Flowers in the dark [PRS]

Det kanske hade varit en hemskt dum fråga. Det är väl självklart att det blir jobbigt, bara vida tanken på det borde förstöra honom enormt. Det är väl en sak som gör det lite bättre i Zihaos fall, förutom en natt så behöver han inte oroa sig över att förlora sin mänskliga existens. Nu vet hon att han får hemskt ont både fysiskt och psykiskt, vilket är anledningen till att det inte riktigt går att jämföra.. men det är en av ytterst få aspekter som gör det någorlunda lättare för den mellersta nittonåringen. Åtminstone i Hayleys ögon, hon själv har ju ingen aning om hur det ser ut för någon av de två. Inte någonting mycket åtminstone. Det är väldigt fascinerande hur den tre år äldre försöker se det positiva med det hela. Det är antagligen det enda som håller honom borta från att förlora sig helt och hållet. De kristallblå ögonen granskar Yaosu medan han pillar med några strån lockar. Hans rörelser är mycket mer försiktiga, säkra. Men ändå blir kroppen fylld med obehag, men så är det med alla. Olyckligtvis. De enda gångerna hon riktigt kan känna sig bekväm med män är när hon är helt packad, och då brukar hon försvinna i det ytterligare. Förlora kontrollen lite. Som hon gjort den där kvällen med Isaac. Enda gången hon legat med folk är när hon haft alkohol i systemet, om man inte räknar alla öde gångerna hon inte velat ha sex, men de tvingat sig på henne. Då har hon varit nykter. Och väldigt ung.
Ögonen blir ytterligare lite större när den andre vänder på klacken, precis från ingenstans. Hade hon gjort något? Eller hade hon bara utsöndrat osäkerhet och obehag? Hon hatar verkligen när det händer, särskilt när hon inte vill att de där känslorna ska finnas där, när hon egentligen känner sig säker med personen. Men.. om hon ser det positiva så försökte Yaosu inte på sig något, och jo, det var mer professionellt än hon själv är. När hon slår sig ner mittemot vid skrivbordet kan hon inte undgå att granska det stiliga ansiktet, som nu verkar vara i en statylik form. Igen. Det får hennes egna leende att sjunka bort, nästan försvinna helt. Som att den där glada lilla stunden inte existerat. Som ingenting.

Okej, hon får alltså bryta sig in i hans rum. Inte för att Hayley kan tänka sig själv göra det, men det är bra att veta. Ifall att. Blicken glider ner mot alla formulär, och godtar dem illa kvickt. Ögonen skannar igenom varje blad under tystnad, och i lugn och ro. Det låter som ett bra jobb, som att hon kan trivas med det.
”Du,” påbörjar hon och skakar lite på huvudet. Behövde han verkligen fråga henne om hon fortfarande vill jobba med det? Hon själv hade trott att hon gjort det rätt uppenbart, men hon har gjort bort sig fullständigt innan, så det skulle inte förvåna henne om det hänt igen. ”Jag skulle inte ha skrivit på innan om jag inte velat jobba för dig. ”

Nu hade Yaosu förvisso redan tänkt att det var så det stod till, men han ville ändå vara helt säker på att hon verkligen ville. För om hon ändrat sig under den sista timmens gång hade han absolut inte dömt henne, lika lite som han gjort när det kom till graviditeten. Det låg inte i hans natur att gå omkring och döma folk överhuvudtaget, man gjorde helt enkelt sina egna val och så var det bra med det.
”Jag vill bara vara säker”, förklarade tjugoettåringen och samlade ihop papperna till en ny, prydlig hög. ”Kan liksom inte föreställa sig varför någon skulle vilja arbeta för någon som mig..alltså bokstavligen för en varg om det så vill sig illa”, fortsatte han med ett litet skratt och stoppade ner alla signerade formulär i en liten plastmapp, som han bestämde sig för att ta itu med senare. ”Men du är lite speciell, eller hur?” Undrade den äldre dröjande, efter att han stoppat ner mappen i en av skrivbordslådorna. ”Du slog dig ner på baken som om det inte vore någonting.” Yaosu lutade sig tillbaka mot ryggstödet och fäste blicken på Hayley, medan fingrarna trummade på knäna. Hon var beundransvärd på många sätt och vis - modig, beslutsam och vad han själv uppfattat även vänlig. Hur hade hon inte fått jobb innan, trots det lilla fostret som sakta men säkert växte sig större därinne i magen på henne? Det gick verkligen inte att förstå sig på för fem öre.
