Draco Memoraid

Ååh tack snälla underbara NI!
Ni kan inte ana hur glad jag blir över era fantastiska (Nej det ordet räcker inte...Det finns inget ord som gör det, men ni är helt...Ja jag kan som sagt inte beskriva men ni gör mitt liv värt att leva, hoppas att det räcker som förklaring!
Jag älskar ju som ni vet att skriva, och den här storyn vill jag ju väldigt gärna slutföra, eftersom jag redan har den i huvudet..Så ja, jag kommer fortsätta skriva sålänge någon vill läsa det.
Men desto fler ni är, desto roligare är det såklart!
Och till alla er som läser utan att kommentera- HOPPAS NI GILLAR DET ÄNDÅ!
Vilket jag antar att ni faktiskt gör eftersom ni läser detta..

Okej okej okej, jag ska inte skriva kortare kapitel!
Vad glad jag blir över att ni inte vill det.. ♥
För jag är faktiskt inte säker på att jag KAN det.
Ibland händer det inte så mycket, men jag har en plan vad som SKA hända, så lugn, bara lugn...Även denna FF:n har ett slut...Ush kommer kännas riktigt sorgligt när den tar slut
Men isf får jag väl hitta på något annat att skriva om och det kommer NI få hjälpa mig med 8D
Jag ber återigen om att ni stannar kvar med mig till slutet ♥

Känn er aldrig tvingade att kommentera,
men självklart blir jag jätteglad om ni gör det eller tummar!
Jag ger ut mina tre timmar varje dag till er i tur & ordning, bara för att jag vet att ni vill ha forum poäng och för att ni verkligen är värda det eftersom ni är mitt livselixir!
Ni kan inte ana hur kul det är att skriva när ni visar att ni tycker om det (Kan dock fortfarande inte förstå hur och det kommer jag aldrig kunna men det betyder allt att ni gör det)
Har ni en ff:n, jag bevakar GÄRNA.

Det är en ära för mig att få ha er som läsare ♥
Jag kommer lägga ut nästa kapitel imorgon, ni får mig att sitta bänkad framför datan och göra det jag älskar mest!
Draco hälsar ... till er, jag tror han är förbannad men det är inget att bry sig om (Jag tycker också att han borde släppa in Elli och sluta bete sig som en småunge, tur att han är så söt!)

Och ja Crucio expulso både Narcissa och flickan kommer att vara med mer, båda två kommer spela en mycket viktig roll i den här storyn
I hope u will like it!
Är det något ni stör er på eller som jag ska ändra - SKRIV DET.
Love ya all ♥

Jag vill ha nytt kapitel. NU

Gah, kommer ju att vara som att skiljas från en vän när den är slut

Crucio expulso Im on my way darling! 8D
Leonora, haha precis vad jag tänkte! x')
Men då får man skriva något nytt... OCH du ska läsa det! Dig tänker jag behålla to thä änd! Moahhaa!

Åh nej du får inte avsluta den.
Vill ha ett nytt kapitel.

Elzyii Oh yäs bäby, I won't go anywhere!

JIPPIE! NYTT KAPITEL IDAG!!!!!!!!!

*stirrar med stora ögon på skärmen och njuter av att se ögat lysa rött*
Det här är underbart, det säger jag bara (INTE att den ska ta slut, för det slutet fruktar jag mest av allt ... *snyft*). Det jag menar med underbart är att det är underbart att det ska komma ett nytt kapitel!!! *hoppar runt i ring som om det var sommar och sol(vilket det inte är)*

Jag vill läsa om hela ff:en mne jag har inte tid :c

Hej på er mina älsklingar ♥♥♥
Här har ni nästa kapitel
Jag har tyvärr inte haft tid att rätta det här ordentligt, så det dyker säkert upp lite småfel men det får va så helt enkelt!
Jag hinner inte göra mera med det, orkar inte heller för jag vill SKRIVA MERA 8D
Och så lovade jag ju att det skulle komma ut idag.
Hoppas verkligen ni ska gilla det, nästa kapitel är redan klart och väntar på att jag ska hinna rätta det..
Ni är bäst i världen, hoppas ni aldrig slutar läsa även om det går upp och ner! Kram till alla ♥



