Splintered heart [PRS]

Den där respekten som Hayley börjat få av den jämnårige Huaze brodern försvinner rätt kvickt. Nu förvånar det inte henne att han står upp för hans bästa vän, men i hennes ögon är det högst osannolikt att Isaac är lika förkrossad som hon är. Om han genuint tyckt om henne hade han inte varit så hemskt elak mot henne. Nej, respekten hon haft för Isaac är också borta. Nu förtjänade hon nog allt det han sa, men det tar inte bort faktumet att han vänt henne ryggen på det där sättet. Hon hade så gärna varit hans vän, han är.. eller [i]var[/] väldigt fin mot henne. Hur som helst är hon väldigt tacksam över att Yaosu skäller till på sin lillebror. Han säger precis det hon vill säga, men tyvärr är hennes röst nästintill borta och det kommer inte hjälpa att bråka med Zihao också. Nej, hon glömmer gärna bort dem bägge två.
”Tack,” mumlar hon med ett genuint litet leende när den två år äldre ställer upp för henne. Inte många skulle göra det, och det känns väldigt bra. Det får bröstkorgen att bli alldeles varm och magen pirrig. Nu har hon fortfarande en klump i magen pågrund av osäkerhet, men det pirrar ändå till. När slytherin eleven lämnar dem och Yaosu påpekar att hon inte förtjänar det som Isaac sagt faller huvudet lätt på sniskan.
”Du vet inte vad han sa..” Påpekar sjuttonåringen. Den andre kan inte ha någon aning om om hon förtjänar de orden eller inte, han vet ju inte vad Isaac sagt. Det känns som att hon förtjänat det, men en del av henne vet att hon faktiskt inte gör det. Det den föredetta pojkvännen sagt hade varit alldeles för drygt, och det gör det bara uppenbart för henne att han inte gillat henne så mycket som hon trott. Hur som helst låter det rätt trevligt att gå ut och prata om det. Solen skiner och det är varken för kallt eller för varmt utomhus, alldeles perfekt och solen står på himlen. Nu vill hon helst gömma sig i sin säng, men det kan hon göra senare. Hayley ställer sig upp på skakiga ben innan hon nickar som svar. Hon går gärna ut med honom, kanske det får henne på bättre humör. ”Helt ärligt är jag förvånad över att du inte slagit till honom än,” skämtar hon och börjar röra sig mot porten ut till skolgården. Det känns som att Zihao kan vara både irriterande och elak, eller ja, det vet hon ju. ”Ni är väldigt olika.”

”Nej, jag vet inte vad han sa men jag är ändå helt säker på att det inte var rätt”, svarade Yaosu och hjälpte henne upp på benen. När han själv egentligen bara ville lägga sig ner och gråta i all evighet, fann han det nästan alltid hjälpsamt att fokusera på något annat. Till exempel som att ta en promenad ute i den friska, ljumna luften. Att kasta sten i svartsjön, plocka svamp i den glesa skogen eller någonting i den stilen.
”Hörde du det? Jag är helt säker på att allt han sa inte var annat än rent skitsnack”, upprepade han och rörde sig långsamt fram bredvid sjuttonåringen. Hennes ben darrade som asplöv och kinderna var alldeles röda, förmodligen efter allt gråtande. Han tyckte absolut synd om henne, inte för att hon precis gjort slut med Isaac, utan för att han behandlat henne så illa när hon var som mest sårbar. Det var vidrigt och nästa gång han såg idioten skulle han allt se till att han ångrade sig. Jösses, Zihao hade verkligen rätt, han hade funnit ordentligt tycke för den yngre flickan. Men bara som vänner, inte mer, intalade han sig själv. Nu var hon fruktansvärt behaglig att titta på, men nej, bara nej. Han fick inte känslor för någon och det skulle inte ändras, punkt slut.
”Då blir du inte förvånad när jag säger att jag har slagit till honom tusentals gånger”, konstaterade den äldre och rörde sig nerför trappstegen, samtidigt som han hela tiden var redo att fånga sjuttonåringen om hon skulle råka ramla. De där benen hade verkat ostadiga under morgonen, men det var ingenting i jämförelse med hur ostadiga de verkade för stunden. Och ramla nerför trapporna kunde han inte låta henne göra.