”Jag beundrar dig”, erkände den unge mannen och drog på mungiporna, så att lite av den där värmen lyckades tränga igenom. ”Du är egentligen allting en arbetsgivare söker och jag är ganska så säker på att du är helt perfekt för just det här jobbet”, fortsatte han sanningsenligt och lutade sig fram över skrivbordet. Solen höll på att gå ner men de sista strålarna fann den porslinsfärgade huden och fick de svarta ögonen att blänka. Han gillade att betrakta de där fräkniga kinderna, de kristallblå ögonen och de fylliga läpparna. Om han inte känt obehaget hon då och då utsöndrade på grund av hans evinnerliga stirrande hade han nog kunnat sitta stilla och glo på henne i timmar. Det var så svårt att beskriva, för han hade aldrig stött på någon som Hayley innan och absolut inte varit fascinerad av någon på samma sätt. De kände knappt varandra och ändå verkade hon bry sig, litade på den långa drummeln i stolen mittemot.
En liten klump började växa till sig i halsen på Yaosu, som snart var tvungen att ta några djupa andetag. Jodå, han var väldigt rörd över att hon inte sprungit iväg när helvetet brakat löst. Ingen hade någonsin bemött honom på samma sätt innan, eller visat samma slags medkänsla och värme. Han märkte inte ens när tårarna vällde över och slingrade sig nerför kinderna. Leendet strök sig fortfarande över läpparna och ögonen log på samma sätt i synk, men ändå blev kinderna snart våta.

Nej det kanske är bäst så, att vara säker på varje litet val. Det skulle nog ha gjort saker och ting väldigt mycket lättare för Hayley, om hon var hundra procent säker på sina livsval, tillexempel att ligga med Isaac. Eller godkänna en viktig arbetsmöjlighet. Men hon har nog aldrig varit riktigt säker på någonting i sitt liv. Vilket låter rätt knäppt när man väl säger det.
”Men jag vill jobba för dig, varken om du tror det eller ej.. plus är du väldigt gullig som en varg.” Påpekar Hayley trevandes. Var det där oprofessionellt? Definitivt. Men det var sanningen. Hon kan inte riktigt hålla saker för sig själv ibland, saker bara poppar upp i huvudet på henne och hon måste få ut det. Och Yaosu är väldigt gullig som varg, förutom när han drar loss hennes stackars hårsnoddar och lämnar lockarna alldeles puffiga. Men sen blir hon kallad speciell, vilket vidgar ögonen i förvirring. Är hon speciell? I hennes ögon tycker hon då inte det.. men det kanske hon är.
”Varför är jag speciell? Jag ville bara inte skrämma dig så det kändes mer naturligt att sitta på golvet.. plus var det rätt bekvämt.” Nej, varför var det någonting speciellt? Med putande underläpp sjunker axlarna lite grann. Var det positivt eller inte? Hon har då ingen aning. Förhoppningsvis är det positivt, positivt speciell. Men på något sätt blir ögonen ännu större, vänta va? Hayley finner sig själv sitta och glo på tjugoettåringen ett bra tag medan hon gnager i den fylliga underläppen, som fortfarande är klädd i läppglans. Så många frågor som ligger och gror, gör det hela mycket svårare för stackarn. Även om vovven fortfarande slickar henne i ansiktet så fokuserar hon endast på Yaosu och de ord han just sagt.
”Beundrar, varför då?” I hennes ögon är det helt omöjligt. Varför skulle någon beundra henne? Helt ärligt tycker hon att den andre är hemskt mycket bättre än hon själv, på alla sätt och vis. Så varför han beundrar henne är en stor, stor fråga.

