BxB PRS countess & Emma07

Bara varenda liten millimeter, varenda liten rörelse som han gjorde med sina fingrar fick fjärilarna i Jordis mage att susa omkring ännu mer. Han hade aldrig upplevt något liknande, men han hade heller aldrig varit fullt såhär kär i någon. Trodde inte ens att han varit allvarligt kär i någon tidigare, han var ju visserligen ihop med Jessica men det var inte av kärlek. Där hade han också ett problem - han måste komma på ett bra sätt att göra slut med henne, ville egentligen inte såra henne då hon var en fin person. Men kärleken fanns inte alls där.
"Jag kan inte bestämma mig vilket som låter roligast." skrattade han till, såg på honom med en blick som var fylld av kärlek.
"Självklart vill jag prata med dig i skolan, jag vill ägna varenda sekund jag kan med dig. Men jag är också rädd, jag vågar inte riktigt visa öppet för hela världen vad jag känner för dig ännu." nästan viskade han, ville ju inte råka såra honom med det.

En kort känsla av besvikelse strömmade genom Oliver, trots att han innerst inne redan visste svaret på sin egen fråga.
”Det är okej..”, svarade han och log ett bekymmerslöst leende. Han fick inte vara självisk. Han kunde inte tvinga Jordi att vara öppen med sin läggning bara för sitt eget välbefinnande. Givetvis önskade han att saker och ting hade varit annorlunda, att de alltid kunde vara tillsammans och inte behövde bry sig om människorna omkring dem, men Oliver visste hur mycket mod det krävdes för att komma ut – till och med inför sina närmaste – och det skulle förmodligen krävas ännu mer av Jordi som dessutom kom från en kultur där de flesta fortfarande såg det som en stor skam.
”Jag är bara ivrig nu när jag äntligen får vara med dig och inte längre behöver dölja hur galen jag är i dig”.

Den senaste veckan hade minst sagt varit fantastisk. Jordi kunde inte ens komma ihåg när han senast varit så lycklig som nu - han var så mycket med Oliver som han bara kunde, vilket blev en hel del till hans stora lycka. Han ville aldrig behöva vara länge isär ifrån honom, och ärligt talat upptog han en väldigt stor del av hans tankar även när de inte umgicks. Men det var väl en del av grejen när man var kär.
Men all lycka varade inte för evigt. Det var ganska sen eftermiddag, rättare sagt snarare kväll, då han kom hem ifrån gymmet. Han hade pratat med Jessica någon dag tidigare om att deras förhållande inte kunde fortsätta, han hade försökt göra det så snällt han kunde då han ju egentligen inte tyckte illa om henne eller nåt men samridigt utan att avslöja sanningen. Men den här kvällen visade snabbt att hon tydligen tagit reda på den på egen hand, och skvallrat om saken till hans familj. Han förstod snabbt att något var väldigt på tok då han kom in, och hans far var ursinnigare än vad han hade trott. Eller trott och trott, han hade aldrig väntat sig det här - eller att de skulle ha fått reda på det. Han hade snarare hoppats på att han skulle kunna avslöja det försiktigt för dem, inte allt på en gång. Kanske bidrog chocken till att dem tog det hårt, men i vilket fall skar det i hjärtat på Jordi. Att de inte kunde se längre än det, att han var deras son vem han än gillade.
Men nej, sån var inte deras syn och inte deras kulturs syn.
Han kände sig på bristningsgränsen när han senare stod ute utan en aning om vart han skulle ta vägen - paniken fanns ju där, ständigt växande i takt med mörkret. Självklart var det ju en chock med att ha blivit behandlad som han blivit, att bli utslängd både ur hemmet och familjen utan minsta förvarning om det. Och den nu något svullna kinden värkte långt mer på insidan än den faktiskt fysiska smärtan.
Han tvingade sig att slå Olivers nummer. Det var det enda han kom på för tillfället, det enda stället han ville till.

