Med mitt hjärta i dina händer, del 1 (svenska)

Ser fram emot den nya vändningen i storyn - ta din tid!
Det är en jättebra fanfic!

Hejsan svejsan, här kommer jag efter nästan sex månader, oopsie. Om det (mot förmodan) finns någon som fortfarande läser denna fic har jag de goda nyheterna att jag efter att ha ändrat mig, skrivit om, raderat, kastat mig på golvet i frustration, börjat om osv, har en plan om hur jag vill att denna story ska se ut. Hur ofta jag kommer uppdatera återstår att se, beroende på hur många som vill läsa Här är iallafall ett kapitel!

---

Kapitel 8 - Sandra


15 september 1996


Morgonen efter min första kvarsittning tillsammans med Adrien Smythe väcks jag av att Freya energiskt rycker täcket av mig.

“Rise and shine!” nästan sjunger hon. “Det är en underbar morgon, fåglarna kvittrar och jag har en dejt med Henry om mindre än en timme och du kan väl snälla fläta mitt hår?” För varje ord byts den pigga, glada tonen och de glittrande ögonen ut mot nervöst pipande och hennes berömda hundvalpsblick.

“Bara för att du frågar så snällt”, svarar jag sarkastiskt och sträcker på mig. Freya fnyser och ger mig en förnärmad blick som håller i ungefär tre sekunder innan hon tappar masken och börjar fnittra.

“Du luktar som om du badat i rengöringsmedel!” utbrister hon och skrattar som om det skulle vara det roligaste hon någonsin varit med om.

“Hahaha, såå kul”, flinar jag och ger henne en vänskaplig knuff. “Det skulle du också göra om du deltagit i Filchs specialtortyr: Denna gång med 0% magi och 100% av de smutsigaste trolldrycksflaskorna han kunde gräva upp ur professor Slughorns förråd.”

“Jag tänkte faktiskt anmäla mig, men tyvärr var jag för sent ute så platserna var slut”, svarar hon retsamt. “Verkligen oerhört tråkigt.”

“Om du tar ett snack med mr Renblodsprins är jag säker på att han skulle låta dig ta hans plats på en sekund”, upplyser jag henne. “Jag tror aldrig han varit utan sin trollstav i mer än någon halv minut innan, så det kom lite som en chock för honom.”

“Frestande, men nej tack. Det är ju trots allt quidditchpremiär nästa lördag, och Henry spelar. Jag måste vara där och heja på honom.” Hon kollar drömskt på mig. “Han är så snygg när han flyger, och han lovade att han skulle flyga förbi och vinka till mig om han fick tillfälle. Jag kommer svimma!” Hon kastar sig dramatiskt ner på min säng med en längtansfull suck.

“Okej, vem är du och vad tusan har du gjort med min bästa vän?” undrar jag retsamt medan jag rotar runt efter en ren klädnad från min koffert.

“Vadå, jag är väl som vanligt?” protesterar hon med fejkad upprördhet där hon ligger med huvudet hängande över sängkanten.

“Nähä du. Bevis nummer ett: Freya Lewis skulle aldrig kolla på en kille med samma längtan som hon får i blicken när hon ser enhörningar. Bevis nummer två: Gryffindor, där Henry spelar, möter Hufflepuff, och Freya Lewis skulle aldrig överge sitt elevhem. Bevis nummer tre: Jag minns…” Min monolog avbryts av att jag får en välplacerad kudde i sidan av ansiktet. Jag kollar förnärmat på henne. “Hey! Inte schysst!”

“Du är bara svartsjuk”, nynnar hon och drar demonstrativt ut på vokalerna. Jag slänger tillbaka kudden men missar brutalt. Hon skrattar och fortsätter. “Men helt allvarligt. Han är den finaste kille jag haft en chans med i hela mitt liv. Han är snäll, omtänksam, artig, bildad, sexig…”

“Okej, jag fattar”, avbryter jag henne och höjer händerna för att stoppa hennes babblande. “Henry är drömprinsen, du är Törnrosa. Sätt dig upp så hinner jag göra en fläta innan du måste rusa iväg.”

Lydigt sätter hon sig upp och rätar på ryggen. Jag börjar arbeta, och efter bara ett par minuter har jag lyckats göra en prydlig inbakad fläta i hennes ljusa hår. Jag fäster den och backar undan lite för att beundra mitt verk.

“Vacker som en dag”, konstaterar jag med överdrivet pompös röst. “Gå nu och möt din stora kärlek.”