”Och du har rätt, vi är väldigt olika men också betydligt mer lika varandra än många tror”, fortsatte han och bet sig själv löst i underläppen. ”Har du några syskon?” Undrade Yaosu fortsättningsvis och kliade sig själv i nacken, medan de fortsatte leta sig nerför trapporna. Nu hade de bara en kvar, så med andra ord var faran snart över. Ja, han var på riktigt rädd över att den yngre flickan skulle ramla och typ slå ihjäl sig. De där benen var inte stadiga för fem öre.

Det känns förvånansvärt bra att prata med Yaosu. Hayley hade förväntat sig att hon inte skulle vilja prata med någon alls om det, men det han säger får faktiskt en del av klumpen i magen att försvinna. Det får blicken att glida upp till den äldre och granska hans fina ansikte. Han är så snäll, och det får henne att undra om hon faktiskt förtjänar den snällheten. Hur som helst underlättar det för henne när han är helt säker på att det Isaac sagt bara varit ren skitsnack. Nu vet hon inte om det är sant eller inte, men det får henne att må bättre. Det får ett leende att bubbla upp.
”Då litar jag på dig,” försäkrar hon och rör sig långsamt ner över trapporna. Benen skakar fortfarande, inte så konstigt med tanke på att hon nyss haft en panikattack. Tyvärr tar det bara lite längre tid att gå ner för trapporna. Hon är däremot tacksam att den andre försöker hjälpa henne, som att han tänker fånga upp henne ifall hon ramlar. Det är gulligt tänkt och hon uppskattar det. Hon tänker helt enkelt välja att inte lyssna på Isaac. Uppenbarligen är han lite av ett kräk och hans syn på henne just nu borde inte spela någon roll. Trots att de har haft ett rätt fint förhållande. Dumma Isaac, han kan faktiskt dra åt helvete. Sjuttonåringen blir på bättre humör när den två år äldre sedan berättar att han faktiskt slagit sin lillebror ett bra antal gånger. Hon skulle bra gärna slå till Zihao själv, men det skulle nog inte vara lika accepterande. De två är trots allt bröder, och hon har inte någon som helst kontakt med Zihao.. förutom att han mobbar hennes bästa vän. Det är väl tillräckligt för att hon ska kunna slå till honom? Så borde inte en pacifist tänka, men det gör hon ändå.
”Nej, förvånad blir jag faktiskt inte. Har full förståelse för det,” svarar hon och kommer tillslut ner på första våningen. Det känns betydligt bättre att inte behöva gå i trapporna, det är liksom svårt när benen darrar och kroppen bara vill sjunka ner till golvet. När de kommer ut i det fina vädret blir leendet aningen större och det känns som att hon tillslut kan andas ut. Det är varmt och soligt, helt perfekt faktiskt. Det här är nog en betydligt bättre idé än att gömma sig i sovsalen och gråta hela dagen. Yaosu är väldigt duktig på att hjälpa till, trots att de inte gjort så mycket än. Leendet försvinner däremot lite när han undrar om hon har några syskon. Åh vad hon önskar att hon kunnat ha en bättre relation med Luke.
”Har en tvillingbror, men vi är rätt olika varandra också. Vi har faktiskt inte pratat med varandra sen vi var elva.”

Även om Yaosu personligen tyckte att han var ganska värdelös på att hantera situationer som dessa, verkade det ändå gå hyfsat bra. Det kändes lite som ett framsteg att den yngre flickan valde att ta hans ord över Isaacs, plus att hon hade ett leende över läpparna. Som körsbäret på toppen gick det till och med bra att ta sig nerför trapporna, även om det tagit lite extra tid med anledning att sjuttonåringens darriga ben. Men det gjorde ingenting, för i slutändan var den äldre av dem mest glad över att hon inte ramlat.