”Till och med Zihao är söt när han befinner sig i den skepnaden”, påpekade Yaosu och himlade lätt med ögonen. Leendet höll sig däremot kvar och han försökte studera henne lite mer ingående, trots att det var svårt. Han svårt att tyda vad hon verkade känna och tänka i ena stunden, för att sedan kunna läsa henne som en öppen bok den andra. Det var väl till exempel en av anledningarna till att han fann Hayley vara allmänt fascinerande och intressant. Sedan kunde tjugoettåringen inte låta bli att finna hennes snabba mun charmig, även om hon själv kanske inte gjorde det.
”Tack för komplimangen i alla fall”, fortsatte han med samma lilla glada leende och torkade hastigt bort tårarna från de våta kinderna. Nja, det var inte rätt tillfälle att sitta och gråta där och då.
”Äsch, en vanlig person hade vänt på klacken och flytt sin kos”, svarade Yaosu och lät huvudet falla på sned. De svarta ögonen studerade henne fortfarande nyfiket, precis som de gjort under middagen. Skulle han någonsin tröttna på att stirra på artonåringen? Han tvivlade faktiskt lite på det, då hon fortfarande verkade agera magnet för den stackars blicken. Inte för att offret klagade, men ändå.
”Men du? Nej du bestämde dig för att slå dig ner som om ingenting hänt. Modigt och korkat på samma gång, men det bevisar även att du måste lita på mig, åtminstone till viss del”, förklarade den äldre och svepte gång på gång bort de påträngande tårarna. ”Jag antar att det därför jag beundrar dig? För att du dansar till din egen takt..för att du har ett gott hjärta..för att du orkar kämpa på trots den lilla krabaten inne i magen på dig..” Yaosu tystnade och skrattade plötsligt för sig själv. Här satt han och grinade samtidigt som han bokstavligen öste komplimanger över henne. Och han som lovar sig själv att inte vara så förbaskat känslig och bete sig som en annan människa. Men nejdå, för är man överväldigad så är man, och då kan tårarna komma och gå precis som de vill. Tjugoettåringen kände sig själv hyfsat bra vid det laget, men aldrig hade han kunnat föreställa sig den här reaktionen. Aldrig.

Kanske Zihao är söt i den skepnaden, det har Hayley ingen aning om. Det hon menat var att hon inte kunnat bli särskilt rädd för den äldre, då hon för det första fått reda på att han fortfarande har sina gamla minnen och tankar, och för det andra att hon fann honom helt bedårande. Kanske det bara kommit fram som en ytlig komplimang, men det var verkligen inte så hon såg på det hela.
”Det var inte så jag menade.. men du är söt när du inte är i den skepnaden också.” Påpekar artonåringen med en trevande röst. Snöade hon bara in sig själv mer och mer? Mycket troligt. Spelar väl ingen roll om den äldre såg henne som ytlig när det kom till kritan. Hon har aldrig riktigt brytt sig om det där, aldrig brytt sig om ryktena eller vad andra tycker om henne, och det underlättar väldigt mycket när man gör så många knasiga saker som hon gör. Men med Yaosu är det lite annorlunda. Kanske det är för att han är Mr Huazes son, och hon inte vill göra bort sig helt och hållet, men det känns som att någonting annat är orsaken. Vad? Det är än så länge oklart. Kanske han hade rätt i det där, att andra kanske flytt sin kos. Hon hade ju faktiskt tänkt lite på det först, men bestämt sig för att stanna. Om det var av moraliska skäl eller om det bara var för det där jobbet vet hon inte riktigt. Hon hade åtminstone tyckt synd om Yaosu oavsett.
