Avierna - Emma07 & Kattens

Hade aldrig känt sig så säker i hans famn, visst hade hon tyckt om att vara i hans närhet men trodde inte att det var så mycket som hon faktiskt behövde den närheten när han faktiskt gav den. Kunde knappast minnas om dem ens hade kramat om varandra mer än om det var någon fin middag eller något där de skulle gå som ett lyckligt gift par. Sophia drog upp handen lätt genom hans hår. Kändes som de var där i evigheter med alla tankar som snurrade medan hon försökte förstå sig på dem. Tillslut tog impulsen över, eller något annat som var tillföljd av chocken när hon faktiskt kysste honom.

Han blev i ärlighetens namn ganska paff då hon kysste honom, och särskilt i en stund som denna. Men kanske var det vad som hade krävts, för att de båda skulle inse det. För att han skulle inse hur mycket hon kommit att betyda för honom, hon var den han kunde tala med och vända sig till när det var något. Den som lyssnade på honom, det som han alltid hade saknat under barndomen. Någon som fanns där och såg honom, och inte bara en kronprins.
Självfallet besvarade han genast kyssen, hennes läppar kändes så perfekta emot hans. Visst hade han kysst henne en gång tidigare, på bröllopet, men det hade inte alls varit samma sak. Då hade han knappt känt henne, nu var det något helt annat. Nu kände han henne och hade känslorna där som inte funnits då. Efter att ha kysst henne en kort stund drog han sig undan tillräckligt för att kunna se på henne.
"Tack." Viskade han mjukt och lade ena handen mot hennes kind.

Det var ganska uppenbart att han nog hade haft större intresse och velat ha henne mer än han ville ha henne. Var inte löjliga, överdådiga saker, men någon blick eller kommentar då och då som hon försökt ignorera. Och nog lyckat ganska väl med, speciellt när hon inte ens försöka tänka på Ina egna känslor för honom. Var så mycket hon hade behövt tänka på. Egentligen var det inte så mycket som var att tänka på. De var gifta och skulle vara det så länge livet räckte, så om hon föll för honom var det knappast något farligt. Ändå var det inte självklart. Sophia häll kvar handen vid hans nacke, chockad över vad hon faktiskt hade gjort. Att ingen var i närheten gjorde situationen lättare också.
"Tack?" Hon skrattade lågt men harklade sig när det fortfarande rasslade i lungorna.

Hjärtat slog hårt i bröstet men nu var det av något annat än den tidigare rena oron för henne. Hans känslor hade funnits där, men han hade inte vågat släppa ut dem då han hade varit så övertygad om att de inte var besvarade. Men uppenbarligen var dem det, och tanken på det var rentav befriande. Inte bara känslomässigt, utan annars också - de var trots allt gifta och skulle tillbringa en hel del tid med varandra, och nån gång skulle det förväntas en arvinge från dem också. Deras liv tillsammans skulle underlättas otroligt mycket av dessa känslor. Han skrattade lågt till, han hade inte tänkt först utan bara talat och det var väl kanske inte den bästa kommentaren såhär i efterhand.
"Jag var väl i chock." log han lite retsamt som en bortförklaring till hans ord, strök försiktigt med tummen över hennes kind.
"Jag var så rädd att förlora dig." Sade han lågt.

Sophia skrattade åter till av hans kommentar. Hade inte trott att hon skulle göra något och nog skulle det dröjt väldigt lång tid innan hon faktiskt tänkte till om sina känslor för honom. Kanske var det just en sån sak, som att vara påväg att dö, för att inse vad som hon faktiskt kände. Han var också den enda vännen hon hade där, inte konstigt att hon inte ville förlora det eller tvivla över att umgås med honom. Att ha någon som brydde sig så mycket om henne, hade inte upplevt det på länge.
''Jag var helt säker på att branden skulle nå överallt...'' Sa hon lågt, nog hade den skräcken inte lämnat henne även om det var lättare nu med honom i sin närhet.
''Vet du vad som hände?'' Frågade hon och såg upp mot deras del av slottet.

