What the shadows tell us [PRS]

"Smart drag av honom" flinade Ellis samtidigt som han tog bort armen från Audreys axlar. Tog sedan en klunk av sin nya drink, något färgglatt som han inte riktigt kunde namnet på men som smakade sött och starkt.
"Så, vad är planen? Ska ni se en romantisk komedi, eller något mer spännande så att ni kan sitta tätt hopslingrade under hela filmen?” Hans röst var fylld med en blandning av humor och uppmuntran. "Jag menar, vem vet vad som händer i en mörk biosalong, eller hur?”. Ellis kunde inte låta bli att känna en viss triumf – han hade trots allt utmanat Samuel att fixa en dejt, och nu hade han överträffat sig själv genom att bjuda ut Audrey. Den unga kvinnan framför honom förtjänade bättre än de idioter hon tidigare hade dejtat, och även om Samuel kanske inte var den mest erfarna när det gällde relationer, var han en genuin person med ett gott hjärta. Någon som aldrig skulle göra en fluga förnär.
Ellis kastade en lång, eftertänksam blick över den stora salen, fylld av sorlet från konversationer och det mjuka klirret av glas mot glas. Hans ögon fastnade snart på en person i mängden. Samuel, som stod några meter bort och samtalade med Cecilia. Det var något oförklarligt över hans vän. Han hade alltid varit stiligt, nästan vacker med sitt mörka hår och de djupa ögonen som ibland verkade svarta i vissa ljus. Men nu hade något förändrats på ett sätt som Ellis inte riktigt kunde sätta fingret på. Det var som om Samuel utstrålade en ny sorts energi, en magnetisk dragningskraft som fick honom att verka som en förhöjd version av sitt tidigare jag. Det såg ut som om någon hade tagit en pensel och noggrant förbättrat varje liten detalj i hans utseende. Och det var inte bara Ellis som hade märkt förändringen. Runtomkring i salen kunde han se hur andra elever på skolan också hade stannat upp för att ta en extra titt på Samuel, deras blickar avslöjade samma förundran och förbryllan. Några av flickorna viskade till varandra och kastade blickar över axeln, medan några av killarna såg på honom med viss avund.
Ellis försökte febrilt minnas om Samuel någonsin hade nämnt något om några speciella förändringar han planerade att göra. Hade han börjat med en ny hudvårdsrutin? Eller kanske hade han ändrat sin kost? Men det verkade osannolikt att sådana förändringar skulle leda till en så påtaglig förvandling över en natt? Den enda förklaringen Ellis kunde komma på var – ritualen. De hade alla varit övertygade om att inget hade hänt. Men nu började Ellis undra om det fanns mer sanning i de gamla myterna än vad de hade trott. Men varför hade bara Samuel förändrats? Varför hade inte alla vännerna fått samma magnifika uppgradering? Tankarna virvlade runt och han kämpade för att hitta en rimlig förklaring. Ellis skakade till slut på huvudet, försökte skingra de mest absurda teorierna som dök upp i hans sinne. Men en sak var säker, oavsett vad orsaken var – Samuel hade blivit mer än bara vacker.
”Och om allt går vägen väntar jag mig ett tacktal på ert bröllop…”, fortsatte Ellis som nu vänt sin uppmärksamhet mot Audrey igen. Han tömde sitt nya glas och sträckte sig sedan mot Wesleys och knyckte åt sig två av parmesanbollarna på hans tallrik. Han vinglade till, men lyckades hålla sig på benen och stoppade in en av bollarna i sin egen mun och räckte över den andra till Edmund.
”Här, ta en. De är utsökta…”.