Kapitel 36
Dödsvarsel och Akromanteler på vift

Jag hade aldrig varit i den förbjudna skogen tidigare men Harry hade berättat ett och annat
för mig om den.
Han hade varit här tillsammans med Draco under deras första år på Hogwarts vid en gemensam straffkommendering, och det var uppenbart att någonting skrämt slag på Draco den gången.
Han hoppade till vid minsta ljud och såg sig hela tiden omkring utan att släppa efter på sitt krampaktiga tag runt trollstaven.
”Snälla kan du inte ta det lite lugnt!” fräste jag när han för tredje gången studsade till och höll på att peta ut mitt öga med sin trollstav, ”Vi är på lektion, Draco! Vad skulle kunna hända då?”
Han svarade inte utan nöjde sig med att kasta en förebrående blick på mig innan han lät trollstavshanden falla åt sidan, men jag såg att han fortfarande höll ett fast grepp om den med sin bleka hand.
”Hur långt in ska vi egentligen?” gnällde Pansy bakom oss och jag kunde se hur Dean vände sig till Seamus och himlade med ögonen.
”Är det långt kvar?”
”En bit!” hojtade Hagrid och ökade takten.
Eftersom han tog ett steg när vi tog tre så fick vi lov att börja småspringa för att hinna med i hans tempo.
Skogen började bli allt tätare och mörkare omkring oss.
Det var alldeles tyst förutom våra steg och flämtande andetag som ekade mellan träden.
Plötsligt stannade ledet framför oss och vi lyckades med nöd och näppe undvika att törna in i
Harry och Hermiones ryggar.
”Vad…” började Draco men jag hyssjade honom och pressade fingret över läpparna.
Hagrid hade vänt sig om med ansiktet mot träden och öppnade munnen och utstötte en rad märkliga läten som påminde om kvävda plågade skrik.
Vi såg på varandra och några skakade på huvudet och fnissade elakt bakom Hagrids rygg.
Efter några minuter tystnade Hagrid och böjde sig istället ner och öppnade lådan som han burit i famnen och slet fram någonting stort och slemmigt som liknande avskalade djurkroppar.
Jag drog som resten av klassen upp klädnaden för ansiktet när den ohyggliga lukten än en gång nådde våra näsborrar, betydligt mer påfallande än innan och försökte utestänga ljudet av det obehagliga slafsande dunsarna när Hagrid släppte ner kropparna på marken.
Sedan vände han sig om mot oss och harklade sig.
”Vi får nu hoppas att dom lockas fram av lukten av köttet…” han såg sig om på sina elever som såg plågade ut, ”Å om dom vill visa sig för oss så kommer vi snart å märka det…Här kommer en av dom nu!”
Reaktionen var omedelbar.
Som en man svängde klassen runt och stirrade mot stället mellan träden där Hagrid pekade.
”Skojar du med oss din…” började Draco, men sedan blev han alldeles tyst och stilla bredvid mig.
Mer än hälften av klassen verkade inte kunna förstå varför, det fortsatte att sträcka på halsarna och kisa för att försöka urskilja det som nu kom framskrittande ur mörkret.
Jag hade sett Testraler tidigare, och jag kunde känna en våg av lättnad när det märkliga hästliknande magra djuret höjde sitt huvud och bredde ut sina beniga fjälliga vingar för att undersöka det ruttna kadavret på marken.
Hermione och Ron såg sig likt de flesta andra förvirrat omkring medan Harry, Neville och en blek surmulen Slytherin flicka såg på medan det väldiga djuret försiktigt sträckte fram den svarta mulen och tog en tugga av köttet.
Flera av eleverna utstötte chockade tillrop när testralen började slita av stora bitar av den döda geten med sina vassa gula tänder medan två testraler till smög ut genom dungen och gjorde den sällskap.
Jag försökte föreställa mig hur det måste se ut för dem som inte kunde se vad det var som tuggade på köttet och klandrade inte Hermione det minsta när hon slog händerna för ögonen.
”Förtjusande djur!” hojtade Hagrid nöjt och klappade den närmsta av dem som nyfiket lyfte det stora huvudet och såg på klassen med sina silvriga bottenlösa ögon. ”Hur många e det som kan se dom? Räck upp handen!”
Jag, Harry, Neville och Slytherin flickan räckte försiktigt upp händerna.
Efter ett ögonblicks fundering om han skulle avslöja sig eller inte räckte Draco också upp handen och jag log mot honom.
”Fem stycken… Inte illa”, mumlade Hagrid och slängde ner ännu en djurkropp till Testralerna som hungrigt kastade sig över den.
”E det någon som vet vad det här e för djur?”
Utan att förvåna någon räckte Hermione upp en darrande hand.
”Testraler. Det kan bara ses av dem som sett någon dö.” Hermiones röst lät ovanligt gäll och hon svalde innan hon fortsatte. ”För i tiden sa man ofta att testraler förutspådde död och olycka, något som på senare tid har tystats ner. Det är Testraler som drar vagnarna från Hogwartsexpressen upp till slottet.”
”Alldeles riktigt”, skrockade Hagrid nöjt, ”Tie poäng till Gryffindor. Självklart så e det där med att dom skulle bringa död å olycka bara ett varsel å ingenting å lyssna på.” Sa han och vände sig mot Lavender Brown som hade flyttat sig så långt bort från köttstycket där stora bitar fortfarande slets av och försvann i tomma intet.
”Testraler e fredliga djur som gör mycket nytta här oppe i skogen.
Man kan rida på dom också å dom har en väldig känsla för å hitta ut från platser som skrämmer dom, å dom har ett otroligt lokalsinne. Bara å tala om för dom vart man ska så grejar dom det, helt fantastiska djur e vad dom är!” Han såg med öm blick på testralerna som nu hade dubblats i antal, och flera silvriga ögon blinkade vaksamt borta vid dungen.
”Ni behöver inte oroa er, testraler e snälla varelser som aldrig skulle göra en fluga förnär, dom är faktiskt…”
Men vad testralerna var fick vi aldrig reda på.

