Draco Memoraid

Åh tack! Ska kika in på rollet nu...

Innan jag svarar på Desiree & Arianas kommentar så är jag bara tvungen att vara lite irriterande och hälsa er att ett nytt kapitel kommer imorgon!
Har skyndat mig lite, framförallt så att Channwolfz ska hinna läsa innan hon åker imorgon, så det är återigen lite grammatiska fel och lite slarvigt...men om jag känner er rätt så kommer ni gilla det ändå, jag menar...Draco är ju oemotståndlig!
Ni är BÄST mina älsklingar! ♥♥♥



Ååå min fina/Vackra/Underbara/ÄLSKADE Desiree!
Att få lära känna dig är för mig- en stor ära och jag hoppas verkligen att vi kommer att kunna träffas i sommar!

Finner inga ord för hur glad du gör mig med dina fantastiska ord, att få läsa en kommentar från dig är som att få göra ett tillfälligt besök i himlen och jag tackar dig för att du ger dig tid att kommentera och läsa min ff:n, för om du bara visste hur mycket det betyder för mig, så skulle du nog förstå hur glad och tacksam jag här!
Den här kommentaren var en av dem finaste jag någonsin fått, och jag blir så glad för att du & alla ni andra verkligen tror på mig, och jag ber er nu allesammans, glöm inte att tro på er själva! Ni är verkligen fantastiska.

Och min underbara Desiree, känner mig så stolt över att du tror så på mig!
Jag försöker hela tiden bli bättre, har aldrig skrivit en ff:n förut så är inte alls erfaren inom ämnet, men jag gör så gott jag kan och försöker, nästa ff:n som jag skriver kommer att bli ännu bättre, jag gör mitt bästa hela tiden! ♥
Om du gillar kärlek (och hjärtesorg givetvis) så kommer du nog gilla den här ff:n mer och mera, som sagt, det är bara halva som är skriven ännu- MYCKET KAN HÄNDA.
Och mycket kommer att hända, bara nu i dem senare två kapitlen kommer vi få ana kärlekens vindar, om än smått och oskyldigt....
Tack för att du läser! ♥


Nu har jag svarat! :3

Kapitel :3

Nytt kapitel!
*skiner upp som en nyfiken hundvalp*

JIPPIE!

Jippppppi Tack Tack Tack ♥ älskar diig ♥

*sätter tillbaka ögonen jag råkade slita ut igår och stirrar på skärmen* (jag vet, lite äckligt, men allt är ok nu!) YIHOOOOOO YIHOOO!!! Jag är så glad, I'm so HAPPY!!!! I'm the (awesome-st) HAPPIEST girl in the woOOOrld!!! Älskar det här, var bara tvungen att säga det!

Gahahaha ni är så söta/underbara/dracoaktiga/BÄSTA Människorna jag någonsin mött! 8'D
Har längtat hela dagen efter att kunna få logga in här en snabbis och få se era underbara kommentarer! Ni are thä bääzt! ♥
Hanlio...det gör ingenting!
Jag gillar dina ögon...Speciellt med glasyr och en liten kola sträng på toppen .. :3 *Dregla*
HERE I COME!
För din skulle, lite slarvigt Channwolfz.. Men tyckte verkligen du skulle få hinna läsa det innan du åker till älskade Turkiet ♥ Hälsa Voldy från mig, hört att han semestrar där i sommar.

