Run for safety, Amelia

Vilket bra kapitel! Vad roligt att de har lektion med Neville! Vi får se hur det ska gå. Cain verkar vara en mystisk typ!

Inspirationen har fattats lite hos mig på sistone men jag kommer att fortsätta med att posta kapitlen så ofta jag kan. Det är inte längre helt säkert att kapitlen kommer ut på tisdagar, men med största sannolikhet kommer det att fortsätta vara så.

Elzyii ♥ ♥


Leoney ♥ ♥


Avis Fortunae ♥ ♥


Mintygirl89 ♥ ♥


Tonks/Luna ♥ ♥


catradora ♥ ♥
Tack för tummen ♥

boknörd_, kokoskatten och Clara UW
Ni är saknade ♥ ♥


Kapitel 9
Studier

Han hette Cain. Jag hade ett namn på varelsen som jag inte klarade av att tänka på. Jag visste inte om jag tyckte om det eller inte men jag antog att jag bara skulle behöva leva med att inte kalla honom den lite blonda killen i det gröna elevhemmet längre. Han var i mitt huvud under hela lektionen. Professor Macmillan var en trevlig person, han gav oss i uppgift att öva på rörelsen till den formel som gjorde att saker flög. Min vinstav gjorde en svischande rörelse med en liten snärt på slutet.
- Bra rörelse på trollstaven miss… sa professor Macmillan till en flicka tvärs över rummet.
- Maggs, sa flickan som jag nu upptäckte var Maggie, Maggie som varit så pratglad kvällen innan. Jag tänkte på hennes namn, Maggie Maggs och skrattade lite för mig själv.
- Miss Maggs, testa att använda trollformeln på flädern framför dig! utropade professor Macmillan.
Jag tog fram min fjäder också, även om han inte hade sagt till mig. Jag sneglade över och såg att Maggie hade problem med fjädern, rörelsen räckte tydligen inte. Jag försökte mot min fjäder. Jag ville inte att det skulle se ut som om jag försökte bevisa något så jag sa trollformeln inuti mitt huvud. Klart och tydligt tänkte jag “Wingardium Leviosa” och svingade min stav. Fjädern rörde lite på sig. Jag märkte att James betraktade mig. Han log.
- Du har talang du, icke verbala förtrollningar är avancerat och du har fått en reaktion första dagen, viskade han i mitt öra.
- Jag kommer inte klara det om jag inte uttalar formeln högt, svarade jag. Kan ju fråga Macmillan ioförsig, fortsatte jag. Professorn! Kan jag testa på min fjäder? nu viskade jag inte längre, professorn kollade mot mig.
- Javisst, sa han och betraktade mig medan jag tog fram fjädern som jag lagt undan innan jag frågat honom.
- Wingardium Leviosa! utropade jag och med hjälp av min stav fick jag fjädern att lyfta.
- Imponerande! skanderade professor Macmillan och log stort. Tio poäng till Gryffindor för den här exceptionella uppvisningen!
- Tack professorn, sa jag försiktigt.

Lektionen fortsatte och jag lyckades med att lyfta en bok men när jag försökte med en stol så gick det inte. Macmillan sa att det var helt normalt att inte lyckas på de första tre lektionerna. Alla eleverna fick testa på fjädern efter en halvtimme. Det var jag och en till som klarade att lyfta fjädern, James klarade det också vilket förvånade honom väldigt mycket.

En av gångerna när han svingade sin stav och uttalade formeln hade fjädern lyft, han hade blivit så förvånad att han tappat sin stav och fjädern hade rasat mot marken igen. James hade tagit upp sin stav och istället för att gå till framsidan av hans bänk och lyfta upp fjädern till sin bänk hade han återigen uttalat formeln, ”Wingardium Leviosa”, och fjädern flög upp i hans hand. Den hade efter det flugit runt rummet medan James bara hade skrattat åt minerna i hans klasskamraters ansikten.
Lektionen slutade och, precis som allt annat trevligt, gjorde den första dagen också det.