“Tack”, svarar hon och vänder sig om för att ge mig en snabb kram och en puss på kinden. “Jag ska berätta varenda liten detalj när jag kommer tillbaka, så var redo!”

“Alltid redo”, svarar jag sanningsenligt.

Freya kastar en sista blick på sig själv i spegeln intill toalettdörren och poserar hastigt innan hon bokstavligen skuttar ut ur sovsalen. Jag ser efter henne med ett litet leende på läpparna. Henry måste verkligen vara speciell.


21 september 1996


En vecka passerar fruktansvärt snabbt om man har tråkiga kvarsittningar att se fram emot. Tilda sneglar på mig över kanten på halsduken hon svept om sig.

“Säkert att du inte vill följa med?” undrar hon för sjunde gången. “Du hinner säkert se ett litet tag av matchen i alla fall, klockan är ju bara kvart över fem.” Jag kollar upp från min precis avslutade uppsats i runor och ska precis svara då Freya hoppar in i konversationen.

“Låt henne sura i fred”, säger hon roat. “Stackaren ska snart tillbringa sin kväll med att slava för Filch i sällskap av skolans kanske präktigaste renblodsfanatiker.” Hon pausar fundersamt i ett ögonblick. “Eller nej, skolans präktigaste är definitivt hans tjej. Ni vet hon där med svart hår och röda läppar, Bianca?” Med ett knyck på nacken poserar Freya med ett försök att göra en högfärdig min samtidigt som hon plutar extremt mycket med läpparna. Jag och Tilda vrider oss av skratt.

“Allvarligt, det är lugnt”, svarar jag i Tildas riktning efter att vi lugnat ner oss. “Jag är inte särskilt peppad på att sitta i regnet i en halvtimme bara för att gå in igen. Och alla har inte snygga killar att glo på.” Det sista säger jag med ett sockersött leende till Freya.

“Nej, vissa får nöja sig med vår kära gamla vaktmästare!” ger Freya retsamt igen samtidigt som Tilda högljutt börjar babbla om hur romantiskt allt med Freya och Henry är. “Och nu måste vi faktiskt gå om vi ska få bra platser!”

“Simma lugnt!” ropar jag skämtsamt efter dem när de lämnar rummet.

“Så mycket regnar det faktiskt inte!” skrattar Tilda tillbaka.


Allt eftersom deras skratt och röster dör ut försvinner även den glada känslan. Tilda överdriver faktiskt inte när hon kallar Freyas relation romantisk. Drömprinsen Henry verkar inte ha en enda dålig sida. Jag skojade om att han förmodligen har en mörk hemlighet, men varken Freya eller Tilda tyckte det var särskilt kul.

Något som inte heller är särskilt kul är att tiden bokstavligen flyger fram, och klockan kvart i sju lämnar jag min varma, mysiga säng för att gå till Filchs kontor. Denna gång är inte Adrien där när jag kommer, och jag tänker definitivt inte vänta på honom. Är han sen får han skylla sig själv, jag tänker i alla fall bli klar så fort som möjligt. Jag knuffar upp dörren och känner en plötslig lust att peta ut ett öga eller två från Filch, som flinande står intill dörren framför två gigantiska högar med. Tomma. Smutsiga. Trolldrycksflaksor. Med en suck motstår jag frestelsen och lägger istället min stav i hans utsträckta hand och börjar jobba.

Adrien dyker upp bara några minuter efter mig, och av hans min att döma har han också en och en annan idé på vad han skulle vilja göra med vaktmästaren. Men han säger inget, och efter ett par minuter arbetar vi i samma arga tystnad som förra veckan. Filch sticker iväg, antagligen på jakt efter några stackars förstaårselever som han kan skrämma livet ur. Jag försöker skrubba flaskorna så snabbt jag kan, men det känns ändå som om berget framför mig inte minskar över huvud taget. I ett försök att få tiden att gå snabbare börjar jag nynna på en enformig melodi inuti huvudet.

En halvtimme passerar, och sedan en timme. Plötsligt tar Adrien till orda.

“Skulle det vara för mycket begärt för din lilla smutsskallehjärna att sluta sjunga på vad in i Merlins namn den där sången nu är?” frågar han. Han försöker låta spydig, men av någon anledning lyckas han inte. Det tar några sekunder innan jag inser att sången i min hjärna förflyttat sig ut, och inte är en slumpmässig påhittad melodi längre.

“Tjajkovskijs vals från Törnrosa”, upplyser jag honom.

“Ursäkta?”

