Autumn leaves ~ [PRS]

”Fast det är ju inte verkligheten, alls. Du har en dålig självsyn, och den ska vi jobba med,” konstaterar Loui bestämt och nickar för sig själv. Han har ingen aning om hur man ska jobba på det.. kanske det hjälper om han ösar den andre med komplimanger, sanna, men många. Eller så hjälper det säkert om det börjar gå bättre för Zhíyuan i plugget, det skulle nog få honom att må bättre. Ja, det finns många mål, och gryffindoreleven ska göra sitt bästa i att uppnå dem alla, för den andres skull. Han själv kommer inte klara av att höra den jämnåriga prata negativt om sig själv hela tiden, så det kommer helt enkelt bli en win win, toppen! Ingen press alls.. ja, han får intala sig det helt enkelt.

Loui lägger huvudet på sned och rynkar lätt på ögonbrynen åt den andres lite roliga, men oerhört gulliga små förslag.
”Nja.. du får helst skippa det om du kan. Jag är förskräckligt kittlig när det kommer till mina fötter,” jaha, nu fick han in det i samtalet också. Vad håller han på med egentligen? Det tar en liten stund för honom att inse att Zhíyuan nu har någonting som han kan använda emot honom. Nu kommer den andre troligen inte ha så många möjligheter till att kittla honom under fötterna, eller bita honom i tårna, men ändå. ”Du får hitta på någonting annat helt enkelt,” säger Loui med ett litet leende på läpparna. Efter han lämnat den där pussen på de vackra läpparna så hade han blivit oerhört osäker, han hade nästan hållit andan i väntan på en respons, och lyckligtvis blir det en bra sådan. Handen som tidigare vilat på den andres kind glider sakta men säkert upp i de mörka lockarna. Loui har delat några kyssar med folk tidigare, men inte alls särskilt många. Ingen av de få kyssar han delat med någon tidigare har känts så här bra. Läpparna är perfekta för varandra, precis som deras händer varit. Loui får rysningar längs hela kroppen över hur underbart det känns, och han fortsätter kyssen med ett leende på läpparna.

Det där skulle de nog aldrig komma överens om, för i Zhìyuans ögon hade han en helt acceptabel självsyn. Den var som sagt inte bra, men inte heller lika kass som Yuxuans. Och det var väl ändå någonting positivt? Men helt ärligt hade han inga större planer på att fortsätta fundera över det där i den stunden, precis som han inte tänkte få ryck och börja gnaga Loui i tårna, även om det förmodligen hade varit förskräckligt roligt. Han tänkte däremot inte glömma faktumet att den jämnårige var kittlig om fötterna, absolut inte. Det var någonting han definitivt skulle använda i framtiden, på ett eller annat sätt. Hah, han borde verkligen inte ha nämnt det där för slytherinaren överhuvudtaget - att ställa till med fåniga små hyss var hans grej och chansen att den andre skulle lyckas komma undan var minimal.

Allteftersom kyssen fick tuffa på, kunde Zhìyuan äntligen börja slappna av. Han hade varit ganska så spänd i början, men med tanke på hur fint allt flöt på, verkade det inte finnas något att oroa sig över. Extremt dålig på att kyssas verkade han i vilket fall inte vara, då borde väl Loui ändå ha dragit sig undan? Men det hade han ju inte gjort, utan istället grävt ner handen mitt bland de svarta hårstråna.
Det enda negativa med det hela, var att den längre av de två började bli överhettad. Alltså ordentligt överhettad. Huden nästan sved och hjärtat galopperade hejvilt inne i bröstkorgen på honom. Hade han fortfarande haft kappan på sig hade han nog brunnit upp fullständigt.
Motvilligt lutade han sig tillbaka, bara för att praktiskt taget slita av sin egen tröja och slänga den på golvet. Han hade ju bytt om mitt framför nosen på Loui innan, så vad spelade det för roll? Plus att han ändå inte tänkte däcka med kläderna på.
”Är jag totalt värdelös på att kyssas eller får jag godkänt?” Undrade Zhìyuan med ett litet skratt och sjönk tillbaka över den jämnårige. ”Eller kanske till och med ett utomordentligt? Hm, jag tycker nog ändå att jag förtjänar det, är uppenbarligen naturligt begåvad”, fortsatte han och flinade, innan han började pilla med gryffindorelevens tröja igen. Kunde inte den också åka ner på golvet? Tillsammans med resten av kläderna. Merlin, vad fan tänkte han ens? Fy skäms, Zhìyuan.

