A place called Acria [PRS wolfy och Emma07]

Han lyssnade nyfiket, insåg att dem nog aldrig riktigt pratat på det här tidigare. Men det var något som iallafall för honom kändes väldigt långt bort, kanske främst för att det var något han väntat på så många år. Något han hade velat så extremt mycket. Han hade inte funderat alltför mycket på tiden efteråt, men målet var ju att kunna bli kung och han räknade med att inte kunna få så mycket fritid då. Speciellt inte den första tiden iallafall.
”Jag hoppas på att äntligen kunna få lite ro. Kunna känna att jag hämnats mina föräldrar.” Sade han till slut och log lite emot henne, det var den delen av sanningen han kunde säga. Men det var väl kanske också andemeningen i allt han gjorde. Han lade huvudet lite på sned och fick nästan ett litet busigt leende istället.
”Vara med dig, även om jag kanske inte får så mycket sinnesro då.” Retades han lätt, ett slags försök till att se hur hon reagerade - sanningen var ju att han fäst sig väldigt mycket vid henne, men att erkänna det för henne hade han inte vågat ännu. Men det började kanske bli dags, så han försökte iallafall närma sig på lite skämtsamt vis.

Att han också längtade efter att få känna ro var inget förvånande. Det var oroliga tider de levde i och hon kunde inte komma ihåg när hon senast hade känt sig rofylld. Det lät som en främmande känsla.
"Hämnats dina föräldrar?" ekade hon fundersamt, undrade vad han menade med det. Hade de inte dött i en brand? Hade de blivit dåligt behandlade? Möjligheterna var många men hon kunde gissa att det var ett känsligt ämne. Då han tillade att han ville vara med henne efter allt det här så fnös hon roat till.
"Nej, jag skulle definitivt hålla dig på tårna och se till att du pjåskar med mig." Det lät inte alls som en särskilt tokig tanke - kanske hon skulle, när hon väl var drottning, se till stt hålla honom kvar hos sig. Hon tyckte om hans sällskap och han var en redig person, livet kändes betydligt färggladare med honom som en del av det.

Airdan insåg först när hon sade det att han kanske inte sagt något om den saken, så först när hon frågade råkade han nog bli något spänd. Men endast någon millisekund, innan han insåg att han egentligen inte hade försagt sig. Bara att han hade glömt ”förklara” innan hur hans föräldrar hade dött.
”Det var tack vare tumultet när kungaparet mördades som dem dog. Man misstänkte far för att ha försökt hjälpa dem fly.” Ljög han, gillade inte att ljuga för henne men vad skulle han göra? Säga sanningen vågade han inte ännu.
”Kanske det, men jag tror det hade varit värt det.” Sade han med ett litet skratt, lät blicken nästan fundersamt vila på hennes ansikte.

Hennes ögon smalnade en aning misstänksamt av då hon tyckte sig se honom stelna till men han hämtade sig snabbt. Förklaringen lät logisk och det kunde mycket väl vara sanningen. Chansen att något mer låg bakom det hela fanns också där som han behändigt nog inte låtsades om nu.
"Hm," hummade hon bara och sa ingenting mer om saken, kunde dock inte riktigt släppa hans bortförklaring. Vad hade hans föräldrar haft för koppling till kungaparet egentligen om hans far, en simpel bonde, misstänkts för att ha försökt hjälpa dem fly? Att han varit soldat innan han lugnat ner sig och valt att byta livsstil kunde visserligen förklara saken, men hur kom det sig att just han av alla soldater stått så nära kungaparet att de vänt sig till honom i hopp om att han skulle klara av att hjälpa dem till säkerhet?

Även om hans historia tycktes stämma överens, så fanns det ändå saker som skulle bli svårare att förklara om hon bestämde sig för att fråga för mycket. Hon hade bara sett svärdet i sin skida nu, men egentligen var det alldeles för fint för att han borde ha med sig det - men inte en chans att han lämnade ifrån sig det sista minnet han hade, även om det var en risk. Nu tänkte han bara säga att hans föräldrar misstänktes att ha samarbetat men egentligen inte gjort det, men även det var väl en risk. Han skulle väl egentligen inte ha sagt något alls, bara säga att han inte ville prata om sina föräldrar, men det var för sent nu. En del av honom ville ju på något vis också att hon skulle veta. Men endast en liten del, han hade inte berättat för någon sedan han flydde och vågade inte heller det.
Uppenbarligen hade hon inte släppt det helt, vilket oroade honom något.
”Vill du tillbaka till byn? Eller vill du göra en grej?” Frågade han med ett litet leende emot henne, med anledningen att det börjat bli mörkt nu - men främst att han ville leda hennes uppmärksamhet på annat håll. Camenag tyckte ändå så pass gott om henne - fast han kände att draken var något misstänksam ännu - att han skulle gå med på att ta med även flickan på en tur.