Jag, James och en annan kille i vår årskurs, Sebastian Rooch, gick till biblioteket för att ta oss an Snapes läxa. Jag förstod fortfarande inte måtten men James hjälpte mig med ögon måtten. Madam Pince, den stränga bibliotekarien, gav oss varsin linjal med både centimeter och tum utritat, de var gjorda av vackert, mörkt trä och linjerna var ritade i ett självlysande vitt bläck som stod ut mot den mörka bakgrunden även när det var mörkt.
- Behåll dem, jag vill inte höra ert tjafs om längdenheter mer, dessa har båda så ni får så lov att vara nöjda, sa madam Pince stramt innan hon skyndade iväg för att skälla på en tredjeårselev från Hufflepuff som råkat välta ner ett dussin böcker från en hylla tre rader bort.

Sebastian verkade intresserad av att plugga. Han var färdig med sin uppsats en kvart för mig. James hade problem med att formulera sig i sin text så sista halvtimmen av vårt studerande gick till att hjälpa James med sin uppsats. Jag lyckades, med hjälp av linjalen, att skriva en tillräckligt lång text, min lilla handstil och små tummar till trots. När läxan var gjord gick vi tre till stora salen för att få något att äta innan vi gick tillbaka till uppehållsrummet.

Det serverades grillad kyckling och potatis, ingenting mot gårdagens festmåltid men det störde inte mig. Jag var så hungrig att jag hade kunnat äta vad som helst. Jag, Sebastian och James åt upp, drack varsitt glas pumpasaft och gick upp till Gryffindortornet.
- More Salivati, sa jag till den Tjocka Damen och porträttet svängde upp. Vi gick in i det runda rummet med röda väggar och möttes av en massa elever. Det fanns de som studerade och gjorde läxor i en hörna bora vid eldstaden, andra som bara pratade meda ytterligare några såg ut att spela schack. Jag var inte helt säker på de sistnämnda eftersom att jag ur ögonvrån såg flera av figurerna röra på sig och gå av sig själva, jag var inte förvånad, allt i den här världen var magiskt men just schack hade jag aldrig sett som magiskt. Vi gick förbi hopen av elever och satte oss i en ledig soffa längst bak, läxorna var klara och klockan var inte så mycket.
- Du skulle förklara det underbara fenomenet quidditch? sa jag skämtsamt till James.
- Javisst! utropade han glatt. Jo, det är sju spelare i varje lag, tre målringar och fyra bollar…
- Fyra bollar? avbröt jag. Visst, låter förvirrande men okej.
- Man flyger på kvastar, fortsatte han och skrockade lågt när han såg min min. Det finns fyra olika positioner… James pratade om sporten i säkert en timme till, jag fick till slut erkänna att det verkade ganska kul och att jag gärna testade någon gång. Jag fick lära mig allt om de olika positionerna och deras roller, olika taktiker och manövrar, om legendariska matcher som till exempel den år 1994 då Irland vann mot Bulgarien med bara tio poäng efter att Bulgariens sökare hade fångat kvicken. Sökaren, fick jag reda på, var den spelare som avslutade spelet. Sökarens uppgift var att fånga den lilla gyllene bollen som gav laget som fångade det hundrafemtio poäng och avslutade matchen.