Okej, de kan helt enkelt agree to disagree, för närvarande iallafall. Loui kommer envisas med att den andre förtjänar bättre självkänsla, och den andre kommer att protestera.. ja, det kommer troligen hända en massvis med gånger, men förhoppningsvis kommer Zhíyuan inte tröttna på hans envishet. För jo, Loui är allt envis. Annars hade han aldrig haft de betygen han har, så han är faktiskt tacksam över den delen av honom själv. Det finns inte mycket han gillar med sig själv, hans självkänsla är inte heller på topp, men hans betyg och envishet är han faktiskt aningen stolt med. Stolt, nej det är inte en känsla han känner om sig själv särskilt ofta, tyvärr.

Det är inte svårt att märka hur spänd den jämnårige varit under kyssens gång, men så småningom verkar det som att han börjar slappna av. Vad bra. Loui vill verkligen inte att den andre ska känna sig obekväm med att ligga och kyssas, för tänk om gryffindoreleven är helt förskräcklig på det? Det är möjligt, men han tvivlar på att Zhíyuan fortfarande skulle ha läpparna mot Louis om han inte tyckt om det. Nej, Zhíyuan verkar rätt beslutsam, och även om han kanske inte skulle säga rakt ut att Loui är förskräcklig på att kyssas, så skulle han väl ändå inte tvinga sig själv igenom det? Nope, det tvivlar Loui starkt på. Han slår upp ögonlocken när den andre plötsligt lutar sig tillbaka, kanske han varit hemskt dålig iallafall? Men nej, det verkar inte som det. Istället tar den längre av de två av sig sin tröja. Louis ögon blir stora och rodnaden sträcker sig över mot öronen. Han gnager sig lätt i underläppen medan hans finger stryker sig över ärren längs hans överkropp.
”Hmm ja.. svårt att säga, kanske behöver en till för att absolut säkerställa det,” svarar han med ett litet frustande och himlar med ögonen åt sig själv. ”Nej, du är uppenbarligen naturbegåvad.” Lägger han till medan blicken glider ner mot Zhíyuans hand som börjar pilla med Louis egna tröja. Artonåringen tvekar lite, ska han eller ska han inte? Usch vilken jobbig fråga, han vill så gärna det.. men kanske den andre blir obekväm? Äsch, sluta övertänka allting Loui, ta av dig den förbaskade tröjan. Loui gör som tanken säger och drar av sig den varma tröjan.

Orden som rymde Louis läppar fick Zhìyuan att brista ut i skratt, åh herregud. Han drog en hand genom de mörka lockarna och skakade lite på huvudet för sig själv. Det där var nog den absolut smidigaste kommentaren han någonsin hört, men den fick också fjärilarna att flaxa omkring som galningar inne i magen. För visst betydde det där att han ville göra om det? Alltså att den jämnårige ville kyssa honom igen? Jo, i hans tjocka skalle betydde det allt det.
”Du är väldigt söt, vet du det?” Kuttrade artonåringen, där han satt tvärs över den jämnårige och sneglade ner mot honom. En rysning klättrade uppför ryggraden när Loui sedan följde ärren som sträckte sig över bröstkorgen på honom, men inte på något obehagligt sätt. Det kändes bra att ha honom så nära - han hade suktat efter precis det här i flera veckor vid det laget, trots att de knappt ens känt varandra!
”Visst är jag? Fast å andra sidan är du också det..vi kanske helt enkelt är naturbegåvade tillsammans?” Föreslog slytherinaren, innan ögonen blev stora som tefat. Tänkte Loui dra av sin tröja? Det verkade som det, varför höll han annars på att tråckla av den?
Zhìyuan blev med ens alldeles styv i ryggen och knallröd i ansiktet. Vad höll han på med? Det var ju precis det här han suttit och drömt om de senaste minuterna. Med ett halvt kvidande läte slog han sig själv löst över kinderna några gånger. Okej, andas.

