Prs tippest & JustAFriend

"Du kan lägga kläderna på bordet", sa skolsköterskan, Mary, om han inte mindes helt fel. Hon reste sig upp och gick fram till datorskärmen. Elliot, som fortfarande inte yttrat ett ord, lydde. Egentligen ville han ju inte. Ville inte vara där. Lektionen kändes väldigt lockande. Men han visste att han inte hade mycket till val. Det gick inte direkt att fly. Han tog av sig tröjan och byxorna och vek dem i en prydlig hög.
Mary vände sig om. Lät blicken snabbt granska Elliots kropp. Inte dömande. Men bekymrat, även om det var väldigt tydligt att det var något hon försökte dölja. Hon lyckades helt ärligt ganska bra. Bättre än vad Elliot skulle gjort.
"Du kan ställa dig på vågen", sa hon vänligt. Kommenterade inte ärren. Tack gode gud.

—.—
De båda blickade ner på siffrorna på displayen. Det var svårt att tyda Marys ansiktsuttryck men hon gick ganska direkt bort till sin dator igen. Elliot stirrade skamset ner på sina tår.
Var det lite? För lite? Eller alltså, klart som fan det var lite. Men hur lite? Elliot visste inte.
"Du kan klä på dig igen, och sedan sätta dig ner", skolsköterskan nickade över axeln.
Elliot skyndade sig med att dra på kläderna igen. Sedan slog han sig ner i fåtöljen ännu en gång.
"Du är kraftigt underviktig Elliot”, hon visade upp några grafer som tydligt pekade nedåt.

Ingen mobil. Jävlar vad tomt det kändes. Som att han inte hade någon som helst kontakt med omvärlden. Vilket kanske var lite sant. Så länge han inte lämnade huset. Vilket han inte planerade att göra.
Fast Seb var ändå glad att hans mamma omhändertagit mobilen. Nu kände han inte sig tvingad att skrolla igenom instagram, kolla snapkartan, desperat leta efter nya uppdateringar från Elliot. Det betydde dock inte att den äldre försvann ur Sebs tankar.

Öh. BMI? 15.6? Elliot såg ut som ett frågetecken. Vilket Mary som tur var snabbt uppfattade.
"Det är allt annat än bra Elliot", sa hon samtidigt som hon pekade på en utav de nedåtgående graferna.
"Åtminstone runt 60 kg vore optimalt för någon med din längd och kroppsbyggnad. Du ligger 15 kilo under det. Du har alldeles för lite fett på din kropp. Det är skadligt på många sätt", hon släckte ner fliken med graferna och tog fram någon form av journal. Lät allt smälta in. 60 kg? Det var ju jättemycket. Elliot var ju knappt smal. Typ. Eller? Det var konstigt det där, hur han vissa dagar, vissa stunder, kände sig äckligt smal och andra drog in magen när han gick igenom dörröppningar, sådär för säkerhets skull. Vore ju jobbigt om han fastnade...

Efter lite smattrande från tangentbordet skrevs ett papper ut och sedan gick hon och satte sig i den andra fåtöljen. Hon höll fram pappret och pekade.
"Det här är en vårdplan. Från och med nu kommer du behöva komma hit och vägas en gång i veckan. Egentligen vore det optimala att lägga in dig för säkerhets skull men de flesta hemmen för ungdomar med ätstörningar är överfulla", Elliot ryckte till vid ordet ätstörning. Så det var som han misstänkt? Någonstans därinne. Det kändes betydligt värre när någon annan bekräftade det. Ätstörd. Elliot. Fan.
"Det blir ingen skolidrott för dig i fortsättningen, åtminstone inte den här terminen. Om det går åt rätt håll får det diskuteras till vårterminen. Jag kommer behöva ringa hem till dina föräldrar och eventuellt även ha ett möte med dig, dem, jag och kanske även rektorn om det här fortgår. Då behöver vi granska eventuell sjukskrivning. Det här är din matplan med näringsintag med mera skrivet där..." Jösses vad mycket information. Elliot försökte ta in så mycket som möjligt. Vilket var jävligt svårt då han 1) inte ville vara där och allt kändes konstigt och 2) hjärnan var konstant luddig och upptagen med ett visst välstylat hår och mörka ögon. Han nickade.
"Okej. Då var vi klara för idag. Ta med de här hem", hon räckte över papperna och Elliot tog lydigt emot. De båda reste sig upp och gick mot dörren. Hon log blekt mot den alldeles för smala pojken med det lockiga håret. Hon la en hand på hans axel och öppnade dörren.
"Ta hand om dig nu Elliot".

Tomt. Tråkigt. Tyst.
Seb hatade att erkänna det men fan vad han saknade Brandon just då. För om i alla fall Brandon var hemma så skulle det vara lite ljud. Vare sig det var det irriterande nynnandet eller det högljudda klampandet i trapporna, så skulle det vara ljud.
Och han önskade lite att hans mamma inte tagit mobilen ifrån honom. Även fast han visste att det var för hans eget bästa. För annars skulle han definitivt stalkat sönder Elliot och det skulle bara vara sorgligt.