Kapitel 37
Narcissas bävan

”Kommer Hagrid att få sparken nu?”
Min röst var orolig då jag kastade en medlidsam blick mot den lilla stugan vars fönster lyste inbjudande bortanför den Förbjudna skogen.
”Det tror jag inte”, svarade Harry och lutade sig tillbaka mot väggen. ”Han har klarat värre saker än det här. Men om de låter Malfoys pappa bestämma så...” Han skakade sorgset på huvudet och drämde knytnäven i räcket.
”Jag vet att Hagrid aldrig ville att det här skulle inträffa!”
”Det vet jag också”, svarade jag tröstande och la min hand över hans.
”Hagrid kan inte rå för att de där... Vad det nu än var, tyckte att vi inkräktade på deras territorium.”
Harry nickade tyst och vände sig hoppfullt mot mig.
”Har du pratat med Malfoy?”
Jag suckade och sänkte blicken; såg ut över slottets vidsträckta marker som nu skiftade i brunt och gult medan jag lät den kalla höstvinden smeka mitt hår, njöt av tystnaden ett ögonblick innan jag svarade:
”Ja flera gånger, men du vet ju hur han är. Han vägrar att prata med Lucius, han säger bara att han har bättre saker för sig och att han inte bryr sig de minsta om den där halvjätten åker ut ur skolan, att han ändå är helt värdelös som lärare.” Jag suckade tungt och Harry såg modstulet på mig.
”Ibland förstår jag faktiskt inte varför du tycker om honom.”
”Inte jag heller, men han har sina stunder.” Svarade jag Harry med ett leende som fick hans allvarliga ansikte att spricka upp till ett brett grin, ”Han är som han är, men han är en fin människa innerst inne.”
”Hmhm”, sa Harry och jag kunde se precis vad han tänkte.
”Du... På vilket sätt gillar du honom egentligen? Jag menar; skyndade sig Harry att säga när han såg mina höjda ögonbryn, tycker du om honom... på det sättet eller...”
”Jag tycker om honom som en bror.” svarade jag sanningsenligt och såg ut över vidderna.
Lampan i Hagrids köksfönster släcktes med ens och det blev alldeles svart i den lilla stugan.
Kanske var det läggdags för honom nu, klockan måste väl börja närma sig nio och som skogvaktare innebar det oftast mycket tidigare mornar.
”Som den bror jag aldrig fick, fast i början tyckte jag inte alls om honom.”
Jag tänkte med ett leende tillbaka på mitt och Dracos första möte i hallen på Draco Manor, hur jag hade föraktat hans arrogans och ovilja. ”Men jag blev tvungen att umgås med honom varje dag under flera veckor och till sist så insåg jag att han faktiskt inte var så hemsk, bara man ger honom en chans.
Och emellan åt är han faktiskt nästan riktig gullig, det får mig ibland att faktiskt börja tro att han tycker om mig, lite i alla fall.”
”Det menar du inte”, muttrade Harry och drog fingrarna genom sitt svarta rufsiga hår på exakt samma sätt som hans far en gång brukade göra precis här för länge sedan.
”Han älskar dig. Du skulle sett honom efter Quidditch matchen...” Harrys röst dog ut och jag kände inte alls någon lust att återuppta ämnet.
Den där matchen var något som jag helst av allt ville glömma.
”Han är okej, jag kommer alltid att tycka om honom, det är någonting som du får acceptera.”
”Det gör jag!” svarade Harry hastigt och sneglade oroligt upp på mig. ”Det är bara det... Jag kan inte förstå det.”
”Man kan inte förstå allt.” svarade jag nonchalant och strök bort en mörk hårslinga ur ansiktet.
”Men han är... Han är ju en dödsätare.”
”Draco?” utbrast jag och frustade till av skratt. ”Skulle Draco vara en dödsätare? Snälla Harry, har du slagit i huvudet eller något? Draco! En dödsätare...” Jag torkade mig i ögonen och skakade skrattande på huvudet. ”Draco kommer aldrig att bli en dödsätare Harry.”
”Hur vet du det?” frågade han envist och fortsatte att se på mig.
”Båda hans föräldrar är det, och han har betett sig underligt på senaste tiden, konstigare än vad han brukar alltså. Jag tror...”
”Nej”, avbröt jag honom bestämt och rätade på mig, ”Jag bara vet det, Draco är ingen dödsätare så du kan lägga av med dem där orättvisa spekulationerna. Det börjar bli kyligt här ute, jag går in nu.
Ska du med?”
Utan att vänta på svar vände jag ryggen åt Harry och började marschera mot trapporna utan att låtsas om hans bedjande gröna som kallade mig tillbaka.