Det hördes en plötsligt smäll och förvånade utrop och jag såg i ögonvrån hur testralerna vände sina spinkiga bakdelar mot oss och försvann i galopp tillbaka in i skogen.
Draco snurrade runt på stället för att försöka ta reda på vad som skrämt dem, och Harry, som på en given signal slitit fram sin trollstav, slogs plötsligt bakåt av något stort och hårigt som höjde sina enorma gripklor över honom och tvingade honom till marken.
Ett fruktansvärt skrik hördes bakom oss och jag såg hur Pansy tillsammans med resten av Slytherin eleverna tog till flykten medan Hagrids vrål ekade över våra huvuden:
”NEJ! STANNA DÄR NI E! SPRING INTE ER VÄG! STANNA!”
Men det var redan för sent, de hade redan försvunnit in i skogen, skingrade åt olika håll i ren panik.
”Depulso!” skrek Hermione och en marin blå ljusstråle sköt ut ur änden på hennes trollstav och slungade den ohyggliga varelsen bakåt och Harry kravlade sig upp på benen och riktade sin egen trollstav mot spindeln som snabbt hade återfått kontrollen över sina långa ben och på nytt reste sig över våra huvuden; med en flämtning fick jag syn på ytterligare sex, sju stycken jätte spindlar som kom kilande på sina långa ben för att ansluta sig till striden och ingenstans fanns en skymt av varken Hagrid eller Dean och Seamus som alldeles nyss hade stått bara några meter ifrån mig...
”Nej! Depulso! Lamslå!” Jag riktade trollstaven mot en av de kraftiga behårade skallarna som precis sänkt sig ner över Neville som skräckslagen krupit ihop på marken och odjuret slungades kraftfullt bakåt och slog i backen några meter bort där den blev liggande på rygg orörlig med de åtta benen lamt hängande åt sidorna.
”Draco! Hjälp till!” skrek jag och viftade med staven. ”Lamslå! Lamslå! Depulso!”
”Vi måste ta oss härifrån!” vrålade Harry och slet upp Neville på fötter.
”Dem blir bara fler och fler... Var är Hagrid? ”Expulso!”
”Vi måste härifrån! Kom nu Ron...” Hermione knäböjde över Ron som hade kastat sig ner på marken med händerna över huvudet. ”Snälla Ron, upp med dig nu...”Lamslå!”
Hermiones röda ljusstråle träffade en av spindlarna rakt mellan de fyra ögonen och kastade in den i ett av träden som knackande böjde sig på mitten.
”Jag vill inte dö... Mamma!” kved Ron och kröp ihop ännu mer på marken. ”Hjälp!”
”Kom här då!” skrek Hermione och lyckades med en kraftansträngning få upp Ron på fötter medan jag, Harry och Draco fortsatte att kasta våra besvärjelser mot jätte spindlarna; vi hade lika gärna kunnat låta bli, förhäxningarna verkade inte kunna tränga igenom deras pansarbeklädda hud.
”Kom igen, den här vägen!” ropade Harry och högg ett fast tag i Neville som verkade alldeles för ostadig på benen för att kunna ta sig fram själv och började springa allt vad han orkade med Neville på släp medan han sköt besvärjelser bakåt mot odjuren som ilsket kastades omkull på rygg.
”Snälla Ron!” bönade Hermione och drog i Ron som stod som fastfrusen i marken medan spindlarna som Harry just lamslagit kravlade sig upp på benen igen och satte kurs mot Rons röda hår.
”Ron, vi måste härifrån, KOM NU!” Med all den kraft som hon var värd lyckades hon slita loss Ron från sin förlamning och tillsammans började det springa efter Harry som fortfarande släpade Neville efter sig.
Draco kastade sig fram och började rusa efter dem och jag var inte sen att följa efter samtidigt som jag kastade besvärjelser över axeln utan att ta något sikte.