- Jag ska nog gå och lägga mig nu, sa jag till James när solen börjat gå ner, två timmar efter att samtalet om sporten som utövas på kvastar börjat.
- Okej, ses imorgon bitti, sa han och vände sig till Sebastian. Jag tror att Amelia har en poäng, jag ska också sova, James följde mig till trapprona som ledde upp till sovsalarna. Jag sa godnatt till James och Sebastian och började gå upp för trapprona. I korridoren stod där ett par tjejer. De såg ut att gå ungefär femte året, det lät som om de pratade om något studierelaterat så jag höll ögonen på den scharlakansröda heltäckningsmattan och fortsatte ner längs korridoren. Längst ner mötte jag av skylten Förstaårselever och gick in. Jag suckade av lättnad när jag upptäckte att jag var ensam i rummet, jag kände verkligen inte för sällskap.
Jag gick till badrummet och borstade mina tänder, det var en av få rutiner som förblev oförändrade efter flytten till Hogwarts och den magiska världen. Allt hade vänts uppochner men det var skönt att något fortsatte som vanligt. När jag kom in i sovsalen igen satt Olivia på sin säng, hon såg ledsen ut.
- Vad har hänt? frågade jag tveksamt.
- Jag har bara bråkat med Kelly, svarade hon sakta. Det händer då och då. Vi växte upp tillsammans och fick våra brev samtidigt. Det var en liten överraskning eftersom att hon är mugglarfödd och jag är halvblod, jag hade väntat mitt brev och förstod att hon skulle få sitt när hon berättade om sin förmågor när vi var ungefär fem. Men det är inte lätt att vara tillsammans med någon, inte ens din allra bästa vän, hela tiden.
- Det låter jobbigt, svarade jag, även om jag inte alls kunde relatera, jag hade aldrig haft någon där hemma som jag kunde kalla min “bästa vän”, jag hade alltid varit den udda och konstiga.
- Det är jobbigt, jättejobbigt faktiskt. Jag älskar Kelly, från botten av mitt hjärta men ibland står jag inte ut med henne, hon är så himla klängig. Det är som att ha en ryggsäck på sig, en tung ryggsäck som man älskar men den kan inte gå själv och är beroende av vad du gör. Man kan inte heller ta av den och när den är av så känner man sig dum, som om man övergivit den och svikit den.
- Det låter jobbigt, sa jag igen. Jag har aldrig haft någon så nära, jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa till.
- Låt det bara va, svarade Olivia, hon lät utmattad och ledsen. Det blir bättre om jag bara låter henne vara och pratar med henne när hon lugnat sig, hon går liksom inte att prata med när hon är arg.
- Okej, svarade jag och gick till min säng. Den var varm och lakanen var mjuka, det kändes som en varm kram.
- Tack, för att du bryr dig och vill hjälpa till, sa Olivia.
- Det gör inget och jag finns här, om du vill prata med någon du inte känner så bra. Du kan alltid prata med mig, jag kommer inte att berätta något för någon och det kan kännas bra att prata ibland.
- Tack, sa hon igen. Du verkar vara en trevlig person.
- Jag brukar ses som udda och konstig, men tack.
- Här är alla udda. Här är alla konstiga på sitt eget sätt och att du var magisk i ett samhälle med mugglare kan ju få en att sticka ut ganska mycket.
- Tack, sa jag igen. Den här konversationen verkar följa ett mönster, sa jag med ett skratt. Olivia stämde in i det lågmälda skrattet och konversationen slutade. Jag plockade fram Hogwarts Historia och började läsa. Böcker hade blivit mina vänner när jag inte hittade någon riktig människa att vara med. Böckerna dömde aldrig mig för den jag var.

Jag somnade till ljudet av bråkande röster i korridoren. Det lät som Kelly och Olivia, men jag hann inte tänka mer på det eftersom att sömnens händer ryckte ner mig i det oändliga mörker vi kallar sömn. Jag hade alltid undrat varför allt blev svart när man sov, såklart var det för att ögonen var stängda och att det därför inte fanns något ljus som kunde ändra färg men drömmarna. Mina drömmar var alltid mörka och kusliga. De innehöll varelser som jag inte riktigt kunde urskilja ur den svarta bakgrunden. Men jag var van och gick lojt genom det landskap som många andra ryggat för när jag berättat om det. Jag upptäckte mer och mer av den lilla staden varje natt. Inatt var det emellertid något som var annorlunda. Det fanns inte bara skuggor och varelser, det fanns människor, riktiga människor och de verkade vara magiker, allihop. Det var de illvilliga ansikten jag sett överallt i Diagongränden, de som hade försökt att gömma sig från gatans syn men misslyckats, jag hade sett dem. Ett ansikte kom in i min synvinkel, det var ett förvrängt ansikte som såg ut att ha varit vackert. Kvinnan framför mig tog upp sin trollstav och… Jag vaknade med ett ryck.

Svett rann nerför min rygg medan jag försökte att hitta andan. Det var mitt i natten. Jag la mig ner igen och andades djupt. Det var bara en dröm. Det var bara en dröm. Jag somnade om och drömde ingenting resten av natten.

Intressant det där med vad ett namn gör för en person. Plötsligt har den blonde killen blivit Cain. Kanske är det så att oavsett om man vill eller inte kommer personen närmare på något sätt när den har ett namn. På gott och ont.

Så bra kapitel som vanligt! Något du lyckas med är att verkligen måla upp ett vardagsliv på Hogwarts ur en förstaårselevs perspektiv. Här får vi följa Amelia från lektionen och ända fram till läggdags med allt vad det innebär av uppgifter, läxor, kompisar, fritid. Hon börjar verkligen hitta sin roll. Här är alla 'annorlunda'. Men drömmarna blir inte fridfulla... undrar vad de betyder? De verkar dessutom vara återkommande. Spännande och ser fram emot nästa kapitel!