“Ett rätt så känt stycke, som dessutom råkar vara min favorit. Så nej, jag tror faktiskt jag tänker fortsätta."

Till min förvåning börjar han skratta. Det är inte ens hånfullt, utan ett genuint, roat skratt. Men självklart tar det bara ett ögonblick för honom att komma på sig själv och få fram den dryga minen.

“Det där lät klassiskt, och du är definitivt inte en klassisk människa”, fnyser han.

“Och det är du?” biter jag blixtsnabbt tillbaka.

“Självklart, om du anser att pianoträning sedan fyra års ålder räcker för att man ska klassas som en.”

“Jag skulle inte klassa dig som något annat än en klassisk skitstövel om jag så fick betalt för det!”

Vi blänger på varandra innan vi båda demonstrativt går tillbaka till arbetet. Resten av kvällen passerar utan mera samtal, men jag nynnar ljudligt på Törnrosavalsen ända tills Filch kommer tillbaka.


“Hur gick matchen?”

Freya lyser upp medan Tilda gör en grimas när de hör min fråga.

“Gryffindor vann 240-90! Henry gjorde fyra mål!” berättar Freya ivrigt. “Och han kastade en slängkyss till mig varje gång, förstår du hur underbar han är?”

“Underbart dryg är ordet…” muttrar Tilda. Tydligen har Henrys nivå av drömprinsighet inte riktigt varit Tildas favorit. Hon och Freya kivas fram och tillbaka om huruvida han var romantisk eller bara störig, och jag byter om till pyjamas och kryper ner i sängen med deras röster som ett hemtrevligt sus i bakgrunden.

“Just det, Sandra!” utbrister Freya som plötsligt minns att jag också är närvarande. “Hur var tortyren med Filch och Smythe den yngre?”

“Om jag går in där nästa vecka och ser tomma trolldrycksflaskor, som väntar på att bli handskrubbade utan magi, tänker jag stämma Filch. Eller kanske McGonagall eller Slughorn. Vem det nu är som kom på idén med det här”, stönar jag. Mina sovsalskamrater fnittrar.

“Vad sa Smythe om det?” undrar Tilda försiktigt. “Var han väldigt arg?”

“På mig i såna fall. Jag nynnade Törnrosavalsen större delen av tiden, bara för att det störde honom.”

Freya skrattar ännu mer men Tilda bleknar. Hon är så rädd för Renblodssamfundet att hon måste tycka att jag är galen om jag jävlas med honom.

“Du skulle ha tagit med texten också!” flämtar Freya fram och får både mig och Tilda att dra på munnen. “Du och jag, vi träffades en gång i en dröm…”

“Du och jag, förstår att vi har ihop en kärlek så öm…” Tilda och jag faller in i sången från sagoböckerna vi läste när vi var yngre. Freya lärde sig texten och melodin när hon hälsade på hos mig under sommaren för tre år sedan.

Skratten och sången som ekar i rummet ger mig en varm känsla i magen. Tankarna på Renblodssamfundet och jobbiga kvarsittningar känns med ens avlägsna.

---

Det var allt för ikväll! Kommentarer är mycket mycket uppskattade, speciellt de som innehåller konstruktiv kritik ♥

Super!♥ Väldigt kul med uppdatering

Väldigt svårt för mig att ge konstruktiv kritik, för den är så välarbetad redan. Det märks verkligen att du skrivit och skrivit om, så som du berättar i kommentaren i början. Så kul med uppdatering! Har isen börjat smälta så smått? Tänker på Adriens genuina skratt, innan han tog på sig sin dryga min ...

MIRA DEN VAR AWESOME!
Äntligen ett nytt kapitel och den var lång och den var vacker och alla ord som ska säga hur bra och duktigt du skrivit den! Jag hoppas att du fortsätter skriva den här fanfiction oftare och vi måste diskutera Far From Home!

Jag har läst ikapp, och det finns inte tillräckligt med ord som beskriver hur mycket jag tycker om berättelsen. Undrar hur det ska gå för Sandra och Adrien.

Längtar till nästa kapitel!

Jag är en ny bevakare!
Läser mest ff:n där Draco är med, men måste väl prova något nytt. Intressant handling! Jättespännande att du bara har med egna karaktärer. Du gör verkligen berättelsen till din egen, och sånt är väldigt häftigt tycker jag.

Du skriver på ett bra och fängslande sätt. Kanon bra, verkligen.

Bevakar

Hej!

