Before the first fall [PRS]

”Skillnaden är att du alltid haft en anledning, vilket jag inte hade”, påpekade Christopher och satte sig upp i sängen, med täcket upp över magen. Med allt regn utomhus och de hårda vindarna kände han sig allmänt frusen, så det var bra att ha ett varmt täcke över åtminstone halva kroppen. Då de snart skulle få sig lite kvällsmål var det ingen idé att trä det ända upp till hakan, då han ändå skulle behöva skjuta undan det så att armarna stack fram.
”På en helt annan not är jag faktiskt ganska tacksam över att få sova här inatt..de andra som jag delar sovsal med kommer spendera natten nere i sällskapsrummet och det kommer säkert sluta med världens kaos”, fortsatte han och himlade med ögonen. Bara tanken fick honom att rysa till och lusten att krypa ännu längre ner under täcket växte sig större. Tänk att tvingas sova bredvid Lucas Caldwell bara för att lyckas få sig en plats hyfsat nära brasan. Nej, det var bättre att ligga i en varm, mjuk säng. Och tja, det var inte heller helt fel att ligga bredvid Jacob Greene. De hade varit ovänner så pass länge att det blev lite av en frisk bris nu när de faktiskt kunde hålla konversationer sinsemellan.

Tankarna avbröts tvärt när madam Pomfrey återvände från sitt kontor, med en bricka framför sig. Det såg ut att finnas två skålar med soppa och några brödbitar var. Att sitta och tugga en massa hade han ju inte direkt lust med, med tanke på den stackars tungan. Den gjorde förvisso inte lika ont längre, men öm var den minsann. Om han råkade bita sig igen hade det nog gjort så ont att han skulle ha svimmat. Helt ärligt alltså. Det hade sagt pang och sedan hade det varit godnatt.
”Sådär, ni får vara försiktiga så att ni inte spiller. Mr Walker borde kanske lägga ner sitt bröd i soppan så att det blir extra mjukt”, sade skolsystern och ställde ner brickan på nattduksbordet mellan de två sängarna.
”Tack, vi kan plocka undan efter oss själva”, svarade Christopher med ett blekt leende och roffade åt sig sin skål. ”Hoppas du får sova gott”, fortsatte han och började sörpla i sig den heta, tjocka hopkoket.
”Ingen fara, jag kan ju inte låta er svälta”, sade hon med en liten skakning på huvudet. ”Godnatt på er, Mr Greene och Mr Walker, och smaklig måltid.” Med de orden lämnade hon salen och drog igen dörren intill kontoret efter sig. Stackarn, som var tvungen att sluta dag ut och dag in med alla dessa elever. Småbarn, rättare sagt.
”Brukar du vara här ofta? Det verkar som om hon känner dig ganska bra.”

Kanske det är rätt.. nej, det är definitivt rätt. Jacob hade en anledning till att vara bortdragen och dryg då och då mot den andre. Det är liksom svårt att konstant vara snäll mot en person som verkar hata en. Det gör förvisso det inte rätt att vara elak, men han har aldrig betätt sig sämre än vad han blivit bemött. Självklart är det en bortförklaring. Nej, det är ju ändå sant. Inte någonting för att få sig att må bättre. Med en stor gäspning drar han täcket över kroppen. Täcket verkar däremot slängas över Mimmi under det. Detta leder till att han tvingas sätta sig upp, bara för att få upp den lilla lurvbollen. Hon är fortfarande begravd i det andra täcket, men han vill ändå inte att hon ska kvävas där under.
”Jag är säker på att du hade dina anledningar till att du betedde dig så,” så är det antagligen. De flesta oartiga personer går igenom något själva, och slänger ut det på på andra. Jacob har gjort det själv. Tagit ut saker och ting på sina vänner, eller personer han stött på. Detta var däremot inte en peak för att få Christopher att prata om det, absolut inte. Riktigt så nära har de inte kommit. Den lilla katten kryper upp från sin plats som burrito, och kryper tätt intill sin husse. Pälsen är betydligt mer gosig och välkomnande nu, skönt.
”Om det är värt något, så uppskattar jag faktiskt ditt sällskap. Så jag är lite glad över att ert sällskapsrum blev alldeles förstört.” Påpekar han utdraget. Var det för snällt? Var det för nära inpå? Känns lite som det, men det var sanningen. Hade känts betydligt värre om han varit ensam där i sjukhusflygeln medan åskan dundrar där ute.