Taktlös som han var, bestämde artonåringen sig för att hjälpa Loui lite på traven, genom att dra den varma tröjan över huvudet på honom och slänga den över sin egen. Sådär. Men..nu då? Zhìyuan tog några djupa andetag där han satt, innan han ännu en gång pressade läpparna mot den andres. De var verkligen precis som han föreställt sig att de skulle vara, mjuka och alldeles perfekta. Hur kunde någon ens vara så perfekt? Det var rent vansinne!
Kyssarna gled så småningom över halsen på gryffindoreleven och vidare över bröstkorgen. Den slanka, felfria bröstkorgen. Nej, vad sysslade han med nu egentligen? Otyg, minst sagt.
Zhìyuan stannade plötsligt till och rätade på sig, medan fingrarna pillade febrilt vid Louis byxlinning. Äh, vad var det för fel på honom? De hade precis delat sin första kyss, plus att det var högst osannolikt att den jämnårige skulle vara bekväm med att gå längre än så. Men ändå satt han där och putade med underläppen, osäker på vad han skulle ta vägen. Kanske det var dags att bege sig ner på golvet och krypa in under sängen? Där kunde han ligga och banka skallen i sängramen resten av kvällen, perfekt.

Loui glor onöjt på Zhíyuan och putar med underläppen.
”Vadå.. så roligt var det väl ändå inte,” muttrar han generat och gömmer ansiktet i händerna. Nej, nu känner han sig oerhört generad. Han hade tyckt att kommentaren varit aningen pinsam redan när han sagt den, men nu när den andre skrattar åt det blir ha genast mer skamsen. Nu har han lust att glida ner under jorden. Ja, han skulle mycket hellre vara nere, omgiven av jord, maskar och mörker än att vara så generad som han är nu. Helt ärligt så får det honom att vilja gå därifrån, även om stunden är väldigt mysig så känner han sig aningen besvärad. Tänk om det fick den andre att vilja rygga tillbaka? En sådan pinsam människa vill man väl inte vara kring? Med en djup suck så sneglar han upp mot den jämnåriga mellan fingrarna, oerhört osäker på vad han ska göra därnäst. Säga någonting mer pinsamt som får Zhíyuan att brista ut i skratt? Nja, han vill inte riktigt det faktiskt, inte i en stund som denna.
”Mhm..” Svarar Loui som inte riktigt håller med. Nej, han tycker inte att han är särskilt söt, bara tafatt och pinsam. Oerhört pinsam. När den andre sedan säger att han också är naturbegåvad så kommer ett litet förnöjt leende över läpparna på honom, även om han gömmer den delen med sina händer för närvarande. ”Det verkar som det.”

Med Zhíyuans hjälp så kommer tröjan av hyfsat snabbt, men vad ska de göra nu? Ska de bara stirra på varandra? Ska han föra läpparna mot den andres igen? Jösses, så många frågor. Men snart möter de fylliga läpparna den andres respektive och de börjar återigen med sin lilla dans. Ingen ut av dem är uppenbarligen så erfarna när det kommer till kritan, men kyssarna känns åtminstone perfekta. Kinderna, öronen och halsen blir aningen rosiga när dessa kyssar sedan glider ner över bröstkorgen på honom. Leendet på Louis läppar växer, det är som att slytherinelevens läppar kommer med värme, mer värme för varje kyss han lämnar på den bara överkroppen. Loui gnager sig i underläppen tills den andre slutar, när han börjar pilla med byxlinningen på Louis byxor.
”Vad tänker du?”