Trots att Draco hade fullt upp med ett mycket pressat schema och ett
växande berg av läxor som alla andra i årskurs fem, och trots att han var tvungen att lägga
all sin lediga tid på Quidditch träning så hade han inte glömt sitt uppdrag.
Hans tankar vandrade oavbrutet tillbaka till det Voldemort gett honom order om att utföra innan årets slut och ibland kunde han komma på sig själv med att sitta och grubbla i timmar över det som han måste göra, och tiden rann som vatten mellan hans fingrar.
Den första snön hade lagt sig över Hogwarts trots att det bara var i mitten på november.
Hagrid, som tills vidare var avstängd från all undervisning till Draco och de andra Slytherin elevernas förtjusning, sågs allt oftare spatsera över de snötäckta markerna med sin stora Jakthund Fang i hälarna och ett dött djur slängt över axeln.
De enda som var uppriktigt ledsna för att Hagrids lektioner hade ersatts av Proffesor Grubbly-Plank, en mager och rödkindad liten häxa, var Potter och hans vapendragare; men endast av den anledningen att Hagrid var deras vän, inte för att det saknade honom som lärare.
Draco vaknade med ett litet ryck upp ur sina tankar och sänkte återigen blicken mot det brev som han höll i sin utsträckta hand.
Hans mors handstil var slarvig och brevet verkade vara ner krafsat i all hast.

Möt mig i Hogsmeade utanför Svinhuvudet den
12/11 klockan 14:00.
Är jag inte där, gå in på Puben och vänta.
Ta med Eleonora.
Kram Narcissa.

Kram.
Som om hon någonsin hade kramat honom!
Ilsket smulade han ihop brevet och kastade det i en närliggande papperskorg avsedd för ugglespillning.
Draco kunde inte hjälpa den plötsliga vreden som flammade upp inom honom.
Han kunde nästan säkert förutspå varför hans mamma ville träffa honom.
Hon ville självklart veta hur det gick med hans uppdrag, om han hade någon plan.
Och så ville hon ta reda på om hur mycket han hade anförtrott Elli.
Isånafall skulle hon bli besviken, för han hade inte anförtrott någon levande själ någonting utan han hade hållit allting för sig själv precis som han lovat Mörkrets Herre.
Draco skulle inte göra några felsteg den här gången, han hade redan en ny plan i sitt huvud.
Om han bara ville få det att fungera...
En smäll i dörren och klapprande steg mot cement talade om för honom att det var någon påväg upp till Ugglesalen och han skyndade sig att skicka iväg sitt svar tillsammans med sin uggla.
Han hade precis viftat iväg den ståtliga Tornugglan då dörren gnisslande svängde upp på sina gångjärn och in kom två av dem personer som han mist och helst ville träffa.
Först såg han bara Potters ovårdade kalufs sticka upp mellan pelarna, men sedan skymtade han Ellis pigga bruna ögon bakom ärrskallens smala rygg.
Och när hon klev fram bakom honom föll en strimma av solljuset rakt på henne och fick hennes vackra ansikte att glittra.
Hennes kinder var rosiga och mössan hon bar tillsammans med dem tjocka vantarna skvallrade om att hon hade varit utomhus.
”Hej Draco!” sa hon överasskat och kom fram till honom. ”Har du skickat brev?”
”Ja”, svarade han och sträckte lite på sig, ”Till min mamma.”
”Du får hälsa henne”, svarade Elli muntert och hjälpte Harry att locka ner Hedwig som ensam satt uppflugen på en av bjälkarna, ”Har du sett Shanti? Jag skickade iväg henne för över en vecka sen...” Hon såg bekymrad ut när hon fastnade i tankar om vad som skulle kunna hänt hennes älskade uggla, ”Jag tycker att hon borde vara tillbaka snart.”
”Jag har inte sett henne”, svarade Draco lågt och blängde på Harry som besvarade hans blick genom en ogillande grimas. ”Vart har ni Smutskallen... Oj förlåt, jag menar Granger då? Eller har hon och Vesslan bildat sitt egna lilla gäng och stängt dig ute, Potter?”
”Håll truten Malfoy”, fräste Harry och knöt omsorgsfullt fast ett stycke pergament runt sin snövita ugglas utsträckta ben, ”Det angår dig inte.”
”Draco, sluta!” utropade Elli och suckade tungt. ”Vad är det med dig egentligen? Kan du inte bara vara snäll och trevlig för omväxlingsskull? Ni skulle väl åtminstone kunna se på varandra i två minuter utan att börja bråka, eller är det för mycket begärt?”
Utan att vänta på svar vände hon sig återigen mot Harry som nu var i full färd att bära fram ugglan till fönstret.
Draco kämpade med sig själv i några sekunder; frestelsen att kasta en förbannelse mot Potters nakna nacke brottades med konsekvenserna om han gjorde det, och till sist bestämde han sig för att stå emot och vänta på ett bättre tillfälle, gärna ett då Elli befann sig så långt bort som möjligt.
”Förlåt då”, sa han motvilligt och hon såg förvånat upp.
”Mamma vill att du träffar henne tillsammans med mig i Hogsmeade imorgon.”
”Jasså?” Om Elli hade låtit förvånad tidigare, så var det inget emot vad hon gjorde nu.
”Varför det?”
”Det skrev hon inte.” Utan att ta någon notis om Harry som misstänksamt betraktade honom så gick Draco fram till Elli och såg henne stadigt i ögonen.
Hennes blick var lika mörk som hans var ljus, och det var något med den som fick hans synfällt att suddas ut.
Han var tvungen att blinka ett par gånger för att få det att bli skarpt igen.
”Du följer väl med?”
”Det är klart.” svarade hon och han kände hur han ofrivilligt drog en suck av lättnad.
”Jag undrar bara varför.”
”Hon kanske bara vill prata.”
”Din mamma gillar inte mig”, sa Elli utan att släppa deras ögonkontakt. ”Men självklart följer jag med.”
”Tack.”
Han nickade avmätt åt henne utan att riktigt kunna ta blicken från hennes bruna ögon och det var med en kraftansträngning som han tvingade sina ben att börja röra sig mot dörren.
”Vi ses.”
Hon nickade och han lämnade de båda bakom sig medan hjärtat febrilt pumpade runt en massa känslor i hans taniga tonårs kropp.