”Jag vet att det är dumt, men ibland är det det enda sättet att få honom att lyssna..och till mitt försvar har han slagit till mig minst lika många gånger”, förklarade nittonåringen och kisade mot solen när de slutligen kom ut i den friska luften. Den var ljummen och solskenet gjorde naturligtvis att det kändes ännu varmare. Härligt, precis vad Hayley kunde behöva efter allt som hänt under dagens gång. Stackarn, det kunde verkligen inte vara lätt för henne. Och till råga på allt insåg han ganska snart att han inte borde ha frågat om hon hade några syskon, då samtalsämnet verkade göra henne..tja, motsatsen till glad, men ändå inte ledsen? Kanske mer besviken? Hur som haver insåg han att det inte varit någon bra idé att fråga, vilket gjorde det ännu svårare att veta vad han skulle svara.
”Sen ni var elva?” Upprepade Yaosu smått chockat och lät blicken falla mot gryffindoreleven, medan de fortsatte röra sig bort mot gången som ledde mot lite grönare, trevligare vyer än innergården. Hade någonting hänt mellan dem? Det måste det ju nästan ha gjort för att de skulle tappa kontakten på det där sättet. Sedan kunde han naturligtvis ha fel, då allt detta bara var en massa gissningar, uppenbarligen.
”Saknar du att prata med honom?” Undrade nittonåringen och sneglade ut genom en av öppningarna i gången. Kanske de skulle ta sig en sväng förbi Hagrid och fråga om varsin kopp kaffe? Eller te, eller saft eller något annat. När han vände bort ögonen från den vackra utsikten, gled dem ofrivilligt tillbaka mot sjuttonåringen. Varför kunde han inte sluta kolla på henne? Det var inte okej att stirra på folk på det där sättet, snart skulle han väl få henne att känna en massa obehag.
”Skulle gärna ta med mig en kopp kaffe, är det okej om vi svänger förbi Hagrid? Det går snabbt.”

Jo, att slå någon är egentligen rätt dumt, men Hayley dömer honom inte överhuvudtaget. Hans lillebror kan vara riktigt irriterande och väldigt elak. Åtminstone mot Joshua. Hon själv har många gånger velat slå till den jämnårige, trots att hon brukar kalla sig för pacifist. Hm, Zihao är väl ett undantag. Kanske hon kommer ge honom en käftsmäll i framtiden om han fortsätter vara så förbaskat dryg. Men förhoppningsvis kommer hon inte behöva vara runt honom lika mycket som hon behövt när hon var tillsammans med Isaac. Det känns faktiskt konstigt att inte kalla honom för hennes pojkvän längre, men det är nog för det bästa.
”Jag förstår dig, Zihao kan säkert vara snäll ibland.. men har själv velat slå till honom ett antal gånger.” Förklarar hon med ett smalt leende. Yaosu känner sin bror betydligt bättre än vad hon gör, och slytherineleven har säkert fina delar i sig. Ett exempel är när han gett henne näsduken för bara någon timma sedan, det var gulligt gjort. Tyvärr hade den bilden av honom försvunnit när han tagit upp Isaac på det där viset, även om det var förståeligt. De kristallblå ögonen vilar mot marken medan hon sparkar lätt mot en sten, bara för att se när den glider längre bort ifrån henne. Hon har som vana att sparka på grus och stenar, det är på något sätt lite rofyllt. När den äldre sedan verkar förvånad över att hon inte pratat med Luke sedan de var elva låter hon tillslut blicken glida upp mot honom. Det är lite tragiskt egentligen, men de två tvillingarna har aldrig varit nära varandra. Hayley har alltid varit avundsjuk på all den uppmärksamhet som den andre fått av deras föräldrar. När hon började på Hogwarts lämnade hon inte skolan någon gång. De hade öppet på sommarlovet för elever som inte hade någon stans att gå, och där stannade hon. Även under jullovet. Ända tills hon träffade Joshua och Aeron, då spenderade hon både sommar och jullovet hos någon av dem.