Både hans och Mimmis uppmärksamhet glider till Madam Pomfrey när hon kommer gåendes med två brickor Två skålar med varm soppa och några bitar bröd. Jösses, bara lukten får magen att skrika. Gud så gott.
”Tack så jättemycket, sov så gott.” Han skickar iväg ett tacksamt leende till kvinnan, innan han rätar lite på sig. Dåligt val med tanke på svanskotan, men det leder till att han kan få luta ryggen mot kudden. Mimmi tittar efter henne, och vänder inte uppmärksamheten tills dörren stängs efter henne. Då lägger hon sig ner på ryggen, och när han börjar klia henne på magen börjar hon spinna på en gång. Jacob tar försiktigt tag i en av brickorna, och placerar dem i knät. På så sätt blir det betydligt lättare att ta åt sig av maten.
”Har varit här en hel del, har en förmåga att göra mig illa konstant. Du då?”

Det var väl inte speciellt konstigt att Christopher tappade hakan över det där påståendet? Hur i allsin dar kunde Jacob uppskatta hans ruttna sällskap? Allt han hade gjort var att göra bort sig och muttra en massa strunt, ingenting varken bättre eller värre än så. På något sätt blev det ännu svårare att förstå sig på det hela nu när de precis suttit och pratat om de tidigare åren. Visst han hade haft sina anledningar, men det var ingen ursäkt överhuvudtaget. Sextonåringen rynkade på ögonbrynen där han satt i sängen och sörplade i sig av den varma soppan. Tungan gjorde förskräckligt ont när han väl åt, däremot kändes det ändå bättre än innan. Och utöver det hade han faktiskt delat upp brödet i mindre bitar och spritt ut det så att det blev lättare att äta. Så länge han inte behövde tugga behövde han inte oroa sig över risken att bita sig i tungan igen.
”Du också? Jag är likadan, men tror mest att det bror på quidditchen”, mumlade Chris och vände blicken mot den jämnårige. ”Varför uppskattar du mitt sällskap förresten? Är du spritt språngande galen?” Frågade han blankt och ställde ifrån sig skålen, som vid det laget var tom. Det hade inte varit någon jättestor portion och tuggorna hade varit ganska så rejäla, vilket gjorde det hela lite mer acceptabelt. Han stirrade ner mot händerna som ännu en gång börjat pilla med täcket. Skolsystern hade lämnat ett ombyte vid fotändorna på de två sängarna som tur var, för det var inte speciellt skönt att sitta i klädnaden. Påtal om det där, att byta om skulle vara en bra distraktion, särskilt som kinderna blivit extremt heta vid det laget, de måste ha sett ut som två stora tomater, pinsamt värre.
Slytherinaren drog av sig täcket och lät därefter fötterna finns golvet. Han fiskade upp pyjamasen i famnen och sneglade ner mot sin egna, blodiga skjorta. Dracula hade gjort en comeback. Ha, ha, ha. Humor hade aldrig varit hans starka sida direkt. Efter några sekunders funderande lade han sedan tillbaka ombytet och började krångla av sig de smutsiga kläderna. Det var alldeles för jobbigt att gå till badrummen och byta om och sängen var bra att använda som avlastningsplats.
”Jag uppskattar ditt sällskap också, nu när jag fått lära känna dig lite bättre”, erkände sextonåringen tyst och drog på munnen, medan fingrarna fumlade med knapparna på skjortan.