”Har du hört något mer från henne?”
”Nej, ingenting.” Draco rynkade pannan när han svarade, och trots att han
försökte spela över det så kunde jag se på honom att han var orolig.
”Det är nog ingen fara”, svarade jag lugnande och sträckte fram min tillståndsblanket till Mr Filch som muttrande tog emot den, ”Det är nog inget allvarligt ska du se.”
Det kändes konstigt att vara ensam med Draco igen.
Veckorna i Wilt Shire då jag bara hade haft honom till sällskap kändes med ens mycket avlägsna, och jag sneglade upp på honom där han traskade bredvid mig med sitt vanliga stela, lite snobbiga ansiktsuttryck.
”Här är det.” Draco nickade mot en raggig skylt som stod lutad mot det igen immade skyltfönstret och ovanför dörren hängde en sned träskylt med en bild av ett avhugget grishuvud, från vilken det sipprade tjockt rött blod.
”Hon är inte här ännu, vi går in och väntar.”
Draco höll upp dörren och jag gick något motvillig in.
En lukt av vidbrända plommon och damm slog emot mig och jag fick ta ett djupt andetag för att inte nysa.
”Vi sätter oss här så länge.”
Draco gick fram till ett av de grova runda träborden och slogs sig ner på en bräcklig stol som garanterat hade brakat ihop under Goyles tyngd.
Jag följde efter i hans kölvatten och satte mig på en likadan stol mittemot honom och såg mig nyfiket omkring.
Puben var mycket mindre och inte ens i närheten så trevlig som Tre kvastar.
Baren bestod bara av ett enda rum som inte hade några andra fönster än det dimmiga skyltfönstret och golvet täcktes av ett tjockt lager uråldrig smuts.
Bakom oss satt två personer dolda bakom huvor med varsin stor kopp rykande tee
framför sig medan de förde ett lågt samtal, så när som på dem och en märklig häxa med gröna bölder utstickande från huvudet var puben tom.
Det enda ljuskällorna inne på Svinhuvudet verkade komma från de smala stearinljusen som fanns ut placerade på varje bord.
”Draco... Är du säker på att hon sa att vi skulle möta henne här?” frågade jag försiktigt och kunde inte hålla tillbaka en rysning av obehag när häxan framför oss blev serverad en skål vars innehåll var skrämmande likt ett mosat spädbarn.
”Ja”, svarade han med en röst som inte lät fullt så säker som han hade tänkt sig,
”Ja hon sa utanför Svinhuvudet...”
”Hon kanske har kommit?” föreslog jag med blicken på de båda männen i huvorna som hungrigt betraktade mig. ”Låt oss gå ut och se efter.”
Vi reste oss som en man och skyndade mot utgången.
Eftersom Dracos mamma fortfarande inte syntes till så sjönk vi ner på bänken utanför puben för att vänta efter en stum överenskommelse om att inte gå in igen.
Vi satt där under tystnad och betraktade alla människor som hastade förbi oss; Häxor och trollkarlar i olika former och storlekar, alla ivriga över att hinna med sina ärenden innan dagen var till ända och Mörkrets inbrott gjorde byn till en farlig plats.
”Varför är ni inte inne och väntar som jag sa åt dig Draco?” Narcissas ilskna röst svävade plötsligt ovanför våra huvuden och när jag lyfte blicken såg jag rakt in i hennes högdragna, vackra ansikte.
”Vi...” Började Draco men hon viftade bara bort hans förklaring med handen.
”Strunt i det, du brukar ju inte lyssna på vad man säger åt dig. Kom med här nu, båda två.”
Utan att vänta på svar svängde hon runt och började med snabba steg gå åt motsatt riktning.
Jag och Draco hoppade ner från bordet och småsprang för att hinna ikapp henne.