”Kanske.. då är jag väl rätt dumdristig antar jag?” Med ett snällt leende över de glansiga läpparna granskar hon den andres ansikte. Innan hade hon inte ens märkt att han börjat gråta, att tårarna börjat rinna ner över kinderna och lämnat en rosig färg. Det hade helt försvunnit ur hennes synvinkel. Hon har verkligen ingen aning om vad hon ska ta sig till. Det är rätt, på något sätt litar hon redan på den äldre, hur korkat det än må vara. Eller naivt. Hon blir nästan tårögd av alla underliga komplimanger som slängs mot henne. Känslosam är inte något hon brukar bli, men ja Yaosu är uppenbarligen väldigt duktig på att säga saker som rör henne och får det att brinna i hjärtat på henne. Alla de där sakerna som han säger att han beundrar henne för, att hon stannade kvar, dansar till sin egna takt, och faktumet att hon bär på en liten bebis, är precis samma saker som folk brukar döma henne för. Ofta ser de henne som arrogant, lite väl självaccepterande.. Alla de delarna hör väl till ett skyddande beteende. Saker hon gör för att folk faktiskt ska hålla sig borta från henne.
”Tack.. tack så mycket,” viskar hon och himlar med ögonen för sig själv. Så himla töntig hon kan vara ibland, men tacksam är hon verkligen. ”Vill du att jag ska fixa mer te?” Te brukar alltid hjälpa henne lite när hon är nere, får hennes inre att känna sig lite varmare än innan. Kanske det inte kommer hjälpa honom, men kanske det kan göra det.

Ursäkta, vad var det Hayley precis sagt? Yaosus ögon vidgades och han snörvlade ofrivilligt till, fortfarande alldeles chockad över orden som rymt den yngre flickans läppar. Om han förstod det hela rätt var han alltså söt? Söt, som i gullig eller bedårande. Ingen hade någonsin beskrivit honom på det viset innan och helt ärligt visste han inte riktigt hur han skulle reagera. Det var nog precis så artonåringen kände när det kom till den där högen med komplimanger han dröst över henne. Skulle åtminstone inte ha förvånat honom om det nu var så det låg till.
”Söt?” Upprepade tjugoettåringen tvekande och rynkade på de plockade, mörka ögonbrynen. Nej, den komplimangen hade han aldrig fått höra innan, varesig av någon han stod nära eller en annan individ överhuvudtaget. Men det var en fin komplimang, även om han kanske inte riktigt höll med om att den passade in på just honom. Glas blev han i vilket fall och därmed växte sig det där fåniga leendet större.
”Tack, ingen har någonsin kallat mig söt innan”, svarade efter en lång stunds funderande och bugade sig lätt. ”Du är också söt”, fortsatte Yaosu sedan, ärlig som han alltid var. Kinden var lutad mot en av handflatorna och de bruna ögonen glittrade nästan efter allt som sagts. Det var lite som om de båda två satt och slängde ur sig det första deras hjärnor kunde komma på..så betydde det att Hayley tyckte om honom? För han tyckte helt klart om henne. Kanske det var bättre att ignorera fjärilarna i magen? Kanske inte? Han visste inte hur han skulle hantera det hela faktiskt.
”Jo, du kanske är lite dumdristig”, konstaterade den äldre av de två och gnagde sig själv löst i underläppen. ”Men det var ändå fint gjort i mina ögon..jag vet att det låter jättefjantigt, men så fort jag tar av mig halsbandet flyr folk alltid sin kos..även fast jag inte vill bli lämnad ensam, inte egentligen”, mumlade Yaosu och ruskade därefter på huvudet. Fast hallå, han ville visst ha mer te, så hur hade han tänkt nu? Den varma drycken lyckades alltid få stämningen att bli lite bättre, värma upp allting och sprida lugn. Te var nog det bästa man kunde dricka ändå, tillsammans med kaffe. Han förstod självfallet att koffein inte var särskilt bra för kroppen, men det smakade så beskt och varmt att det på något sätt harmoniserade.
”Visst, jag kan visa dig köket om du ändå ska ner”, sade tjugoettåringen och sköt ut stolen från skrivbordet. ”Men först..” fortsatte han och rörde sig runt den stora möbeln, bara för att stanna vid sidan av Hayleys fåtölj. ”Först vill jag ha en kram.” Nej, nej, inte konstigt alls.

