Prs tippest & JustAFriend

'Det har jag redan'? Så det betydde att den yngre somnat när han kom hem från skolan? Jo, Elliot förstod det som så. Okej, det var bra. Bra bra. Sebastian hade verkligen sett hiskeligt trött ut så några timmars sömn satt nog fint.
"Okej, vad bra", bild på ett öga, lockar och lite fräknar. Skickat. Blev det för typ tråkigt eller kallt? Fast Sebastian visste ju hur Elliot pratade. Om han skulle sagt det i verkligheten hade han ju typ kupat händerna runt den andres kinder och pratat lugnt och varmt med ett litet leende på läpparna. Den yngre visste ju att Elliot var sån, eller hur?

Vad bra? Inget hjärta. Ingenting. Bara en bild på ett av de underbara gröna ögonen. Faaaaan. Kanske var Elliot över honom nu? Den äldre hade ju kommit ut. Kanske hade han fått andra alternativ än Seb? Helvete. Ångest ångest ångest. I och för sig så fattade Seb ändå. Klart som fan att man inte pallade vara tillsammans med någon som aldrig skulle våga erkänna det för någon. Faaaaaaaan.
Han svarade inte. Helt tom på ord. Mobilskärmen släcktes ner framför ögonen på honom och han la ner den i soffan. Hoppade till lite när Brandon slängde sig ner på soffan också.
Och gud, vad Seb ville prata med honom. Berätta hur han kände. Fråga om råd.
Men gud vad rädd han var.

Den förblev oöppnad. Fan fan fan. Han borde skrivit något mer. Eller så var det ytterligare ett av Sebastians försök till att få Elliot att begripa hur det de hade nu var över. Att den yngre hade tröttnat. Typ. Ughhh.
Elliot la ifrån sig telefonen. Kvällen sniglade sig förbi, likt de tidigare lektionerna. Han ville så himla gärna skicka något till Sebastian. Skriva något. Bara prata. Men nej, han fick inte vara för på. Den yngre ville ju obviously inte skriva med honom mer. I alla fall inte just då.
Många sekundrar och minuter senare(Elliot orkade inre hålla koll på tiden) sprang en Emmet in i det lilla rummet och snart var tänder borstade och de båda låg väl nerbäddade på den minst sagt välanvända madrassen.

Elliot skickade inget mer. Okej, Seb. Han pallade inte med dig nu bara. Du... Du måste inse det. Klart som fan att Elliot blivit haffad av massa andra killar nu. Det var fritt fram. Fuckkkk.
Han gick upp på sitt rum. Började färglägga Elliot lite. Men det blev inte bra för han glömde nästan hur Elliot såg ut och allting blev bara fel. Så han satte sig vid sitt ”datorskrivbord” och började spela något random tonårskille-spel.
Något han inte kunde föreställa sig Elliot göra. För han kändes inte som en sådan kille. Men Seb var ju det.

Timmar passerade. Så som dem gjorde. Men i takt som ögonlocken blev tyngre började tårarna svida. Och huvudet fylldes på ord och munnen ville spotta ut dem.
Han släckte ner datorskärmen. Lämnade sitt rum. Det var sent, men han såg hur hans mammas kontor var upplyst. Och han gick in dit. Slängde sig i den mörka soffan i det mörka rummet, mötte sin mammas trötta men förvånade blick.
Och började prata.
Undvek att säga han. Sa istället den.
Men lät orden rinna ur.

Ingen snap från Sebastian. Inget meddelande. Inte ett ljud. Fan. Elliot önskade att den yngre skulle vara tydligare med vad han ville. Eller snarare inte ville. Fast det här var kanske tydligt nog. Den yngre ville inte skriva med Elliot. Vara med Elliot.
Skärmen släcktes. Mobilen lades ner på golvet. Tankarna snurrade. Mobilen togs upp. Ingen Sebastian. Om och om igen. Hur länge? För länge.
Han beslutade sig till sist för att skicka en svart bild.
"Godnatt", rött hjärta. För även om nu Sebastian var över Elliot så var inte Elliot över Sebastian. Låååångt ifrån. Och om den yngre nu inte ville ha någon kontakt med Elliot då fick han väl för fan ta och säga det.
Han släckte ner skärmen för sista gången den natten. Och somnade.

Hans mamma stängde ner datorn framför sig och satte sig bredvid sin son. La varsamt hans huvud i sitt knä, drog fingrarna genom det stylade håret. Som om han var ett litet barn. Vilket han faktiskt inte hade något emot just då. Nej, gud, han skulle gärna stanna kvar där. Länge.
”Du behöver en paus, Seb”, sa hans mamma när hans egna ord dött ut. Och ja, det behövde han. En paus från allt. Tack gode gud att någon förstod det.
”Jag sjukanmäler dig imoegon, och”, hon avbröt sig för att ta Sebs mobil som låg bredvid honom. ”Tar hand om denna ett tag.”