Okej, så det är rätt uppenbart att det Jacob sagt förvånat både honom själv och det sällskap han befinner sig i. Men i ärligheternas namn bryr han sig verkligen inte om det, det var helt enkelt sanningen och varför inte berätta det för den andre? Kanske det var lite för på, men det hade verkat som att den jämnårige behövde lite upplyftning, till exempel att han inte avskyr hans sällskap. Det är väl en komplimang, eller hur? Jo, Jacob tycker åtminstone det och ångrar sig ingenting. Han har märkt att Chris inte har en stor mängd vänner, framförallt inte i sitt egna elevhem. Det måste kännas ensamt, och en sådan där liten komplimang kan komma att betyda mycket. Nu vet han inte riktigt varför han tänker i de banorna, varför det skulle komma att betyda mycket. Men tja, det var bättre att få det ut sig istället för att hålla det för sig själv.
”Önska att jag kunde koppla det till Quidditch, men jag är helt enkelt väldigt klumpig.” påpekar han med ett försiktigt litet leende. Samtidigt begraver han ansiktet i skålen, så att han kan slurpa i sig av soppan. Han hade inte fått något i den stackars magen sen lunch, han är väldigt hungrig. Turligt nog för Mimmi hade Madam Pomfrey lämnat lite kattmat i en skål på hans bricka. Hon är en riktigt trevlig kvinna. Kissen har trots allt vandrat ute i det kalla vädret i antagligen flera timmar, blivit alldeles blöt och kall. Hon blir alldeles överlycklig när han ställer fram skålen framför nosen på henne. Därefter låter han uppmärksamheten glida tillbaka till Christopher. ”Jag vet inte riktigt, du är trevlig.. spritt språngande galen är jag nog också, men det hör inte hit.” När slytherineleven sedan börjar fumla med skjortan för att byta om till pyjamas vänder han genast ner blicken på sin måltid istället. Att sitta och glo kan han inte göra.. nej jösses vad oförskämt. Istället doppar han en bit av brödet i den varma soppan, och börjar tugga. Nom, nom nom. Mycket gott.
”Tack, men vem gillar inte mitt sällskap?” Självfallet var Jake inte seriös, verkligen inte. Men att slänga fram ett skämt då och då är väl okej, förhoppningsvis nafsar den andre upp att han inte menat det. Nej, det finns väldigt många som inte uppskattar hans sällskap, det vet han mycket väl. Efter Jacob blivit klar med maten ställer han undan brickan och tvingar upp sig på fötter. Det går långsamt, svanskotan dunkar fortfarande efter salvan. Men han är beslutsam att klara av att få på sig pyjamasen.

Varför fann Christopher det allmänt gulligt hur den jämnårige uppfattade sig själv som ytterst klumpig? För han gjorde verkligen det, även fast han inte kunde förstå sig på det hela överhuvudtaget. De hade aldrig varit ens artiga mot varandra och nu vågade han helt plötsligt knappt kolla Jacob i ögonen? Vad i helskotta var det för fel på honom? Sextonåringen återgick till att gnaga sig själv i underläppen medan fingrarna fortfarande försökte knäppa upp knapparna. Han ville inte erkänna det, men gryffindorelevens sällskap gjorde honom lätt nervös, och när Christopher var nervös slutade hela kroppen sammarbeta. Istället verkade det som om varenda muskel under hunden arbetade för att få honom att göra bort sig.
”Fast egentligen är jag inte speciellt trevlig, har aldrig lärt mig den magiska egenskapen”, svarade slytherinaren och började vika ihop skjortan. Hela framsidan var alldeles blodig och även slipsen hade förstörts. Om något förstod han varför det sett så pass illa ut, trots att det egentligen inte varit så farligt. Christopher placerade skjortan på en pall som stod placerad intill sängen och drog fingrarna genom de svarta lockarna. Håret var naturligt vågigt och kanske aningen långt, men det betydde inte att han hade några planer på att klippa det. Nope, bara när det blev för långt för hans egen smak, då kanske en klippning skulle kunna vara acceptabel.
”Vem gillar inte ditt sällskap?” Upprepade den andre och höjde på ett av ögonbrynen. ”Tja, jag kan nämna i alla fall två personer som definitivt inte gör det”, fortsatte han och drog av sig byxorna, för att därefter snabbt dra på sig pyjamasen. Sådär, nu kunde han i alla fall andas igen. Det kändes väldigt blottat att stå där i bara underkläder, och detta av bra anledning - har man inga kläder på sig är man uppenbarligen blottad.
”Din kompis brukar också spendera en hel del tid här”, påpekade sextonåringen efter en stunds tystnad och skuttade tillbaka ner under täcket. Åskan och regnet fick allting att kännas så rått, det var utan tvekan bäst att ligga under ett varmt täcke där värmen kunde byggas upp. ”Har däremot aldrig riktigt förstått varför, men fan, han det alltid lika döende ut.”