Nu har jag under de senaste veckorna fortsatt med min process att skriva, ändra, inse att det inte kommer fungera, ändra tillbaka, komma på en ny grej och klämma in det någonstans... Och nu kan jag med stolthet meddela att denna fanfiction är färdigskriven. En hög med kapitel ligger i mitt arkiv och bara väntar på att bli publicerade. Men för att ge mig själv någon slags regelbundenhet (och ha lite roligt med cliffhangers, hihi ) kommer uppdatering av denna fanfiction från och med nu ske en gång i veckan, närmare bestämt på onsdagar.

Dessutom har jag bestämt mig för att bli bättre på att svara på det ni kommenterar, utan dem skulle jag ju inte kunna veta om någon gillar det jag skriver eller inte. Så nu, till kommentarerna!

Avis Fortunae

Spoiler:
Tryck här för att visa!Kul att du gillade kapitlet! Jag blir så glad när du säger att du inte hittar något att ge kritik för, det måste ju betyda att jag på något vänster skrivit rätt så bra.
Och ja, kanske har Adrien börjat mjukna lite för Sandra, utan att inse det själv? Vi får väl se...

Idiz

Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack! Kul att du ville hänga kvar trots att uppdateringen blivit lite spridd

Akatsuki

Spoiler:
Tryck här för att visa!Du är också awesome! Tack så mycket för alla snälla ord, det gör mig verkligen jätteglad

Mintygirl89

Spoiler:
Tryck här för att visa!Roligt att du gillar det! Ska bli jättekul att se vad du och alla andra tycker lite längre fram, då man får mer information om vad som kommer hända. Och lycka till 'Vandalen på ridskolan', jag väntar med spänning på nästa del. Låt det ta sin tid bara

Elzyii

Spoiler:
Tryck här för att visa!Oj, vad roligt att du vill läsa! Jag har själv aldrig hunnit kika på din fanfiction, men baserat på allt det positiva jag hört om den är det nog något jag borde göra så snart som möjligt. Verkligen kul att du läser, speciellt då du nämner att du vanligen mest läser om Draco. Tack för kommentaren

Lisaplisen

Spoiler:
Tryck här för att visa!Vad kul att du bevakar! Blir spännande att se vad du tycker om kommande kapitel

Nu är det dags för dagens kapitel. Jag kan berätta att någonstans i det finns en liten, liten detalj som kommer att vara mycket viktig i längre fram... Kanske känner någon sig manad att försöka hitta den?

---

Kapitel 9 - Adrien

23 september 1996

När jag kommer ut från sovsalen den fjärde måndagsmorgonen sedan läsårets start överraskas jag positivt av att Nathalie inte verkar synas till någonstans i närheten av Bianca.

“Godmorgon”, hälsar jag henne mjukt, och hon svarar med att ge mig en snabb puss.

“Ska vi gå till frukosten? Jag är vrålhungrig”, suckar hon.

“Borde vi inte vänta på de andra?” föreslår jag, medan jag blickar runt i det ännu rätt så folktomma uppehållsrummet i jakt på någon av våra vänner.

“Tobias gick för flera minuter sedan”, får jag till svar. “Och, ja… Du kan ju alltid fråga Nat eller Victor, men jag tvivlar på att du får ett särskilt välformulerat svar från någon av dem.” Hon fnissar till och gestikulerar mot en av sofforna i rummets bortre hörn

Något förvirrat vänder jag mig om för att se vad hon menar, och möts av en syn jag ärligt talat inte någonsin förväntat mig att se. Nathalie och Victor sitter tätt sammanslingrade, och verkar fullständigt uppslukade med att hångla ansiktena av varandra. Jag blinkar, och överväger att gnugga mig i ögonen då de fortfarande är kvar efteråt.

“Okej…” Jag vänder mig långsamt tillbaka mot Bianca medan jag talar. “Hade någon tänkt informera mig om det där, eller var det tänkt att jag skulle få reda på det på ett så motbjudande sätt som möjligt?”

“Vadå, vem älskar inte att börja morgonen med att betrakta när ens bästa vänner försöker dela så många könssjukdomar de kan utan att ta av sig kläderna?” fnyser hon. “Jag hade ingen aning om det heller, Nat var inte i sovsalen när jag vaknade så jag antar att de hållit på ett tag. Det var därför Tobias drog, han påstod att han skulle få men för livet om han stannade mycket längre.”

“Jag måste nog hålla med honom på den punkten”, säger jag innan jag lägger en arm runt min flickväns axlar och snurrar oss båda i riktning mot dörren. “Kom, jag tycker vi flyr fältet innan de faktiskt börjar ta av varandra kläderna.”