Ja, vad är planen? Audrey själv är inte mycket för romantiska komedier, hon brukar lätt bli uttråkad av de filmerna. Men om det nu är så att den enda filmen som spelas är en romantisk komedi, eller om det är de filmerna som Samuel föredrar, så går hon gärna på den. Bara att få umgås med honom gör henne glad, så det spelar verkligen ingen roll.
”Hm, kanske det andra alternativet?” Svarar hon med ett svagt leende på de rosiga läpparna. Hon hoppas på en mer spännande film.. och om de nu skulle sitta tätt hopslingrade som Ellis så fint beskrev det så skulle hon definitivt inte klaga. Den unga kvinnan himlar lätt med ögonen åt Ellis ord och knuffar lätt till honom med armbågen.
”Bara för att du kanske gillar att hålla på i en biosalong så betyder det inte att alla gör det.” Svarar Audrey skämtsamt och skakar på huvudet. ”Jag tvivlar på att det kommer hända något.” Hon tänker inte skynda på någonting, hon har ju ingen aning om vad Samuel är bekväm med. Audrey har förvisso varit på dejter där filmen i biosalongen inte riktigt varit fokus, men Samuel skiljer sig från de killarna, så hon har ingen aning om han skulle vara bekväm med det. Det verkar som att även Ellis vänder blicken mot Samuel. Det är uppenbart att hennes nyaste vän förändrats, och det förvånar henne inte att andra lagt märke till det. Blickarna och uppmärksamheten gentemot honom är uppenbara, men det enda Audrey kan tänka på är hur märkligt det är att det inte varit så förut. Visserligen är det klart för henne att han förändrats, men hon hade redan tidigt in i deras vänskap insett vilken fin människa han är, plus otroligt vacker. Audrey själv är nöjd med hur hon ser ut, men i jämförelse med honom känner hon sig medelmåttig och kan inte förstå hur han någonsin skulle finna intresse för henne. Hon väcks upp från sina tankar när Ellis väl börjar prata igen, kanske han också varit upptagen med att tänka på hur förändrad Samuel är. Bröllop. Audrey skrattar tyst och skakar på huvudet, nja, bröllop ligger inte på hennes tankar för närvarande. Nu är det lite förväntat att kvinnor ska gifta sig i hyfsad tidig ålder, men för närvarande har hon inga planer på det.
”Jag kan inte lova något, särskilt inte om du kommer vara så här packad,” svarar hon då hon lägger märke till hur han än en gång vinglar till. ”Men det kommer definitivt finnas uppfriskande drycker..” Hon vänder blicken mot sin tvillingbror som ser aningen oroligt på Ellis, han har alltid lätt att bli orolig över alla sina vänner.
”Måste ni ta av mina parmesanbollar? Ta några åt er själva,” muttrar Wesley, men det rycker i mungiporna på honom och ett svagt leende glider upp över hans ansikte. Eddie vänder sin blick till Ellis när han räcker fram en parmesanboll till honom. Varför måste han vara så snäll för? Och varför måste han vara så himla charmig? Det gör det väldigt svårt för Edmund att sluta vara kär i honom.
”Tack.. jag är väldigt hungrig jag också,” säger Edmund och stoppar in bollen i munnen. Den unga mannen hade inte fått i sig frukosten som Audrey och Samuel kommit med, bortsett från teet. Han hade mått alldeles för dåligt. Inte heller fick han i sig någon lunch, så de här parmesanbollarna blir väl hans frukost, lunch och middag. Edmund knycker åt sig en till av Wesley, som blänger mot honom, men han finner det hela rätt roande också.