Nu verkade han allt ta åt sig det mer. Det verkade inte riktigt spela någon roll om folk ansåg att han är söt i sin fyrbentaform, då nästan alla finner vargar söta vanligtvis. Men när det kommer till hans riktiga form, hans mänskliga form.. då är det andra bullar. Hayley kan inte undgå att le åt den där reaktionen, han ser så chockad ut, så genuint lycklig på något sätt. Av bara en liten komplimang, som inte är något annat än sant. De där stora, mörka ögonen, stiliga ansiktet och röda läpparna är definitionen av söthet. Med de tankarna kan hon inte riktigt undgå att granska de exakta delarna, först de mörka ögonen. Som ena sekunden kan vara genomträngande, och den andra de mest vänliga någonsin.. sen de lätt rosiga kinderna, och det vackra ansiktet som funkar så bra tillsammans på alla sätt och vis.. och sist men inte minst läpparna. Däremot låter hon dem inte vila där något länge, farligt område. Inte okej. Att ingen kallat honom söt innan kommer verkligen som en chock för den stackars flickan, som inte riktigt kan greppa tag om det faktumet.
”Det förvånar mig faktiskt, du är supersöt.” Konstaterar hon med ett glatt leende. Att han blivit så förvånad över komplimangen gör honom nästan ännu sötare. Snäppet till bedårande. När än en komplimang smyger fram till henne blir de fräkniga kinderna än mer rosiga. De verkar sitta och titta på varandra bägge två, som att de inte kan se på något annat. Nu har hon blivit kallad söt innan, men det har antingen varit ironiskt, eller av någon som bara sagt det i stundens hetta. Söt är det inte många som skulle beskriva henne, så det värmer verkligen bröstkorgen. För det känns genuint, inte något skämt. Inte ens Chuchus slickande får Hayleys ögon att lämna Yaosu, konstigt det där. Att folk brukade fly förstår hon, om de varit rädda för vad som skulle ske.. men med tanke på att hon på något vis fått känna den äldre under den korta stunden de vetat om varandras existens, förstår hon inte varför andra skulle fly. Det är inte som att han skulle göra dem illa.
”Det låter inte alls jättefjantigt,” Faktiskt inte. Det är väl klart att han inte vill bli ensam hela tiden. Det är åtminstone ingenting man ska ta förgivet Absolut inte. Samtidigt som Yaosu säger att han vill ha, efter vad som verkar lite tanketid, ställer hon sig upp från fåtöljen. Tårna, som är klädda i de stickade strumpbyxorna, vickar lite på sig. Hela hon har på något sätt blivit stel efter deras senare samtal, som varit rätt känslomässig. De kristallblå ögonen glider upp mot tjugoettåringen när han kommer närmre. En kram? Kramar gillar hon. Med samma glada leende nickar hon, och slingrar långsamt armarna runt den äldres midja. Jösses, vilken arbetsintervju. Hur ofta brukar de sluta upp med kramar?

Kanske Yaosu borde anställa Hayley som hans personliga kramade istället för assistent? I grund och botten var det väl ändå lite därför han ville anställa någon att arbeta mer nära med - för att få sällskap. De välbyggda armarna slängde sig över axlarna på artonåringen och utan att riktigt tänka sig för drog han den nätta kroppen tätare intill sig. Det här var nog inte ett scenario någon av dem föreställt sig tidigare, men nu när solen gått ner bakom de höga byggnaderna och mörkret börjat lägga sig kändes det faktiskt inte så underligt. Mer naturligt, hur konstigt det nu än må ha låtit. Det kändes nästan som om hon hörde hemma där, i tjugoettåringens starka armar. Vem visste, kanske hon gjorde det trots allt?