Nej, kanske den jämnårige eleven inte är så värst trevlig. Han har trots allt varit ett riktigt rövhål de senaste åren. Inre bara mot Jacob, utan mot en hel del andra elever också. Men som sagt finns det nog en anledning för allr det där bakom dörrarna. Det förbättrar förvisso ingenting, men det gör det lättare för honom att förstå sig på honom. Men den senaste tiden har han faktiskt fått en annan syn av honom. Med den senaste tiden menar han alltså de senaste timmarna. Inte riktigt tillräckligt mycket bakgrund för att han ska lära känna honom, framför allt inte i jämförelse med allt det otrevliga beteendena de senaste åren.
"Men just nu är du rätt trevlig, tycker jag iallafall." Konstaterar Jacob och stryker en av händerna genom de blonda lockarna. Därefter börjar han själv att knäppa av sig skjortan. Att göra sig bekväm inför sovdags ser han fram emot.. däremot uppskattar han inte att byta om framför ögonen på Christopher lika mycket. Förhoppningsvis kollar han inte. Varför han skulle göra det vet han inte... Men ändå. Sextonåringen vilket ihop skoluniformen, för att sedan dra på sig både pyjamasbyxorna och skjortan. Han själv tar oftast vara en tröja till sängs, men det känns lite bättre att vara iklädd när han befinner sig i skolans sjukhusflygel.
"Tro mig, det är betydligt fler än Lucius och Lucas som inte gillar mitt sällskap. Jag var inte seriös." Nu är väl det rätt uppenbart, men han vill ändå inte ge Chris fel uppfattning. Varför han är så orolig över det vet han inte.. Men han vill ge ett gott intryck. Med en stor gäspning lägger han sig ner under täcket, och Mimmi lägger sig mitt på hans mage. Där brukar hon nämligen ligga. Jacob gnager sig i underläppen, kroppen stelnar till när konversationen går till en viss Remus Lupin och angående varför han besöker sjukhusflygeln så regelbundet.
"Han har sina anledningar."

”Måste faktiskt hålla med, känner mig förfärligt trevlig idag”, sade Christopher och fick en skämtsamt allvarlig min tvärs över ansiktet. ”Kanske också fick mig en liten hjärnskakning, brukar aldrig vara såhär vänskapligt inställd”, fortsatte han och blickade upp mot taket. Nej, han tänkte inte sitta och glo på Jacob Greene när denne bytte om, även om han av någon jävla anledning hade bra lust att göra det. Fan, vad var det för fel på honom? Sextonåringen slog sig själv löst över pannan med knytnävarna och gjorde en grimas. Först mötet, sedan drömmen, sammanstötningen under morgonen och nu det här? Han kunde verkligen inte förstå sig på det hela och det drev honom sakta men säkert till vansinne.
”Jag vet, förstår att du skämtade”, påpekade han och sänkte händerna, för att sedan vända de chokladbruna ögonen mot den jämnårige eleven. ”Men det är fler människor som uppskattar ditt sällskap än vad det är som uppskattar mitt”, fortsatte han med en liten axelryckning och drog på munnen. Läpparna var ljust röda som alltid och fräknarna sträckte sig över området vid kinderna. Hade han varit blond, haft blåa ögon och varit av motsatt kön hade han nog sett ut som Alice i underlandet eller någon annan sagofigur. Kanske just Alice inte hade några fräknar? Nåväl, det var inte det som var själva poängen. Jacob såg dock ut ungefär som en sagofigur med de där blåa ögonen och blonda lockarna. Betydligt mer än Chris. Tydligen såg den sistnämnde av dem sur ut för det mesta, vilket nämnts tidigare under kvällen.
”Jag är inte helt dum, Greene.” Leendet på Christophers läppar grodde sig en smula större och han rullade över på sidan. ”Spenderar man tillräckligt mycket tid här börjar man märka ett ganska distinkt mönster”, sade han därefter och pekade upp genom fönstret samtidigt som han utstötte ett svagt ylande läte. ”Förstår inte hur dina vänner inte blivit bitna än faktiskt, att stoppa in tre ungdomar under den där manteln är tydligen inte lätt.” Slytherinaren skrockade lätt och slängde armarna över huvudet med ett litet tjut. ”Eller har jag fel? Kanske bara har inbillat mig er antal fötter utan kropp som smyger efter stackars Lupin mot det piskande pilträdet..”