Ellis skrattade hjärtligt och klappade Audrey på axeln, kanske lite hårdare än vad han hade avsett.
"Uppfriskande drycker låter som min typ av bröllop," sade han med ögon som glittrade av både alkoholens och stundens glädje. Han visste att han nog hade druckit lite för mycket, men just nu kändes allt bara bra. Perfekt, faktiskt. Ellis tog sitt glas, lutade huvudet bakåt och hällde i sig det sista av innehållet med en dramatisk gest. När han sedan insåg att glaset var tomt, gjorde han en överdrivet teatralisk min.
”Och jag tror jag ska hitta några fler av dessa ’förfriskningar’,” sa han och vinglade lätt när han började gå mot baren. Benen hängde inte riktigt med honom ibland, men han skrattade bara åt det. Livet var enkelt och komplikationerna långt borta, åtminstone för ikväll... När Ellis väl nådde baren ropade han med ett nästan barnsligt entusiastiskt tonfall, "En till!" Bartendern, en äldre man med tålmodigt uttryck, log bara och tog det tomma glaset från honom.
”Ledsen grabben. Det är ett glas per person,” sa han med en ton som inte inbjöd till diskussion. Ellis gav ifrån sig ett frustrerat ljud och mumlade något ohörbart om hur tråkiga skolans fester var innan han vände på klacken. Han var fast besluten att fortsätta ha roligt och på väg därifrån sträckte han sig smidigt efter ett fullt glas som någon hade ställt ifrån sig på ett bord, förde det snabbt till munnen och tömde halva innehållet i ett enda svep. Han kände hur värmen från alkoholen spred sig genom kroppen och gjorde honom ännu modigare, om än lite ostadigare på benen. Skratten och musiken ekade runt omkring honom, och Ellis hade snart virvlat bort sig bland de andra eleverna på festen...
Han rörde sig förvånansvärt smidigt mellan kropparna, snurrade runt och skrattade. Men någonstans i bakhuvudet började en tanke bli allt mer påträngande. Wesley. Ellis kunde inte skaka av sig känslan av att han måste säga något till Wesley, att han äntligen skulle erkänna sina känslor för sin vän. Han kämpade mot den tilltagande dimman i huvudet och bestämde sig med en mix av mod och alkohol för att hitta honom.
Ellis började leta runt i rummet, men hans syn hade blivit mer suddig och det blev svårt att fokusera på någon särskild person. Han ropade "Wesley!" men hans röst dränktes av den höga musiken och sorlet av röster. Frustrationen byggdes upp inom honom, och han kände sig allt mer desperat. Han visste att han behövde få ut orden, behövde få säga hur han kände. Plötsligt fick han en idé. Om han bara kunde komma upp högt nog skulle han kunna få en bättre överblick över rummet…
Ellis snubblade fram till den stora eldstaden och försökte klättra upp på sidan av den. Balansen svek honom, och han föll till golvet med en lätt duns. Stönade ett "Ouch.." innan han långsamt reste sig upp på fötter igen. Några huvuden vände sig om och några fnissade, men Ellis brydde sig inte längre. Han måste hitta Wesley. Han måste säga det som brann inom honom. Så han gjorde ett nytt försök att klättra upp…

”Så du ska på en dejt med Samuel? Hur missade jag det här?” Säger Edmund chockartat och drar sin syster lite närmre intill sig, han vill höra allt. Audrey ser på honom med ett lätt leende på läpparna, innan hon tar en stor klunk av drycken hon tagit till sig. Hon är lika förvånad som hennes bror, faktumet att hon ska gå på dejt med Samuel känns helt overkligt.
”Du hade lite andra saker att tänka på,” svarar hon med ett svagt leende och blickar bort mot Ellis. De hade sett ut att ha det väldigt mysigt där i soffan, även om hon vet att Eddie kommer fortsätta få ont. När hon väl vänder blicken mot sin bror igen så ser hon hur han bleknat ännu mer än för någon minut sedan. Än en gång har hon sagt helt fel saker. ”Förlåt, jag vet hur jobbigt det där kan vara,” Edmund ser på sin syster med ett blekt leende på läpparna och nickar, innan han tar hennes glas och häller i sig innehållet. Eddie har varit olycklig kär tidigare, men inte alls på det här sättet. Audrey, som skulle ha blivit lite besviken på att hennes dricka nu är borta struntar i det.
”Vart tog han vägen?” Frågar Edmund och skannar igenom salen, men han finner inte Ellis någon stans. Det har kommit fler elever vid det här laget och golvet blir allt mer fullt.
”Du behöver inte hålla koll på honom Ed, han klarar sig fint,” svarar Audrey som försöker fånga sin brors uppmärksamhet igen.
”Kanske inte.. men om han gör någonting idiotiskt så kan han mycket väl bli utslängd..” Mumlar Eddie och skakar lite på huvudet för sig själv. Han önskar att han inte behövde bry sig så mycket, att han kunde vara mer avslappnad och inte oroa sig så mycket för alla.
”Vad fan håller han på med?” Hör han Wesley säga några meter bort. Edmund och Audrey följer hans blick och får syn på Ellis som försöker klättra upp över eldstaden, herregud. Eddie gav en menande blick till sin syster innan de alla tre börjar röra sig fram till Ellis.
”Ellis, det där är ingen bra idé. Du kan göra dig illa,” säger Edmund och blickar upp mot sin uppenbart berusade vän, medan han håller fram en hand som han kan greppa tag i.
”Om du ramlar nu så kommer du ha väldigt ont imorgon,” lägger Wesley till. Smärta lyckas alltid komma dagen efter när man druckit såpass mycket.

