Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan hade oroat sig lite över hur alla skulle reagera på att han skulle ta dit Thessa. Trots allt så var hon ju Clavius dotter, och han kunde inte vara säker på att hon inte bara gick undercover för sin far. Han visste att det kanske var rent dåraktigt att ta dit henne redan, men några risker fick man ta och det kändes som om hon var värd den. Dessutom brukade Camenag ha en fantastisk fingertoppskänsla för sånt där med vilka som gick att lita på, så han förlitade sig på draken i detta. Men så gott som alla rebellerna hade förlitat sig på honom och sett det som något positivt att hon tycktes vara på deras sida. Vissa hade såklart varit lite tveksamma, men låtit sig övertalas. Dessutom så visste hon vem han var - om hon ville sätta stopp för honom hade han nog inte suttit här nu. Då dörren efter en till synes evighet öppnades så vände han ansiktet ditåt och fick se Thessa, vilket genast spred ut ett leende på hans läppar. Dessa underliga känslor, han skulle inte för sitt liv kunna förklara varifrån dem kommit så fort.
"Nejdå. Vi har knappt hunnit sätta oss." ärligt talat så var väl inte deras möten alltför samordnade - det var inte ett regelrätt möte, snarare mer.. en diskussionsgrupp. Visserligen var Rowan tydligt ledare, men mycket av mötena kunde också vara bara prat och skratt dem emellan och desto mindre planering.
"Så. Har vi fått höra något mer om balen ännu?" frågade Erland intill honom då Thessa slagit sig ner, och Rowan tackade honom inombords att han fortsatte samtala som om det varit vem som helst annars som kommit in.
"Den kommer bli stor, men nästan dubbel vaktstyrka. Men vi kommer kunna ordna med en del falska inbjudningar och jag har börjat fiska runt lite efter vilka vakter vi förhoppningsvis kan lita på." Han trodde sig veta att en del av dem skulle vara lojala gentemot Rowan, men han ville vara säker innan han blottlade vem han var inför dem. Han vände sig emot Thessa.
"Vet du något om den ännu?"

Thessa kom på sig själv att iaktta Rowan lite för länge. Tack och lov hade hans sällskap tagit till orda så att hon vaknat upp ur sina tankar om honom. Det kunde inte hjälpas, han var en syn för ögat. Och att han dessutom var trevlig och såg henne på ett sätt som hon inte hade blivit sedd på länge. Det var en underbar känsla.
När hon sedan såg på mannen som talat till henne och processade det han hade berättat och frågat henne om svarade hon först med en suck. Tanken gjorde henne trött och matt.
"Min pappas födelsedag..", suckade hon och sänkte blicken för att se ner på sina händer. Hon kände på ringen trädd över hennes finger samtidigt som hon drog sig till minnes av en inte så trevlig konversation med Clavius. Det var hennes plikt att delta. Hennes plikt att fira honom. Hade de bara varit de två så hade det varit något annat. Hon hade kanske till och med sett fram emot det. Men nu var hela riket bjudna dit, de och deras fördomar med rykten om Thessa och hennes pappa. Men så tänkte hon på Rowan igen, och vad som faktiskt var det viktiga- Rowan skulle få sin rätta plats tillbaka. En ny energi infann sig då hon såg upp på prinsen och hennes sällskap.
"Det är om en vecka. Pappa, eller Clavius, har planerat en stor fest." Hon pausade då hon tänkte på vakterna.
Vakterna hade varit där när de flyttat in. Människor. Thessa hade inte känt sig mer skyddad än innan flytten. I hennes hemstad hade vakterna varit odöda. Vissa med magi, liknande hennes egen. De här.. i slottet, de hade inte imponerat på henne. Ja, Rowan var väl ett undantag, men det räknades väl inte som det längre.
Thessa såg från Rowan till mannen igen. "Jag är rädd att Clavius börjar misstänka något. Det är viktigt att vi är diskreta. Säg mig, vad är er plan? Tänker ni göra honom illa? Tänker ni göra Clavius illa?"