De diskreta blickarna, deras hemliga möten i skolan, de långa telefonsamtalen på kvällarna. Den senaste veckan med Jordi hade varit magisk. Oliver hade aldrig känt så starkt för en annan människa tidigare. Bara tanken på dem tillsammans fick honom att le och varje gång Jordi gick förbi honom i korridoren kände han ett starkt behov av få sträcka fram en hand och röra vid honom. Men han hade hållit fast vid sitt ord. Ingen visste att de träffades, inte ens Mia, men Olivers förändrade beteende hade fått henne att ana att han gömde någonting. Han var alltid på gott humör, han var tankspridd och när hon frågade var han höll hus hela dagarna kom han med dåliga bortförklaringar.
. . .
Hela skolan var i chock efter att Jordi avslutat sitt förhållande med Jessica. Utåt hade de varit det perfekta paret – paret som alla ville vara – och folk hade varit helt säkra på att de skulle hålla ihop i flera år framöver. Oliver hade följt allt på avstånd och sett hur förkrossad Jessica blivit av det plötsliga uppbrottet. Han kunde inte låta bli att tycka synd om henne, hon verkade trots allt vara en bra tjej – han hade aldrig kunnat föreställa sig vad hon var kapabel till eller vad som var påväg att hända…
Han satt hemma i sitt vardagsrum när telefonen ringde. Ett stort leende spred sig över hans läppar när han såg Jordis namn lysa upp på displayen och han svarade genast.
”Hejdär, jag tänkte precis ringa dig”, sade han glatt, men när Jordi inte svarade direkt förstod han nästan genast att någonting inte stod rätt till.
”Jordi? Är allt okej?”.

Att höra hans röst var på ett vis lugnande, för det var ju trots allt Oliver. Den han kommit att tycka så otroligt mycket om, han hade kommit att också betyda en hel del trots att det bara gått en vecka. Men allt det här var så nytt för Jordi, och att Oliver lyckats locka fram allt det här och fått honom att våga måste ju ändå betyda mycket.
Samtidigt var det på ett vis jobbigt, för han visste att han skulle bli tvungen att förklara vad som hänt och han visste inte ens hur han skulle börja med det. Han fann först inga ord, och bara det verkade ju var tillräckligt för att Oliver skulle få misstankar om att något hänt.
"Kan jag komma till dig?" frågade han till sist tyst, med ett visst tvivel i rösten. För han kunde ju inte hjälpa att faderns ord satt ett tvivel hos honom, inte på Oliver utan snarare på sig själv. Inte på sina känslor, dem var han säker på vid det här laget, men däremot allt med ifall det här var rätt eller inte och om han riskerade att dra med sig Oliver ner i skiten på nåt vis. Men samtidigt orkade han inte tänka på allt det där nu, inte med paniken inombords. Han behövde fokusera på att först och främst ha nånstans att sova, och han ville inget hellre just nu än att vara hos Oliver vad han än hade för tvivel. Sanningen att säga var han livrädd, och han hade ingen aning om vad han skulle ta sig till om han inte kunde sova hos honom. Visserligen skulle han kanske få vara hos sin bror - men han ville inte riskera att också han fick problem med föräldrarna på grund av det. Samtidigt visste han att hans bror genast skulle vilja försöka prata med föräldrarna, och han varken vågade eller orkade det just nu. Att han kände sig så otroligt sviken bidrog ju självklart - man kunde ju tycka att föräldrarna kunde försöka bry sig mer, det var ju fortfarande deras son som stod där men nu verkade de däremot bara se honom som nån slags smutsfläck, en skam för släkten.

Oliver satte sig rak i soffan när han hörde Jordis osäkra röst på andra sidan. Något var definitivt fel, men han kunde ännu inte förstå vad.
”Självklart..”, svarade han utan att ens behöva fundera på saken. En oroskänsla hade börjat växa fram inom honom, men Oliver fortsatt ändå prata med en trygg och säker röst.
”Är du i närheten eller vill du att jag hämtar upp dig någonstans?”. Att han var beredd att ta bilen för att träffa Jordi sa en del om hur orolig han var. Oliver hade aldrig varit bra på att köra, ärligt talat var han urusel på det. Det var ett under att han ens klarade uppkörningen för ett halvår sedan. Hans mor brukade skämta och säga att det snarare hade berott på hans charm än på hans förmåga att köra bil, för Oliver hade aldrig haft problem med att stå i centrum och han kunde prata sig ur det mesta. Kanske hade det även gällt vid uppkörningen? Han förstod inte hur hans vänner kunde sitta bekvämt bakom ratten och syssla flera saker samtidigt som de höll koll på vad som hände på vägen framför dem. Han själv satte sig bara i förarsätet om han var tvungen till det, eller vid nödfall, och det här kunde vara just ett sådant tillfället.