Jisses, de sista två glasen hade verkligen gjort sitt. Ellis kunde känna värmen från elden stråla mot sitt ansikte, blandat med doften av brinnande trä och spritens söta, skarpa smak som hängde kvar i hans mun. Han tyckte sig höra någon säga hans namn, och när han vände bak huvudet för att lokalisera ljudkällan, snurrade hans ögon över suddiga ansikten som verkade dansa och sväva runt honom. Efter en stunds ansträngning lyckades han urskilja Edmunds ansikte i folkvimlet, tydligt oroad och koncentrerad.
"Wes. Var är Wes? Jag måste… måste prata med honom...", kraxade Ellis fram. Hans ord släpades fram i en snubblande kaskad, och det var tydligt att han inte lagt märke till Wesley som stod mindre än en meter bakom dem. Han sänkte blicken till Edmunds uträckta hand. Grep långsamt tag om den. Men istället för att använda handen för att klättra ner, använde han den som stöd för att trycka sig uppåt, vidare upp på eldstaden.
”Vad i helvete pågår?”. Cecilia och Samuel anslöt sig till gruppen och båda stirrade snart stortögt på deras berusade vän som klumpigt fortsatte att klättra högre och högre, samtidig som han mumlande något som knappt gick att förstå.
Ellis kände stenarnas kyla och ojämnheter under sina händer, fingrarna sökte febrilt efter något att greppa tag i. Han var så nära nu, så nära att kunna överblicka hela rummet. Tankarna snurrade, och han var fast besluten att berätta hur han kände för Wesley. Berätta hur hans känslor bara blev starkare och starkare för varje dag som gick. Det var som om allt han hade hållit tillbaka nu ville ut. Medan han klättrade högre och högre, var det som om hela rummet blev suddigt. Men hans fokus var ändå på att hitta Wesley, att få honom att förstå. I hans huvud formades orden, och han var redo att släppa ut dem, oavsett hur klumpigt det skulle bli. Det var viktigt, det var allt som räknades. Han måste göra det nu, innan han förlorade modet…

Edmund känner genast hjärtat sjunka i bröstkorgen när han hör det Ellis släpper ut sig. Han behöver prata med Wesley, och det är rätt uppenbart för honom vad det är han kommer säga till deras gemensamma vän. De skulle vara fina tillsammans, det måste han medge. De har båda samma sinne för humor, båda lika utåtriktade. Om det nu skulle bli dem så skulle han nog behöva avlägsna sig från gruppen. Inte för att han inte skulle vara lycklig för dem, utan för att det skulle göra allt för ont att se på.
”Ellis, jag är här. Ser du mig inte?” Undrar Wesley, som ser aningen förvirrad ut, men ändå orolig och beslutsam. Wes har ingen aning om vad det är hans vän vill prata med honom om, vad det är som är så viktigt. Men han tvivlar starkt på att det kommer bli bättre av att han klättrar upp på eldstaden.

Det är inte svårt för Audrey att inse hur hennes brors axlar sjunker, och hur han sakta drar tillbaka sin hand när han hör Ellis be om Wes. Men han verkar däremot beslutsam i att försöka hjälpa honom, för även om han är oerhört olycklig så är faktumet att de två är några av hans bästa vänner. Den unga kvinnan kramar om hans axel en aning, som för att visa stöd, även om Edmund inte riktigt kan se det stödet just nu.
”Ingenting kommer att bli bättre av att du går längre upp Ellis. Skulle det inte vara skönt att sitta ner lite? Wesley är precis här, kom bara ner så kan du prata med honom,” säger Edmund och låter en blick glida mot Wesley. Edmund och Audrey vet vad det hela handlar om, men Wesley, han har ingen som helst aning.
”Kom igen, du vill väl ändå inte bli utkickad från ännu en fest? Jag är precis här,” lägger Wesley till med både en skämtsam och allvarlig ton. Han och Ellis har blivit utkickade från en sån här fest tillsammans, det är så här i efterhand ett rätt roligt minne, men att se Ellis så här pass berusad när han själv är lullig gör det lättare för honom att förstå vilken dålig sits det är. ”Vill du ha en till permhesanboll? Jag har en här faktiskt..” Wes håller upp en liten tallrik som är fylld med aptitretaren.