Rowan kunde nästan känna Thessas blickar på sig, och det gjorde hans inneboende fjärilar fladdra lyckligt inombords. Inte heller han kunde låta bli att skicka några blickar ditåt, han försökte göra det lite diskret men ärligt talat visste han inte hur lyckat det var. Han hoppades att det inte skulle vara alltför uppenbart för dem andra där åtminstone, han visste inte riktigt vad dem skulle säga om han skulle avslöja de känslor han tycktes ha fått redan. Han ville inte ta reda på det riktigt ännu.
”En vecka? Har inte inbjudningarna redan gått ut då?” Frågade Nilom, en något äldre herre längre bak i rummet. Erland nickade något.
”Det har det. Men vi har några så vi kan kopiera några, och så kan Rowan komma åt listan och fixera den lite.” Förklarade vännen, det skulle hjälpa dem att kunna få in en del av dem på balen åtminstone. Rowan riktade hela uppmärksamheten mot Thessa igen då hon tog till ordna igen.
”Det är alldeles för svårt att komma åt Clavius ordentligt redan. Men det vi kan göra där är att avslöja oss för folket och kolla hur mycket stöd vi har. På ett sätt där vi försätter Clavius i en sådan situation där han inte kan göra något. För gör han något bekräftar han bara sanningen inför folket.” Förklarade han, han ville ju egentligen komma åt Clavius men det här var en bra start. Dessutom sade det inte fullt ut till henne att han egentligen ville skada Clavius.

Thessa såg mot mannen längre bak i rummet som tagit till orda. Men lika snabbt hade samma person som startat diskussionen svarat honom och Thessa nickade långsamt. Det gav henne tid att tänka. Hon försökte se hur det skulle gå till, när de avslöjade sig på balen. Hon hoppades att det inte skulle bli ett blodbad. Och att Thessa inte skulle behöva välja mellan Rowan eller Clavius. På ett sätt hade hon väl redan gjort sitt val. Hon var ju här, med Rowan, men Clavius var fortfarande hennes pappa. Det lättade henne att höra att de inte tänkt skada honom. Ändå gissade hon att de faktiskt inte delade med sig av hela sanningen. Clavius var ett hot. Det visste hon, kanske mest av alla. Så länge som hon sett honom styra, leda, med hot, rädsla och maktgalenskap. Clavius var blind för det goda. För kärleken. Tankarna gjorde Thessa snurrig och hon skakade på huvudet för att på så sätt samla sig igen och komma tillbaka till verkligheten.
"Om det är någonting jag kan göra för att hjälpa er.. så låt mig.", sa hon och placerade en hand på bordet åt Rowans riktning. Hon mötte hans blick och blev igen påmind över hur mycket hon faktiskt gillade honom. "Jag borde inte dröja här mer. Det finns ingen anledning att få honom att misstänka något mer." Thessa plockade upp manteln som vilat på hennes arm för att hänga den över sina axlar igen. "Följer du med mig, Rowan?"
Orden hade lämnat hennes läppar utan en tanke innan. Det undermedvetna kanske spelade henne ett spratt. Men hon visste ju att hon gillade hans sällskap. Och om han gick med henne, skulle de få en chans att prata ifred. Hon hade inte erkänt det, men det var nervigt att vara ensam i ett rum med flera främlingar.

Rowan visste att det bästa kanske vore att stanna kvar där längre, men han kunde heller inte riktigt motstå Thessas erbjudande. Han slets emellan dem då han förstås ville sitta kvar och planera med rebellerna, men samtidigt så hade ju han och Erland planerat en del innan och han litade fullt ut på att vännen skulle klara det galant själv också. För han var ju mycket lockad av att följa med Thessa. Om inte annat så var han ju faktiskt hennes personliga vakt så han hade väl all anledning i världen att följa med henne egentligen. Det var också det som vann över honom till slut och han nickade mot henne.
”Jag får tacka för mig idag.” Sade han och reste sig upp med ett leende på läpparna, dels då han var rätt nöjd med dagens möte men också för att han såg fram emot att promenera vidare ihop med Thessa. Han följde henne ut ur det lilla rummet ur värdshuset, nästan orimligt nyfiken på vad hon tyckt.
”Nå? Vad säger du än så länge?” Frågade han nyfiket.