Vi rusade genom skogen.
Det kändes som om tiden hade stannat.
Grenar rispade upp svidande märken på vår nakna hud och kvistar rev upp stora hål i våra klädnader
där vi sprang på stigen; Harry i spetsen fortfarande släpandes på en ganska så lealös Neville, Hermione efter tillsammans med en skräckslagen Ron och så Draco som löpte lätt som en vind framför mig, minst lika skräckslagen och utan att ta någon notis om såren som slets upp på hans armar och spillde hans rena blod över den övervuxna stigen.
Jag var så trött att jag knappt kunde andas och varje steg som jag tog följdes av ett välbekant hugg i sidan. Jag önskade plötsligt att jag aldrig hade ätit någon frukost.
Efter något som kändes som en timme men logiskt sett inte kunde varit mer än tio minuter började skogen glesna upp och långt där borta kunde man skymta Hogwarts tinnar och torn i skenet från den stigande solen.
”Ja...”
Harry stannade så tvärt att Neville for på näsan rakt ner i mossan där han blev liggande; flämtandes och pustandes medan han med en skakig fetlagd hand torkade svetten ur pannan.
Ron sjönk också ner i diket och förde sakta händerna till ansiktet; som om han verkligen ville övertyga sig själv om att det fortfarande satt där det skulle.
Vi andra fyra såg avmätt på varandra.
Alla tre hade långa rispor i ansiktet och över armarna där grenar hade
träffat dem och på vissa ställen läckte fortfarande blodet fram ur smala skåror.
Draco hade ett ganska otäckt jack på armen där blodet strilade nerför hans bleka hud och droppade ner på marken där det samlades i en klarröd tunn pöl.
Jag insåg att jag måste se lika eländig ut som dem och skyndade att syna mina armar där flera revor gav sig tillkänna.
Hermione var den som bröt den spända tystanden.
”V-vad var det där?” stammade hon och torkade sig i ansiktet med en darrande hand. ”De-de-de ba-bara dök –u-upp!”
”Akromanteler”, svarade Harry bistert till allas; inte minst Hermiones, förvåning.
”Jag och Ron stötte på några sådana under vårt andra år på Hogwarts... Minns du det Ron? Ron?”
Ron som stod lutad över diket alldeles grönblek i ansiktet svarade inte.
”Intressant!” fräste Draco och drog sin klädnad över såret som fortfarande blödde ymnigt.
”Kanske du planerade det här Potter? Tillsammans med din håriga best till vän, som ett litet skämt va? Vänta bara tills min pappa får höra det här! Han kommer att kasta ut den där halvmänniskan fortare än Longbottom förstör en trolldryck!”
Harrys ansikte intog en ilsken röd färg och han knuffade Hermione åt sidan och ställde sig framför Draco som fortfarande höll en skakande hand över såret.
”Om jag hör dig yttra ett enda ord Malfoy...”
”Varför skulle jag vara rädd för dig?” spottade Draco fram och hånflinade mot Harry.
”Kallar du det här en lärorik lektion kanske? Att nästan bli uppäten av köttande monster som din halvjätte gömmer i skogen? Jag trodde faktiskt inte att du var dummare än vad du såg ut, men det verkar som om jag misstagit mig.”
”Det hade då inte varit någon större förlust om du blivit kvar där inne!” morrade Harry och slöt fingrarna runt sin trollstav. ”Malfoy, du är bara en feg liten nolla!”
”Det räcker nu!” sa jag bestämt och tvingade Draco, som också hade tagit ett fast grepp om sin trollstav, tillbaka.
”Om ni ska duellera, så varsegoda. Men inte i den förbjudna skogen under lektionstid!”
”Värst vad du har blivit snusförnuftig helt plötsligt, det verkar som om du har umgåtts för mycket med Granger!” hånade Draco, men han gjorde ingen ansats att anfalla Harry som gnisslande tänder av ilska.
”Men om inte den där håriga besten är borta här innan fredag...”
”Draco, det räcker.” sa jag skarpt och till både min och de andras förvåning tystnade han och nöjde sig med att betrakta Harry med en överlägsen min i det bleka uppfläkta ansiktet.
Rons hastiga uppstötningar bröt tystnaden och Draco rynkade äcklat på näsan och backade några steg för att komma så långt bort från Rons knäböjande siluett som han kunde komma.
