VD Rollspel

Katherine suckade högt och gick fram till de båda, hon hade ingen lust att skrika över hela rummet som de där idioterna gjorde. "Damon, vad smart du är!" Hon log falskt mot honom, sedan blev hon sitt vanliga jag igen. "Självklart leker jag med Matt, trodde du verkligen att jag gillade honom? Jag antar att du gjorde det, Damon. Du vill väl säkert att det inte ska vara så, så att du har en chans. Jag måste säga tyvärr, efter din jakt efter mig i så här många år har jag tröttnat. Jag har tröttnat på att jämt och ständigt behöva gömma mig för dig, Damon." Hon vände sig mot Stefan istället. "Dig har jag däremot inte tröttnat på. En dans?" Hon såg på honom, insåg hur mycket hon ville att han skulle svara ja.

Damon blev förvånad. "Jag... skulle jag vara kär i dig igen?" Damon himlade med ögonen.
"Och vem var det som ville kyssa mig utanför Gilberts hus?"

Katherine himlade med ögonen. "Damon, du är kär i mig." Hon tillade med en suck. "Ja, vem var det egentligen? Det var du, Damon. Bara du. Du ville kyssa mig, och vad skulle jag gjort? Sprungit därifrån? Nej, självklart ville jag inte vara elak. Jag njuter av kyssar, Damon. Men det betyder inte att jag är kär i den som kysser mig, du vet väl att jag leker med folk?" Hon tillade roat: "Dina kyssar är inte heller så dåliga förresten" Med en blink gick hon fram till honom, kom närmare, strök honom över den vältränade magen med pekfingret, och steg för steg var hon närmare hans läppar.

Damons ögon smalnade.
"När ska du lära dig att inte alla är kära i dig, Katherine? När ska du sluta försöka jämföra dig med Elena? Hon är mycket bättre än du."
Med rent hat betraktade han henne. Han försökte putta bort henne från sig.

Katherine suckade. "När ska du lära dig att allt inte handlar om Elena?" Hon skakade på huvudet och vände sig mot Stefan istället, irritationen mot Damon sjönk genast bort när hon än en gång såg på honom. "Hur var det? One dance?"

Elena satt och stirrade på TV-skärmen i blindo. Var hon deprimerade eller något? Det verkade så, för idag hade hon dessutom haft så låga tankar om sig själv så att det inte finns. Och vad hade Stefan egentligen haft för sig? Det verkade nästan som om han... struntade i henne totalt. Hon svalde länge och försökte ta bort den tanken från hennes sinne. Elena behövde bli uppmuntrad, även om det var svårt för henne att kunna inse det. Hon kände på sin jeansficka för att kunna ta upp sin mobiltelefon, men den var inte där. Hon ställde sig upp och började gå runt och söka efter den. Där låg den, under skohyllan, den hade säkert blivit in puttad där av allt liv. Hon böjde sig in under hyllan och plockade upp den. En skråma gick diagonalt över skärmen, men den fungerade i alla fall. Den som alltid livade upp Elena var Caroline, och konstigt nog hade de inte setts på länge. Så hon slog in Carolines nummer och väntade på svar.

Stefan skakar på huvudet.
"Tyvärr inte" säger han.

Katherine såg på Stefan med ett hånfullt leende på läpparna. "Inte? Kom igen nu Stefan, ha lite kul för än gångs skull.." Snabbt som vinden drog hon ut honom på dansgolvet, tog några steg. "Det är såhär det ska vara", viskade hon i hans öra. "Du, jag, som 1864.."

Stefan sliter sig lös.
"Det var åratal sen" säger han och går tillbaka till Damon.

"Åratal sen, ett år sedan, en vecka... Spelar ingen roll. Kärlek är kärlek, Stefan" Hon gick fram till honom och böjde sig fram för att viska i hans öra. "Och du är kär i mig, Stefan. Du låter dig bara inte inse det"