Åh, det hade nog varit en väldigt dum idé att brista ut i skratt på det där sättet, men han hade verkligen inte kunnat hindra sig själv. Orden hade varit så perfekta och gulliga att fnissandet bara slunkit ut. Däremot verkade Loui ha missuppfattat det hela, med tanke på hur han låg där och glodde missnöjt på slytherineleven.
”Äh, kom igen! Jag menade inget illa, det lät bara lite lustigt”, gnällde Zhìyuan och fick med ens lust att lämna en hel drös med små kyssar över den jämnåriges ansikte. Men det kanske bara var en dum idé? Fast samtidigt så var det nog inte det, plus att det förmodligen skulle få stackars Loui på bättre tankar. Det verkade liksom som om han fått planer på att sjunka genom jorden, och det hade absolut inte varit meningen! Så just därför började den längre av dem lämna små pussar över det fina ansiktet - över pannan, kinderna och hakan.
”Snälla var inte sur, jag är bara väldigt taklös, okej?” Bad artonåringen och putade med underläppen, när han slutligen rätade på sig igen. Förhoppningsvis hade det där inte gjort saker och ting värre, man visste ju aldrig.

Zhìyuan flackade med blicken och fortsatte pilla med Louis byxlinning, osäker på vad han skulle svara på den där frågan. Ja, vad fan var det han satt och tänkte? Vad var det egentligen som rörde som bakom det där tjocka pannbenet som han inte riktigt vågade släppa fram? Tänderna gnagde återigen febrilt i underläppen och han ryckte på axlarna.
”Du vet..farliga grejer”, konstaterade han efter en lång stunds tystnad och nickade bestämt. Väldigt farliga grejer indeed. ”Men vad fan ska jag annars tänka? Du är perfekt och du gillar mig av någon anledning och jag vill bara ha hela dig och slita av dig kläderna”, fortsatte han babblandes och gömde ansiktet i händerna, precis som den andre också gjort innan. Återigen, om det var någon som var pinsam av de två, så var det ändå Zhìyuan. Han var så taktlös en icke-människa kunde vara.
”Äsch, bara..jag vet inte”, knorrade artonåringen och ruskade lätt på sig. Galen, han hade gått och blivit totalt från vettet. De var vänner, ganska bra vänner och han ville förstöra allting som den idiot han var. En kyss var liksom fine men allting utöver det gick inte att komma tillbaka från.

Ja, det hade ju låtit lite lustigt, men Loui hade ändå funnit det väldigt generande i slutändan. Han glor upp mot honom medan han kompletterar om han ska fortsätta vara en surpuppa eller gå vidare. Självklart väljer han att gå vidare. Han kan inte undgå att fnissa till när Zhíyuan börjar lämna en drös med kyssar över hans ansikte. Åh jösses vad mysigt.
”Jag är inte sur,” försäkrar han med ett litet skratt och lägger huvudet på sned medan de stora ögonen glider över den andre. ”Jag fann det bara väldigt generade..” Fortsätter artonåringen medan han gnager sig i underläppen. Att få så många kyssar strödda över ansiktet känns väldigt trevligt, det är någonting som Loui är helt ny till.