Elliot nickade stumt. Gick ut i den tomma korridoren. Så fort han var utan synhåll för Mary sprang han. Ut. Visste inte vart han var påväg men han behövde komma därifrån. Tankar snurrade ofta runt i Elliots hjärna. Då och var det kaos. Ibland värre. Nu var det mycket mycket värre. Allt snurrade. Trots det fortsatte han springa. Bort från skolan. Bort från hemmet. Bort från Sebastian. Det brände i halsen, huvudet, lungorna och benen. Han sprang över gångbanor, grusplaner, parkeringsplatser. Bara bort. Tills han föll. Pladask på en gräsplätt. Och han orkade inte vända sig om så han bara låg där. Och grät.

Seb önskade att han hade facebook. För Elliot kanske hade det och då skulle Seb kunnat kontakta honom genom datorn. I och för sig var det nog bäst att låta bli.
Så han slog sig ner i soffan i vardagsrummet och satte igång teven. Försökte dränka tankarna. Fan, fan fan fan.
Skulle Elliot aldrig sluta hemsöka honom?

Om någon hade samlat upp alla tårar som lämnade Elliots ögon den dagen så hade de definitivt fyllt en pool. Eller tja, åtminstone ett halvt dricksglas.
När mörkret började dra in visste han inte vart han skulle ta vägen. Det var så många ord som behövde komma ut. Han behövde prata med någon. Vem kunde han ens prata med? Elliot visste inte. Inte nu när Sebastian var ute ur bilden. Eller alltså, det var han ju inte men den yngre ville ju obviously inte ha någon kontakt och det skulle göra så jävla ont om han knackade på och den yngre typ bett honom att gå. Nej, det hade han inte klarat. Han orkade inte få fler sanningar, som han inte ville låtsas om, upptryckta i ansiktet. Vem fanns det då? Ingen. Eller jo, förresten. En.
Lucas.

Elliot knackade på dörren till den medelstora villan. Han hade varit där några få gånger tidigare men inte stannat speciellt länge. Lucas föräldrar visste dock vem han var och hälsade alltid artigt när de sågs så om någon annan nu skulle öppnat så var det hyfsat lugnt. Om man bortsåg från Elliots rödsprängda ögon och genomsvettiga kläder. Nåväl, han behövde inte tänka länge för inom tre sekunder var dörren öppnad. Och där stod Lucas och Sarah, den jämnårigas tjej. De hade setts ganska många gånger trots att de egentligen gick på olika skolor. Lucas släpade med henne lite överallt.
”Hej”, Lucas tittade lite förvånat ut på Elliot.
”Öh hej”, fan vad dålig idé. Dåligt planerat. Inte likt Elliot. Ytterligare en sak som tydligt visade att något var fel. Eller snarare allt.
”Hej Elliot, jag skulle precis gå”, svarade Sarah vänligt. Hon tittade lite osäkert på den grönögde. Som tur var hade hon läst av situationen väl. Hon förstod att det inte var läge att dra ut på något. Att Elliot behövde prata med Lucas. Enskilt. Hon lämnade en snabb puss på Lucas kind, gav Elliot en snabb enarmad kram och gick sedan ut i höstmörkret.
Kvar i hallen befann sig nu endast de två pojkarna och en en väldig massa frågetecken.

Dagen flöt förbi. Snabbt, trots alla tankar som hemsökte den unge killen. Seb undrade vad som hände i skolan under dagen. Fick Elliot skit av någon? Hade sportkillarna börjat sälja kalendrarna? Fast självfallet funderade han mer över Elliot. Han hoppades att alla var snälla. Trevliga, artiga. Betedde sig som folk. Men folk sög ju. Och tonåringar, barn, pratade allt för ofta innan de tänkte.

De båda pojkarna gick upp till Lucas rum. Det var ingen idé att börja reda ut något nere i hallen, där den jämnåriges föräldrar kunde höra. Det var ju trots allt uppenbart att något inte stod rätt till.
Elliot klev tveksamt in i rummet, betydligt större än Elliots men mindre än Sebastians(för ja, Elliot kunde inte få ut den yngre ur tankarna. Det var omöjligt). Tre väggar var vita och den sista var en grå fondvägg med oregelbundna svarta mönster på. Två fönster och en gitarr prydde väggarna.
Lucas stängde försiktigt igen dörren bakom dem. Han ställde sig framför Elliot och blickade osäkert in i de gröna ögonen.
"Vad har hänt?", frågade han. Det var ingen mening med att låtsas som ingenting.
Elliot stod tyst ett stund, försökte att komma på något sätt att dra sig ur men stoppades av tårarna som återigen börjat rinna nerför kinderna. Fan, han hade aldrig gråtit inför någon av sina vänner. Bara familjen, och Sebastian. Fast Sebastian var väl en vän? Elliot ville räkna honom som familj men nu var ju det otänkbart. För den yngre ville inte ha något med honom att göra...
Nu började tårarna sätta fart på riktigt.
"Jag orkar inte mer", fick han fram.

Familjen kom hem så småningom. Middagen serverades. Seb märkte av hans mammas bekymmersamma blick och anade en liknande klä sin pappas ansikte. Hade de pratat med varandra om honom? Helvete. Plötsligt skämdes han. Inte för att han skulle skämmas, för det var ju klart att han som tonåring skulle gå igenom jobbiga saker. Men ändå. Seb ville inte vara sån.