Det var en sån lättnad att kyssen skett. Det fick det att kännas som om han inte längre behövde skämmas över de känslor han gått och burit på under en tid, inte längre behövde dölja dem. Visst, de var gifta - inget i hans känslor hade väl varit fel. Men han hade trott att hon var lika ointresserad som ifrån början, och han ville inte lägga mer press på henne att deras relation skulle bli mer kärleksfull. Det hade varit nog med tvång redan i deras relation, den behövde inte mer. Men nu kunde han våga släppa fram dem.
"Nej, men vi måste ta reda på det. Det såg ut som om det kom mest ifrån mitt kontor, och det borde inte finnas något där som skulle kunna börja brinna på egen hand." Sade han, det var fortfarande en så otroligt obehaglig känsla att det var där han egentligen skulle ha varit när branden bröt ut.

Sophia kramade om hans arm, något lättare än förut men fortfarande höll sig nära. Kunde inte tro att någon skulle bry sig så mycket om henne, åtminstone inte någon som hon hade känt så kort tid. Att hon faktiskt inte var någon som spelade så stor roll, visst var det fördel för dem två kungadömen men samtidigt om hon inte hade blivit räddad så skulle nog alla skylla på en olycka och han skulle nog inte ha några problem att skaffa en ny fru. Fanns inte mycket som man kunde klaga på när det kom till honom. Han såg bra ut, var schysst, kunglig och i princip allt man kunde önska sig från en partner men ändå hade hon flera saker emot det. Men knappt längre. Sophia lutade huvudet mot hans axel medan hon såg upp mot slottet igen.
''Men hur.. du hade väl inte varit där under hela dagen? Och brasan var väl knappast på...'' Sa hon lågt, försökte förstå vad som hade lett fram till det.

Det kändes så otroligt märkligt att stå där och se på flammorna, som dock tycktes ha börjat lugna sig något nu. Förhoppningsvis skulle inte alltför mycket ha blivit förstört i elden, men det återstod att se. Han skakade lite svagt på huvudet åt hennes fråga.
"Jag skulle ha varit där på möte nu, men det andra mötet drog ut på tiden." Sade han, det var fortfarande en skrämmande tanke att han skulle ha varit där elden var som värst nu. Var det vad som hade varit poängen? Var det varför den startat, för att han skulle befinna sig i dess inferno? Och istället hade hon råkat illa ut. Det dåliga samvetet över att hon kanske råkat illa ut på grund av honom kom över honom igen.
"Nej, den borde inte ha varit igång nu." Sade han och såg på henne.
"Kom, så går vi in och ser till att någon läkare får kolla på dig." Bad han, även om hon i hans ögon tycktes fysiskt okej så ville han gärna att någon som kunde sina saker skulle se över det.

Den atarka rökdoften hade skingras något, kanske var det för hon var ute i den friska luften. Att det som hade tagit sig in hade lättat något. Nog hade han helt klart något med det hela att göra, att han brydde sig så mycket om henne. Att nog ingen annan skulle vågat ta sig in där när de lågorna växte sig ännu större. Nog hade hon kanske hört steg för folk som försökte släcka elden? Eller så inbillade hon sig det hela i paniken. Kanske var det bara något ljus som hade fallit, hoppades det, men varför hade det växt så mycket så snabbt? Harklade sig för lätta lite på lungorna medan hon på ganska svaga ben rörde sig mot slottet. Hörde fler och fler röster i panik. Fick skymten av sig själv i en vattenpöl. Hur förfärlig hon såg ut, nog var hon täckt av sot från topp till tå. En trasig klänning och korsetten som hon hade försökt knyta upp.
"Jag tror jag är okej.. men om det gör dig lugnare.."

Det gjorde ont i hjärtat av att se på henne, att veta att han hade kunnat förlora henne. Särskilt på detta sättet när han hade en så dålig känsla av varför branden startats från första början. Det kändes som om något var på tok, utan att han kunde sätta fingret på exakt vad det var.
"Ja, det skadar inte att kolla." Sade han, även om han ville ta hennes ord för det så var det en lättnad om de kunde få det bekräftat. Han lade armen om hennes midja för att stötta henne både mentalt och fysiskt då de gick in i slottet igen, bad närmsta vakt kalla efter en läkare att kunna kolla på henne innan han styrde stegen mot ett av rummen istället.