PRS Ginerva2003 & Medi

”Min far skulle aldrig kunna hata någon som är så vacker som du” sa han och såg in i hennes bedårande ögon. Han skrattade lite över hennes fråga.
”Nej varför skulle det spöka här” sa han och kysste hennes mjuka, köra läppar.
Han steg in i matsalen och kände genast värmen från eldstaden slå emot honom.

”Här kan du sitta” sa hon och tittade på den unga kvinnan. Hon pekade på en stol som var längst bort från hennes sons plats men närmast eldstaden. Hon satte sig sedan bredvid hennes man och visslade så att dom andra inte skulle höra till honom.
”Var nu trevlig vi vill inte skrämma henne”

Hon skrattade till och strök bort en hav hans lockar från ansiktet.
"Åh jag vet inte. Det är gammalt?" Frågade hon skämtsamt och såg sedan all mat som stod dukat.
"OJ!" Hon gick sakta fram och släppte lite motvilligt taget om hans hand.
"Det luktar så gott!" sa hon och skrattade sedan.

"Åh jag skrämmer henne inte!" Han log och såg mot sin son.
"Vad bra att hon fick torra kläder. Men tog du inga själv?"

”Ja husset är faktiskt rätt gammalt” sa hon och log varmt mot den vackraste kvinnan i rummet. Han kunde inte sluta stirra på henne.

Han tittade på sin bror sån och log lömskt innan hon tittade på tjejen som satt bredvid honom. ”Hej så hur känns det att vara tår igen” sa han och skrattade och lutade sig närmare henne.

Hon tittade på sin makes bror.
”Kan du snälla prata med din bror han kommer skämma iväg henne”

Hon såg oförstående på mannen och såg sedan ner på sin tröja.
"Är det en dialekt du har? Torr menade du väll?" Hon såg sedan på mannen som reste sig upp.
"Kan du hälpa mig broder?" Mannen suckade trött och såg mot sin son.
"Och inga fasoner när jag är borta."

Han tittade på henne med längtan i blicken han ville bara rymma iväg med henne hon gjorde honom helt uppfyld.

"ja jag kan väll följa med dig om det är vad du vill kära broder" han log lömskt.

Hon tittade med sträng blick på sin sån

Fadern hade rest sig och började gå mot andra rummet. Han vände sig sedan om och såg arg ut.
"Du ska inte komma här och tro att du kan ge honom id´´er! Hon är inte härifrån. Hon vet inte ens vart vi är." Han såg sedan oroad ut.
"Om du inte kan hjälpa mig så blir vi alla av med magin. Du vet att det är olagligt!"

"ja men tänk om vi kan lura iväg dom så att det ser ut att vi inte har varit inblandade och sen så blir bara han av med magin och vi kan låsas som om vi aldrig har sätt honom, för om någon undrar dog din son i en brand för några dagar sedan, hur låter det?" sa han med ett stort lende.

Han såg med en äcklad blick på honom seda så skakade han på huvudet.
"Nej det går inte. Du måste förstå att det inte kommer fungera. De kommer att få fram allt och då ligger alla illa till. Hon kommer kanske få sina sinnen tillbaka men du kommer att bli magilös. Du vet mycket väl detta så varför förnekar du detta? Du vill bli magilös?"

"nej jag vill inte bli magi lös men låt oss döda båda två då?" sa han irriterat han tyckte att döda alla skulle löa problemet "och om det blir mer problem dödar vi bara fler det är den bästa lösningen och det tror jag du också förstår"

Han tittade på sin mor "mor det börjar ta lite lång tid för far kan du kolla att allt går bra" frågade han

" ja det kan jag gör inget jag är tillback om någon minut" hon gick in i det andra rummet "hur går det"

"Vi dödar ingen här!" Han såg på honom och grep tag om hans arm.
"Kan du bara inte få vätt i honom. Jag har försökt..." Han vände sig mot sin fru.
"Hjälp mig älskade. Jag blir galen på den här mannen som ska vara min bror." Han såg sedan på honom.
"Jag borde lämna in dig ändå. Du pratar om att mörda som om det vorde bäst-"