“Tack för de mentala bilderna”, klipper Bianca till med, ackompanjerat av ett lekfullt slag mot min höft. Jag flinar mot henne, och vi styr stegen mot frukosten.


Nathalie och Victor sluter inte upp med oss under frukosten, så vi får ingen möjlighet att ställa frågor om deras relation. Jag spenderar största delen av min runskirftslektion djupt försjunken i tankar, och mer än en gång kommer jag på mig själv med att låta blicken vila på Sandra. Bara det faktum att jag tänker på henne som Sandra, och inte som en slumpmässig smutsskalle, irriterar mig.
Vid ett tillfälle vrider hon på huvudet och för en sekund möts våra blickar. I det korta ögonblicket innan hon hinner reagera ser jag något mjukt, nästan skört, i hennes ögon, men genast då hon upptäcker mig förvrängs hennes ansikte i en sur grimas och hon vänder sig demonstrativt bort.

När jag någon timme senare lämnar klassrummet styr jag stegen mot biblioteket istället för stora salen. Jag är inte särskilt hungrig, jag åt mer än nog till frukost, och den gnagande tanken om Sandra ligger och stör i bakhuvudet. En tanke i bakhuvudet påpekar att jag inte bara borde strunta i att möta upp Bianca under lunchen utan att säga något, men jag ignorerar den. Jag behöver en stund för mig själv, för att reda ut kaoset som råder i min hjärna.

Pince hälsar mig med en kort nick då jag kliver in i biblioteket, och jag svarar på samma sätt. Hon har alltid föredragit mig framför mina vänner, förmodligen eftersom jag är både lugnare och tystare. Jag slår mig ner vid ett avskilt bord, och plockar fram mina läxor utan att egentligen ha för avsikt att göra dem. Det är ett enkelt sätt att visa att jag inte vill bli störd, att jag är upptagen, och det behövs definitivt. Efter bara någon minut hör jag ett inte särskilt diskret fnittrande, och när jag tittar upp från pergamentet ser jag en grupp tredjeårsflickor från Ravenclaw, som kastar förtjusta blickar på mig från där de står samlade ett par meter från mig. Jag höjer på ögonbrynen åt dem, och förskräckt pipande smiter de iväg. Med en suck lutar jag huvudet mot armarna.

“Adrien!” Tystnaden bryts återigen av Tobias, som glatt kommer spatserande mot mig. Jag kan höra Pinces ilskna hyschningar komma efter honom, men han verkar inte ha noterat det. “Sitter du på riktigt och sover i biblioteket?”

“Faktiskt inte”, svarar jag torrt. “Blev du verkligen så traumatiserad av det som hände imorse att det gav dig generell dödslängtan, eller vill du bara få med mig på madam Pinces stygglista?”

“Ingendera, faktiskt”, svarar han obekymrat och sätter sig mittemot mig. “Tänkte bara släpa med dig på lunch. Bianca undrar var du är.” Han lyfter suggestivt på ögonbrynen så han säger det sista.

“Bra försök, men det är inte jag som njuter av att slicka på min flickvän offentligt”, påpekar jag, men reser mig ändå för att börja samla ihop mina saker.

“Så du medger att du gillar att slicka på henne när ni inte är på en offentlig plats?” frågar han retsamt.

“Hur gammal är du nu igen? Tolv?” biter jag tillbaka med.


Vi lämnar biblioteket och styr stegen mot lunchen under fortsatt småprat. Tobias är exalterad över mötet vi ska hålla på onsdagskvällen. Det är en del elever som visat stort intresse under de första veckorna av terminen, och han är övertygad om att det kommande mötet ska övertyga många av dem att officiellt gå med i Samfundet under jullovet. I vanliga fall skulle jag dela hans iver, men mina tankar hoppar fram och tillbaka alltför snabbt för att jag ska kunna fokusera. Det verkar inte synas utåt i alla fall, med tanke på att Tobias, som är duktig på att avläsa människor, inte påpekar något om det.

Våra vänner har ockuperat en stor del av Slytherinbordet. Utöver Bianca, Victor, och Nathalie, har några andra av våra bekanta slagit sig ner där. Haley och Courtney är mitt uppe i en diskussion med Therese, och verkar för ovanlighetens skull vara överens om något. Min bror, Isabelle, och Callum sitter och betraktar dem, och det gör även några fjärdeårselever jag inte kommer ihåg namnen på.

“Hej!” Biancas ögon lyser upp när hon ser mig. “Vart tog du vägen?” Hennes röst och ansikte är neutrala, men jag kan skymta en smula irritation djupt i hennes ögon.