Hermione såg medlidande ut och Harry skakade sorgset på huvudet.
”Vi måste tillbaka till slottet”, sa han och nickade bort mot Hogwarts. ”Jag tror att de här båda; han nickade mot Ron som nu hade slutat att kräkas och darrande betraktade sin egen spegelbild i daggen från några ormbunkar och så Neville som blek och stilla fortfarande låg kvar på marken; behöver komma till sjukhusflygen.
Jag nickade och kastade en blick på Draco som fortfarande stod kvar bakom mig, alldeles för rädd för att ta sig ut ensam.
När han släppte ner armen som han hållit pressad över såret rös jag till.
Såret vad djupare än vad jag först hade trott och blodet rann fortfarande ner från hans arm och droppade ner till marken.
Jag tyckte utan att överdriva att han blivit blekare i ansiktet sedan vi anfölls av spindlarna borta vid gläntan och jag högg beslutsamt tag i hans friska arm.
”Draco, du måste också upp till sjukhusflygen.”
”Aldrig i livet!” fräste han och blängde på mig. ”Jag är ingen ynkrygg!”
”Det där såret ser otäckt ut”, sa jag mer till Hermione än till honom som nu försiktigt närmade sig för att ta sig en titt.
”Jag kan nog ordna det där”, sa hon och betraktade jacket som fortsatte att blöda.
”Bara en besvärjelse...”
”Aldrig!” utropade Draco förskräckt och tog ett steg åt sidan medan han stirrade på Hermione som om hon varit något som katten släpat in. ”Jag behöver ingen hjälp av en smutskalle!”
”Våga inte kalla henne det där!” morrade Harry som satt nerhukad med armen om Rons axlar. ”Hermione är ingen...”
”Draco, det där behöver fixas och du vet lika bra som jag att Hermione är den bästa häxan i vår årskurs! Dessutom; la jag till och fingrade på min sönderrivna klädnad; så tar det betydligt längre tid om Madam Pomfrey ska ordna det där, och en rad obehagliga frågor som garanterat inte kommer att göra dina föräldrar glada. Vad tror du de skulle säga om dem fick reda på att du hjälpt oss att bekämpa jätte spindlar i den förbjudna skogen?”
Jag hade dragit det första bästa jag kommit på, och tydligen hade det fungerat.
Draco bar uttrycket av någon som tvingades att välja mellan en plågsam död eller
Cruciatus förbannelsen, och efter några sekunders betänketid nickade han kort och sträckte fram armen.
”Men om du smutsar ner mig med ditt orena blod, så svär jag på att du kommer att få ångra dig bittert!” fräste han och slöt ögonen för att slippa se eländet.
Hermione angav inte ett enda ansiktsuttryck som visade att hon blivit berörd av hans elaka påhopp, utan riktade bara sitt trollspö mot hans arm och sa med stadig, säker röst: Episkey!”
Draco flämtade till och öppnade ögonen, trots sitt stora agg mot Hermione, imponerad.
Såret på hans arm suddades långsamt ut och lämnade hans bleka hud lika
hel och ren som den varit en timme tidigare när vi stått samlade runt Hagrids stuga.
Deras ögon mötte varandras och trots att Draco inte sa någonting, var tystnaden från honom ett sällsamt tack, och Hermione, vars ansikte hela tiden varit uttryckslöst lystes nu upp av någonting som jag inte kunde tyda, men den hastiga sammanföringen av två så olika människor som bittert avskytt varandra i flera år var så vacker att jag blev tvungen att torka av mina ögon på klädnaden.
”Kom igen nu Ron, upp med dig!” mässade Harry och bröt den märkliga stämning som Hermiones helande hade frambrutit.
”Vi måste tillbaka till slottet! De undrar nog vad vi håller hus... Hoppas alla de andra har kommit tillbaka helskinnade.”

Tillsammans, sida vid sida vandrade vi tillbaka mot slottet under tystnad.
Ingen yttrade ett enda ord, inte ens Draco fällde någon nedlåtande kommentar och när vi skiljdes åt vid den vita marmortrappan som ledde upp mot Gryffindor tornet kastade Draco bara en blick på sina fiender och nickade åt mig innan han försvann bort mot fängelsehålorna.