Ellis stannade upp i sitt klättrande när vännernas uppmaningar äntligen började tränga igenom dimman i hans huvud. Han sneglade långsamt neråt, och där stod faktiskt Wesley, med en permhesanboll i luften. Herregud, hur kunde den människan vara så förbannat attraktiv… Med ett djupt andetag släppte han en hand från kanten och försökte vrida sig mot sina vänner.
"Jag... jag vill bara berätta…” började han, men orden dog ut i hans mun. Det var för svårt. Huvudet snurrade för mycket, som en karusell från helvetet.
"Kom ner, Ellis", sa Cecilia, mjukt men bestämt. "Du kan prata med Wesley här nere."
Ellis stirrade ner på dem igen, en samling av suddiga, bekymrade ansikten. Han tog ett ostadigt steg neråt, kände stenarnas ojämnheter under sina fötter, och när han väl nådde golvet snubblade han rakt in i någons armar – Edmunds armar.
”Hmh, där är de där fräknarna igen…”, sa Ellis som nu hamnat ansikte mot ansikte med Eddie. Han lyfte handen och petade fascinerat på sin vän. Ena fingret följde de små prickarna över Edmunds näsa och kinder, som om han försökte räkna dem. ”Det är… som en hel galax”.
”Vad ska det här föreställa?!”, en skarp röst trängde igenom rummet och alla ungdomar skingrade sig för att släppa förbi en lärare som kom stormande mot dem med en upprörd min i ansiktet. Det var professor Grimwald, känd för sin stränghet och sina skrämmande ögonbryn som verkade leva sitt eget liv.
"Whoops, nu blir det trubbel," viskade Ellis tyst till Edmund och gav ifrån sig ett skrattliknande ljud, en blandning av fniss och hicka, alltför berusad för att inse allvaret i det han precis gjort.
"Elijah... det borde jag ha förstått," fnös den äldre mannen när han väl kom fram till dem, och hans ansikte mörknade ytterligare när han såg vilket skick pojken var i. Ellis försökte räta på sig, men det gick sådär. Hans ben kändes som överkokt spaghetti, och han vinglade till igen.
”Professor Grimwald! Vilken... vilken trevlig överraskning!” Ellis flinade brett, men det såg mer ut som en grimas. Grimwald höjde ett ögonbryn till en ny rekordhöjd.
”Jasså, minsann,” sa han torrt. ”Vi får väl se om det blir lika trevlig hos rektorn imorgon bitti. Jag kan lova dig att han inte kommer att se lätt på det här. ”
Ellis försökte se allvarlig ut men slutade med att skratta till igen. ”Imorgon bitti, absolut. Ser fram emot det.”
Grimwald suckade djupt, tryckte pekfingret och tummen mot näsroten och knep ihop ögonen i ren frustration.
”Nu är det slutfestat för din del. Edmund, se till att din vän kommer i säng, genast..”.