När de kommit ut i den friska luften var det lättat hon gick längst gatorna. Nu hade hon Rowan med sig och det skulle inte verka så märkligt ifall någon såg de.
Hon tänkte tillbaka på samtalet inne i värdshuset och nickade långsamt åt hans fråga. Hon förställde sig männen, blickarna de kastat henne. Men också orden. Hon insåg att hon trott alldeles för lite om de. De hade behandlat henne med respekt, varit informativa och dessutom kommit med en plan. Lite skamset såg hon ner i marken för att sedan snegla mot Rowan.
"De är en härlig skara vänner du har, Rowan.", började hon och drog lite på läpparna då. Gillade att han var där med henne. "Jag.. jag litar på er.", sa hon sedan eftertänksamt. Hon kunde inte ännu samsas med tanken att de faktiskt skulle gå emot Clavius. Men hjärtat som pulserade hårt i hennes bröst skvallrade om hur viktigt det faktiskt var. Att de gjorde de rätta.
"Vad säger Camenag om saken?", frågade hon då i försök att styra samtalet från det allvarliga. Hon förstod ju Rowans iver och nyfikenhet. Men de hade tid på sig att planera inför balen. Flera dagar. Hon såg mot honom med en vänlig blick och litet leende på läpparna.

Rowan såg nästan mer på rebellerna som en sorts familj än bara en grupp han ledde. Med dem hade han en slags samhörighet som han länge saknat, och inte minst så hade han inga hemligheter där. Det var en så underskattad sak att ha några som visste allt. Men han hade varit gömd så länge att han var otroligt trött på det, helst av allt ville han bara ge upp det här och sluta låtsas vara någon annan. Men det skulle också gå åt skogen ifall dem inte skötte det på rätt sätt, då skulle han snart vara död istället. Men nu var det bara en vecka kvar till balen, och han var nervös över folkets reaktion. Tänk ifall dem inte trodde på att Clavius var mördaren? På det viset hoppades han nästan lite att Clavius skulle göra något dumt så att han själv bevisade det.
”Jag är glad att du tycker det. Dem är fantastiska.” Han log emot Thessa, väldigt lättad över att hon tycktes förstå honom i just det. Samtidigt som han ville prata massvis om det här med henne, så ville han att det skulle vara på hennes villkor. Det måste ju vara jobbigt för henne att bedra sin far så, och nu tycktes hon dra undan samtalsämnet så då var det bara att låta det vara.
”Han är överlycklig över att förhoppningsvis snart få ett hem.” Svarade han med samma breda leende, mötte hennes blick. Han ville åtminstone tro att hans blick speglade hur han nästan levde upp mer nu, när han kunde vara sig själv på riktigt och prata om allt med henne, men också att det tycktes gå bra för dem.

Thessa gav ifrån sig ett litet skratt då hon hörde hur glad han var över sina vänner. Hon förstod att de betydde mycket för honom. Förmodligen hade de varit ett bra stöd, när inte hans föräldrar inte längre levde. "Hur länge har du känt dem?", frågade hon och såg upp mot slottet som tornade upp sig framför de. En bit ifrån de. "Jag kan inte se Camenag så. Han verkar så.. fri.", sa hon och drog sig till minnes när hon för första gången träffat draken. Där i skogsgläntan. Men det såklart, vad visste hon om drakar? De flög, en del trogna sina mästare, en del som levde i de vilda, gömda för jägare. Det var inte vem som helst som hade en drake i sitt sällskap, så mycket förstod hon iallafall. Det imponerade Thessa, att Rowan faktiskt hade Camenag.
"Du har säkert rätt, det finns så gott om plats för en drake innanför slottsmurarna.", tillade hon då, när hon insåg att hon kanske förolämpat honom. Det sista Thessa ville göra.
"Följer du med mig upp? Till mitt rum?", frågade hon sedan och stannade utanför portarna. Återigen påmind om att det inte var hennes rum. Allt där tillhörde ju Rowan. Men fort släppte hon tanken. Det skulle verka som hennes rum, iallafall till nästa vecka. Tills Rowans avslöjande. "Vad dumt av mig.. du är en upptagen man, Rowan." Hon mötte hans blick. Det gick några sekunder. "Jag vill att du är försiktig bara. Pappa.. Clavius.. han är dåraktig, men han är också farlig. Det är inte bara dina vänner som kommer vara på balen. Även hans." Hon såg mer oroad ut nu då hon tänkte på vilken risk de tog och hur minsta felsteg kunde kosta de dyrt. "Jag träffar gärna dig och dina vänner igen. Kanske jag kan hjälpa med inbjudningarna? Jag vill hjälpa er." För att förtydliga hennes ord tog hon tag om hans händer och kramade om de. Något hon längtat efter under hela kvällen att göra.