“Han satt och sov i biblioteket”, informerar Tobias henne innan jag hinner komma till orda.

“Jag sov inte, jag arbetade med runskriften”, suckar jag uppgivet.

“Du måste lära mig din studieteknik i så fall”, flinar Tobias. “Om du kan få i dig den där skiten med stängda ögon måste det kanske finnas hopp för oss vanliga dödliga.”

Jag orkar inte argumentera så jag sätter mig i tystnad. Bianca fångar min blick och höjer frågande ögonbrynen. Jag grimaserar till svar. Det är ingen idé att försöka sätta ord på röran i mitt huvud innan jag förstått den själv.

“Vi höll precis på att diskutera upplägget för julmötet”, berättar Haley. “Pappa har en del enastående idéer, men somliga tycker visst de är för riskabla.” Både hon och Courtney kollar demonstrativt på Therese, som himlar med ögonen.

“Jag tycker bara att hans vision är lite chockerande!” svarar hon hetsigt. Tvillingarna kollar upprört på henne.

“Vad sägs om att vi tar upp något ännu mer chockerande!” avbryter Bianca bestämt innan Courtney hinner börja protestera. “Som… Som att min bästa vän, i hela stora vida världen, inte berättar om sina relationer för mig!” Hon kollar skämtsamt på Nathalie

“Exakt Nathalie”, skrattar Isabelle, som också verkar ivrig att komma bort från den stela atmosfären. “Hur kunde du?”

“Väx upp”, suckar Nathalie avfärdande. “Det är inte som om jag behöver berätta allt för dig.” Sättet hon säger det på känns nästan tillgjort, lite som att hon försöker övertyga sig själv också.

“Visst”, svarar min flickvän med en svagt kylig underton, innan hon reser sig upp. “Vi går, jag har ätit klart.”

Nathalie blänger på henne, och under ett tiotal sekunder konverserar de genom en serie blickar. Sedan suckar Nathalie demonstrativt, reser sig upp, och resten av oss vänder besvärat iväg blickarna då hon och Victor tar farväl genom att dela en kyss med samma intensitet som i morse. Min bror och hans jämnåriga går över till ett par flickor från Ravenclaw, och tvillingarna fortsätter hålla hov för fjärdeårseleverna. Tobias tuggar obekymrat på en bit rostbiff, och Victor stirrar efter Nathalie med vad som måste vara århundradets fånigaste leende på läpparna.

“Hur mycket har du betalat henne för det där?” frågar jag honom då Bianca och Nathalie kommit utom hörhåll.

“Lägg av!” Han rodnar häftigt.

“Exakt Adrien, lägg av!” härmar Tobias med munnen full av mat. “Var lite schysst mot Vicky, han har just förlorat oskulden!” Han flinar mot mig medan Victor protesterar ilsket, och jag kan inte låta bli att skratta till.

“Lägg ner!” fräser Victor, vars ansikte har tagit en illröd färg. “Hon har bara insett hur charmig jag är.”

“Whatever you say”, retas Tobias. De fortsätter smågnabbas, och jag börjar ta för mig av lunchen medan jag skrattar tyst för mig själv. Kaoset i mitt huvud har backat undan.


Jag träffar inte Bianca förrän sent på kvällen, ett bra tag efter att jag ätit middag. Hon sitter i en fåtölj med talmagiboken uppslagen i famnen. Hennes ansikte är hopsnörpt i en djupt fokuserad min, och fjäderpennan i hennes vänstra hand trummar taktfast mot boken.

Försiktigt närmar jag mig henne, för att sedan, då det bara är någon meter mellan oss, sträcka fram handen och sno åt mig pennan. Hon tittar upp och möter min blick med ett leende.

“Hej”, hälsar hon mjukt.

“Gör du läxorna utan mig nu?” undrar jag och sjunker ner i fåtöljen intill hennes.

“Jag är inte totalt korkad”, svarar hon leende. “Men jag hade kanske misslyckats totalt med en del av uppgifterna om Nat inte hjälpt mig. Hon kämpade verkligen med att komma ikapp under lovet, bara för att bli totalratad av Slughorn. Det är så orättvist.”

“Jag trodde du och Nat var osams”, börjar jag försiktigt. “Och det är väl inte Slughorns fel om han följer reglerna.”

“Lätt för dig att säga, du som är hans älsklingselev”, retas Bianca. “Dessutom är det lugnt med mig och Nat. Hon har väl rätt att vara lite lovestruck?”