Jordi hade medvetet låtit bli att svara på hans fråga om ifall allt var okej, för det var det verkligen inte. Långt ifrån, kändes det som. Hur det egentligen var hade han dock rätt svårt att svara på - han kände sig som ett enda virrvarr av kaotiska känslor just nu. Han kände sig sårad, sviken, rädd, osäker, hade ont... Listan kunde göras lång för tillfället. Men mest av allt var väl chocken, han kände sig minst sagt chockad över att verkligen ha blivit utkastad ur hemmet - och familjen - på det där viset.
"Nej, jag är rätt nära. Tack." sade han tyst, på ett bisarrt sätt fick det väl honom lite lugnare att han erbjöd sig det. Det tydde ju på att han var orolig, och han hade lite dåligt samvete för att han gjorde honom orolig. Men samtidigt betydde det att han brydde sig, vilket Jordi nog kunde behöva just nu. Han var också mycket riktigt nära, han hade gått och nästan omedvetet gått emot honom. Efter att han lagt på dröjde det inte alltför länge förräns han knackade på hans dörr - fortfarande med paniken i maggropen, men hoppades på att han åtminstone skulle lyckas lugna sig lite. Trots allt var Oliver utan tvekan den som hade bäst lugnande effekt på honom.

Oliver reste sig snabbt ur soffan när det knackade på ytterdörren och när han såg Jordi utanför med en svullen kind och en väska över axeln sjönk hans hjärta som en sten. En del av honom förstod redan då vad som hade hänt, men han ville inte tro på det..
”Kom in. Mamma kommer inte hem förrän sent ikväll så vi är ensamma”, sade han lugnt och flyttade sig åt sidan för att låta Jordi kliva in i hallen. Oliver stängde dörren efter dem och väntade tills Jordi hängt av sig ytterkläderna innan han gick fram och tog hans hand. Han förde med sig honom in i vardagsrummet och satte ner honom i soffan med sig själv bredvid.
”Berätta vad som har hänt..”, nästan viskade han medan hans händer kramade Jordis.

Bara att få vara här med honom hade tack och lov en lugnande effekt. Jordi brukade i vanliga fall vara rätt självsäker, men oj vad Oliver ändrat på det - han hade lockat fram en annan sida av Jordi, kanske den mer riktiga han. En spralligt glad, något blyg och försiktig kille som gick in med hela sitt hjärta när han engagerade sig i nåt. Vilket för tillfället var Oliver, på både gott och ont - Jordi ville att det bara skulle vara på gott, men dessvärre hände ju sånt här också. Vilket var otroligt jobbigt.
"Tack." Det var ett tack både för att han fått komma dit igen, och för hans hand i sin - bara det fick honom att slappna av lite mer. Då han slog sig ner där ville han helst av allt bara krama om honom och glömma allt som hänt, men han förtjänade ju att åtminstone få höra vad som hänt.
"Jessica lyckades på nåt vis få tag på nåt foto eller nåt utav oss. Vilket hon berättade och visade mamma och pappa." nästan viskade han, skämdes på flera vis över att berätta det. Dels var Oliver så otroligt stark, Jordi beundrade honom något enormt för det, som var så öppen med allt det här. Han skämdes över att han inte vågade detsamma, att han nu istället blivit tvingad till det. Han skämdes också över vad som hänt, det var ju inte direkt normalt att bli behandlad på det viset - åtminstone inte här. Men också för att han kände såhär för Oliver, vilket nästan var det värsta - han var uppvuxen med att det här var så fel, och ändå kändes det så fantastiskt rätt att vara med honom.

Oliver tyckte om den nya sidan av Jordi som börjat visa sig under senaste veckan. Innan de började umgås hade han för det mesta framstått som en av de mer macho killarna, men precis som Oliver anat fanns det en gladare och något blygare sida om man bara grävde lite djupare, vilket hade varit en an anledningarna till att han fallit för honom från första början.
När Jordi började berätta om allt som hänt kände Oliver hur det högg till i hjärtat. Tanken på att Jessica hade valt att vända sig direkt till föräldrarna fick vreden att blossa upp inombords. Inte oro, utan vrede. Han var arg på Jessica. Arg för att hon praktiskt taget förstört Jordis familj. Han förstod inte hur någon kunde göra något så ont mot en annan människa, särskilt inte mot någon som stått en så nära. Han ville ta tillbaka alla goda tankar han haft om henne, allt dåligt samvete han känt för hennes skull. Men trots all ilska höll han ett fortsatt lugn. Trots att han ville ställa Jessica mot väggen fick det lov att vänta. Där och då var det Jordi som han behövde fokusera på.
”Var det din pappa som gav dig det där?”, frågade han samtidigt som han la en varsam hand mot den röda kinden. Gissade att det gjorde mer ont inombords än utanpå.