Jag gillar verkligen kapitlet! Jag undrar vem kvinnan i mardrömmen var! Hon verkar väldigt läskig!
Vi får se hur det går med det. Oj, madam Pince kan verkligen skälla ut folk. Ska sanningen fram, har hon aldrig varit min favorit, men det kan inte hjälpas. Jag menar, en olycka kan ju hända, och då tycker jag inte man ska skälla på något. Jag syftar på när en elev från Hufflepuff råkar välta ner några böcker.

Jag är här, och jag ska kommentara alla kapitel jag inte kommenterat, förhoppningsvis utan att skriva ett alltför långt inlägg.

Kapitel 4:
Jag tycker om hur karaktärerna pratar med varandra, hur de lär känna varandra liksom. Och att de tar hand om Amelia efter att hon svimmat, typ att Kate köper mat åt henne. Så fint ♥

Kapitel 5:
Hur du formulerar allt i detta kapitel är bara ♥♥♥. Jag älskar speciellt hur Hagrid beskrivs.

Hatten tar god tid på sig med att fundera, Amelia har alltså många starka sidor i sin personlighet. Men till slut blev det Gryffindor, undrar hur hon kommer passa in där?

Kapitel 6:
Nu vet Amelia iallafall att hon är en hatstall, och vad det är. Synd att hon inte connectar med någon av sina sovsalskamrater, men så är det ju ibland.

Kapitel 7:
Okej, kanske inte världens bästa första dag, men det kan ju bero på att det inte är jättelätt att komma till en magiskola i ett nytt land.

Kul att Amelia och Judith återförenas under trolldryckskonsten. Mindre kul att Jensen är en störig barnmobbare. James deserves better.

Kapitel 8:
Jag älskar att se Neville som lärare, det är ju typ det perfekta jobbet för honom! Och du beskriver honom så bra, hans personlighet är spot on!

Kapitel 9:
Hela detta kapitlet ger mig en mysig Hogwartskänsla som jag inte riktigt kan beskriva, men det är så himla fint. Jag gillar att Amelia försöker muntra upp Olivia, undrar hur det går för henne och Kelly? Och undrar vad Amelias dröm betyder?

Cain, hmm... Vi får se vad som sker med honom, antar jag.


Så, long story short, jag älskar det! Väntar ivrigt på nästa kapitel!

Förlåt förlåt förlåt och förlåt igen.

Jag kommer att bli en dag försenad med kapitel 10, hoppas att det är okej!

Tack för kommentarerna och tummarna på kapitel 9 ♥

Ta god tid på dig! ♥

Jag har kollat tillbaka på storyn jag skapat och insett att jag inte vet vart jag ska ta den. Det finns ingen riktig plan för vart jag vill komma. Inget är perfekt, det vet jag mycket väl, men när jag kollar på vad jag skapat kan jag inte låta bli att ogilla det. Jag postar fram till kapitel elva, kanske till och med tolv, sen får vi se vart det tar vägen. Tanken på att göra om den är inte omöjlig, jag måste bara hitta tillbaka till motivationen och för tillfället är jag mycket gladare när jag läser flera andra fantastiska berättelser.

Leoney, din fanfic är så himla bra. Jag fattar inte hur du kan framställa sån magi med dina fingrar men det gör du?!? Jag får bara hoppas att det går bättre för din än för min hehe…
The Woods are Safe

Mintygirl89, din fanfic är så mysig, jag älskar att sitta nerbäddad under en filt i soffan och läsa genom ett nytt kapitel. Du är en mästare på att få med läsaren och balansera mellan allvar och glädje.
Tårar från Himlen

Avis Fortunae, jag har tagis alldeles för lång tid på mig att läsa dina tre fanfictions, men det är enligt mig inte något dåligt! Längre tid att njuta av ditt 160 kapitel långa mästerverk!
Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape), Kraften (femte året) och Prinsen (sjätte året)

catradora, du är en fantastisk författare, dina fanfictions är så himla bra att jag inte hittar några ord. Jag följer spänt och väntar på nya kapitel :-)
Katie och Definitely Maybe

Trezzan, din fanfiction är annorlunda, engelskan bidrar till en extra utmaning och handlingen är hittills underbar. Hela idén är underbar, Draco som helare? Fantastiskt.
Mending Hatred (Dramione)