”Vi har aldrig haft något bra förhållande med varandra, det är synd och det är nog delvis mitt fel. Saknar mer tanken av vad vi kunnat ha varit, kanske lika nära som du och Zihao.” Sjuttonåringen gnager sig i underläppen medan ögonen glider över det fina landskapet. Gräset är vackert grönt och himlen ljusblått med nästintill inga moln. Att komma ut på en liten promenad hade definitivt varit en bra idé, betydligt bättre än att stänga in sig i ensamheten. ”Absolut, det var ett tag sedan jag besökte Hagrid.”

Det där var hon inte ensam om, troligen var det många på skolan som haft lust att klippa till Zihao i ansiktet. De hade nog anledningar till att vilja göra det också, vilket rättfärdigade det hela. Problemet var att det inte var någon bra idé alls att bråka med den yngre brodern. Han hade ingen kontroll över sig själv och helt ärligt var den äldre av den orolig över att han skulle råka ha ihjäl någon i framtiden. Det var egentligen inte en fråga om, utan snarare när. Allt som behövdes var att någon slog till en öm nerv på honom, bara ett pyttelitet slag som en annan kanske inte ens förstod påverkade honom på det där sättet.
”Jag förstår dig till hundraelva procent”, började Yaosu och skrattade till, innan leendet bleknade en smula. ”Men snälla försök att låta bli..jag vet att han förtjänar det men om någon slår tillbaka finns det en risk att han gör någon allvarligt illa”, fortsatte han tyst och vände de märka ögonen upp mot himlen. Den var alldeles ljusblå, utan några moln som skymde den vackra, levande färgen. Åh, han skulle kunnat lägga sig ner på den frodiga, gröna mattan med gräs där och då, men nej, han skulle allt ha sitt kaffe. Och de skulle inte sätta sig på slätten ner mot Hagrids stuga, han hade liksom visualiserat sig att sitta nära vattnet under någon av de gamla ekarna. Där hade han suttit under varma, fina dagar under sin egen skoltid. Den enda skillnaden från då och nu var att han alltid varit ensam, bara i sällskap med sig själv och sina egna tankar.
”Det kanske går att reparera den relationen? Inte på en dag eller så, men om ni båda önskar att den var bättre är det säkert möjligt”, föreslog nittonåringen och sänkte blicken från skyn. Kisade han för länge skulle ha få huvudvärk och det skippade han helst. ”Jag menar, tvillingar brukar ha ett speciellt band om jag förstått det rätt och det låter som om du gärna skulle ha det med honom, eller?” Undrade han därefter och sneglade skyggt mot henne, med tänderna gnagandes i underläppen. Varför var det så lätt att prata med henne? Han kunde verkligen inte sätta fingret på det och det var så förbaskat obehagligt samtidigt som det var..underbart. Ja, underbart. Hon var den första personen han kunde tala fritt med, utan att känna sig dömd, utan att känna obehag. Även känslan inne i bröstet var ny, varm och nästan lite klibbig på något sätt. Var det såhär vänskap kändes?
”Däremot vill du inte efterlikna den relationen till min och Zihaos..vi är en enda stor röra, båda två. Och så är vi odågor också, enligt våra föräldrar”, berättade Yaosu och himlade lite med ögonen. Odågor, monster, slöseri på plats. De hade båda två blivit kallade många hemska saker. För den äldre hade det brustit inom några veckor, Zihao däremot hade levt med det i nästan hela sitt liv. Att han ens överlevt var lite av ett mirakel och det var väl därför Yaosu var så mån om hans välmående som han var?
”Tror du han är hemma?” Efter att ha tagit sig nerför den branta slätten stod de nu framför Hagrids dörr. Det kom ingen rök ur skorstenen och Fang verkade inte vara inne i stugan. Han hade alltid haft en tendens att skälla livet ur Zihao, så då borde han nog gjort det mot nittonåringen också. Yaosu höjde sin fria hand och knackade försiktigt på. Inget svar. Han knackade på igen, den här gången lite mer bestämt. Inget svar.
”Och jag som verkligen ville ha kaffe..”

Det som sägs därnäst förvånar faktiskt Hayley. Nu har hon alltid tänkt att den jämnårige haft högt temperament, men hon hade aldrig trott att han faktiskt skulle göra någon allvarligt illa. Många får ju varningssignaler innan det går för långt, är det så att Zihao inte får de varningsklockorna, eller kan han inte kontrollera sig själv?