Det var egentligen en rätt bra fråga hur länge han egentligen känt rebellerna. Han hade väl egentligen börjat samla ihop dem då han kommit till huvudstaden igen för ett år sen.
”Några av dem, som Erland, känner jag sedan jag bodde här. Men dem flesta har vi samlat ihop under det senaste året.” Svarade han till sist, även om det nästan kändes som om dem känt varandra längre än så. Kanske för att det var dem enda han verkligen kände på riktigt här. Förutom Thessa förstås.
”Fri, ja. Jag kommer aldrig nånsin kunna ha honom endast här - känner jag honom rätt lär han ändå vilja hålla sig utanför, i skogen. Men här har vi ändå ett hem att återvända till, en trygg plats istället för att hela tiden flytta runt.” Det där var komplex - ärligt talat kunde nog inte Rowan riktigt beskrivs det fullt ut. Han försökte styra tankarna till Thessa igen, vilket inte var särskilt svårt.
”Men oftast upptagen med jobbet. Vilket är att följa dina orders.” Svarade han nästan något retsamt, med ett busigt leende emot henne. Även om han ofta fick hålla sig allvarsam, så fanns där inne en tämligen busig liten kille med glimten i ögat - bara att han sällan fick visat det.
Då hon började tala om hennes far stannade han upp något, lyssnade klart på henne och nickade lätt.
”Du får gärna hjälpa oss med det.” Han kramade hennes händer något medan han gjorde en paus.
”Angående din far. Du måste förstå att jag lär ta så gott som varenda risk för att komma åt honom. Tack vare honom har jag haft ett ensamt liv i flykt, med det enda målet att kunna hämnas mina föräldrar. Jag kommer inte låta något stoppa mig ifrån det, jag kommer antingen lyckas med det eller dö på kuppen.” Han hade levt så pass länge med det här att det inte fanns på fråga att ge sig vad som än hände, och på något vis så ville han väl förvarna henne om det. Han försökte bryta av allvaret lite och log emot henne.
”Kom nu.” Han började gå igen, medvetet utan att släppa hennes ena hand ur sin.

Thessa följde honom in i slottet. Uppskattade att det verkade lugnt därinne. Inget tecken på att de letade efter henne. Clavius hade förmodligen inte sett efter henne. Om hon hade tur, kanske middagen fortfarande ägde rum, och hon skulle få vara ifred.
Hon nickade åt Rowans ord. Det gladde henne att hon inte verkat förolämpat honom. Och skrattade lågt då han talade om hennes orders. "Jag tänkte på det, Rowan..", började hon när hon gick mot trapporna som skulle ta de upp på våningen till hennes kammare. "..Du kanske inte borde vara min vakt. Jag menar.. med tanke på hur det är." Hon ångrade lite att hon hade sagt så. Hon trivdes ju bra med han sällskap och kanske till och med lite för bra, men Rowan var ju prinsen. Att prinsen fick agera vakt åt en prinsessa som inte förtjänade rollen var förnedrande. Dock skulle det inte pågå länge till. Hon kom på sig själv att tänka åt Rowan. Han hade ju ändå en egen vilja och var vuxen nog att tala för sig själv. Han visste nog vad han gjorde. Thessa behövde bara lita på honom. Hon kramade tillbaka hans hand och gick uppför trapporna till kammaren.
När Rowan sedan talade om hennes far igen lyssnade hon uppmärksammat. Thessa kunde inte klandra Rowan. Clavius hade försatt honom i en hemsk situation. I tysthet försökte hon komma på något sätt för att ändå rädda hennes far, men också låta Rowan vinna. I sinom tid kanske, skulle hon veta vad hon skulle göra.
"Clavius har inte alltid varit såhär. Jag minns det inte själv, men andra har berättat för mig. Det var min mamma.. när hon gick bort.. så var han inte längre sig själv. Jag vet att det inte är en ursäkt för hans brutala handlingar." Hon sänkte blicken för att sedan öppna dörrarna till hennes kammare. Det var inte läge att säga något mer om den saken. Varför hon ens hade yttrat de orden visste hon inte riktigt själv.
"Kom, sätt dig. Kan du stanna en liten stund till? Vi kan se på stjärnorna tillsammans?" Hon såg mot fönsteröppningen som visade den mörka himlen med ljusprickarna till stjärnor. Månen gav ifrån sig ett vitt ljus och fällde strålar genom öppningen.
Thessa slog sig ner på en pall, bred nog att rymma två personer. Hon lossade på manteln och klappade sedan på pallen bredvid sig, som för att visa att Rowan skulle slå sig ner.