“Visst”, svarar jag med en axelryckning.

“Vad var det med dig tidigare idag?” Frågan hon ställer var väntad, men jag har inget svar att ge. Hon verkar tolka min tystnad som att jag låtsas att jag inte hört henne, så hon fortsätter till ett annat ämne.

“Är det fortfarande tänkt att du ska åka hem över helgen?” Hennes fråga syftar på brevet jag mottog för några dagar sedan, där min far föreslog att jag skulle delta i helgens möte med Samfundet. Jag grimaserar.

“Jag tror det, men förmodligen kommer Alex också. Han ville inte visa det, men jag såg att det upprörde honom att far inte bjöd in honom också”, förklarar jag. “Dessutom innebär det att jag skulle slippa kvarsittningen, och det skulle jag inte tacka nej till för allt i världen.”

“Det fattar jag verkligen”, skrattar min flickvän. “Du måste komma ihåg tala om för din far att hans senaste skriveri i The Prophet var fantastiskt. Och hälsa till alla från mig.”

“Varför kommer du inte med och säger det själv?” föreslår jag. “Jag hade tänkt visa upp protokollen över potentiella medlemmar, och trots allt är det ju vi båda som jobbat med dem. Det blir ju mer rättvist om du är där och tar åt dig din del av äran. Och dessutom skulle jag sakna dig om du inte kom med.”

“Ååh, skulle du?” fnittrar hon, och jag svarar genom att himla med ögonen. “Visst, varför inte? Eller, jag kanske måste bli kvar och jobba med den här förbaskade talmagin om du inte hjälper mig.”

“Jag trodde Nat hade gett dig den information du behövde”, påpekar jag lekfullt.

“Ha ha”, flinar hon och petar mig i sidan. “Har du någon hjälp att ge eller inte?”

“Visa mig vad du har kvar”, ber jag. Hon slänger över pergamentet och boken till mig innan hon hoppar ur fåtöljen för att knuffa den mot mig, så att vi båda ska kunna se arbetet. Därefter kryper hon ihop som en katt och lutar huvudet mot min axel. Jag plockar upp hennes arbete medan jag i bakhuvudet nynnar på en lugn melodi.


25 september 1996

Luften i rummet är tung och kvalmig. Jag kan inte minnas att det skulle ha varit så här många personer på ett av våra Hogwartsmöten sedan Alex hade ihop det med smutsskallen. Klockan är snart halv tolv, men förmodligen kommer minglandet och drickandet fortsätta långt in på morgonen. Allt egentligt program är slut, jag har talat om julmötet och Bianca har sprungit runt i rummet och noggrant antecknat namnen på alla som officiellt vill gå med i Samfundet. Senast jag kollade med henne, för kanske tjugo minuter sedan, var det nästan femtio.

Jag har ett halvfullt glas i min hand, och jag tömmer det för att sedan sträcka mig efter ett nytt.

“Är det där verkligen en bra idé? Du blir så sentimental när du är full.” Min bror kollar på mig från där han plötsligt dykt upp på min högra sida. För ovanlighetens skull är han inte i sällskap av varken sina vänner eller Isabell.

“Jag kan inte minnas att jag frågat efter din åsikt”, replikerar jag med en demonstrativ klunk ur det nya glaset.

“Hey, jag vill bara se till att du är okej”, försvarar han sig. “Jag vet hur tufft det kan bli att vara Samfundets stora frontfigur för framtiden.”

“Vad i Merlins namn har du druckit?” undrar jag skeptiskt. “Står du verkligen här och försöker ge mig råd om att hantera mitt liv?”

“Det var inte min idé”, svarar han med en axelryckning, och när jag ger honom en frågande blick tillägger han. “Bianca bad mig prata med dig. Hon är orolig över dig, hon säger att du inte verkar må helt okej.”

“Om det handlar om i måndags så var det ingenting”, påpekar jag vasst, trots att jag vet att det inte bara handlar om i måndags, utan om igår och idag också. Jag har haft svårt att reda ut mina tankar, och tagit varenda tillfälle jag kunnat för att dra mig undan och få stunder av tystnad. “Vadå, tror du inte att jag klarar mig själv?”

“Jag påstår inget”, säger min bror lugnt. “Men jag kan inte låta bli att undra, Bianca är trots allt den som känner dig bäst.”

“Då får jag väl prata med henne själv”, muttrar jag, och sätter ner glaset med en smäll.