Nästkommande två har inte svarat på mina ugglor men jag tar mig friheten att ta med dem också hihi

Elzyii, jag vet inte vart jag ska börja. Det faktum att du skrev en fanfic vars tråd slutade med över tretusen inlägg är helt galet. Det har blivit sagt innan och det kommer att sägas igen, du är mugglis Queen of Fanfiction.
Skam

boknörd_, jag älskar ditt sätt att skriva på. Det är så självklart. Jag kan inte vänta tills du har är tillbaka på banan och fortsätter att skriva.
The kiss of Judas (sv)

Jag vill tacka Avis Fortunae, Mintygirl89 och, framför allt, catradora för era kommentarer på senaste kapitlet! ♥

Tack igen till Mintygirl89, catradora och Avis Fortunae för tummarna. Tack ginnymollyw och boknörd_ för era tummar ♥

Spoiler:
Tryck här för att visa!Leoney jag vet att du inte har haft tid men jag tänkte att jag kunde påminna dig för femtioelfte gången :-)

Kapitel 10
Varsel

September blev till oktober, löven på träden gick från grönt till gult och sedan till rött. Snart skulle allt vara på marken och träden skulle stå utan sin täckmantel genom hela den kalla vintern. Vädret gick från milt och ganska varmt i början av september till blåsigt, kallt och torrt i mitten av oktober. Vädret i de skotska bergen var inte likt det jag levt med hemma.

En dag i mitten av oktober så skymtade solen. Det var första gången den lysande pricken visat sig genom täcket av moln på över två veckor. Värdet var, solen till trots, fortfarande kyligt och blåsigt så jag höll mig inne. Jag och James spenderade en soliga eftermiddagen i biblioteket.
- Hej! sa jag när jag gick genom dörren in till biblioteket.
- Hej! svarade Amber som passerade mig och James.
- Amber! utropade James och kramade om den sjuttonåriga flickan som jag insett var lite som en storasyster för honom. Detta är Amelia! sa James till slytherinflickan.
- Just det, jag kommer ihåg dig! Du är hatstallen? sa hon lite undrande. Jag var också en hatstall, Ravenclaw och Slytherin. Hatten kanske börjar bli lite gammal, eller vad tror ni?
- Med tanke på att det brukar hända med ungefär femtio års mellanrum så är det lite märkligt, ja. Men jag tror inte att hatten kan bli gammal, svarade James.
- Oj, du kunde mycket på det ämnet, sa jag till James. Aja, just det! Någon nämnde för mig första dagen att du också var en hatstall, trevligt att jag inte är ensam, fortsatte jag med en suck av lättnad över att inte vara den enda på slottet som förvirrat den vise hatten.

Jag och James hittade en nisch vid ett fönster där vi satte oss. Solen sken in genom det stora fönstret och jag njöt av lugnet i stunden. Vi hade fått läxor från Snape, Flags och från läraren försvar mot svartkonster, Elvira Faded. Vi började med läxan vi fått från Snape. Vi skulle skriva om hur trolldrycken vi gjort på den förra lektionen (ett motgift mot klåda i munnen) kunde hjälpa mot annat än klåda. Jag hade ingen aning om varför vi skulle studera klåda i munnen, men jag hade lärt mig att Snape inte var den som gick att leka med så jag jobbade tyst på. Uppsatsen skulle vara tio tum lång och efter en månads övning av de nya måtten kunde jag mäta med ögonmått. Jag skrockade tyst när jag tänkte på första lektionen med Snape, hur jag hade käftat emot som om jag vore fyra år gammal, jag ångrade inget av vad jag sagt eller gjort. Det var okej att bete sig som ett litet barn ibland.

En halvtimme senare hade jag skrivit tio tum, mätt med min linjal att det faktiskt var tio tum och rullat ihop pergamentet. James hade fortfarande en liten bit kvar på sin uppsats så jag satt kvar i nischen och badade i det tillfälliga solskenet.

