett, tände den och tog vant ett bloss. Han hostade inte någonting.
’’Du har rökt förut’’, konstaterade Sirius.
’’Kanske.’’ Remus log innan han fortsatte; ’’Det kan mycket väl finnas någon som man är menad att vara med. Men jag tror inte på att det måste vara så att bara en person är din riktiga kärlek.’’
’’Så vadå -’’, började Sirius. ’’Du kan ha mer än en själsfrände?’’
’’Inte vet jag. Men jag tror att du kan älska någon, och sedan älska någon annan utan att det betyder att den första var mindre riktig.’’
’’Det låter vettigt.’’ Sirius gick fram till sin säng igen, böjde sig ner och drog fram en porslinskopp från under sängen. Han slängde ner vad som var kvar av hans cigarett i den. ’’Kloka ord, Lupin.’’
’’Vad tror du då?’’
’’Ingen aning. Samma, antagligen.’’ Han drog en hand genom det mörka hårsvallet. ’’Men jag tror inte att din första kärlek någonsin släpper.’’
’’Din första kärlek?’’
’’Din första kärlek måste ju inte vara din själsfrände. Din första kärlek kanske inte ens är besvarad. Men den första personen som du älskar, glömmer du aldrig.’’ Han gick fram till fönstret igen. ’’Har du någonsin varit kär, Måntand? På riktigt kär. Inte bara att man tycker om någon för att den är snygg, eller så.’’
Remus kunde inte låta bli att reagera på att han sa ’’den” och inte ’’hon.’’
’’Kanske’’, sa han. ’’Jag tror det. Jag vet inte.’’
’’Lily, eller hur?’’
’’Nej’’, sa Remus förbryllat. ’’Inte Lily. Aldrig Lily.’’
Till hans förvåning så frågade inte Sirius vem det var.
’’Har du någonsin älskat någon så mycket att du skulle ta en dödsbesvärjelse för den?’’
Remus tänkte efter.
’’Det finns nog mer än en jag skulle dö för’’, sa han ärligt. ’’Min familj. Mina vänner.’’
’’En äkta gryffindorare har talat’’, log Sirius. Han tillade mumlande; ’’Äh, vad fan…’’ och tog upp ännu en cigarett som han tände.
’’Du då?’’ frågade Remus.
’’Vad? Om jag skulle ta en besvärjelse för någon?’’
’’Om du någonsin varit kär på riktigt. Inte bara att man tycker om någon för att den är snygg.’’
Sirius tog ett bloss och andades ut ett stort rökmoln. Röken hann skingras innan han svarade.
’’Ja.’’
Remus hade så gärna velat veta vem, men han frågade inte.
’’Du verkar så säker.’’
’’Jag är säker.’’ Sirius lade sig på sin säng igen. En behaglig tystnad fyllde rummet. De hörde hur regnet trummade mot fönsterbläcket och hur folk pratade livligt nere i uppehållsrummet. Plötsligt började det mullra utanför och rummet lystes upp.
Det var fredag kväll och klockan hade passerat sju. Middagen stängde inte förrän klockan nio den kvällen. Quidditchträningen skulle vara slut klockan åtta.
’’Jag har aldrig pratat om någon av de här grejerna med James’’, sa plötsligt Sirius. ’’Inte med någon, faktiskt.’’
’’Hur kommer det sig?’’
’’Jag vet inte’’, sa han och ryckte på axlarna. ’’Han och jag kan prata om allt. Nästan.’’
’’Nästan?’’ frågade Remus med ett höjt ögonbryn.
’’Nästan’’, upprepade Sirius. ’’Eller, jag skulle kunna prata med honom om det såklart. Vi bara…’’
’’…gör inte det’’, avslutade Remus.
’’Precis.’’ Paus. Nytt bloss. ’’Jag tänker en hel del. Konstiga tankar. Funderingar som nästan kan ta kål på mig. Ibland undrar jag om han är medveten om det.’’
’’Verkligen?’’
’’Mm.’’
Cigarett nummer två landade i porslinskoppen och Sirius mötte Remus blick för första gången på en stund. Han öppnade munnen för att säga något mer, men i samma sekund öppnades dörren och James snubblade in.
’’McGonagall tvingade oss att avbryta träningen!’’
’’Vad säger du?’’ sa Sirius med ett flin.
’’Jag trodde hon ville att vi skulle vinna! Då kan hon ju inte bara tvinga oss att avbryta…’’
’’Klokt av henne’’, sa Remus som gått fram till fönstret och kollade ut på ovädret. ’’Om någon av er blir träffad av blixten eller fryser ihjäl tre dagar innan matchen så spelar det ju ingen roll hur mycket ni har tränat, eller hur?’’
James bara mumlade något till svar och slängde sig på sin säng som genast blev blöt av hans dyngsura kläder.
’’Jag är hungrig’’, sa han surt. ’’Ni har inte ätit än, va?’’
’’Nej. Vi väntade på er.’’
James slängde sina träningskläder i en hög bredvid sängen och drog på sig ett par jeans, en vit t-shirt och en blå munkjacka.
’’Schysst. Ska vi dra? Slingersvans väntar där nere.’’