Så många drömmar. Mardrömmar. Framåt småtimmarna flyttade Emmet in till systrarna istället. Gång på gång vaknade Elliot upp kallsvettig. Kollade om Sebastian skrivit något. Vilket han ju inte hade. Och så la han ner huvudet på kudden och drömde ännu fler, ännu värre drömmar.
Varför då? Inget speciellt hade ju hänt. Eller jo, Sebastian hade ju hänt och den yngre var ju jävligt speciell. Och nu var han rätt så övertygad om att den yngre inte ville ha något med Elliot att göra. Det var klart det gjorde ont. Som fan.
Men det var något mer. Något som var påväg att hända. Något han inte ville skulle ske. Han visste inte vad men det kändes i hela kroppen. Någonting skrek inombords. Varnade honom.

Seb nickade bara. Lät henne ta den. Torkade bort tårarna som han låtit rinna nerför kinderna. Skämdes. I och för sig bara lite, men ändå. Han brukade inte skämmas. Särskilt inte inför sin familj. Men om man aldrig pratade om något viktigt så var det väl inte konstigt att man aldrig skämdes.
Hade hans syskon någonsin pratat så med deras mamma? Brandon kändes som ett starkt nej, men Margot? Hon var ju ändå tjej. (Gud, Seb.) Samtidigt så verkade det inte som att Margot hade känslor. De kände inte varandra så väl. (Vilket var skumt att tänka på då de hade växt upp tillsammans.)

Och sedan gick han och la sig. Fick en puss i pannan av sin mamma, som fick honom att känna sig så otroligt liten. Och det var ganska skönt just då.
Han sov, djupt. Hela natten. Och vaknade sent. Typ nio eller tio.
Och genast var hans huvud fyllt av ett visst lockigt hår och ett par gröna ögon.

Elliot satte sig i den något blekta, lila fåtöljen. Det var en sån där obekväm, rund som folk köpte för att de såg moderna ut. Eller inte "folk", snarare typ skolor, de som ville få ett modernt intryck. Komforten var en svag trea på en femgradig skala.
Han blickade runt i det lilla rummet. Bredvid honom stod ett litet runt bord och mittemot en likadan fåtölj som den han satt i. Annars såg det ut som vilket undersökningsrum som helst. En brits. En våg. Posters på kroppens anatomi.
Varför hade han ens blivit inkallad dit? Skolsköterskan hade försiktigt lagt sin hand på hans axel och med sin milda röst bett honom följa med en stund. Hon hade sådana ögon som liksom skar in i skälen. De var isblå. Men trots det så kändes de vänliga. Hon kändes vänlig. Elliot hade förvånat svarat typ "öh okej" och sedan följt med. Han hade ändå ingen lust att gå på lektion. Sebastian hade inte synts till i korridoren. Inte öppnat Elliots snap heller för den delen. Elliot var så jävla hopplös.

Nåväl, nu satt han där. Skolsköterskan slog sig ner i den andra fåtöljen. Tittade på Elliot och log milt. De småpratade lite innan stämningen blev betydligt allvarligare.
"Jag har haft ögonen på dig ett tag Elliot. Och det här fungerar inte längre. Jag hoppades att du skulle ta initiativet att gå hit själv men nu går det inte att vänta längre. Du behöver hjälp”, hon blickade bekymrat på sjuttonåringen som satt där och förstod nada. Noll. Ingenting.
Kanske visste han någonstans i sitt undermedvetna vad det var han blev inkallad för. Han kanske bara inte ville låtsas om det. Men nu var han här. Kunde inte längre fly från verkligheten.
När Elliot inte svarade, utan stirrade tomt ner på sina ihopknäppta händer, fortsatte hon.
"Vi behöver väga dig".

Skulle Elliot någonsin försvinna ur hans tankar? Det kändes inte som det. Kanske var det sött. Att vara så sjuhelvetes kär att man inte kunde tänka på något annat, men fan vad Seb skämdes över det. För det var ju verkligen inte gulligt när den andre förmodligen inte kände detsamma.
Tänk så hade Elliot redan legat med någon annan? Inte för att Seb tänkte så om den äldre egentligen, men varför skulle Elliot inte ha gjort det? Seb vågade ju inte. Fan.

Han steg upp från sängen, ut ur rummet och ner i köket. Huset stod tomt. Var höll Brandon hus? Kanske umgicks han med en gammal vän eller något. För Brandon hade ju sånna.
Vänner, alltså.