Det kan vara oerhört roligt för Edmund ibland att umgås med sina berusade vänner, deras klumpighet förtydligas och orden kommer inte riktigt lika kvickt som de brukar, men vid vissa tillfällen.. vissa tillfällen så stryks det komiska bort och oroligheten tar över. Nu skulle hans vänner aldrig bli våldsamma även med alkohol i kroppen, men det är en annan sorts oro. Som nu, nu är de alla åtminstone smått oroliga över Ellis och hans steg upp mot eldstaden. Wesley har en talang för att ramla ner i diken när han druckit för mycket, eller slå sig från ingenstans.. Ellis verkar ha lite av en talang för att klättra. Eddie blickar upp mot sin vän, han håller fram sina armar för att kunna fånga honom om det skulle behövas, men med lite om och men så kommer Ellis ner själv, bara för att snubbla ner i Edmunds armar. Skönt att han hade de öppna iallafall.
”Du har aldrig nämnt mina fräknar innan ikväll,” säger han med ett lätt skratt och försöker hålla honom stadigt på fötter. Eddie försöker verka naturlig, som att det hela inte påverkar honom.. men hans hjärta hoppar som aldrig förr, och kinderna blir alldeles rosiga när Ellis rör vid de små prickarna över hans kinder och näsa. En hel galax. Ingen har beskrivit det som så förut. Han har blivit retad för sina små fräknar länge, så det glädjer honom att någon åtminstone gillar dem. Eddie blickar in i hans klarblåa ögon, men han väcks upp från sina tankar när han plötsligt hör professor Grimwald i närheten. Han ser upp mot en av deras strängaste lärare på skolan. Han kan gilla lite strängare lärare ibland, men när det kommer till Grimwald så har han alltid tyckt att hans metoder och hans irritation är lite väl mycket. De mörka, stora ögonen flackar mellan deras lärare och Ellis, som han fortfarande försöker ha ett bra tag i, även när de står stilla så verkar hans vän ha svårt för att hålla sig rakt. Hjärtat dunkar förskräckligt hårt i hans bröst, att vara nära honom känns fint, även om det alltid gör honom lika ledsen varje gång.. Ellis charm som nästan alltid övertyger alla är inte någonting som påverkar professor Grimwald, och han verkar inte riktigt tycka om att den berusade eleven inte ber om ursäkt för sitt beteende.

När professor Grimwald sedan beordrar Edmund att se till så att Ellis kommer i sängs så nickar han, även om han inte vet hur mycket hans hjärta kommer att klara av.
”Okej,” svarar han. Den unga mannen ser till att ta ett grepp om midjan på sin vän, innan han tvingar Ellis arm runt sina axlar. ”Tror du att du kan hålla i mig?” Frågar han med ett svagt leende och ser på sin uppenbarligen berusade kompis.
”Du vill inte att jag ska ta honom?” Undrar Audrey tyst, orolig över om Ellis kommer ta upp Wesley igen och Eddie får än mer ont. Men hennes tvillingbror ruskar på huvudet och ler mot sin syster.
”Nejdå, det går bra.” Edmund börjar långsamt att röra sig ur från salen, noga med att inte släppa taget om Ellis eller snubbla själv. ”En fot framför den andra, visst är inte det så svårt? Det är inte så långt att gå iallafall..”

"Hålla i dig? Självklart, min vän," fick Ellis fram samtidigt som hans arm landade över den unge mannens axlar. De rörde sig långsamt genom rummet, förbi den förvirrade folkmassan. Ellis, för berusad för att bry sig om de nyfikna blickarna från de andra eleverna eller professor Grimwalds kyliga, dömande ögon, lät sig ledas mot utgången.
‘En fot framför den andra... lätt som en plätt,’ log han, trots att hans steg var ostadiga och vacklande. De lämnade den varmt upplysta salen och trängde sig ut i den svala korridoren. Månens ljus föll nu svagt över skolbyggnaderna och kastade långa skuggor över väggarna.
Deras vingliga marsch mot killarnas elevhem fortsatte medan Ellis mumlade för sig själv, ibland ofullständiga meningar och ibland ord utan sammanhang. Vid ett tillfälle stannade han plötsligt upp och tog sig loss från Edmunds armar, fast besluten att bevisa att han kunde gå själv.
"Kolla, jag kan... jag kan göra det själv," sa han, men hans ord var lika ostadiga som hans ben. Han tog ett par stapplande steg framåt innan han ramlade pladask ner på det kalla golvet. Låg sedan kvar där med ett stort, fånigt smil på läpparna, tills Edmund hjälpte honom upp på fötter igen.

