Blood Secrets - PRS Jackies & Medi

Morgonen hade kommit och medicinen hade börjat avta. Trött så började Scarlett dra sig ur sömnen och vände på huvudet, såg Dorian gå av och an i rummet.
"Hej jag lever fortfarande. Jag är inte död."
Hon skrattade trött men blev sedan tyst. Såg sedan mot fönstret och försökte sätta sig upp.
"Har... har du varit här hela natten?" Frågade hon och såg sedan ner.
"Du behövde inte.... Dorian var det väl?"

Dorian stannade upp när han hörde Scarlett röst. Först fanns det något plågat i hans blick, men när han såg hur färgen kommit tillbaka i hennes ansikte, mjukade han och nickade till svar på hennes fråga.
”Dorian Acheron.. Jag hoppas inte min närvaro gör dig obekväm. Det är bara det att… ingen borde vara ensam efter att ha genomgått det du var med om igår”. Han följde hennes blick mot fönstret och kunde se hur solen långsamt var påväg upp, vilket skapade ett vackert ljus över himlen.
”Särskilt inte i en stad som Moon Creek…”

Hon kunde inte låta bli att le och ryckte lätt på axlarna.
"Jag sov ju så jag tror inte jag brydde mig." Hon såg att sladdarna hade tagits bort och hon rynkade förbryllat ögonbrynen. Vad skulle det betyda?
Snabbt drog hon handen genom håret och lade huvudet på sned.
"Vad menar du med det Dorian?" Frågade hon och såg mot bordet. Boken låg fortfarande kvar och hon drog sedan lite i täcket.
"Jag skulle behöva ta mig till en bilhandel eller något. Jag tror min bil inte går längre."

Dorian visste att han redan hade sagt för mycket, ändå fortsatte han och sa;
”Man kan säga att det ibland händer en del oförklarliga saker häromkring”. Han kisade lätt mot solens strålar som nu nådde fram till sjukhusfönstret. För även om de inte skadade honom, skulle hans ögon alltid förbli känsliga mot ljuset.
”Min bil står utanför. Så om du behöver ta dig någonstans idag kan jag skjutsa dig. Sen finns det en liten bilhandel precis utanför staden. Det är inget märkvärdigt, men du kan nog hitta något där”, fortsatte han såg såg tilllbaka mot Scarlett.

Hon såg på honom och såg sedan på William som kom in genom dörren. Hans trötta blick piggnade genast till när han såg Scarlett.
"Godmorgon miss Wood. Jag hoppas det är bra..." Han slog sig ner och harklade till.
"Jag har förstått att ni ska bosätta er här i Moon Creek." Han såg upp på henne.
Scarlett såg från Dorian och sedan till William innan hon nickade.
"Jo det ska jag. Jag har redan ett hus utanför staden." Hon harklade sig och såg ner mot knäna.
William log svagt och såg morr Dorian.
"Vi har då goda nyheter. Det gäller betalningen..."

Dorian gav sin vän en snabb nickning innan han drog sig undan, mot en av väggarna, för att låta dem tala ostört. Han förde ena handen över titlarna i bokhyllan där William tidigare plockat fram ”Mannen från dimman” och för de andra i rummet såg det kanske ut som att han letade efter en särskilt bok, men i själva verket vandrade hans tankar åt ett helt annat håll.. Dorian kunde för allt i världen inte förstå varför Frun ville att han skulle dricka från Scarlett. Alla som kände till deras existens visste att det var olagligt, och det gick emot allt hon hade byggt upp här i Moon Creek. Dessutom var Frun en av få som kände till Dorians historia och visste vad som kunde hända om han drack direkt från en människa.
Minnesbilderna som då dök upp i hans huvud fick Dorian att bita ihop käkarna hårt och hans kropp att stelna. Om han inte satte stopp för detta.. var Scarlett så gott som död.

"Du förstår att i Moon Creek så ska man vårda alla som behöver vård till ett pris som inte gör någon fattig." Han log medan han undersökte henne.
"Eftersom att du är bosatt här så betyder det att din räkning inte kommer göra dig ekonomiskt slagen på länge." Han kunde inte låta bli att le men han svalde.
"Det ser ut att du får åka hem då. Dorian vill du visa Scarlett runt kanske?" Han vände på sig.
"Men vänta...." Scarlett rynkade på pannan och vände sig om.
"Vad menar ni?" Försiktigt vred hon på sin hand och satte sig upp. Hennes lockar föll ner i hennes ansikte.
"Jag kanske iinte ska köra alls."

Dorian väcktes ur sina tankar när William sa hans namn. Han vände sig mot dem igen, och varje gång han såg Scarlett slogs han av hur mycket hon likande Henne. Håret var detsamma. Och ansiktsdragen. Till och med doften. Hon måste vara en avlägsen släkting. Det fanns ingen annan förklaring.
”Ja… självklart”, svarade han, innan han ens riktigt förstått vad han gått med på.
”Och om du behöver skjuts någonstans så kan jag köra dig. Min bil står parkerad här utanför”. Han gestikulerade lätt mot fönstret då sjukhusets parkering låg precis nedanför dem.

William reste sig och nickade mot hennes väska.
"Vill du att jag tar väskan till sängen?"
Scarlett nickade sakta och väskan lades på sängen.
"Vi kommer snart så du får byta om ifred." William såg på Dorian med en menande blick.
"Åh det är väl bara att jag drar för?" Frågade hon medan hon letade i väskan efter kläder. Hon kände sig ur och hon fick ta ett tag om sängkanten.
"Jag mår inte så bra..." Viskade hon.

Dorian var påväg att lämna rummet tillsammans med sin vän, men stannade till mitt i ett steg när han såg hur Saras ansikte började blekna och hur hon greppade tag om sängkanten. Han misstänkte att det var blodet han gett henne medan hon var medvetslös som fick Sara att känna sig yr, men eftersom han inte kunde avslöja något inför henne sa han istället;
”Kanske är det bäst att en av oss stannar och ser till så att hon inte svimmar av ansträngningen?”.
Han såg tillbaka mot William och gav honom en blick som sa ska du eller jag stanna?’