"Tur för mig iallafall, jag gillar dig när du är såhär trevlig," berättar Jacob, som inte inser hur det kan låta förrän senare därpå. Gud, är han för nära inpå? Känns verkligen som det. Men han är sanningsenlig. Han gillar Chris när han beter sig så trevligt som han nu gör, utan några dryga påpekningar eller tjafs sinsemellan. Nu har han nog gillat den andre ett tag, men det har bara varit en liten förälskelse. Intalar han sig själv åtminstone. Att göra något åt det kan han inte direkt göra. Folk är inte så accepterande när det kommer till homosexualitet, och han kan inte avgöra om den andre är för eller emot det. Kanske han skulle kunna få in en fråga på något sätt, men det blir svårt.
"Du, om du skulle vara som du är nu skulle du aldrig bli ensam igen. Tror bara du gett fel intryck, men det är väldigt svårt." Jacob lägger sig på sidan, låter blicken rota sig fast på slytherineleven. De där varma ögonen kan han vänja sig vid att kolla in i. Väldigt trevligt. Mimmi spinner mot magen, och han drar försiktigt henne tätare intill sig. På något sätt. Ögonen blir större och större desto mer Christopher säger. Fan, fan, fan.
"De har skapat en talang för det där, men ingen av dem kommer därifrån smärtfria." Det var en vild chansning, men förhoppningsvis gissar han rätt. Visst kommer han inte att tjalla? I såna fall skulle nog all respekt för honom försvinna. " Du kommer inte säga något va?"

Vad var det egentligen som Jacob nyss slängt ur sig? Att han gillade slytherinaren när denne betedde sig anständigt? Christopher höjde båda ögonbrynen och satte sig upp i sängen med pupiller som täckte hela irisen. Det måste ha sett ut som om han var påverkad av något, typ en substans eller liknande. Men nejdå, det var tyvärr såhär hans kropp reagerade. Dumma kropp, det var pinsamt. Kinderna var rosiga, ögonen stora och han kunde inte sluta gnaga sig själv i underläppen hur mycket han än försökte. Jävla, förblandade skit.
”Jag trodde inte att någon kunde gilla mig”, sade sextonåringen och skakade på huvudet. ”Förutom Casper, men han är ju helt jävla väck uppenbarligen”, resonerade han därefter och började nicka för sig själv. ”Tror du verkligen det?” Frågade han sedan och blev med ens ännu rätare i ryggen. ”Förlåt, jag vet att jag är konstig, men ingen har någonsin sagt något så fint till mig innan.” Christophers reaktion må ha varit konstig, men hela uppväxten spelade in i det där,m. Att höra hur någon faktiskt uppskattade honom var..ovant och speciellt i hans ögon.
Leendet som växt sig ganska stort vid det laget bleknade och än en gång skakade slytherineleven på huvudet. Jacob verkade genuint orolig och även om han inte varit det skulle han aldrig ha sagt någonting.
”Såklart jag inte kommer göra, det är inte min ensak. Om någon fick reda på något sådant om mig hade jag inte uppskattat om denne spred det vidare”, förklarade han ärligt och såg ner mot händerna. ”Däremot tycker jag inte att det borde vara något att skämmas över, man väljer liksom inte sina förbannelser.”

Reaktionen gör Jacob minst sagt förvånad. Han vet inte vad han förväntat sig egentligen, men ingenting sånt här. Blicken följer den andre när han sätter sig upp i sängen. De där chokladbruna ögonen är nästintill dubbelt så stora. Nästan som tefat. Orden som slingrar sig ur minnet på honom hjälper inte riktigt. Hade ingen sagt något så fint till honom innan? Det här har antagligen någonting att göra med hur dåligt han bettet sig mot folk innan, att han mått dåligt för att folk inte varit snälla mot honom. Men det är liksom inte dags att leka psykolog för närvarande, han har ingen aning om vad Chris gått igenom, men kanske det har några liknelser med vad han själv utstått. Det tär på en, och han har en nyfunnen respekt för den andre. Trots att han inte vet vad det är som ligger och gnor.
"Klart att folk gillar kan gilla dig!" Påpekar Jake, med stora ögon han med. Det gör faktiskt lite ont att han pratar sådär om sig själv, som att ingen kan gilla honom förutom en person. Ett litet leende stryker sig över de fylliga, röda läpparna. Dock är det nog lite svårt att tyda med tanke på mörkret, men det finns där. Genuint och välkomnande. " Det är ingenting konstigt alls.. Bara inte vad jag förväntat mig." Så sant så. Reaktionen hade varit långt ifrån vad han förväntat sig, men inte konstigt alls. Han själv vet inte hur han skulle ha reagerat om rollerna var omvända.
"Tack.. och du har rätt, det borde inte vara något att skämmas över. Men han skulle inte ha någon ljus framtid om fel folk fick reda på det."