Farliga grejer? Ett leende bubblar upp över de fylliga läpparna, jo, han är uppenbarligen väldigt glad över det hela. Han är medveten om att om de går längre så går det lite överstyr för att vara bara vänner. Det kommer definitivt att ändra saker, en kyss är en annan sak. Leendet blir bara bredare när slytherineleven berättar att han vill ha hela Loui och slita av honom kläderna. Jodå, han blir rätt upphetsad av det. Men kan man verkligen klandra honom för det?
”Ska jag vara helt ärlig?” Undrar Loui, som egentligen inte tänker vänta på något svar på den frågan. Artonåringen höjer lite på överkroppen så att han kommer närmre Zhíyuan. Han lämnar en liten kyss på vardera kant av hans läppar, innan han pressar läpparna mot den andres respektive. ”Jag vill typ att du ska göra det..” lägger han till generat och himlar med ögonen åt sig själv. Det är väl rätt uppenbart egentligen? Ja, de är ganska bra vänner, men nu kommer de definitivt att gå över en tröskel till ett annat territorium. Louis nätta fingrar stryker sig över Zhíyuans överkropp innan även dem finner sig vid den andres byxlinning.

Inga fler ord sägs emellan dem, Loui är helt nersjunken i kyssarna som blir djupare och djupare. Det är som att de har gjort det här massvis med gånger förut, som att det är rutin, så bra känns det. Han önskar att det kan bli det i framtiden, en rutin det vill säga. Nu vet han inte om den andre kommer vilja hålla på så här fler gånger, men gryffindoreleven hoppas innerligt det. Det hela är så perfekt på något sätt, de båda är oerfarna men kan ändå inte sluta utforska varandras kroppar. Nu när resten av klädesplaggen är bortslängda så stiger värmen ytterligare över kroppen. Det känns perfekt, medan deras läppar rör sig mot varandra, deras kroppar. Bara helt perfekt, och Loui vill verkligen inte att det ska ta slut. Så här i efterhand så är han faktiskt tacksam över att de fått ett rätt romantiskt rum. Det hade inte varit riktigt lika trevligt om de fått ett grått, sunkigt rum direkt. Plus, om det funnits två sängar så skulle det här kanske inte ens ske.. Loui tvivlar på det, han själv skulle nog ha försökt att hitta ett tillfälle att kanske få till det lite mer, om han ska vara helt ärlig.

Han har aldrig legat naken på det här viset framför någon tidigare, det är liksom helt nytt för honom, men han önskar att han gjort det tidigare. Med Zhíyuan det vill säga, inte med någon annan. Tänk att de suttit i samma klassrum, samma matsal, och gått förbi varandra flertalet gånger utan att de riktigt lagt märke till deras attraktion för varandra? Galet, Loui kan fortfarande inte riktigt förstå hur det gått till. För nu när han lägger ögonen på den jämnåriga så ser han ju perfektion, en väldigt söt och rolig person, han kan liksom inte se sig själv riktigt utan honom. Trots att det bara gått lite mer än en månad.

Det är nästan som att huden bränns när Zhíyuan rör vid hans hud, på ett väldigt bra sätt. Ett helt nytt sätt. Han har lite lust att fråga den jämnåriga om hur långt han vill gå, Loui må känna sig redo att gå fullvägs, men alltså.. det är verkligen fullt förståeligt om den andre inte vill det. Men han bestämmer sig för att inte fråga, det skulle kanske förstöra stämningen som byggts upp, och det vill Loui verkligen inte.

Ett glas med vatten skulle sitta helt perfekt, även om Zhìyuan kände sig lite ensam i sängen när Loui tassade iväg mot badrummet. Hade de verkligen precis gjort det där? Ärligt talat alltså? Jo, jo det hade de och nu fanns det ingen återvändo. Inte för att han ville att det skulle göra det, men det kändes ändå lite läskigt.
Artonåringen drog händerna över ansiktet och skakade på huvudet för sig själv. Hjärtat dunkade fortfarande hejvilt inne i bröstkorgen och huvudet snurrade lätt. Däremot kände han sig hundra procent överlycklig, och tillfredsställd. Han lät händerna glida ner mot kinderna istället, som fortfarande var glödheta. Inte riktigt lika glödheta som de varit för en stund sen, men tillräckligt varma för att man nästan skulle råka bränna vid sig.
Hur skulle han ens överleva natten? Inte för att de skulle ägna sig något annat än att däcka, däremot hade han en gnagande känsla att han inte skulle få sig så mycket sömn. Loui var på tok för behaglig att ligga och glo på, så han skulle nog inte lyckas stänga ögonlocken ens en sekund. Fan, han kanske till och med skulle råka glömma bort att blinka.