”Seriöst? Jag hade inte trott att han skulle göra det. Har han gjort det innan?” Frågan ställer hon utan att riktigt kunna hindra sig själv. Mycket möjligt att frågan är för påträngande, den äldre kanske inte vill prata om det hela. Än en gång är det hennes stora käft som styr. Helvete också. ”Du behöver såklart inte svara på det, blev bara lite nyfiken..” Förklarar sjuttonåringen och ler upp mot honom. Benen är inte lika darriga vid det här laget och tårarna har torkat. Hon är fortfarande röd om kinderna och ögonen är puffiga, men det kommer nog lugna ner sig. Det känns bra att Yaosu håller henne på andra tankar, annars hade hon nog fortsatt gråta och deppat. Hayley fortsätter att sparka på några stenar som flyger upp i luften och dunsar över marken. Även det får henne att komma på andra tankar. Ännu en gång glider de kristallblå ögonen upp mot den andre och nickar långsamt.
”Det kanske går, har ingen aning om han vill det dock.” Men det kanske är värt ett försök? Hur hon nu ska ta sig till och börja prata med honom vet hon inte. Luke vill nog inte ha något med henne att göra just nu, med tanke på hennes rykte i skolan. Han skäms troligen över att ha samma efternamn som henne, och det gör ont. Väldigt ont. Ögonen vilar fortfarande på honom när han sedan talar om att föräldrarna anser att de är odågor. Det verkar som att de inte heller har så värst fina föräldrar.
”Ni är långt ifrån odågor.. åtminstone i mina ögon. Du är otroligt fin och snäll, dina föräldrar kunde inte ha mer fel.” Hayley har ingen aning om deras historia eller varför deras föräldrar ser ner på dem på det där sättet, men Yaosu är nog en av de snällaste människorna hon stött på. Tillsammans med Joshua och Ms Lewis. Hon kan verkligen inte förstå hur de kan se honom som en odåga, och samma sak med Zihao. Nu är hon inte så förtjust i honom själv, men det är fortfarande hans föräldrar. De stannar till vid stugan, som tillsynes verkar vara helt tom.
”Han kanske har lektion?” Undrar hon och gnager sig i underläppen. Det är gulligt hur gärna Yaosu vill ha kaffe, väldigt gulligt. ”Kan följa med dig till köket om du vill?”

Tog frågan Yaosu lite på sängen? Jo, men av någon anledning brydde han sig inte riktigt. Hade någon annan frågat något sådant hade han nog blivit irriterad och gått därifrån utan att säga någonting, däremot vad det något särskilt med Hayley som fick honom att vilja svara, att berätta för henne. Kanske han höll lite väl mycket saker inom sig och att det var därför han kände på det viset? Han behövde ju inte berätta hela sanningen direkt, vilket faktiskt skulle göra det möjligt för honom att prata om sin oro.
”Det är ingen fara, jag är inte förvånad över att du blir nyfiken”, svarade nittonåringen efter en stunds tystnad och betraktade pumorna utanför Hagrids stuga. ”Du vill samla på dig så mycket du bara kan om honom, eller hur? Då har du information att utpressa honom med”, fortsatte han och satte sig ner på trappstegen till stugan, plötsligt alldeles tung i bröstkorgen. Bara en liten stund, han skulle bara sitta där en liten, liten stund. Det fanns ju alltid en chans att Hagrid skulle hinna komma tillbaka och kunna stå till tjänst med en kopp kaffe eller två. Att benen kändes lite som gelé från ingenstans var en helt annan sak, intalade han sig själv i alla fall.