Jag måste ha somnat där jag satt, James skakade min arm och sa:
- Vakna Amelia! Vakna!
- Vad har hänt? undrade jag sömndrucket.
- Inget, jag ville bara att du skulle vakna, svarade James oskyldigt.
- Aha, okej. Tack antar jag, sa jag famlande, jag var fortfarande väldigt trött. Är du klar med uppsatsen?
- Ja, det är jag. Jag hade tänkt att gå till Stora salen för att äta middag, ska du hänga på? undrade James.
- Javisst, jag är utsvulten! svarade jag samtidigt som jag upptäckte att jag faktiskt var väldigt hungrig.

Jag följde efter James till matsalen och satte mig bredvid honom vid gryffindorbordet. Jag såg mig omkring i det enorma rummet. Gryffindorbordet var placerat vid en av kanterna vilket gjorde att man antingen kunde se allt i salen eller nästan ingenting. Vi såg allt. Längst bort satt de grönklädda eleverna. Sen kom Hufflepuff och närmast satt Ravenclaweleverna. Det kändes både skönt och lite tråkigt att det gröna borde var så långt borta. Jag kunde inte se Cain i ögonen, jag kunde inte bevaka honom för att sedan kunna undvika honom. Men på samma gång kunde han inte se mig. Jag blev lugnare när jag inte kände mig bevakad och väggen bakom mig hjälpte.

Plötsligt reste sig ett vitblont huvud ur hopen av elever som satt vid Slytherinbordet. Jag blev kall inombords och såg på honom när han kom närmre och närmre Gryffindorbordet. Vad skulle han göra här?

- Smutsskalle, viskade han i mitt öra och jag kände hur vreden steg i mig. Varför gick han till mitt bord, som låg längst från dörren ut bara för att förolämpa mig?

Jag såg honom skratta högt medan hans kompis banade väg för paret genom den allt tätare skaran av elever som försökte att ta sig ut ut ur salen. Jag suckade högt och återgick till min middag, jag tänkte inte låta en barnslig tolvåring från Slytherin förstöra min middag. Maten smakade ingenting, jag hörde hur James tuggade i bakgrunden. Jag stängde mina ögon och andades djupt, jag tänkte inte låta honom komma åt mig som han gjort på tåget. Det var inte heller något att blåsa upp sig över, skjut det åt sidan och gå vidare. James hade slutat äta, han kollade på mig med en nyfiken blick.
- Märkte du ingenting av vad som hände? frågade jag.
- Jo, jag är bara förvånad att du inte gjorde något.
- Jag ville inte göra något, så jag gjorde inte något. Simpelt.
- Jaha, jag hade försökt att spöa honom.
- Jag är inte så fysisk av mig, tuffing. Jag kanske ska börja kalla dig för tuffing, sa jag med ett kort skratt.
- Vad ska ditt smeknamn vara? Smartass? skrockade James.
- Smartass och tuffing…
Jag vek mig av skratt och James lade pannan mot bordet. Flera av eleverna som satt runt omkring oss började stirra. Jag såg upp och mötte Judiths blick, hon såg road ut. Jag andades ut och det hysteriska skrattanfallet hade tagit slut. Judith skockade åt mig och James men vände sig sedan åter mot hennes vänner och maten. Jag märkte att jag saknade henne. Hon hade accepterat mig för den jag var redan efter en kort stund.

Maten på min tallrik tog slut, James hade redan ätit upp sin och tillsammans gick vi mot gryffindortornet. På vägen till uppehållsrummet mötte vi ett par slytherinflickor som såg ut att gå första året. Jag kände igen en av dem från sorteringen, hon hade blivit sorterad sist. Erica Wilson och hennes väninna spatserade mot oss och jag blev kall inombords.
De stannade när vi kom närmre varandra. Jag stannade och bad James att vänta på mig i uppehållsrummet. Han gick och jag blev ensam i korridoren med två tjejer jag inte kände.

