Honeybun & Medi

Tyst öppnade Ada sina ögon och reste sig mödosamt upp.
"Om ni inte tycker jag är oartig. Jag lägger mig gärna i sängen igen. Jag klarar inte av att sitta. Känner mig så trött." Hon log svagt och gick mot hallen och lät sin hand glida över väggen, hjälpte henne att hålla sig uppe.
Väl på sitt rum sjönk hon ner i sängen och ner bland alla kuddar. Ada hörde allt som knäppte i huset och hon somnade snart igen.

William skakade på huvudet, tydligt upprörd.
"Det är sorgligt. Han var en bra man," fortsatte han.
Joshua stirrade ner i bordet utan att säga någonting. Han kunde inte säga någonting, det var som att orden fastnade i halsen på honom.
"Men det är sånt som händer, tråkigt nog. Ta inte på dig skulden Josh." Han märkte att den andre sökte hans blick, men Joshua kunde inte se honom i ögonen.
"Nå, det var det. Jag förväntar mig att vi ska ut snart igen. Troligen är den kvar nånstans i området."

Med så få ord som möjligt avslutade Joshua samtalet och skyndade sig sedan ut ur kontoret. Han ville inte vara här längre, inte nu.

Ada vände sig i sängen. Smärtan från halsen hade kommit tillbaka. Hon kände sig varm och vaknade till med ett ryck. Skakningar i kroppen fick henne att dra efter en filt och virade den om sig. Hennes huvud kände som en sten och lade sig tillbaka. Hade de gett henne sömnmedel? Sakta skakade hon på huvudet för att skingra tankarna och suckade tungt igen.
"Är någon där?" Sa hon för sig själv, lagom högt men ändå till någon som var i närheten.
Skulle hon verkligen orka att ta sig hem? Vad skulle hennes föräldrar att säga? Just då ringde hennes mobil och hon sträckte sig efter den och satte sig upp.

Joshua skyndade sig in i sitt sovrum. Han såg sig omrking efter sina saker, och norpade sedan snabbt till sig sin mobil, jacka och bilnycklar. Han var tvungen att åka nånstans, inte för att han visste vart dock.

Han smög sig ner för trappan i hopp om att inte bli upptäckt. Han trodde inte hans föräldrar skulle bry sig, men han ville inte möta på någon av dem iallafall.

Hon såg sig om. Skulle inte Camilla underslka henne? Och skulle hon inte få reda på vad som hade hät?" Hon såg någon gå förbi dörren och såg upp.
"Hej!" Hon tog sig ut sängen och snubblade sig till dörren. Hon såg Joshua och log trött.
"Vi har inte sagt hej ens." Hon log svagt.
"Förlåt om jag har brytit mig in men jag vet inte vad jag gör här riktigt. Det är... Lite jobbigt att förklara." Hon skrattade men bet ihop. Det gjorde ont och hon sjönk ner på knä.
"Varför är jag så svag?"

Joshua frös till då han hörde någon säga hans namn. Han såg någon röra sig i ögonvrån innan han vände sig om.
Han gav henne ett stelt leende tillbaka. Reflexmässigt sträckte han ut en arm för att fånga kvinnan då hon plötsligt föll ihop.
"Jag vet inte," stammade han fram. "Din kropp kanske är i chock," försökte han.
"Vill du ha hjälp till sängen?"

Hon märkte hans armar om sig och såg upp i hans ansikte.
"Om du inte har något annat att göra." Hon log svagt.
Hon var svettig och såg sig om.
"Jag måste egentligen hem. Mina föräldrar ska resa iväg och jag måste.." Hon suckade tungt och vinglade i hans famn.
"Jag kanske måste få något att dricka och sedan sova igen."

Joshua hjälpte henne fram till sängen.
"Jag förstår," svarade han hest och tog ett steg tillbaka. "Jag kan hämta vatten till dig."
Han försvann ut ur rummet innan hon fått någon chans att svara. Väl i köket tog han några extra sekunder på sig för att kunna samla sig själv innan han återvände till henne.

Hon sjönk ner under täcket och lade sig till rätta innan hon sakta nickade.
"Åh tack." sa hon när han var tillbaka. Hon satte sig upp för att ta emot vattnet och suckade.
"Så din pappa har fortfarande inte talat om vad som attackerade mig." Hon förde glaset mot läpparna och svalde några klunkar innan hon ställde bort glaset och sjönk ner igen.
"Så vilken skola går du i? För jag vet att jag inte sett dig förrns igår." Hon log svagt och drog handen för att få bort håret ur ansiktet.

Joshua räckte henne glaset med vatten och tog sedan ett stort kliv tillbaka.
"Den som ligger typ vid centralen," förklarade han kort. Han hoppades innerligt på att hon gick på en annan skola, för han visste att han inte skulle palla med att se henne varje dag.