”Lova att du inte berättar för någon”, började Yaosu dröjande och sneglade ner mot sina händer, som var knäppta i knät på honom. ”Under sommaren blev han så provocerad att det gick överstyr och..och jag försökte gå emellan men det fanns inte mycket jag kunde göra”, mumlade han och började pilla med fingrarna, utan att flytta blicken en millimeter. ”Tror inte ens han förstod vad han höll på med förrän han insåg att den andra personen inte hade något huvud längre..” Han tystnade och drog svagt på munnen, för att därefter slutligen vända upp de mörka ögonen mot den yngre flickan. ”Låt bara bli att provocera honom, okej?” Avslutade nittonåringen och tog ett djupt andetag. Nu kanske det var lite mer förståeligt varför han hela tiden skällde ut Zihao och försökte hålla honom i schack. Eller inte, men det kvittade. Det hade varit skönt att få ur sig det där, så otroligt skönt. Varför han berättat för just Hayley visste han inte, han kunde inte förklara det överhuvudtaget. Nåväl, bättre ut än in. Vad det nu hade med saken att göra.
”Jag tycker att du verkar vara ganska härlig, så skulle bli ärligt förvånad om han inte ville det.” Leendet på Yaosus läppar blev sakta men säkert mindre ansträngda och han vände tillbaka ögonen ner mot händerna ännu en gång. Det var sant, han fann gryffindoreleven uppfriskande. Kanske en smula intensiv, men ändå uppfriskande och trevlig. Nittonåringen vågade inte fullständigt erkänna det för sig själv, dock fanns det betydligt fler saker han gillade med henne. Till exempel de där stora, blå ögonen, de långa, blonda lockarna och smått puffiga kinderna. Läpparna vågade han däremot inte ens tänka på, det var helt enkelt att gå på tok för långt.
”Skriv ett brev, det är alltid lättare att få fram det man vill ha fram om man inte känner sig pressad”, konstaterade han fortsättningsvis och började gnaga sig själv i underläppen. ”Tack..men vi är odågor”, protesterade den äldre och gjorde en liten grimas, fortfarande med tänderna fästa i den sköra huden. Att bita i den var lugnande. Dåligt, men lugnande. Alla hade väl något sånt beteende, som de ville sluta med för att det egentligen var dåligt men ändå inte kunde. Typ som ett beroende. Ett väldigt konstigt beroende, men ändå ett beroende.
”Äh, jag tror inte att någon av oss orkar gå till köket och sedan tillbaka ut..ha..dina darriga ben verkar i själva verket ha smittat av sig så tror jag måste sitta här en stund”, erkände Yaosu och begravde ansiktet i händerna med en suck. Patetiskt, han hade inte ens någon anledning till att ha ben av gelé.

Hayley blir uppriktigt sagt förvånad över att den andre tror att hon vill samla på sig information för att utpressa hans lillebror. De fint plockade ögonbrynen rynkar ihop sig innan hon slår sig ner bredvid honom.
”Tror du så lite om mig? Jag tänker inte använda mig av det, jag är bara nyfiken.. och lite rädd med tanke på att han är på Joshua så ofta.” Försöker hon förklara och tittar ner på sina händer. De är darriga, men det brukar de vara. Nu är de väl extra darriga pågrund av det som hänt med Isaac, men det vill hon inte tänka på igen. Nej, hon tänker inte tänka på honom nu. Den äldre hade sagt att man skulle vara försiktig runt den jämnåriga, vilket faktiskt gör henne orolig. Joshua kan mycket väl någon gång säga emot, precis som han försökt göra flera gånger innan, men tänk om något går fel? Den där förvåningen är däremot ingenting i jämförelse med vad som kommer därnäst. Hade Zihao på riktigt tagit livet ur en annan människa? Hade han slitit huvudet av någon? De kristallblå ögonen blir dubbelt så stora och ett tag sitter hon och stirrar på den två år äldre, innan hon vänder bort blicken mot sina händer istället, där hon börjar pilla upp nagelbanden igen. Vad ska hon svara på det där? Herregud, ska hon bara låta någon som är så instabil bara gå runt i skolan så att han kan slita huvudet av fler personer? Sjuttonåringen vill hålla löftet att hon inte ska säga till någon, men Zihao borde vara i fängelse för det där. Spelar ingen roll om han tappat kontrollen eller ej, uppenbarligen är det väldigt lätt för honom att förlora det och tänk vad han kan komma att göra därnäst. De här tankarna kommer inte för att hon inte är så förtjust i grabben, utan för att vem som helst kan komma och provocera honom. Förstår inte Yaosu själv att han låter praktiskt taget en mördare gå på fri fot? Det spelar liksom ingen roll om de är syskon, att döda någon är inte okej. Hayley biter ihop, det här behöver hon inte nämna för honom. Istället för att pilla upp nagelbanden börjar hon att pilla med skosnörena och lutar sin kind mot sitt knä. Hon bestämmer sig för att låta det samtalsämnet glida undan, för hon vet verkligen inte vad hon ska säga. Hon vill liksom inte döma varken Yaosu eller Zihao.