- Vi hörde att Cain hade varit otrevlig, sa en av dem.
- Vi hörde att han kallat dig “smutsskalle” flera gånger, sa den andra, jag hade för mig att hon som pratat senast var Erica men jag var inte säker.
- Vi ville bara säga att vi inte håller med, alla är välkomna på den här skolan, fortsatte den första. Nu var jag förvånad. Jag hade inte en susning om vad som pågick, dessa människor kände Cain och de kom fram till mig personligen, för att säga att de inte höll med honom. De hade nog gått en stor omväg bara för att kunna möta mig, när jag tänkte efter. Det fanns inga lektioner så här dags för förstaårseleverna och deras uppehållsrum låg på andra hållet, nere i fängelsehålorna.
- Vad har ni med saken att göra? frågade jag skeptiskt. Jag visste inte hur jag skulle reagera, detta var så absurt.
- Jo… vi ville inte att du skulle tycka att alla i vårt elevhem är idioter, svarade hon som jag trodde var Erica.
- Så ni ville rädda ert hus från att jag skulle ogilla det? Det låter ganska egoistiskt och dessutom finns det vänliga och ovänliga personer i alla elevhem. Kolla på Amber, hon har blivit försteprefekt och går i Slytherin, det är inget konstigt med det. Den andra försteprefekten går i Hufflepuff så ingen i mitt elevhem är, i år, “bra nog” för den positionen.
- Ja, det finns bra och dåliga människor överallt, men vi är inte egoistiska, vi vill bara inte att du ska ogilla oss som en grupp på grund av Cain.
- Det här är absurt, ni gick en stor omväg från ert uppehållsrum bara för att kunna möta mig och säga att jag borde gilla Slytherin. Jag förstår mig mindre och mindre på människor just nu… jag lämnade paret stående i korridoren. De kollade efter mig med snopna blickar innan de vände sig om och gick mot marmortrappan. Jag hann höra en liten del av deras konversation där jag hade stannat i en nisch, utom synhåll för platsen vi stått och pratat på.

- Undrar varför Cain bad oss att göra det där?
- Jag vet inte, men vi får pengar för det så… resten gick förlorat när paret svängde runt ett hörn.

Jag sprang uppför trapporna som ledde till gryffindortornet. James väntade på mig vid porträttet av Den Tjocka Damen. Jag pustade ut och sa flämtande:
- More Salivati
- Lösenordet har ändrats, Amelia. Det är aurum som är det nya, hörde du inte när Abe sa det innan?
- Nej, jag måste ha missat det, sa jag mellan mina tunga andetag. Vi gick genom hålet i väggen och in i det runda rummet.

____________________________

Jag vill säga att jag lägger den här berättelsen på hyllan, försöker att hitta motivationen innebär kanske att jag fortsätter eller att jag gör om den, jag vet inte än.

Och om jag har klantat till någon av länkarna så säg bara till! Förlåt till Elzyii och boknörd_ om någon av er inte ville vara med!

jag ska läsa, jag ska kommentera, men då har ju faktiskt fått lite respons irl ♥

Ta din tid! Skrivandet har olika faser av inspiration, ibland behöver man ta en paus och 'smälta' det man gjort hittills. Det kanske låter märkligt att just jag säger det som postat här utan egentlig paus under två år, men då hade jag många kapitel på lager och den tiden innehöll pauser i skrivandet för mig också. Precis som du skriver kan det då vara härligt med en period när man läser mycket, och rätt som det är kommer skrivandet tillbaka! Du är fantastisk som stöttar alla författare här, en verklig eldsjäl som bidrar till att forumet lever igen ♥♥♥ Tack för att du läser min tegelsten och länkar till den och de andra berättelserna.

Och ditt eget skrivande - så bra! Det finns så mycket talang! Ta bara den här meningen: Snart skulle allt vara på marken och träden skulle stå utan sin täckmantel genom hela den kalla vintern. Vilken bild!

Hihi, ja både Amelia och Amber är hatstalls, det måste vara något riktigt speciellt med huvudkaraktärer. Åh, läxor från Elvira Faded!!! (Hon var ingen hatstall - hatten ropade Ravenclaw innan den ens kom ner på huvudet, bestämde jag precis nu). Hihi, Amelia har kaxat mot Snape och tänker tillbaka på det med glädje. Jag minns de 'små fingrarna'!

Bra att Amelia ignorerar Cain. Förhoppningsvis tröttnar han... han får i alla fall inte nöjet att se henne arg.

Erica Wilson och hennes väninna spatserade mot oss och jag blev kall inombords.

Det här är också en sådan där bra mening. Spatserade - ser det verkligen framför mig.

Åååh ja men tjejerna verkar schyssta ju? Tycker att Amelia är lite hård mot dem? Men - det visade sig att hon hade rätt. Det var nog magkänslan som guidade henne.

Som sagt, lite tid på hyllan har nog de flesta berättelser varit med om. Ibland görs de om och ibland fortsätter de. Oavsett, så skriver du jättebra och jag ser fram emot att läsa mer när tiden kommer!