Samuel och Cecilia, som stod kvar i den stora salen, hade genast nyktrat till när professor Grimwald dök upp. De utbytte en blick som sade allt – nu gällde det att hålla låg profil och inte dra till sig onödig uppmärksamhet.
"Och låt detta vara en påminnelse för er alla," sa Grimwald strängt, hans röst ekande i den nu tysta salen. "Disciplin och ansvar är hörnstenarna i vår skola. Brott mot dessa principer kommer inte att tolereras."
"Vad tror du händer nu?" viskade Samuel till sina vänner, hans röst en aning osäker.
"Jag vet inte," svarade Cecilia, hennes blick vandrande mot professorn som nu talade med en annan lärare, hans ansikte hårt sammanpressat av frustration. "Men det är inte första gången Ellis ställer till det för sig.Han har alltid haft en förmåga att hamna i trubbel."
"Kommer han bli avstängd?" frågade Samuel, hans röst full av oro för sin vän.
Cecilia skakade på huvudet. "Knappast. Tror du inte de hade relegerat honom för länge sedan om de kunde?" Hennes röst var lugn, nästan hånfull, och hennes ena ögonbryn var lyft i en skeptisk min. Samuel såg bara förvirrad ut, oförstående inför hennes ord. Cecilia ryckte på axlarna. "Man kan väl säga att det finns vissa fördelar med att vara en Beauford..."
Samuel förstod till slut vad Cecilia menade. Elijah Beauford var inte bara en vanlig elev; hans familj hade en lång historia och inflytande på skolan. Trots sina många överträdelser hade Ellis alltid klarat sig undan med en varning eller ett straff som knappt kunde kallas för ett...

Edmund vet inte riktigt om han ens sett sin vän så pass berusad tidigare. Ellis verkar ha rätt bra koll på hur mycket han tål och när han bör sluta, men det verkar som att han gått över en viss gräns den här gången. Det är en sak att bli så här full när de är ensamma, men en helt annan att bete sig så framför hela skolan. Aja, Ellis kommer säkert få två bestraffningar under morgondagen, en av deras rektor, och den andra av en hemsk bakfylla.
”Det verkar inte riktigt som att det är lätt som en plätt för dig,” påpekar han och skakar lite på huvudet medan de långsamt rör sig ner i den långa korridoren, mot killarnas elevhem. Han tar ett litet stadigare grepp om sin vän i ett försök att göra honom mindre ostadig.
”Så.. får jag fråga varför du behövde prata med Wesley? Du behöver inte svara såklart..” Edmund har ingen aning om vad han håller på med, varför plåga sig själv? Det är som att han hoppas på att det inte är vad han tror att det är, men han är nästan hundra procent säker på vad hans vingliga kompis bredvid sig ville ha sagt. När han sedan faller ner på golvet igen när han försöker gå själv, så släpper Eddie ur sig en djup suck, men han är inte irriterad särskilt länge. Det där fåniga smilet på den andres läppar smittar av sig, och snart ler även Edmund tillbaka. Han lutar sig fram och hjälper Ellis upp på fötter igen.
”Du kommer ha många blåmärken imorgon..” Konstaterar han och börjar dra på Ellis igen. Snart kommer de fram till den andres rum, och det tar en liten stund för Eddie att få upp dörren.. att öppna dörren samtidigt som han håller i sin ostadiga vän är lite svårare än han tänkt sig, men tillslut kommer den upp. ”Kan du borsta tänderna? Eller behöver jag hjälpa dig?” Undrar Eddie med ett svagt leende, och sätter Ellis långsamt ner på hans säng.

Wesleys blick följer efter Edmund och Ellis ut ur salen med ett chockat ansiktsuttryck.. vad hade det handlat om? En del av honom vill skynda sig efter och fråga sin vän varför han varit i ett sånt behov i att prata med honom, samtidigt så vet han att det inte är rätt tillfälle. Ellis skulle nog inte säga något begripligt på hela natten, så det är nog lika bra att inte prata om det nu. Han får helt enkelt fråga honom imorgon.
”Han skulle nog kunna komma undan med värre också,” säger Audrey som blickar mot professor Grimwald, en av de lärare hon tycker minst om på hela skolan.
”Det är väldigt skönt att han i princip är immun, honom vill man ju inte säga hejdå till.” Påpekar Wesley aningen frånvarande innan han vänder blicken mot de andra tre. ”Så har ni någon aning om vad han tänkte prata med mig om? Blev bara aningen förvirrad.” Audrey ser på honom med lätt rynkade ögonbryn, och även om hon är rätt säker på vad det är Ellis skulle vilja säga till honom, så skakar hon på huvudet.
”Nepp, jag har ingen aning.”