Jag skannar rummet efter Bianca, men lyckas inte få ögonen på henne. Smått irriterat tränger jag mig förbi en grupp yngre elever, och mumlar fram en hastig ursäkt till en söt blond flicka då jag råkar stöta till henne. Hon ger mig ett vänligt leende, men pojken intill henne, jag har för mig att han är en Gryffindorare i min årskurs, kastar en ilsken blick på mig. Jag vänder mig åt ett annat håll, kryssar förbi en rödhårig sjundeårselev (i den förmodligen kortaste klänning jag någonsin sett), och känner mig uppgiven då jag får syn på Therese som kollar flörtigt mot mig. Till sist får jag syn på Bianca. Hon är strålande vacker, klädd i en simpel svart klänning med håret utsläppt över hennes bara axlar. Läpparna är som vanligt målade i klarrött.

“Många av våra främsta talare kommer dela sina visioner på julmötet, det är alltid lika fängslande…” Tålmodigt stannar jag ett par meter från där hon står och förklarar något för en Ravenclawelev. Deras konversation pågår i ett par minuter till, innan hon ursäktar sig och kommer över till mig.

“Du vet att man faktiskt kan delta i konversationer istället för att stå och se missnöjd ut ett par meter ifrån”, skämtar hon. Jag drar inte på munnen.

“Vad har du sagt till Alex?” frågar jag och hennes leende omvandlas till en nervös grimas.

“Bara att du betett dig lite konstigt, att du dragit dig undan mer än vanligt…” Hon biter sig i läppen. “Jag var orolig att pressen från Samfundet började bli för stor och…”

“Men det är den inte”, avbryter jag bestämt. “Jag vet att jag varit lite tillbakadragen de senaste dagarna, men jag har haft mycket att tänka på, sånt som inte gäller Samfundet. Och även om jag hade känt mig pressad hade jag kunnat hantera det fint! Så nästa gång kanske du skulle kunna tala med mig personligen innan du går och smider planer tillsammans med Alex, okej?”

“Okej”, svarar hon, förvånansvärt vänligt och mjukt med tanke på hur irriterad jag lät. “Förlåt. Det är så lätt att tänka på allt som om jag vore i din situation, och jag drog förhastade slutsatser. Fred?” Hon lägger armarna om mina axlar.

“Fred”, ekar jag. “Och förlåt mig med, det var inte meningen att låta så aggressiv. Jag förstår att du bara vill hjälpa till.”

“Bra”, suckar hon lättat medan jag drar henne närmare mig. “Jag vill bara att vi ska ta oss igenom de här åren och kunna fokusera helt på framtiden.” Jag nickar medhållande.

“Vad tyckte du om mitt tal förresten?” undrar jag sedan. “Erhåller jag ditt godkännande?”

“Självklart”, skrattar hon och pussar mig på kinden. “Kanske inte Samfundets främsta talare, men helt klart den snyggaste.”

“Vad tycker du, är det värt att stanna här?” viskar jag i hennes öra då jag dragit henne ännu närmare. Hennes bara hud är varm mot mina armar.

“Har du kanske något roligare planerat?” undrar hon med en suggestiv min. “För jag kan i alla fall tänka ut ett par saker.”

“Det är jag övertygad om”, svarar jag hest. “Kom igen, vi drar.”

Hon flinar och tar tag i min hand.

“Absolut. Nat och Victor ska fan inte vara de enda som får ha lite kul.”

---

Vad tror ni, lyckades ni hitta detaljen? Kommentarer uppskattas ♥

En hög med kapitel ligger i mitt arkiv och bara väntar på att bli publicerade.

Den känslan är ju bara den bästa! Grattis till dig! Du skriver så otroligt bra. Allt är så välarbetat, vartenda ord, varje beskrivning och detalj. Apropå det - är detta den omtalade detaljen som kommer att få betydelse i framtiden?

“Vi höll precis på att diskutera upplägget för julmötet”, berättar Haley. “Pappa har en del enastående idéer, men somliga tycker visst de är för riskabla.” Både hon och Courtney kollar demonstrativt på Therese, som himlar med ögonen.

“Jag tycker bara att hans vision är lite chockerande!” svarar hon hetsigt. Tvillingarna kollar upprört på henne.

Det nämns så hastigt men verkar kunna bli något stort i framtiden - och det verkar olycksbådande. Så spännande!

Adrien får inte ordning på sina tankar. Någonstans i det undermedvetna finns nog Sandra, trots allt, även om han och Bianca verkar ha det ganska okej. I alla fall nu ... ser fram emot fortsättningen! Onsdagar blir perfekt!