”Du är supersöt”, sköt Yaosu genast tillbaka och pillade förstrött med den stickade tröjan Hayley bar, samtidigt som han slöt ögonlocken. Åh, hon var så liten i jämförelse med honom själv. Axlarna var betydligt bredare än hennes respektive nätta och vad kunde han vara, nästan trettio centimeter längre? Mer? Nja, det lät ungefär riktigt med trettio, alltså lika långt som en linjal.
”Jag har inte kramat någon annan än Chuchu på flera år”, slapp det plötsligt ur tjugoettåringen, som genast kände hur kinderna hettade till. ”Gör jag rätt? Eller ska jag ha armarna såhär?” Undrade han fortsättningsvis och manade sig ännu närmare, så att hakan kunde vila ovanpå den blonda hjässan. Jösses, han fick ju ändå börja sig ner. Hur lång var han egentligen? Kunde det möjligen vara på grund av längden som hans manager och anställda alltid ville ha med honom på bild? För det hade han inte ens funderat över innan - hur lång han var alltså.
Yaosu kände sig nog lite för bekväm där han stod och svajade fram och tillbaka. Risken fanns ju att Hayley inte alls tyckte situationen var mysig eller ens hanterbar. Tänk om hon kände sig påträngd, men inte vågade säga någonting efter all rappakalja han slängt ur sig?
”Tycker du att det här är okej eller gör jag dig obekväm?” Frågade den äldre efter några sekunder och sköt artonåringen en gnutta ifrån sig. Ögonen började i samma sekund halvt om halvt äta henne, naturligtvis inte bokstavligen, men blicken var helt klart intensiv. Läpparna var röda och fylliga, kinderna lite rosiga och fräkniga, håret såg ut som sammet och ögonen var som havet. Yaosu kunde definitivt förlora sig själv i det där ansiktet, drunkna i de där blåa ögonen som kantades av fält med svarta ögonfransar.
Munnen hade fallit lätt på glänt och färgen över hans egna kinder växte sig starkare och starkare för varje sekund som passerade. Vad höll han på med egentligen? Vad var planen, så att säga?
”Du är väldigt vacker.”

Jösses, Hayley hade visst insett att mannen hon nu jobbar för är betydligt mycket längre än hon själv. Det var liksom svårt att undkomma det efter de långa samtal de haft, och de stått bredvid varandra. Men nu, nu är det betydligt mer uppenbart. Trettio centimeter längre. Hennes huvud kan bara vila mot hans bröstkorg, och det är inte den högre delen av bröstkorgen inte. Hon känner sig väldigt liten där de står. Lite som Chuchu måste känna sig i hennes famn. Nästan. Det förvånar henne själv att hon ens låter Yaosu krama henne, att hon kramar tillbaka. Men det känns på något sätt mer naturligt, långt ifrån farligt. Hon kan på något sätt vara säker på att han inte kommer göra någonting hon inte vill, att hon faktiskt är säker där i hans famn. Det känns bra. Väldigt nytt. För även om hon känt sig säker hos Joshua och Aeron, så är det inte alls samma känsla som sprider sig i bröstkorgen. Inte alls. Hur hon ska beskriva det vet hon verkligen inte. Plus får de där komplimangerna hennes kinder att blossa upp. Supersöt. Gud så genuint det känns, väldigt trevligt.. någonting hon kan vänja sig vid. Det får faktiskt ögonen att vattnas, och där och då är hon väldigt glad över att hon kan gömma ansiktet hos den andre. Hayley brukar verkligen aldrig gråta, och allra minst vill hon att någon annan ska se det. Samtidigt får Yaosu henne att fnissa till, inte på något dömande sätt alls, utan bara för att hon finner det väldigt gulligt.
”Tycker båda sätten är jättebra,” svarar hon efter en stunds tystnad. För det är sant, hon trivs där i hans famn, och det spelar verkligen ingen roll på vilket sätt han håller armarna om henne. Båda sätten är mysiga. ”Du är naturbegåvad.” Faktiskt. Väldigt duktig på att kramas. Tillslut lutar hon sig lite tillbaka, bara för att kunna se honom i ögonen. Tycker hon att det här är okej? Eller gör det henne obekväm? Hon känner sig inte riktigt påtvingad eller något, utan välkommen, med genuin värme. Om det varit någon annan hade hon nog utsöndrat obehag vid det här laget, och antingen sparkat honom mellan benen eller låtit sig själv bli tagen, för det är vad hon förtjänar. Men just där och då känner hon inte på det viset, och det är en ny känsla.