Den avslappnade stämningen som för bara några ögonblick sedan vilat över dem var med ens som bortblåst. Ett par ord hade räckt för att väcka hennes misstänksamhet och nu kände hon för att grubbla över den saken i fred. Kom hon inte under nattens gång fram till en logisk förklaring så kunde han förvänta sig att hon skulle leta upp honom för att ställa frågor. För hon ville att pusselbitarna skulle falla på plats, hon ville förstå. Egentligen kanske det här inte var något hon behövde haka upp sig på men det kändes som om saker och ting inte riktigt ville gå ihop, att de inte passade ihop. Med tanke på alla hemligheter hon gick runt och bar på så var det enkelt att sniffa sig till andras.
"Jag vill gå tillbaka." Cordelia tog sig upp på benen och borstade bort lite av mossan som fastnat på byxorna. Hon växlade blicken mellan Airdan och Camenag några gånger.
"Din hemlighet är i säkert förvar," lovade hon sedan innan hon snurrade runt för att gå sin väg.

Han tvivlade starkt på att hon verkligen hade släppt det här, vilket bekymrade honom tungt. Trots att där inte fanns något han kunde göra åt saken. För ifall hon beslöt sig för att ifrågasätta mer så hade han inget annat val än att avslöja allt, och det var en tanke som skrämde honom. Nu litade han mer och mer på henne i och med att hon visste om Camenag, men nästa hemlighet var på en annan nivå. Men kanske behövde han också den lilla pushen till att verkligen ta tag i det hela och avslöja sig på riktigt?
Han nickade lite åt hennes svar, med blandad besvikelse. Han ville umgås med henne, men samtidigt så kanske han kunde distrahera tankarna mer om hon inte var där.
”Tack.” Sade han, följde henne med blicken då hon gav sig av för att sedan vända sig med en suck emot Camenag. Draken litade inte fullt på henne, men det var väl heller inte så konstigt. Det var den första människan han egentligen träffat på det viset.

Cordelia funderade på vilket sätt hon skulle gå till väga när det kom till att ställa fler frågor utan att väcka misstankar från Airdans sida. Eller det brydde hon sig egentligen inte om, hon ville luska ut ett sätt att ställa honom mot väggen på ett så vänligt sätt som möjligt utan att ge honom möjligheten att slingra sig undan. För hon var övertygad om att han dolde något mer från henne. Att själv ha hemligheter ansåg hon inte vara något problem men det var alltid en annan sak då någon trippade på tå runt henne. Istället för att direkt återvända till värdshuset så styrde hon stegen mot puben. Slagsmålet hade hunnit få sig ett slut och alla hade gett sig av åt olika håll. Det var skönt för hon kände inte för att småprata med någon nu.
Cordelia satte sig ner i ett hörn med fötterna på det lilla, runda bordet i ett hörn efter att ha bett om ett glas vin.

Det dröjde länge innan Airdan kom till ro den kvällen. Han hade ganska snabbt beslutit sig för att sova ute till skogs hos Camenag - det var någon särskild slags trygghet, det var där han trivdes som bäst. Han hörde hemma där helt enkelt. Särskilt nu när hans inte var en enda röra känslomässigt så var det hans förstahandsval att tillbringa tiden på. Inte minst hade hon hittat Camenag, bara det var något helt nytt. Men han hade en känsla av att hon inte tänkte släppa det här med hans föräldrar i första taget och det var oroande. Dessutom så rörde allt det här pratet och tankarna upp en massa gamla känslor som han tryckt ett lock över.
Långt om länge kom han iallafall till sömns, och sov förvånansvärt länge nästa morgon. Lite väl länge kanske, men det var inte mycket att göra åt saken då. Istället gav han sig nästan direkt in emot byn och emot värdshuset, dels för att se ifall han fann Lia nånstans men också för det sedvanliga rebellmötet.

Det slutade med att hon spelade kortspel tillsammans med ett par män långt in på småtimmarna. De var skickliga spelare men inte listigare än henne - speciellt inte då det rörde sig om pengar. Det var också en trevlig distraktion att spela och prata om ditt och datt med dem, hon slapp fundera på den gnagande känslan inombords som starkt menade på att hon behövde lägga näsan i blöt. Med fickorna fulla av klirrande mynt lämnade hon puben för att söka sig till värdshuset. Hon somnade nästan bums då hon sjunkit ner på mage på sängen och sov gott ända till följande morgon. Eller förmiddag snarare.
"Fan också," muttrade hon för sig själv och tog sig upp från sängen. Hon stapplade in till badrummet för att tvätta ansiktet, flätade snabbt håret och drog på sig en ren tunika innan hon skyndade iväg. Att missa ett möte skulle inte vara jordens undergång men hon ville ändå höra vad som sades så att hon var med på kartan, så att säga. Mötet var i full gång då hon anlände men ingen tog särskilt större notis om att hon var försenad. Lia satte sig ner vid samma runda bord som kvällen innan och pustade ut.