”Tror han skäms över mig.. skulle inte förvåna mig faktiskt. Men kanske jag borde skriva ett brev till honom.” Mumlar hon med blicken fäst på de tjocka träden en bit bort. Så stora och gröna. Det är inte förrän han pratar om sina darriga ben som hon höjer på blicken och lägger ögonen på honom igen.
”Jag kan hjälpa dig tillbaka till skolan senare.. Stannar gärna med dig iallafall.”

”Jag kan se att du dömer mig”, mumlade Yaosu och vände ögonen upp mot den blåa himlen igen. Den var trevlig att titta på, betydligt trevligare att titta på än de där kristallblå ögonen. Nu gillade han Hayleys ögon, men efter det han slängt ur sig vågade han inte titta på henne. Han borde ha hållit tyst om det, inte rört till deras tidigare hyfsat behagliga konversation. Ibland var han verkligen taktlös, han var alltid taktlös, på ett eller ett annat sätt.
”Men det är inte som du tror! Han är inte farlig, inte egentligen..bara ibland..” Nittonåringen gömde ansiktet i händerna och skakade på huvudet. ”Förlåt, jag vet bara inte vad jag sak ta mig till, okej? Våra föräldrar slängde ut oss, vi hade ingenstans att ta vägen och det var en riktigt dålig form av självförsvar”, fortsatte han smått desperat och vågade sig slutligen på att vända blicken mot henne igen. ”Tycker du att jag är vidrig? Förstår om du tycker att jag är vidrig..jag tycker själv att jag är det”, rabblade han sedan på och skrattade till. Han var kanske inte riktigt lika galen som den yngre brodern, men ändå en gnutta sinnesrubbad. Men bara lite och han hade det under kontroll, han var väldigt duktig på det där med självbehärskning och att ta på sig den där masken han bar dag ut och dag in. Den där masken som passade fint ihop med hans oskyldiga, stiliga ansikte.
”Varför skulle han skämmas över dig?” Frågade Yaosu tyst och sneglade mot henens händer, där fingrarna pillade med skosnörena. Han hade jagat upp henne, det var hans fel att hon börjat pilla med först nagelbanden därefter skosnörena. Fan, fan, fan. Hur kunde han vara så dum att han gick och berättade för den första levande själen han såg? Innan hade det gått bra att hålla käften, för Zihaos skull, men nu? Nej, nu hade det tydligen absolut varit nödvändigt för det att slinka ut - och det hade skrämt upp stackars Hayley.
”Du”, började den äldre och makade sig lite närmade henne, med stora, rädda ögon. ”Om han faktiskt skäms över dig så är det för att han är helt från vettet..kan liksom inte se varför han skulle skämmas över någon som dig..alltså, eh..” Yaosu stönade för sig själv och slog händerna löst över huvudet några gånger, uppenbart frustrerad över sig själv. ”Jag tycker att du verkar fin och det finns ingen anledning att skämmas över någon som är så fin”, fick han slutligen ur sig och slöt ögonlocken. När han sedan slog upp dem igen, riktade han ögonen bort mot den förbjudna skogen, mot de stora träden och all förbjuden grönska. Kanske han trots allt var så trasig inombords att det vore bättre att bara försvinna? Typ skyffla upp Zihao under ena armen och en hög med böcker under den andra och bosätta sig inne bland träden. Där kunde ingen av dem fucka upp mer än de redan gjort, så helt ärligt lät det som en ganska bra idé.