”Jag är inte obekväm,” det tar en stund för henne att besluta sig vid det svaret. Hon behövde liksom göra sig säker på hur det egentligen låg till, om hon kände sig okej eller inte. Och det gjorde hon. ”Tack.. du är också väldigt vacker.”

Jaså båda sätten var alltså bra? Det var ju en lättnad, med tanke på att tjugoettåringen inte hade den blekaste hur man kramades normalt. Han hade som sagt inte kramat någon på väldigt länge, någonting som inte riktigt var hans val. För Yaosu gillade att kramas, varesig folk tyckte om det eller ej. Men de senaste åren hade det varit brist på både gos och närhet. Lägenheten var hans hem och trygghet men samtidigt lite av ett fängelse. Att gå ut ensam på stan bara för att ta sig en kopp kaffe eller liknande var inte möjligt, precis på samma sätt som det inte var möjligt för honom att överge sitt jobb. Annars hade han nog flytt för längesen, troligen tillbaka till Kina eller kanske någon öde ö. Borde han köpa sig en sådan? En privat ö alltså? Då skulle han ju kunna valsa omkring bäst han ville, vilket skulle vara en stor befrielse. Nåväl, det där kunde han fundera på någon annan gång, för nu var han faktiskt upptagen med något helt annat.
”Naturbegåvning? Det tror jag knappast”, påpekade Yaosu och blickade ner mot Hayley med ögon som tindrade. De var fortfarande sådär svarta som de alltid var, men på något sätt även ljusa. Han drog försiktigt några fingrar över kinden på henne, för att fånga upp en liten ögonfrans som verkade vara på rymmen.
”Förlåt, du hade en..du vet..ögonfrans där”, mumlade han generat och vek undan med blicken. Förresten, var inte skjortan lite våt där hon nyss haft ansiktet? Hade hon gråtit? Varför? Hjärtat högg till för en sekund eller två. Det var nog inte tjugoettåringen som gjort något fel, utan förmodligen minnen som låg i bakgrunden och stökade till det. Han kunde inte undgå att undra vad hon tänkte på, vad som riktigt rörde sig bakom det släta pannbenet.

Åh jo, Yaosu hade kunnat stå där och smågrinat i en halv evighet om det så velat sig riktigt illa. Som tur var lyckades han så småningom lägga band på sig själv och långsamt dra sig undan, med ett sista litet snörvel. Han tog sedan några djupa andetag och försökte finna fotfäste igen.
”Tack”, sade den äldre och virade armarna omkring sig. ”Jag behövde nog det där och helt ärligt tror jag att du också behövde det”, fortsatte han, tyst och försiktigt, innan fingrarna maniskt återgick till att pilla med kedjan. ”Ska vi gå ner och göra iordning lite te? Middag också kanske? Har kvar två humrar och några snäckor från igår.” Yaosu sände iväg ett litet glatt, men genuint, leende mot den artonåriga flickan, innan stegen rörde honom ut från kontoret. ”Du får gärna sova här inatt om du vill, jag brukar ändå alltid sova utan halsbandet om det känns lite bättre”, sade han fortsättningsvis och började röra sig nerför spiraltrappan.
Du är också väldigt vacker. Orden hade inte lämnat skallen på honom än och han tvivlade på att de skulle göra det i det första taget. Skulle hon fortfarande hålla fast vid det om hon fick reda på vad det egentligen var han jobbade med hälften av tiden? Om hon fick reda på allt hemskt han gjort under det senaste året? Hjärtat sjönk med ens och han ruskade på huvudet. Usch, han ville inte tänka på det ens, främst då minnena fick honom att må både illa och allmänt kasst.