OMG JÄTTE BRA KAPITEL OCH DET VAR MASSA WOLFSTAR OCH JAG ÄLSKADE DET!!!!

Älskade VERKLIGEN detta kapitlet, sååå underbart braaa!!

Åh. Underbart kapitel. Eller inte. Eller jag vet inte. Har aldrig gillat Wolfstar riktigt, men jag älskar den här FF:en.
Jag kommer i alla fall att fortsätta läsa ♥
(Och det där lät ju inte alls konstigt, nänä)

JÄTTEBRA KAPITEL!

Haha, tack! Förstår dig verkligen, gillade det inte heller på flera år då jag inte gillar att shippa folk ''mot'' deras ''officiella'' sexualitet, och för att jag hade svårt att tro att två människor med deras personligheter någonsin skulle kunna bli lyckliga tillsammans som något annat än vänner, MEN jag antar att jag har varit för mycket på tumblr

((Här är min tumblr:
http://themaraudersinmyheart.tumblr.com))


Tack för alla kommentarer!





Kapitel 13
Födelsedag och Hogsmeadebesök
November 1976

’’…ja visst ska han leva ut i hundrade åååår!’’
James avslutade med en lång, hög och falsk ton på slutet. Han log stort.
’’17 år, Tramptass!’’
Han slängde sig över sin vän, som fortfarande låg nyvaken på sängen.
’’Just det’’, mumlade Sirius och gnuggade sig i ögonen.
’’Gratulerar!’’ sa Remus med ett leende och ställde ner en tårta med texten ’Sirius 17 år’ på Sirius nattduksbord. Sjutton ljus brann i en ring runt texten.
’’Tack, hörni! Hur fick ni tag på…’’
’’Husalferna’’, sa James. ’’Chokladbotten med chokladmoussefyllning och chokladgrädde på toppen…’’
’’Låt mig gissa. Måntand hade ansvaret för tårtan.’’
’’Helt riktigt’’, log Remus stolt och satte sig på Sirius sängkant.
’’Choklad är giftigt för hundar, vet du inte det?’’ skrattade Sirius och tog emot skeden som James räckte fram åt honom. Han bullade upp med kuddar bakom sig så att han kunde sitta upp i sängen. ’’Var är Slingersvans?’’
’’Vi lyckades inte väcka honom’’, sa James bistert, och gav en sked till Remus. ’’Klockan är bara nio. Och det är lördag, så han kommer nog sova några timmar till.’’
Sirius stack skeden i tårtan, inspekterade dess insida och smakade fundersamt.
’’Fantastiskt god. Bra val, Måntand.’’
’’Jag har mina stunder.’’
De satt tysta en liten stund och åt nöjt av tårtan.
’’Du är myndig’’, konstaterade James.
’’Jag vet. Läskigt, va?’’
’’Du får utöva magi utanför skolan.’’
’’Eller hur.’’
’’Wow.’’
’’Mm.’’
’’Tycker du ska utnyttja detta i Hogsmeade idag’’, sa James med ett illmarigt leende.
’’Jag håller med Tagghorn, men vill uppmana dig att inte göra något som kan få dig arresterad’’, tillade Remus.
’’Vi får se, Remus. Vi får se.’’

