Prs tippest & JustAFriend

Med blicken fäst på fötterna gick han hemåt på den småfuktiga asfalten. Sparkade på en tomburk. Nej fy, nu fick han ta och skärpa sig. Om han skulle fortsätta vara såhär beroende av den yngre och dennes mående så kunde det ju bara sluta på ett sätt. Eller tja, flera sätt men få bra sådana. Men hur slutar man vara beroende av någon? Det var väl omöjligt, typ? Elliot var rätt så säker på det. Hade man hittat en Sebastian, som också ville ha en i sitt liv, då var man fast. Oavsett om den yngre skulle ångra sig eller ej.

Seb gick hem. Långsamt. Ignorerade ett samtal från en av ”vännerna” på stan. Tänkte på Elliot. För mycket. Redovisningen dök upp i huvudet igen. Tanken på att folk kanske hade betett sig illa mot Elliot på grund av den dök upp igen. Fan. Hade Seb ens frågat? Han kunde inte komma ihåg. Huvudet var helt dimmigt. Vilket var jävligt frustrerande.
Efter väldigt lång tid öppnade han upp dörren. Ryckte först i handtaget, men det var låst. Fick rota fram nycklarna i ryggsäcken. Uuuuusch, han orkade verkligen inte det. Allt var så jobbigt. Nycklarna vreds om och han gick in. Stängde efter sig. Kastade av sig jackan, väskan och skorna, innan han samlade de sista krafterna i kroppen för att springa upp för trappan och in på sitt rum. Och kasta sig i sängen.
Och somnade.

Dörren var som vanligt öppen. Han gick in.
"Elliot!!!", en viss fyraåring kom springandes och kastade sig i sjuttonåringens famn. Det var intressant det där, hur han vissa dagar blev i stort sett ignorerad av den lille och andra halvt attackerad.
"Hej på dig", Elliot kramade om Emmet och gav honom ett litet leende innan han tog av sig jackan och halsduken. Han hälsade hastigt på resten av syskonen innan han smet uppför trapporna och in på rummet.

Seb sov.
Länge.
Det var hans pappa som väckte honom genom att banka på dörren och ropa ”men förihelvete Seb, det är middag!!!” Även fast det var ett obekvämt uppvaknande så var det ju ändå nödvändigt. Annars skulle han nog sova och vakna upp sisådär tre på natten och hela dygnsrytmen skulle vara förstörd.
Han åt middag. Kommenterade något smått då och då när han förstod tillräckligt mycket av pratet som pågick från de resterande familjemedlemmarna (minus Margot).
Och när han var klar, tackat för maten, gick han och satte sig i vardagsrummet. Drog upp mobilen och började skrolla igenom instagram.

Kallt. Som vanligt. Elliot drog på sig ett extra par strumpor. Han önskade att han haft en mössa att dra på men håret skulle liksom vara i vägen. Det var väl lite som en mössa i oförsig. Fågelbo.
Han lät ryggen komma i kontakt med madrassen. Vad gör man ens efter skolan? Fritid. Vad hade han gjort innan Sebastian? Elliot kunde knappt minnas "livet innan Sebastian". Livet och tankarna snurrade liksom mer eller mindre runt sextonåringen. Han borde kanske berätta det för den yngre. Berätta hur mycket han betydde. Eller så skulle det bara skrämma iväg honom och det fick inte hända.
För att fördriva tiden skickade han några snappar, gick in på diverse appar. Instagram. In på skolans konto. Svarade på lite kommentarer och frågor. Just det, han hade ju i uppdrag att påminna om balen också. Han tog en bild från kamerarullen. Höstlöv. "Nu är det inte långt kvar till balen. Glöm inte att anmäla er så snart som möjligt"...bla bla bla. Postade.

Han åt lite soppa från gårdagen till kvällsmat och gick sedan upp på rummet igen. Han orkade inte vara social. För mycket känslor. Och inga alls. På samma gång. Som vanligt alltså.

En bild från elevrådet dök upp i flödet och Sebs tankar vandrade genast bort till ett lockigt fågelbo, gröna ögon och fräknar. Elliot. Han hade inte skickat något. Och Seb hade ju ändå sovit ganska länge. Betydde det att Elliot inte tänkte på honom? Eller rentav inte ville prata med honom? Hm.. Seb, du är nog bara lite för desperat.
Han öppnade upp snapchat och tog den berömda bilden på käkbenet innan han skickade iväg. Skrev inget. Visste inte riktigt vad han skulle säga. Vad han kunde säga.

Han bara låg där på madrassen och stirrade upp i taket. Lät alla tankar surra runt. Ibland behövdes det med. Vissa tankar kändes det som att de bara legat och väntat på att bli tänkta. När de väl fått lite utrymme passerade de förbi. Försvann. Och det var ändå en skön känsla.
Det mesta av utrymmet togs dock upp av hjärnspöken. Och en viss Sebastian, som visserligen inte var ett sådant men han lockade till sig många. Hur mådde den yngre nu? Vad gjorde han? Vem eller vad tänkte han på?
Elliot plockade upp telefonen. Såg vem det var som skickat något. Sebastian.
Den yngres bilder var verkligen svåra att tyda. Betydde käkben typ 'dagar'. Eller vänner. Eller blev han friendzonad. Eller fanns det någon bakomliggande mening. Eller så var det bara en vanlig snap Elliot. Håll din jävla övertänkarhjärna i styr.
Han skickade en bild på en bit av fågelboet i ett hörn. Visste inte vad han skulle skriva.

Snap från Elliot. Bild på det otroligt lockiga håret. Ingen text. Fan, Elliot. Skriv något. Snälla.
Men du får inte tänka så, Seb. För du skrev inget själv. Det var egentligen jävligt snällt av den äldre att ens svara i det första laget.
”Hej”, skickade han sedan tillsammans med en bild på käkbenet igen. Ett hej. Det fanns väl inte mycket att överanalysera med det? Nej, Seb. Skicka bara.
Skickat.

Snabbt svar. Standardbilden. Dock ett hej den här gången. En bonus. Då ville väl den yngre ha någon form av kontakt i alla fall.
Han tog en käkbensbild han med.
"Hej, du borde sova", gult hjärta. Rött hjärta var kanske för mycket nu? Och det där med sovandet la han till när han kom och tänkta på de mörka ringarna under Sebastians ögon. Och energidryckerna. Och hur trött han varit i allmänhet. Var det oartigt att skriva så? Nej, den yngre borde väl förstå att han refererade till det han sagt tidigare på dagen och de båda visste ju hur trött den yngre varit. Nåväl, för säkerhets skull omformulerade han lite. "Hej, borde inte du sova?", gult hjärta. Ja, det var nog svårare att tolka fel. Skickat.

Svaret från Elliot dröjde några sekunder för länge. Seb blev genast osäker på om den äldre ens planerade på att svara. Herregud, herregud, herregud, vad skulle han ta sig till om Elliot inte svarade? Det skulle, sorgligt nog, knäcka honom. Om än bara en aning. Men ändå.
Borde inte du sova? Tänkte Elliot fortfarande på det? Eller var det bara liksom en pik mot Seb som betydde att Elliot hade tröttnat på honom? Åhhhh... Ångest. Han bet sig osäkert i kinden och tog en bild på benen och fötterna där han låg i den svarta skinnsoffan och skickade iväg med texten: ”Det har jag redan.”