Vi gick under tystnad, Narcissa först, Draco efter och jag tätt bakom.
Efter tio minuters snabb promenad kom vi fram till en liten kulle där det var tomt på levande varelser så när som på några fåglar som sävligt strosade omkring och letade efter under den vita snön.
Narcissa stannade tvärt och drog fram sin trollstav.
”Homenum Revelio”, mumlade hon och såg belåten ut när trollstaven gav ifrån några glittrande gnistor. ”Vi är ensamma... Så bra.”
Hon stoppade tillbaka staven innanför klädanden igen och såg sedan ordentligt på mig och Draco för första gången sen hon anlänt till Svinhuvudet.
”Ni undrar förstås vad ni gör här?”
Ingen av oss sa någonting men Narcissa såg svaret i våra ansikten och nickade långsamt för sig själv.
”Ni måste ge er av härifrån.”
”Va?” utropade Draco och stirrade på sin mor. ”Varför det?”
”Det fungerar inte, Draco.” svarade Narcissa med sitt vackra ansikte vänt mot sin son, som ilsket mötte hennes blick. ”Ge dig av medan du kan, och ta Eleonora med dig. Planen fungerar inte.”
”Och vad vet ni om det?” Dracos röst hade fått en misstrogen klang.
”Ni är inte den som har fått det, ni har ingen aning om hur det går!”
”Jo det har jag, Draco.” Svarade hon stramt utan att ta blicken från hans bleka ansikte, nästan identiskt med hennes eget. ”Jag får höra mer än vad du tror, och mitt råd till dig är att ge dig av tillsammans med Flickan...”
”Ni vill bara ta åt er äran! Ni tror att om jag misslyckas...”
”Han vill att du ska misslyckas Draco.” Narcissas röst var fortfarande sansad men en glimt av rädsla hade tänts i hennes blåa ögon. ”Du är bara en pojke, du förstår inte...”
”Jag förstår bra mycket mer än vad ni gör!”
”Draco, jag är din mor! Jag beordrar dig att ge dig av härifrån.”
”Ni kan inte beordra mig till någonting, jag är ingen småunge längre!”
Jag såg förvånat från Narcissa till Draco som båda två betraktade varandra med en tyst avsky.
Draco lade armarna i kors över bröstet och vägrade att vika undan med blicken, och Narcissa skakade bara långsamt på huvudet.
”Snälla Draco, du måste lyssna på mig...”
Jag hade aldrig hört Narcissa låta bedjande förut, och det hade tydligen inte Draco heller.
För ett ögonblick stod han som fastfrusen och stirrade på sin mammas ansikte för att i nästa sekund ilsket fräsa någonting ohörbart tillbaka innan han vände på klacken och började marschera i snabb takt därifrån, ilsknare än en uppretad taggsvans.
”Öh... Jag kanske ska...” började jag trevande och såg efter Dracos avvisande ryggtavla, men Narcissa skakade bara på huvudet.
”Få honom att ändra sig. Planen fungerar inte, han måste ta sig härifrån. Hälsa honom det.”
Jag nickade stumt och hon gav mig ett glädjelöst litet leende innan hon med ett svagt Poof var försvunnen och lämnade kvar en stark doft av parfym.
Jag stirrade på fläcken där hon hade försvunnit; snön var fortfarande hel och ren som om hon aldrig hade stått där, innan jag började springa mot de håll som Draco hade försvunnit åt.