En timme och fyrtiofem minuter senare var de allihop, inklusive en yrvaken Peter, påväg ner till frukosten. Sirius och James hade hamnat i en ivrig diskussion om huruvida Professor McGonagall hade färgat håret eller inte.
’’Du ser ju hur det ser ut nu! Det är ju mörkbrunt, för sjutton!’’
’’Hon är drygt femtio, det är inte jättekonstigt, hon har alltid haft fint hår, alltid sett yngre ut än vad hon är…’’
’’Sluta!’’
’’Sluta med vad?’’
’’Sluta försöka låta som om du vill flörta med vår trettiofyra år äldre lärare!’’
’’Okej, okej! Ni måste dock erkänna det. Hon är definitionen av en superkvinna.’’
James suckade. Han hörde med ens hur Remus viskade någonting i örat på honom.
’’Sväng höger. Nu.’’
’’Va?’’ svarade James högt. ’’Varför ska jag svänga hög… åh.’’
De stannade upp alla fyra. James hade fått syn på vad som varit Remus anledning att vilja fly från korridoren.
’’Diskret, Potter. Verkligen diskret’’, muttrade Remus surt.
’’Förlåt…’’
James, Remus och Peter stod kvar, men Sirius gick fram några steg till. Han stod nu bara en dryg meter ifrån sin lillebror, som såg ut att vara hälften skräckslagen, hälften glad över att se sin bror. I några sekunder trodde James nästan att de skulle hoppa på varandra och starta slagsmål, men ingen rörde så mycket som ett lillfinger.
’’Grattis, Sirius.’’
’’Tack’’, svarade Sirius kallt.
’’Sjutton år, va. Inte dåligt.’’
’’Nej’’, sa Sirius. ’’Inte så dåligt.’’
Ett ögonblick av tystnad. Regulus fortsatte sedan;
’’Du har inte funderat på att kom…’’
’’Komma hem? Nej.’’
Den yngre Blackbrodern såg ut som om han fått en smäll i ansiktet.
’’Nähä. Förlåt att jag frågade.’’ Han fortsatte gå framåt, och knuffade lätt till Sirius när han passerade. Några sekunder senare var han borta.
James sökte Sirius blick, men Sirius vände bort ansiktet.
’’Kom’’, sa han bara och fortsatte gå mot Stora salen. ’’Jag är hungrig.’’

När klockan slog tolv rullade droskorna iväg mot Hogsmeade.
Men de fyra marodörerna hade såklart redan tagit sig dit på egen hand…

’’Skål för Sirius Orion Black, vår första myndiga marodör’’, sa James med ett stort leende och höjde sitt glas med honungsöl i luften.
’’Skål’’, ekade Remus och Peter och höjde sina glas likaså. Sirius log och lät sitt glas klinga i sina vänners. De drack några klunkar i tystnad.
’’Jag trodde ärligt talat att du skulle beställa något starkare, nu när du har chansen’’, sa Remus och gav en menande nick åt Sirius glas.
’’Vet du vad, Måntand’’, sa Sirius eftertänksamt. ’’Tanken slog mig inte ens. Men ändå; vad är meningen med att vara full om ens vänner måste förbli nyktra?’’
’’Han har en poäng’’, sa James. ’’Du får spara det några månader till, Tramptass.’’
Sirius ryckte på axlarna och drack några klunkar till.
’’Dock tänker jag inte vänta med att använda magi’’, sa han och torkade bort lite skum från överläppen. Han drog fram sin stav från insidan av sin jacka. ’’Så. Vad ska bli min första lagliga trollformel utanför Hogwarts?’’
’’Något storslaget!’’ sa James med stora ögon.
’’Ingenting som kan gå snett, jag ber dig’’, vädjade Remus.
’’Gör nåt enkelt’’, sa Peter.
’’Ta någonting som symboliserar dig.’’
’’Seriöst, Tagghorn? Kan man verkligen hitta en trollformel som symboliserar en?’’
’’Klart man kan!’’
’’Okej’’, sa Sirius och granskade sin trollstav. ’’Vad symboliserar mig, då?’’
De funderade ett tag. James verkade inte komma på någonting.
’’Vet du vad, skit i det. Bara gör någonting enkelt.’’
’’Visst. Wingardium Leviosa.’’
Remus glas lyfte med ens från bordet. I några sekunder svävade det ett par centimeter ovanför ytan, innan det landade på sin plats igen, lugnt och försiktigt.
Alla fyra marodörerna stirrade på det några sekunder.
’’Tja. Det var det’’, sa Sirius till sist, ryckte på axlarna och lade tillbaka sin trollstav.
’’Hur kändes det, Tramptass?’’
’’Precis som det känns att göra det i en lektionssal. Inget speciellt.’’
James verkade för en liten stund ha svårt att acceptera det, men ryckte till sist på axlarna han också.
’’Jaja.’’
De drack upp resten av sin honungsöl i tystnad, och beslöt sig sedan för att ge sig av till Zonkos.