”Tack”, svarade Zhìyuan när gryffindoreleven kom tillbaka med vattnet, som han tacksamt tog emot. Merlin vad gott och fräscht. Nu var allt helt perfekt. De svarta ögonen gled mot den jämnårige där de genast fäste sig. Därefter lät han den fria handen glida upp mot en av de puffiga kinderna, med ett leende dansandes över läpparna.
”Så, betyder det här att vi är en grej? För jag vill typ det”, sade artonåringen och gnagde sig själv i underläppen, medan tummen strök sig över den mjuka, fräkniga huden. Hur var det ens möjligt att en så underbar människa tyckte om honom? Av alla människor som fanns därute hade han valt just Zhìyuan och ingen annan. Det var ju helt galet. Knäppt, rent utsagt.

Regnet hade ökat betydligt i styrka och det verkligen stormade utanför fönstret. Glaset i rutan nästan dallrade och man kunde tydligt höra hur vinden ven och ylade. Däremot var månen osynlig bakom alla molnen, så det var ju något positivt. Den gav honom alltid kalla kårar, bara genom att existera.
”Usch, jag vill inte att det ska bli en ny dag!” Utbrast slytherinaren från ingenstans och ställde ifrån sig vattenglaset med en bedrövad suck. ”Fängelsehålorna suger och det är så obehagligt att vara därnere alldeles ensam samtidigt som man är fastkedjad och miserabel”, fortsatte han klagandes och kastade sig ner över sängen, med ett högljutt stön. Dumma fönster, det hade påmint honom om allt det där jobbiga. Snacka om att förstöra stämningen.

Det är skönt att sätta sig ner och ta några lugna andetag med ett glas vatten i handen. Jo, Loui hade blivit rätt utmattad över det hela, men också väldigt tillfredsställd, så han klagar definitivt inte. När Zhíyuans hand dyker upp över hans kind så kan han inte undgå att le. Hans närhet känns så bra, på alla sätt och vis. Bara att hålla honom i handen, eller ha den andres hand mot sin kind känns fruktansvärt bra. Betyder det att vi är en grej?
”Alltså nja.. jag vet inte, tror inte det är något för mig..” börjar han och gnager sig i underläppen. Han försöker se seriös ut, men han klarar inte riktigt det särskilt länge. ”Förlåt, jag vill typ också att vi ska vara det,” Loui frustar tyst till och drar en hand genom fluffiga, mörkblonda lockarna. Han kan fortfarande inte riktigt greppa det de nyss gjort, men det känns oerhört bra och han kommer nog kunna leva på den lyckan rätt länge.

Tyvärr verkar det som att Zhíyuans blick mot fönstret fått honom att må dåligt igen.
”Nej.. jag kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste vara,” svarar han med ett svagt leende och ställer ner sitt glas på nattduksbordet. Han kan ju verkligen inte det, att ens tänka på hur det måste vara gör ont i honom. ”Jag kanske kan vara med? Om du vill ha mig där, det vill säga.” Loui har ingen aning om det är en bra idé eller inte. Det kommer nog vara otroligt smärtsamt att se någon man gillar så pass mycket ha så ont, men samtidigt kanske det gäller den jämnåriga på något sätt.. det är iallafall en tanke, något de skulle kunna göra. Loui glider ner under täcket och gosar ner huvudet i en av de mjuka kuddarna. Blicken stryker sig över slytherinelevens ansiktsdrag med ett vemodigt leende på läpparna. Loui stryker försiktigt bort några av Zhíyuans hårtester som fallit över ögonen på honom, allt han kan göra är väl att försöka att finnas där för honom. ”Jag vet inte om jag kan hjälpa på något sätt.. jag tror egentligen inte det, men ändå.”