Jag fick syn på honom redan bakom nästa krök, han hade saktat ner nu
och gick i vanligt tempo.
Jag skyndade mig upp jämsides med honom.
”Varför fick du så bråttom?”
Han svarade inte utan gav mig istället en blick som var full av iskallt förakt, som om det
vore mitt fel att Narcissa försökt lägga sig i.
”Hon försökte ju bara hjälpa dig...”
”Jag behöver inte någon hjälp!”
”Men hon är ju din mamma...”
”Det har jag kommit fram till alldeles själv utan dina upplysningar, tack!” fräste han och längde på stegen.
”Vad menade hon med ”Planen fungerar inte”, vadå för plan?”
”Ingenting som angår dig!”
Jag ryckte tag i hans arm och tvingade honom att stanna.
”Att du inte vill berätta för mig kan jag acceptera, men din egen mamma!”
”Hon tror att jag fortfarande är fem år! Dessutom vet hon redan allt.”
Jag höjde på ögonbrynen. ”Draco, har det här möjligtvis någonting med Dödsätare att göra?”
”Nej”, muttrade han och skakade av sig min arm, ”Jag kan inte berätta, har jag ju sagt. Och hon har aldrig brytt sig om mig förut, så varför ska hon börja göra det nu?”
”Hon bryr sig visst om dig”, svarade jag övertygande. ”Det vet jag att hon gör, och jag tycker att du ska ta hennes varning på allvar.
Men en sak jag inte riktigt förstår, vad har jag med det här att göra? Hon sa ju att du och jag...”
”Ingen aning, hon snackar bara strunt.” svarade han trumpet och trampade runt i snön.
”Jag fixar det här, okej? Låt mig bara vara ifred nu, jag behöver tänka.”
Den här gången hindrade jag honom inte och snart var han utom synhåll.
Jag väntade ytterligare några minuter så att han verkligen skulle få ett stort försprång innan jag långsamt började vandra tillbaka mot byn.
Det var fortfarande två timmar kvar tills vi skulle åka tillbaka till skolan, och dem två timmarna tänkte jag tillbringa tillsammans med mina vänner utan att kunna ignorera klumpen i magen som skvallrade om att min bästa vän just hade begått ett stort misstag.

Din ff är så bra!!
Varje gång jag ser att ögat är rött hoppas jag på att det har kommit ett nytt kapitel.
Tycker att Draco och Eleonora ska rymma.

*svimmar* DRACOOOO!!! JAG HATAR DIG!!!! (egentligen inte) HÄR STÅR DIN MAMMA OCH BER DIG ATT FLY OCH TROTS ATT DU VET ATT DU INTE KLARAR DET SÅ ENVISAS DU MED ATT SÄGA ATT DU KLARAR DET!!!! Fattar du inte att du utsätter Elli för fara!!!??? IDIOT!!!
Okej Elzyii, ledsen att jag kallade din älskade Draco idiot men jag kunde inte låta bli, han fattar bara inte att han begår ett stort misstag! Men han ignorerar bara mina varningar och håller på som om han inte hör mig SÅ JAG SKA SKICKA AVADA KEDAVRA EFTER HONOM SOM STRAFF!!! Nej, det ska jag inte alls. Innan jag avslutar den här kommentaren så ska jag säga: DEN ÄGER!!!!