’’Bästa födelsedagen någonsin’’, sa Sirius samma kväll, flera timmar senare, och slängde sig på sängen. James skrattade.
Efter en dag fylld av strosande i Hogsmeade, shopping, god mat och en gnutta sprit som James smugglat med sig så hade de allihop landat i sovsalen igen.
’’Vänta bara tills din artonårsdag. Ska vi gå och äta?’’
’’Inte nu’’, sa Sirius med ett stön. ’’Jag är fortfarande lite full.’’
’’Wow, känsligheten kommer med åldern’’, sa James och kastade en kudde på honom. ’’Gamling. Du drack nästan ingenting.’’
’’Jag vet, det känns sorgligt’’, sa Sirius och rullade runt på mage så att han kunde se sina vänner i ögonen. Han tog tag i kudden och kastade tillbaka den till James. ’’Vänta en liten stund bara.’’
’’Ingen behöver märka att du är full’’, sa James.
’’Säg inte det du’’, sa Remus, som stod framför spegeln och granskade sin spegelbild. ’’McGonagall är en levande alkomätare. Hon känner på tre kilometers avstånd om en elev har druckit.’’
’’Sant’’, medgav James. ’’Ska vi vänta lite?’’
’’Men jag är hungrig!’’ klagade Peter.
’’Du är alltid hungrig’’, konstaterade Remus.
’’Jag vet, men ännu mer nu!’’
’’Vet ni vad’’, sa James. ’’Jag har en plan.’’
’’Du tycker inte att vi utnyttjat husalferna tillräckligt för en hel livstid redan?’’ sa Sirius, som kunde läsa hans tankar.
James ryckte på axlarna.
’’Antagligen.’’ Kort paus. ’’Så vem hänger med mig?’’
’’Jag hänger med’’, sa Peter och flög upp.
’’Bra. Några önskemål?’’ James vände sig mot de två återstående marodörerna.
’’Vad som helst som är onyttigt och alldeles för kaloririkt’’, sa Sirius. Remus instämde. James nickade och lämnade rummet med Peter hack i häl.

’’…och så skulle vi vilja ha en tårta formad som nummer 17. Med marängbotten.’’
Husalfen nickade ivrigt och antecknade det på sitt block.
’’Något mer, Mr Potter?’’
’’Fyra portioner chokladpudding, tack’’, tillade han. ’’Det var nog allt…’’
’’Det är klart om en halvtimme’’, sa alfen.
’’Tack, Bazil.’’
’’Glad över att kunna stå till tjänst’’, sa alfen och bugade innan han försvann in i köket.
James log och vände sig mot Peter.
’’Kom, vi går och sätter oss i korridoren så länge.’’
De svängde runt och smet in i den folktomma korridoren på samma våning. James lutade sig mot väggen och gled ner så att han satt bekvämt. Peter slog sig ned bredvid honom.
’’Det här var galet mycket mat, Tagghorn… vi kommer inte orka äta upp alltihop…’’
’’Underskatta aldrig fyra hungriga tonårspojkars kapacitet’’, sa James bestämt. Peter ryckte på axlarna. Hans blick fastnade plötsligt på något längst bort i korridoren. James vände sig om.
’’Snorgärsen’’, mumlade han. Snape kom närmare och han fick syn på James. Han stannade snabbt till och såg ut som om han funderade på att vända tillbaka och ta en annan väg, men till sist samlade han mod till sig och fortsatte framåt. Han behöll ögonkontakten med James och när han passerade blev Peter nästan rädd av den råa avsky som Snapes blick utstrålade.
’’Potter’’, väste han.
’’Snape’’, sa James med en minst lika kallt tonfall. Peter såg med rädsla i blicken från James till Snape och väntade på att någon skulle dra sin stav. Men ingenting hände.
När Snape passerat och svängt in till en annan korridor mötte James Peters frågande blick.
Han suckade.
’’Jag ska uppriktigt anstränga mig för att inte starta bråk med Snape’’, mumlade han. ’’Det är inte värt det.’’
Peter svarade inte. Ännu en gestalt uppenbarade sig i andra änden av korridoren, men den här gången var det ingen människa.
’’Vi kan komma upp med maten till er, sir’’, sa husalfen. ’’Det blir lättare så, vi kan transferera oss. Vart ska vi leverera den?’’
’’Sovsal nummer fem’’, log James. ’’Tack.’’
Husalfen nickade, bugade så djupt att näsan slog i marken, och försvann sedan med ett poff.
James och Peter utbytte en blick, reste sig sedan och började gå tillbaka mot sovsalen.

Kvällen spenderades insvepta i varsin filt, på golvet i Marodörernas sovsal. De åt tills de blev proppmätta och sedan lite till, skrattade tills de fick ont i magen och pratade hela natten.
Och de var alla fyra lyckligare än på länge.

Jag vill ha chokladpudding!!!!!!! Du gjorde mig hungrig med det här kapitlet pieceofchocolate!!!!

Jag vill ha ett till kapiel, du skriver helt underbart!!!!!!!!!!!!!!

Underbart kapitel!